För Hamilton är dessa områden inte bara enskilda exempel på misslyckad politik utan fastmer exempel på en missriktad tidsanda. Områdena kallas för fallstudier och ges var sitt kapitel, följda av analytiska texter där han försöker förklara idéerna, eller tidsandan, som bildar bakgrund till den dårskap han menar sig skildra. 

Om Ahlmarks ”galna kvartssekel” hade dominerats av socialistiskt färgade idéer så kom det efterföljande kvartsseklet, som Hamilton behandlar, att präglas av nyliberalt tankegods. Ja, Carl Bildt, som var statsminister 1991 till 1994, kallade perioden för ”det liberala systemskiftets framgångsrika kvartssekel”. Staten drog sig tillbaka, välfärdspolitiken sänkte ambitionerna, viktiga samhällsfunktioner avreglerades osv. 

Det råkade bli så att jag läste Hamiltons bok strax efter att jag en tid ägnat mig åt att i all blygsamhet återuppta lite privata studier av nyliberal nationalekonomi med lärofäder från den så kallade österrikiska skolan, som formades på 1920-talet i polemik mot planekonomiskt inriktade ekonomer. Viktiga namn här är Carl Menger, Ludwig von Mises och Friedrich Hayek. Lite förenklat kan sägas att kärnan i deras teorier är att friast möjlig marknad på bästa sätt tjänar den ekonomiska tillväxten och därmed människors välstånd. Därför vänder man sig förstås mot statlig inblandning i marknaden och pläderar för att staten överhuvudtaget ska ha en mycket tillbakadragen roll även i övrigt. 

Jag är inte nationalekonomiskt skolad, blott intresserad och då främst utifrån ett idéhistoriskt perspektiv. När jag den här gången tog mig an de neoklassiskt tänkande liberala ekonomerna slogs jag dock av något jag uppfattade som utopism i deras resonemang: Bara vi släpper marknaden fri så löser sig det mesta. Och inte bara samhällsekonomiska problem utan också andra: En fri marknad kräver fria individer (och vice versa) och fria individer med tillgång till en fri marknad bidrar till en spontan evolutionär samhällsutveckling som leder till starkast möjliga tillväxt och lyckligast möjliga medborgare. 

Utopier har vi sett nog av; den kommunistiska och den nazistiska/fascistiska som störtade delar av världen i katastrofer. Men det var totalitära utopier. Nyliberalismen är förstås långt ifrån totalitär, snarare motsatsen, men den bär på det gemensamma draget att ha funnit den allomfattande idén och åtgärderna för att ”ställa allt till rätta”. Bara vi avreglerar ekonomin och frigör marknadskrafterna så…

När Carl Hamilton diskuterar den ekonomiska politiken från 1990-talet är det just det utopiska tänkandet han beskriver. Han tar avstamp i 1970-talets ekonomiska problem, då såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar förde en ekonomisk politik baserad på John Maynard Keynes teorier. Regeringarna förde en stabiliseringspolitik där lågkonjunkturer skulle mötas av en expansiv politik i syfte att stimulera efterfrågan. Det fungerade inte. Under 1980-talet proklamerades ”tredje vägens politik” där man på viktiga områden gick neoklassikerna till mötes. Kreditmarknaden avreglerades av Palme-regeringen 1985. (Palme själv lär ha sagt till finansminister Feldt och hans rådgivare: ”Gör som ni vill. Jag begriper ändå ingenting”). Samtidigt devalverades kronan gång på gång. Parallellt med detta stramade man åt ekonomin ordentligt för de svenska medborgarna. 

När så Carl Bildt övertog regeringsmakten 1992 med, som han sade, ”den enda vägens politik” var det med en nyliberal agenda som fortsatte där den socialdemokratiska regeringen slutat. Ett stabilt penningvärde överordnades annat, som till exempel full sysselsättning. Riksbanken gjordes självständig, den offentliga sektorn skulle krympa, devalveringar skulle försvinna. Försvaret av kronan ledde, som bekant, till de spektakulära räntehöjningarna då Riksbanken höjde styrräntan till 500 procent en tid, vilket enligt Hamilton ledde till gigantiska förluster av valutareserv, utslagna företag, förlorade arbetstillfällen och krympande ekonomi. Allt hade satsats på ett kort enligt det ideologiska programmet – och man hade förlorat. Sverige hade gått från att vara ”landet lagom” till en ytterlighet bland västvärldens länder. 

Hamilton stannar där med kronförsvaret, dess prolog och idébakgrund, som en fallstudie. Mycket annat som hände dessa år lämnas utan kommentar. Jag konstaterar dock, efter att ha studerat Ekonomifakta på nätet, att BNP-tillväxten varit betydligt sämre i Sverige än OECD:s genomsnitt sedan 1970 och att skillnaderna ökat med tiden. 

Carl Hamilton är ekonom, det är inte jag. Jag har därför svårt att med säkerhet bedöma relevansen i hans kritik, men den väcker mitt intresse. Så också med nästa område han behandlar: skolan. Hamilton är inte skolmänniska, men det är jag. Här kan jag med säkerhet påstå att han har i huvudsak rätt i sin kritik. 

I internationella jämförelser stod sig svenska elevers kunskaper tämligen väl i början av 1990-talet, sedan har de sjunkit i relation till OECD-länder att döma av PISA-undersökningarna. Framför allt uppehåller Hamilton sig vid kommunaliseringen 1991och i någon mån friskolereformen året därpå. En socialdemokratisk respektive en borgerlig skolrevolution som tillsammans sannolikt bär stor skuld till försämrade resultat och, i än högre grad, bristande likvärdighet inom skolan. Men Hamilton gör något bättre än att enbart upprepa den gängse kritiken som endast anklagar dessa förändringar. Han går ganska noggrant igenom skolutvecklingen fram till dess, och ännu ett antal år, med de pedagogiska idéer som spreds från lärosätena och fångades in av okunniga skolpolitiker och många skolor. I något som man kanske kan kalla nyliberal anda skulle individen sättas i centrum, inte kunskaperna och lärandet. I många skolor upplöstes scheman och sammanhållen undervisning medan varje elev pysslade med sitt. Lärarauktoriteten ifrågasattes och så vidare. Vi ska nog tacka ett stort antal motsträviga lärare att kunskapsresultaten ännu i början av 1990-talet kunde stå sig väl och att resultaten inte försämrats ännu mer sedan dess. 

När vi så fick kommunalt och privat styrda skolor i kombination med Bildt-regeringens ”valfrihetsrevolution” var det verkligen att gå ur askan i elden. Var och varannan skola skaffade sig sin egen ”profil” med lokala kurser och, för gymnasierna, lokala program för att i nyliberal anda konkurrera med andra skolor. Betygen blev allt bättre medan kunskaperna blev allt sämre. OECD kunde konstatera att Sveriges särskilda skolproblem blev den bristande likvärdigheten. 

Ja, om skolutvecklingen kan man orda länge. Så också om de andra områdena Carl Hamilton behandlar: försvaret, invandringen och coronaepidemin. Men jag avstår då min text redan växt mer än avsett. Jag avslutar endast med att lyfta fram några av Hamiltons slutsatser om varför viktiga skeenden i vår nutidshistoria kunde styras så fel. 

Hamilton menar att politiken inom de berörda områdena är exempel på totalitärt tänkande i en demokrati. En idé i samklang med tidens anda får fäste, ofta förmedlad av någon som getts status som auktoritet inom sitt område, och av alla aktörer förväntas konsensus. Människor som ställer sig på tvären ges inget utrymme. När allt så småningom visar sig snarare vara dårskap ställs ingen till svars. Ja, det är ju svårt att göra en tidsanda ansvarig.

Jag vill understryka att Carl Hamiltons De ofelbara inte är odiskutabel. Här finns gott om skäl att ifrågasätta både hans urval av fakta i sina historiska berättelser och hans analyser av dem. Men boken är otvivelaktigt intressant för en vidare diskussion om viktiga skeenden i vår nutidshistoria; en sådan där bok man gärna diskuterar med andra intresserade. 

Var det ännu ett galet kvartssekel? Tja, läs, diskutera och begrunda!