Frihet och framsteg

Det föll sig så att jag kom att läsa Johan Norbergs Framsteg och Nina Björks Om man älskar frihet nära inpå varandra. Som bekant är Johan Norberg en högprofilerad liberal och hans bok blev utsedd till Årets bok av flera internationella tidningar. Nina Björk är lika profilerad socialist, men hennes bok har mest förärats tämligen njugga recensioner av de stora tidningsdrakarna i vårt land.

Att läsa böckerna inpå varandra har varit nyttigt och jag tror att författarna faktiskt skulle kunna lära sig något av varandra.

Nina Björk kanske skulle behöva ta del av Johan Norbergs beskrivningar av framsteg för fattiga människor i den globala kapitalismens värld och Johan Norberg skulle kanske behöva ta del av Nina Björks argument om liberalismens inre motsägelser och ointresse för verklig jämlikhet. För mig har båda böckerna varit mycket intressant läsning.  

I tio kapitel går Johan Norberg igenom område efter område för att visa på framsteg som gjorts sedan globaliseringen tog fart under andra hälften av förra århundradet. Han menar att globaliseringen i många avseenden varit en större omvälvning än industriella revolutionen, särskilt när det gäller minskning av fattigdom och dess följder. Exempelvis har andelen kroniskt undernärda människor minskat från 50 till 11 procent sedan 1950 och medellivslängden har ökat från 50 till 71 år. Slående exempel på framsteg redovisas i kapitel efter kapitel. Alla som har läst eller lyssnat till Hans Rosling eller Lasse Berg känner igen sig: utvecklingen har varit omvälvande. Allt fler har tagit sig upp från hopplös fattigdom och blivit en del av en starkt växande medelklass i sina länder.

I den mån Johan Norberg vill driva en tes om utvecklingens motor så kan den beskrivas med begreppet frihet. Det är, menar han, individuell frihet och fria rörelser av idéer, innovationer, kapital etc. som gynnat tillväxten och möjliggjort välståndsutvecklingen. 

Nina Björk älskar också frihet, såsom boktiteln antyder. Hon problematiserar emellertid begreppet i förhållande till liberalismen som ju brukar framhålla individens frihet som politikens förutsättning och ändamål. Björk menar att eftersom liberaler samtidigt värnar kapitalistisk marknadsekonomi så uppstår en motsägelse; den enes frihet att äga produktionsmedel och köpa arbetskraft inskränker den andres frihet att råda över sin tid. Ytterligare exempel är att liberaler gärna tar normen om alla människors lika värde till sitt hjärta och argumenterar för att människor bör ha jämlika möjligheter att förverkliga sina livsmål. Men liberaler älskar också konkurrens och bejakar därför att utfallet inte bör vara jämlikt. Konkurrens gynnar ju ekonomisk tillväxt som i sin tur ökar välståndet, säger man. Men, frågar Nina Björk: hur kan man tala om jämlikhet i möjligheter och samtidigt för ojämlikhet i utfall? Olika utfall ger ju ojämlika möjligheter av det enkla skälet att rika föräldrar vanligen får mer framgångsrika barn än fattiga 

Nina Björk fortsätter att rada upp sådant som kan räknas till liberalismens inre motsägelser, förmenta eller inte. Vad hon ägnar mindre intresse åt är att liberalismen har spretat åt många håll så länge den varit en politisk idé och olika inriktningar har olika svar på problemen. Samsynen mellan en libertarian och en socialliberal är inte stor. Samsynen mellan en socialliberal och en demokratisk socialist är ibland större, åtminstone i den konkreta politiken. 

Den relativa samsynen är egentligen inte märklig. Såväl liberalism som socialism är idéhistoriskt sprungna ur upplysningsfilosofin men kom fram till delvis olika svar på hur dess frihetspatos skulle förverkligas, främst (men lite förenklat) beroende på att de två ideologierna ursprungligen företrädde olika klassintressen, borgerlighetens respektive arbetarklassens. Ideologierna kom senare i många fall att korrumperas och förgrovas; socialismen av kommunistiska diktaturer och övertro på ”planekonomi” och liberalismen av imperialism och övertro på ”marknadslösningar”. 

En nidbild av socialism har av begripliga skäl länge varit att den är ointresserad av individuell frihet. Men den som läst Marx filosofiska texter vet annat. När Nina Björk så tar sig an frågan pläderar hon starkt (liksom Martin Hägglund i Vårt enda liv, som jag skrivit om förut) för individuell frihet som förutsättning för livets ändamål. Ja, individens frihet är hennes credo. Men hon menar att den kan bara bli en möjlighet för alla om det finns ett gemensamt, kollektivt, ansvar för att skapa dess förutsättningar – till exempel genom ekonomisk jämlikhet och andra samhällsmål än vinstmaximering i tillväxtekonomin. 

Som sagt: Nina Björk och Johan Norberg kunde lära sig något av varandra. Björk blir svaret skyldig hur hennes socialistiska samhälle ska kunna bli verklighet och organiseras. Hon gör inte ens ett försök. Lika lite har hon att säga om den globala välfärdsutvecklingen som otvivelaktigt har utökat frihetens domäner för allt fler. Norberg är lika förtegen om de problem som också han måste se bakom tillväxtekonomin; mycket talar också för att ett mer jämlikt samhälle inte bara är mer moraliskt tilltalande utan också genererar bättre ekonomisk utveckling.  

11 reaktioner på ”Frihet och framsteg

  1. Tack för en intressant text. Ett element som man skulle kunna tillföra är trust, samhälleligt förtroende eller tillit, att vi i huvudsak litar på varandra och på gemensamma institutioner. Det är något som alltid brukar ligga i topp när man ska försöka förklara Sveriges exceptionella framgångar från stor fattigdom i mitten av 1800-talet till att bli ett av världens rikaste länder. Det är mätbart, låg länge på väldigt höga nivåer, men har sjunkit från 80-talet och framåt. Det kan förklara en hel del av den framväxande högerpopulismen men vad förklarar nedgången? Det tycker jag är en intressant fråga att ställa från bägge de ideologiska perspektiven.
    Anders

    1. Helt rätt, Anders! Båda böckerna ger anledning til frågor att fördjupa sig i, liksom det finns avsnitt av stort intresse i Nina Björks bok som jag inte alls berör. Den främsta orsaken är att jag vill hålla mina texter korta, helst bara en A4, med ambitionen att jag ska locka till läsning av de böcker jag skriver positivt om.
      Apropå högerpopulismens framgångar så finns det förstås många svar på orsakerna. Implicit tror jag att Nina Björk berör en faktor av viss betydelse, förutom att klyftor skapar oro och missnöje, nämligen hur svaret sett ut på vänsterkanten. Hon har ett intressant avsnitt om postmodernism och socialkonstruktivism som hon så att säga kritiserar inifrån. En stor del av vänstern har länge varit upptagen med den typen av frågeställningar och försummat väsentliga klassfrågor.
      /Stefan

  2. Christer Pontér skriver:

    Stefan,

    Så är uttrycker sig en av 1900-talets mest namnkunniga forskare om vetenskap; ”… i all vetenskaplig strävan vill vi nå fram till en förståelse av fenomenen, etablera sammanhang mellan dem och i sista hand, där så är möjligt, utvidga vår makt över dem.”

    Inte med exakt samma ordalydelse men med samma innebörd har jag noterat att namnkunniga forskare uttalat sig om sina respektive ämnesområden – fysik, kemi, biologi, ekonomi, psykologi, m.fl.

    Självklart är min slutsats då att vi ska använda oss av den vetenskapliga teorin till att förklara ”förhållandet mellan fenomenen” där en sådan vetenskaplig teori existerar.

    Vad Johan Norberg och Nina Björk gör (enligt din recension) när de ska till att förklara välstånds- och välfärdsutvecklingen är att de bortser från existensen av ett flertal vetenskap-ekonomiska teorier som gör anspråk på att förklara just ”dessa fenomen”.

    Stefan, vid tillfälle använder du själv ett ekonomiskt vetenskapligt begrepp ”samhälleligt nödvändiga arbetstimmar” ad hoc.

    1. Kul att du intresserar dig för mina reflektioner kring de två böckerna, Christer. Texten gör inte anspråk på att vara analytisk på ett djupare plan; det hade krävt en betydligt ordrikare ”recension”. Det handlar endast om just reflektioner om sådant som intresserar mig och som berörs i böckerna.
      Jag har naturligtvis inget att invända mot vetenskapsfilosofin du uttrycker. Ändå finns det skäl att fundera över vetenskapliga anspråk hos, å ena sidan, fysik och, å andra sidan, psykologi eller ekonomi. Därvidlag spelar väl disciplinerna inte riktigt i samma liga. Vetenskapliga slutsatser baserade på upprepade experiment är ju sällan möjliga utanför naturvetenskapen.
      När jag i texten uttrycker brister i Norbergs respektive Björks böcker är det knappast med hänvisning till någon vetenskaplig teori, än mindre till vetenskapliga resultat, utan mer utifrån mina uppfattningar om historiska och samtida erfarenheter och kanske lite politisk filosofi.
      Till sist undrar jag över ditt sista stycke: vad hänvisar du till? Om det står väl inget i min text.

  3. Christer Ponter skriver:

    Stefan,

    Någonstans på din blogg fanns följande; ”Läs alla inlägg av Stefan Wikén på Armanbo Ordbruk. … uttryckt innebär den att en varas värde bestäms av den samhälleligt genomsnittliga arbetstiden som …”

    Denna fras Stefan, är ägnad att ha en funktion i en ekonomisk teori. Frasen är mer i överensstämmelse med klassisk ekonomisk teori men är vederlagd i den moderna ekonomiska teorin på samma vis som klassisk fysik är vederlagd av den moderna fysiken. Här måste vi alltså förstå vad ”vederlagd” innebär när det gäller vetenskapliga teorier. Mycket tyder på att du tillhör den kategori som betraktar vetenskapliga teorier som folk i allmänhet förhåller sig till religiösa föreställningar.

    ”Vetenskapliga slutsatser baserade på upprepade experiment är ju sällan möjliga utanför naturvetenskapen.”

    Denna plattityd framfördes också, på den tiden det begav sig, till att förringa och marginalisera Darwins förklaring till arternas och människans ursprung (evolutionsteorin). Hur gör vi upprepade experiment för att illustrera evolutionsteorin? Astronomin, den mest klassiska av alla naturvetenskaper där är det uppenbarligen inte möjligt med ”upprepade experiment”. Ditt andra påstående att disciplinerna ”… inte riktigt spelar i samma liga.” – vad är syftet med denna sportreferens?

    Parallellt med fysiken har ekonomin genomgått likartade teoretiska förändringar fram till vår tid. Samtida med relativitetsteorin i fysiken skulle jag vilja påstå har det utvecklas en relativitetsteori inom ekonomin. Under 1700-talet inleds den ekonomiska vetenskapen som förklarar uppkomsten och distributionen av välstånd och välfärd i västerlandet. Norbergs (liberal) och Björks (socialist) föreställning om frihet måste ju acceptera den ekonomiska vetenskapens konstaterande att vi alla idag föds in i den rådande arbetsdelningen och arbetsspecialiseringen som i sig bildar själva samhällsgemenskapen. Friheten avgränsas obönhörligen av detta faktum. Vi kan också notera att arbetsspecialisering är ett biologiskt fenomen väl illustrerat av bl.a den amerikanska entomologen E. O. Wilson.

  4. Jag antar att du fann ”frasen” du nämnde (arbetsvärdeteorin) i min text om Martin Hägglunds bok Vårt enda liv. Men frasen var en hänvisning till Hägglund och hans anslutning till Marx’ värdeteori (baserad på Smith och Ricardo); inte något ställningstagande från min sida. Jag är naturligtvis väl medveten om att modern etablerad nationalekonomi avvisar denna, vilket jag är helt bekväm med. Dock skulle jag vara försiktig med att använda ditt begrepp ”vederlagd” så friskt och generellt. Kanske gäller detta den klassiska arbetsvärdeteorin men knappast den klassiska fysiken som du hänvisar till. Newtons lagar lever exempelvis alltjämt. Även Einstein med sina relativitetsteorier, som du hänvisar till, brukar vetenskapshistoriskt räknas till de klassiska fysikerna. Han föregick ju kvantmekaniken och opponerande mot kvantfysikerna. Berömd är ju konflikten mellan honom och Bohr.

    Naturligtvis räknar jag med att du är väl bekant med ovanstående; det är ju vetenskapshistoriskt allmängods för att inte säga historisk vetenskap. För visst finns det historisk vetenskap, liksom psykologisk, sociologisk, ekonomisk osv. Du verkar tro att jag inte tycker det. Jag ville bara i all enkelhet påtala att vetenskapliga metoder skiljer sig åt och, vill jag påstå, också har olika sanningsvärden. Tolka nu inte det sistnämnda som att jag påstår att det inte finns en historievetenskaplig sanning, en ekonomisk vetenskaplig sanning etc. Min ”sportreferens” om ”inte i samma liga” som du avfärdade är nog inte relevant. Kanske vore det bättre med en annan sportreferens: det handlar om olika sporter, där man måste bevisa sin kvalitet med helt olika metoder.

    Egentligen är din referens till Darwin målande. Nej, det gick naturligtvis inte att empiriskt bevisa evolutionsteorin, men hans forskning innehöll enorma mängder empiri, men naturligtvis också deduktion och induktion innehållande stora osäkerheter. Forskningen var i alla hänseenden tillräcklig för att forma en teori som i det stora hela har hållit fram till dags dato (Teoribygget har i modernare tider också innehållit upprepbara experiment inom djuravel om jag förstått det rätt).

    Som jag skrev i tidigare kommentar tycker jag att det är kul att du skriver och kommenterar. Det är inte så vanligt att läsare gör det trots att ganska många läser min sällan uppdaterade blogg. Ännu roligare vore det om du kommenterade vad jag faktiskt skriver, det vill säga att dina invändningar inte mest bygger på antaganden om mina åsikter. Mitt skrivande är mest ett prövande av tankar. Därför är det angeläget för mig att få kommentarer som känns relevanta hur kritiska de än är. Kanske kan jag lära mig något.

    Intressant vore att ta del av det du berör i sista stycket: hur friheten förhåller sig till arbetsspecialisering enligt din uppfattning eller hur ett ”biologiskt fenomen” som arbetsspecialisering förhåller sig till mänskliga samhällen (alltså i annat hänseende än rent deskriptivt).

  5. Christer Pontér skriver:

    Stefan jag tror att du missförstår mig. I detta sammanhang är jag inte primärt intresserad av vad du eller Hägglund har för åsikter utan varför ni och andra använder sig av ekonomisk teoretiska begrepp som t.ex. ”vinstmaximering”, ”värde”, ”nödvändiga arbetstiden” i en kontext där dessa begrepp inte hör hemma. De ekonomisk begreppen definieras ju i och har en funktion i den vetenskapliga kontexten.

    Vill påminna dig om att jag speciellt påpekade vikten av att förstå innebörden i ordet ”vederlagd” i vetenskapliga sammanhang.

    Stefan vad kan vi då mena med att ”arbetsvärdeteorin” men inte ”gravitationsteorin” skulle vara vederlagd? Du refererar till ”… vilket jag är helt bekväm med.”, ”… Newtons lagar lever exempelvis alltjämt”, ”olika sanningsvärden”, ”enorma mängder empiri”, ”deduktion”, ”induktion”, ”stora osäkerheter” etc. Men Stefan hur hänger dessa begrepp samman så att vi kan påstå att vi vederlägger ”arbetsvärdeteorin” men inte ”gravitationsteorin”? När vi vederlägger arbetsvärdeteorin då gör vi ju det med att ersätta denna med en annan ”värdeteori”. Detta problem behandlas i disciplinen vetenskapsteori med namnkunniga vetenskapsmän som t.ex. Thomas Kuhn och Karl Popper.

    Det jag funnit mest intressant att del av är vad namnkunniga forskare (alla nobelpristagare) inom fysik (Albert Einstein m.fl.) och inom kemi (Linus Pauling) har att säga om detta problem inom sina egna discipliner (naturvetenskap). I Einsteins och Paulings verk ”Relativity” respektive ”The Nature of Chemical Bond” sägs i klartext vad de anser vara vetenskapligt inom naturvetenskapen. Det vi speciellt kan notera här är att båda poängterar att vetenskapen är väsensskild ”från de objekt som vi erfar”. Vetenskap är förhållande och relation mellan idéer. Vi hämtar på sin höjd intryck från ”objekt som vi erfar”. Vetenskapliga molekylstrukturer är idealiserade tillstånd föreställda utifrån kemiska fakta. Stefan enligt dessa namnkunniga forskare är således naturvetenskap inte ”materialistisk”. Vi kan därmed inte, strikt betraktat, vederlägga eller verifiera en vetenskaplig teori med observationer av fakta eller med du kallar empiri. Det finns alltså inget som motsvarar ditt begrepp ”olika sanningsvärden” inom den vetenskapliga professionen som jag här refererar till. När vi överger en vetenskaplig teori är det på grund av att inre motsättningar i teorin blivit för stora för att vi ska acceptera den som en förklaring – den är helt enkelt ologisk. Detta ligger i linje med Thomas Kuhns påstående att forskarsamhället utvecklar en konsensus kring den teori som kommer att dominera.

    1. När man erhåller en sådan här typ av polemisk kommentar kan man 1) välja att fördjupa sig i frågorna, söka sig till referenser och leverera ett långt svar som åtminstone kan tillfredsställa ens egen fåfänga och – i bästa fall, men knappast troligt – respekten hos kommentarens upphovsman; 2) välja att ignorera densamma eller 3) välja att vänligt men bestämt försöka få motparten att förstå att man vill avsluta debatten.

      Jag väljer det sista alternativet, eftersom jag finner den ofruktbar. Du insinuerar och använder auktoriteter (Popper, Kuhn, Einstein, Pauling och tidigare Wilson) för att slå mig i skallen med på ett sätt som påminner om både din och min vänsterpolitiska ungdom, där det var legio att med ett eller annat citat från Marx, Lenin m.fl. avfärda motståndarens tankar. Därmed inte sagt att jag inte är intresserad av detta och har mycket att lära, men inte på det här sättet. Dessutom vet jag inte riktigt vad du hänvisar till bland mina blogginlägg. Frågorna har, vad jag kan minnas, bara berörts indirekt, genom att recensera andras böcker. Men det är troligt att jag använt begreppet ”vinstmaximering”. Ärligt talat bryr jag mig inte särkilt mycket om huruvida begreppet använts på ett sätt som svär etablerad nationalekonomi emot. Jag tror att alla som läser mina inlägg förstår vad jag menar; mina anspråk är inte vetenskapliga.

      Det är möjligt att jag, när tid medges, väljer att fördjupa mig i frågorna då jag upplever en del av vad du skriver som märkligt. Nu befinner jag mig på resa och har således annat för mig.

  6. Christer Pontér skriver:

    Oj, då ber jag om ursäkt min mening är verkligen inte att använda auktoriteter till att ”slå dig i skallen” – det är mig helt främmande. Däremot försöker jag så noggrant som jag förmår återge professionens syn på dessa fundamentala frågor.

  7. Christer Ponter skriver:

    Stefan, ursäkta mig, jag accepterar att du inte vill fortsätt dialogen. Jag tycker emellertid att det är tråkigt att du sätter punkt med en anklagelse. Jag måste bara få förklara och försvara min ”polemiska stil”. De syften som du anger bygger på missuppfattningar. Att jag skulle använda t.ex. (!!) Thomas Kuhn och Karl Popper för att ”slå dig i skallen” faller på sin egen orimlighet eftersom Karl Popper som är en mycket namnkunnig vetenskapsteoretiker bygger hela sin teori på möjligheten att bevisa eller motbevisa påståenden med upprepade observationer den s.k. falsifieringsprincipen. Hans teori ligger ju i linje med dina påstående om upprepade experiment för vetenskaplighet. Karl Popper är speciellt intressant i sammanhanget eftersom han påstod att Darwins evolutionsteori inte var vetenskaplig när den inte gick att falsifiera. Popper gav starka argument till kreationisterna. Sedermera kapitulerad emellertid Popper om evolutionsteorin och erkände den som vetenskaplig. Ytterligare en mycket namnkunnig vetenskapsman William Thomson – Lord Kelvin (Lord Kelvin har fått ge namnet till SI-enheten för temperatur (K). – bevisade att Darwins evolutionsteori var orimlig på grund av den oerhörda tidsrymd som var nödvändig för att utveckla alla de arter som existerar. Detta var en svår huvudvärk för Darwin på grund av William Thomsons oerhörda status i vetenskapssamhället. Thomas Kuhn och Karl Popper ”polemiserade” mot varandra under lång tid – idag skulle jag nog påstå att Karl Poppers vetenskapsteori är den som dominerar vetenskapssamhället. Han blev också adlad för sin insatser inom vetenskapsteori – Sir Karl Popper.
    Stefan, det enda syftet jag har här är att belysa problematiken kring vetenskaplighet (vetenskapsteori) eftersom den utestänger vissa ämnesområden från den status det innebär att just vara vetenskaplig (”olika ligor”). Stefan, jag ”citerar” inte olika namnkunniga vetenskapsmän för att ”slå någon i skallen”, alltså att dessa skulle ha rätt eller fel – utan jag försöker förklara hur olika vetenskapsteorier är uppbyggda som förklarar samma fenomen. Newton och Einstein har olika och oförenliga teorier om samma fenomen – varför ramlar äpplet till marken (Den kände Ulf Danielson professor i teoretisk fysik utropade i Filosofiska Rummet; ”Hur ska vi ha det, ska vi ha gravitationskrafter eller inte?). Marx och Böhm-Bawerk har olika och oförenliga teorier om samma fenomen – varför bildas det ett värde (pris) på en vara. Så Stefan, när du, jag och andra använder t.ex. ”vinstmaximering” eller ”profitjakt” i en annan kontext än i den ekonomisk teorin så kan varken du eller jag veta vad begreppen syftar till. De blir inte sällan till skällsord. Nu sätter jag gärna punkt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s