SVT-reportaget Tvärvändningen skildrar på ett utmärkt sätt de snabba kasten i svensk asylpolitik, ger bakgrundsteckningar och låter olika ledande politiker argumentera för sina ställningstaganden. Ändå är det något som saknas. Ingenstans diskuteras frågan om vilket ansvar vårt land och dess beslutfattare har för de människor som sökt sig hit under en tid när asylpolitiken var betydligt generösare men vars ärenden prövas enligt den nya lagstiftningen och en striktare tillämpning. Låt mig kort rekapitulera några avgörande händelser och skeenden.

Norrmalmstorg, Stockholm, den 16 augusti 2014. Statsminister Fredrik Reinfeldt håller sitt sommartal och säger: ”Nu vädjar jag till svenska folket om tålamod, om att öppna era hjärtan för att se människor i stark stress med hot mot det egna livet som flyr, flyr mot Europa, flyr mot frihet, flyr mot bättre förhållanden.”

Bakgrunden till talet var förstås de växande flyktingsströmmar som nådde Europa längs riskfyllda vägar över hav och land från krig, oro och ekonomisk underveckling.

Så kom 2015. Reinfeldt hade förlorat regeringsmakten och tvingats åse hur de invandrarfientliga Sverigedemokraterna fick 13 procent av riksdagsrösterna, varav många tidigare hade sympatiserats med Reinfeldts parti. Socialdemokraterna bildade regering med Miljöpartiet och ingenting förändrades i asylpolitiken.

Medborgarplatsen, Stockholm, den 6 september 2015. Statsminister Stefan Löfven håller tal vid manifestation för flyktingar: ”Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig, solidariskt och gemensamt. Mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt när nöden är stor.”

Men så, drygt två månader senare, den 24 november 2015, utannonserade regeringen en dramatisk skärpning av asylpolitiken genom gränskontroller, tidsbegränsade uppehållstillstånd, inskränkning av anhöriginvandring, hårdare krav för ”ömmande omständigheter” osv. Man sade att man lade sig på europeisk miniminivå.

Bakgrunden är välkänd. Under året hade ca 160 000 människor sökt asyl i Sverige, varav de flesta anlände under höstmånaderna. En fjärdedel av de asylsökande var ensamkommande barn och av dessa var två tredjedelar afghaner, nästan uteslutande pojkar. Bland EU-länder hade Sverige tagit emot en oproportionerligt stor andel och svenska krav mot andra EU-länder att ta ansvar för situationen klingade ohörda. Dessutom visade svenska opinionsmätningar att sympatierna för Sverigedemokraterna ökade oroväckande, särskilt bland LO-medlemmar. Många rapporter kom också om kommuner som hade svårt att hantera att på ett värdigt sätt ta hand om de asylsökande.

Man kan diskutera i det oändliga det som antyddes i programmet, att det under lång tid funnits en ovilja att diskutera invandringspolitik av rädsla att spä på invandringsfientlighet. Man kan också förstå argumenten bakom vissa lagändringar 2015 för att minska Sveriges dragningskraft bland asylsökande. Men vad som är svårare att förstå är att Sverige inte tar ansvar för den relativt generösa asylpolitik som bedrevs fram till 24 november 2015. Den har lockat många flyktingar, inte minst ensamkommande barn, att välja just Sverige. Här kunde man få permanent uppehållstillstånd samt bra utbildning och bra samhällsservice i övrigt. Här kunde man satsa hårt på sina studier eller i sitt arbete för att forma sig en framtid och ge tillbaka till sitt nya hemland.

En bärande princip i ett rättssamhälle är att lagstiftning inte får vara retroaktiv. Därför är det rimligt att kräva att de asylsökande som anlände under den gamla lagstiftningen och då var under 18 år ska få stanna i vårt land. Detta amnestikrav ställs av allt fler organisationer och enskilda – inte minst från människor som professionellt eller ideellt lagt ned all den energi de mäktat med för att integrera dessa människor i vårt samhälle.

I mitt arbete har jag kommit i kontakt med många av dessa ungdomar. Jag är övertygad om att vårt land skulle vinna på en amnesti, kulturellt, socialt och ekonomiskt, vid sidan av den moraliska vinst det innebär att stå upp för rätt och människovärde.