Gazas befolkning är sannerligen ett plågat folk. Deras ”land” är i praktiken ett fängelse med taggtrådsgränser bevakade av israeliska och egyptiska fångvaktare. Deras bostäder, skolor och sjukhus angrips och massakreras av den israeliska krigsmakten. Deras islamistiska regim bedriver en självförintande politik med provokationer mot en överlägsen fiende. Andra muslimska stater i regionen ser Gazas befolkning endast som brickor i ett spel om makt och inflytande, ibland påhejade av den ena eller andra stormakten. Om bakgrunden till det nuvarande skeendet kan man orda länge och alla sidor kan hitta historiska, religiösa och etiska argument för att rättfärdiga sitt agerande. Till sist måste dock varje möjlighet till en lösning av konflikten landa i några oavvisliga krav: För det första måste alla parter acceptera en tvåstatslösning, med en av alla erkänd israelisk stat och en lika erkänd palestinsk stat. För det andra måste Israel ge upp de ockuperade områdena och naturligtvis de israeliska bosättningarna inom området. För det tredje måste världssamfundet understödja en utvecklingsplan för området med investeringar i demokratiska institutioner, näringsliv, infrastruktur och utbildning.

Ja, jag vet att fredsplaner med liknande innehåll aktualiserats och avvisats vid många tillfällen sedan det första kriget 1948. Jag förstår också att det är tämligen utopiska krav i dagsläget. Ändå menar jag att detta måste upprepas om och om igen, och att ingen part borde räkna med vårt stöd för sin sak utan dessa villkor.

Visst kan vi protestera på gator och torg mot den nu pågående israeliska aggressionen och uttrycka vår avsky mot hur oskyldiga barn och vuxna offras på den väpnade politikens altare. Men i längden fordrar ett ansvarsfullt agerande att man också ser bjälken i den andres öga och förstår att en regim som håller det egna folket som gisslan inte bör räkna med ett villkorslöst stöd.

Träffade en äldre man i småbåtshamnen. Han verkade på alla sätt vara en trevlig bekantskap på det där hjälpsamma, pratsamma och trivsamma sättet. Vi började prata som man ofta gör i små hamnar och samtalet handlade förstås inledningsvis om båtar och båtbestyr, men kom snart att utvecklas till ett allmännare tankeutbyte. Ord lades till ord och min nye bekantskaps tankegods girade allt kraftigare mot styrbord där jag inte kunde se annat än livsfarliga undervattensgrund. Mina varningar fick honom inte att hejda sig utan han blev tvärtom allt djärvare i sin färdriktning. Han visade sig hysa de grövsta fördomarna om invandrare och det fanns knappt en vandringssägen om invandrare som inte han torgförde, trots att han sade sig ha en ”negerkompis”. Mina positiva erfarenheter av invandrare i gymnasieskolan eller i vuxenutbildningen fick honom inte att byta kurs och inte heller mina vädjanden om solidaritet med människor som farit illa av krig och förtryck. Inte heller mina invändningar mot hans anekdotiska bevisföring eller mina historiska exempel fick honom på rätt köl. Vad gjorde jag? Bad honom fara åt helvete eller förlisa på något stenigt grund? Nej, jag fortsatte stillsamt samtalet och vi skiljdes så småningom i god ton, vilket gjorde mig ganska nöjd. Jag tror på ett samhälle där olika kulturer kan mötas, men också där människor med olika uppfattningar kan samtala – även om det handlar om fördomar och människovärde. Alternativet förskräcker.