Också i dag blev det en terrängtur på skidor. Som vanligt passerade jag soldattorpet i närheten av mitt sommarhus i Norra Gäddvik. Jag kände mig manad att ta en bild av torpet som såg ut att längta efter uppmärksamhet där det stillsamt reste sig vid skogsbrynet strax ovanför älven.  

När jag var barn bodde det en snäll gammal ”fröken” i torpet om somrarna Hon kunde bjuda på godis, vänligt samtal och ett varmt leende. Torpet var en liten sommaridyll med en prunkande trädgård under hennes varsamma fingrar.

Men torpet har förstås också en annan historia med fattiga strävsamma indelta soldater och deras familjer. Den sista familjen som bodde där kallades Stoors Mora. Hon var änka efter en soldat, omgift med en bruksarbetare och åter änka 1914. Barnkullen var stor med åtminstone fem barn som samtidigt bodde i det lilla torpet. 

Den yngsta, Torsten, lärde jag känna när han som murare på 1980-talet hjälpte mig med stugbygge. Han var känd som en osedvanligt stark och arbetsam karl och jag hade all möda i världen att hänga på. När han någon gång tog rast berättade Torsten gärna och inte utan bitterhet om slitet, kölden och fattigdomen han fick uppleva under barndomen. Ändå längtade han på äldre dar ständigt tillbaka till Gäddvik och drömde om att få överta torpet som sommarställe. Så blev det aldrig. ”Fröken” i torpet levde i hundra år. Ändå var han nöjd när torpet rustades av hembygdsföreningen i syfte att visa hur människor kunde leva och bo förr. Nu är Torsten död sedan ett antal år.