Berättelserna är detaljrika, där inget framhålls som viktigare än något annat. Det är långt ifrån ”Tjechovs gevär”, alltså den ryske författarens princip att avlägsna allt som inte är relevant i en berättelse: ”Om du i första kapitlet säger att det hänger ett gevär på väggen, då måste det absolut avfyras i andra eller tredje kapitlet.” Men för Knausgård sitter det relevanta just i livets detaljer. ”Fäst blicken”, som han skrev i Min kamp liksom nu i Morgonstjärnan.

Berättelserna om de nio huvudgestalterna är avgränsade från varandra, men hör också ihop. I vissa fall korsar de varandra genom att människorna är sammanlänkade på något sätt eller genom att de upplever samma händelser. Så är det med morgonstjärnan, den nya skarpt lysande himlakropp som syns på himlen. Den lägger ett mystiskt ljus över skildringarna, som ett förebud om något. Och mystiken spelar roll också på annat sätt: Personerna upplever magiska händelser av olika slag; djur som beter sig märkligt, döda människor som dyker upp och så vidare. Här närmar sig Knausgård den magiska realismen. 

Men det mystiska i form av magi tar aldrig över; det finns där bara, kanske som en påminnelse om livets outgrundligheter.Det är ju i det existentiella Knausgård har sin storhet – och det äger sin mystik. Han förmår skildra människors liv, i dess storhet och litenhet, som få andra. Men det är synd om människorna; de har svårt att relatera till liv och människor i sin närhet. De pratar förbi varandra, agerar fel och tappar bort sig själva och de relationer de behöver vårda. Ångesten är ofta närvarande. Det låter dystert, men här finns också humor, ömhet och glädje. Jag skulle vilja påstå att det är en livsbejakande roman. Den vördar livet och kan få oss att fästa blicken på vad som är väsentligt i tillvaron. 

Martin Hägglund, litteraturprofessor vid Yale och filosof, menar just detta i sin bok Vårt enda liv, som jag skrivit om tidigare. Hägglund menar att Knausgård i Min kamp mer än andra kan få oss att inse ändamålsenligheten i våra liv just genom att fästa blicken på vardagen. Våra liv är bräckliga och ändliga, säger han. Insikten om detta bör leda till att vi förmår vara trogna våra liv som ändamål; att vi förmår vara trogna våra åtaganden för oss själva och våra medmänniskor. Det är ett budskap som förstärks i Morgonstjärnan. 

Intressant är dock att Knausgård, via sina romangestalter, resonerar om dödens innebörd på ett sätt som inte är i samklang med Hägglund vars credo är livets absoluta ändlighet. Inte för att Knausgårds roman framför en tro på ett liv efter detta, men frågan lämnas åtminstone delvis öppen. 

Romanen vore knappast en bok av Knausgård om den inte innehöll essä-avsnitt. De finns i de skildrade samtalen och i en avslutande essä av en av huvudpersonerna, där just det jordiska livets slut diskuteras. Knausgård är otvivelaktigt en god läsare med filosofiska kvalitéer, vilket han också visat i de böcker han skrivit mellan Min kamp och Morgonstjärnan. Hägglunds Vårt enda liv har han dock inte läst, säger han i en intervju. 

Ja, Morgonstjärnan är otvivelaktigt bra läsning för att en tid vara flugan på väggen som betraktar människors liv eller för att begrunda de stora existentiella frågorna. Men ingenting avslutas i romanen. Knausgård har mer på gång och har planerat att fortsätta med ytterligare två volymer. Jag ser fram emot dem.