Nina Björk kanske skulle behöva ta del av Johan Norbergs beskrivningar av framsteg för fattiga människor i den globala kapitalismens värld och Johan Norberg skulle kanske behöva ta del av Nina Björks argument om liberalismens inre motsägelser och ointresse för verklig jämlikhet. För mig har båda böckerna varit mycket intressant läsning.  

I tio kapitel går Johan Norberg igenom område efter område för att visa på framsteg som gjorts sedan globaliseringen tog fart under andra hälften av förra århundradet. Han menar att globaliseringen i många avseenden varit en större omvälvning än industriella revolutionen, särskilt när det gäller minskning av fattigdom och dess följder. Exempelvis har andelen kroniskt undernärda människor minskat från 50 till 11 procent sedan 1950 och medellivslängden har ökat från 50 till 71 år. Slående exempel på framsteg redovisas i kapitel efter kapitel. Alla som har läst eller lyssnat till Hans Rosling eller Lasse Berg känner igen sig: utvecklingen har varit omvälvande. Allt fler har tagit sig upp från hopplös fattigdom och blivit en del av en starkt växande medelklass i sina länder.

I den mån Johan Norberg vill driva en tes om utvecklingens motor så kan den beskrivas med begreppet frihet. Det är, menar han, individuell frihet och fria rörelser av idéer, innovationer, kapital etc. som gynnat tillväxten och möjliggjort välståndsutvecklingen. 

Nina Björk älskar också frihet, såsom boktiteln antyder. Hon problematiserar emellertid begreppet i förhållande till liberalismen som ju brukar framhålla individens frihet som politikens förutsättning och ändamål. Björk menar att eftersom liberaler samtidigt värnar kapitalistisk marknadsekonomi så uppstår en motsägelse; den enes frihet att äga produktionsmedel och köpa arbetskraft inskränker den andres frihet att råda över sin tid. Ytterligare exempel är att liberaler gärna tar normen om alla människors lika värde till sitt hjärta och argumenterar för att människor bör ha jämlika möjligheter att förverkliga sina livsmål. Men liberaler älskar också konkurrens och bejakar därför att utfallet inte bör vara jämlikt. Konkurrens gynnar ju ekonomisk tillväxt som i sin tur ökar välståndet, säger man. Men, frågar Nina Björk: hur kan man tala om jämlikhet i möjligheter och samtidigt för ojämlikhet i utfall? Olika utfall ger ju ojämlika möjligheter av det enkla skälet att rika föräldrar vanligen får mer framgångsrika barn än fattiga 

Nina Björk fortsätter att rada upp sådant som kan räknas till liberalismens inre motsägelser, förmenta eller inte. Vad hon ägnar mindre intresse åt är att liberalismen har spretat åt många håll så länge den varit en politisk idé och olika inriktningar har olika svar på problemen. Samsynen mellan en libertarian och en socialliberal är inte stor. Samsynen mellan en socialliberal och en demokratisk socialist är ibland större, åtminstone i den konkreta politiken. 

Den relativa samsynen är egentligen inte märklig. Såväl liberalism som socialism är idéhistoriskt sprungna ur upplysningsfilosofin men kom fram till delvis olika svar på hur dess frihetspatos skulle förverkligas, främst (men lite förenklat) beroende på att de två ideologierna ursprungligen företrädde olika klassintressen, borgerlighetens respektive arbetarklassens. Ideologierna kom senare i många fall att korrumperas och förgrovas; socialismen av kommunistiska diktaturer och övertro på ”planekonomi” och liberalismen av imperialism och övertro på ”marknadslösningar”. 

En nidbild av socialism har av begripliga skäl länge varit att den är ointresserad av individuell frihet. Men den som läst Marx filosofiska texter vet annat. När Nina Björk så tar sig an frågan pläderar hon starkt (liksom Martin Hägglund i Vårt enda liv, som jag skrivit om förut) för individuell frihet som förutsättning för livets ändamål. Ja, individens frihet är hennes credo. Men hon menar att den kan bara bli en möjlighet för alla om det finns ett gemensamt, kollektivt, ansvar för att skapa dess förutsättningar – till exempel genom ekonomisk jämlikhet och andra samhällsmål än vinstmaximering i tillväxtekonomin. 

Som sagt: Nina Björk och Johan Norberg kunde lära sig något av varandra. Björk blir svaret skyldig hur hennes socialistiska samhälle ska kunna bli verklighet och organiseras. Hon gör inte ens ett försök. Lika lite har hon att säga om den globala välfärdsutvecklingen som otvivelaktigt har utökat frihetens domäner för allt fler. Norberg är lika förtegen om de problem som också han måste se bakom tillväxtekonomin; mycket talar också för att ett mer jämlikt samhälle inte bara är mer moraliskt tilltalande utan också genererar bättre ekonomisk utveckling.