År 1970, i mina sena tonår, besökte jag Albanien. Det var en snitslad gruppresa, utan egentlig kontakt med befolkningen, där landets framsteg stolt förevisades. Albanien hade varit Europas fattigaste land, sade man. Budskapet var förstås att det nu var annorlunda efter drygt två decennier av kommunistiskt styre under Enver Hoxha. Det var dock inte alldeles uppenbart för en besökare; Albanien var fortfarande fattigt, om än inte med den påfallande nöd och skriande ojämlikhet man kunde se i en del andra östländer. Albanien var ett annorlunda kommunistland, främst genom att man inte bara vände sig mot västlig imperialism utan också mot sovjetisk. Landet hade följaktligen lämnat Warszawapakten och så småningom skulle man också bryta med Kina. Ensamt i världen odlade det lilla landet sin stränga kommunism. Tjugo år senare, 1990, var det slut. Albanien drogs med i den frihetsvåg som svepte över de kommunistledda länderna i Östeuropa. 

Mitt i denna protestvåg börjar den självbiografiska skildringen ”Fri – En uppväxt vid historiens slut” av Lea Ypi. Elva år gammal går hon hemåt från skolan och möter en demonstration skanderande: ”Frihet, demokrati! Frihet, demokrati!” Skrämd söker hon trygghet genom att klamra sig fast vi en dekapiterad staty av Stalin, den forne Sovjetledaren som älskade barn enligt hennes lärare. Väl hemma fick hon höra att demonstranterna var huliganer. Men snart skulle mycket av det hon höll för sant om Albanien och omvärlden ställas på ända. Hon hade levt i en lögn men friheten fanns som en möjlighet.

Leas uppväxt har fram till dess präglats av att hon kommer från en intellektuell familj med ”fel bakgrund”. Föräldrarna har borgerliga och även aristokratiska anor. Farfadern har suttit i fängelse, farmodern hade närmast varit en kosmopolit. Diplomatiskt navigerar föräldrarna i samhället för att inte stöta sig med makten. Men på hedersplats i hemmet ställer de hellre en tom Coca Cola-burk än porträtt av ledaren Enver Hoxha, till Leas förtret. Själv är hon helt uppfylld av kommunismen och det hon uppfattar som ett rättfärdigt och gott samhälle. Nog vet hon att många västeuropéer har det ekonomiskt bättre och att de, till skillnad från albaner, kan resa världen runt. De ser på italiensk TV och turister besöker även hennes hemland. Men den relativa fattigdomen och inskränkningarna är nödvändiga offer, har hon lärt sig, för Albaniens rätt att forma sitt socialistiska samhälle i konflikt med en fientlig omvärld.

Jag har genom åren läst åtskilliga skildringar av människor som växt upp och levt i kommunistledda länder. Vanligen skildras ofriheten dramatiskt med berättelser om förföljelser, avrättningar, nöd och maktfullkomlighet. I fjärran hägrar liberala friheter. Sällan problematiseras frihetsbegreppet. Lea Ylpis bok är något annat. Det maktfullkomliga förtrycket är naturligtvis helt närvarande, men framför allt är det en berättelse om hur det påverkar tankeliv, relationer och omvärldsuppfattning. Därtill är skildringen kärleksfullt och lättsamt skriven – och faktiskt med en rejäl dos humor, åtminstone när det gäller tiden fram till kommunismens fall. 

För den unga flickan Lea innebär omvälvningen en existentiell kris. Hennes föräldrar har ljugit, om än för att skydda henne, och de kommunistiska trossatserna hon omfamnat har fallit en efter en. Hon upplever hur samhället förändras. Albanien genomgår en chockterapi i form av liberala strukturreformer dirigerade av Världsbanken. Så småningom drabbas såväl land som folk av finansiell kollaps, följd av otaliga tragedier, massemigration och social anarki på gräns mot inbördeskrig. När hon så äntligen tar sin examen väljer hon snart, liksom så många andra, att lämna Albanien för att studera vidare i utlandet. De existentiella frågorna omvandlas till filosofiska: Vad är frihet? 

Lea Ypi är numera professor i politisk teori vid London School of Economics och något av en internationell stjärna bland yngre politiska filosofer.  Som hon beskriver i sitt efterord var hennes intention att skriva en filosofisk bok kring de idéer om frihet som överlappar varandra i liberal och socialistisk tanketradition, men i skrivandet förvandlades idéerna till människor och det blev i stället denna bok om hennes uppväxt i Albanien, som ju både upplevt hårdför kommunism och hårdför ekonomisk liberalism.

Den som efter att ha läst denna fina, reflekterande och problematiserande skildring kan gärna gå vidare och fördjupa sig i hennes idévärld. Till exempel kan man på nätet googla fram hennes samtal med Martin Hägglund utifrån hans bok This Life (som jag skrivit tidigare om: https://stefanwiken.blog/2020/12/06/andra-tankar-om-vart-enda-liv/).