Att leva i norr är att leva intensivt, åtminstone sinnligt när man försöker hänga med årstidernas skiftningar. För egen del intensivt men stilla. Under sommaren är jag gärna bunden vid torvan och upplever med förundran hur ängens blommor blommar och blommar ut, hur träd djupnar i sin grönska, hur grönsaker frodas i trädgård och växthus. En del av det som växer hamnar förstås på matbordet till dubbel glädje, alldenstund det är egenodlat men också så gott. Det intensiva solljuset i norr lockar ju fram särskilda smaker.

Sådana kontraster. Medan jag betraktar all spirande rikedom bland grönskan läser jag Svälten av Magnus Västerbro, som handlar om de svåra hungeråren 1867–1869. En ilning av något som liknar skam fladdrar förbi när jag läser och samtidigt betänker hur vi så ofta är missbelåtna i vårt överflöd medan våra anmödrar och anfäder kunde vara helt utan mat under veckor i den iskalla vintern.

Det första hungeråret drabbade norra Sverige särskilt hårt. Det handlade om missväxt förstås, men också om en kallsinnig överhet, girighet och okunskap. Svälten är en bra bok som inte bara inlevelsefullt skildrar katastrofen utan också kunskapsrikt den historiska och ideologiska kontexten.

Det kan tyckas länge sedan och Sverige var ett helt annat land för 150 år sedan, men Magnus Västerbro drar konsekvenser och implikationer ända in i vår tid som vi kan lära oss mycket av. Vi bör inte känna skam över vårt välstånd, men solidaritet med tidigare generationer som bidragit till välståndet och fick – om de överlevde – utstå hunger och köld för att det skulle finnas något som kallades framtid.

”Svenska värderingar”. Ja, ropen skalla: svensk kultur åt alla! Det är i dag inte bara SD som kräver assimilation av invandrare om de ska ha en plats i vårt samhälle; alltfler opinionsbildare har växlat in på samma spår och kräver uppslutning kring något de kallar svenska värderingar. Men vilka är dessa värderingar? Här är debattörerna ofta otydliga, vilket illustrerar de gamla skaldeorden ”det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”. Å andra sidan finns det debattörer som lika dunkelt viftar bort tal om värderingar i vårt samhälle som irrelevant i integrationsdebatten. Det finns ju lagar att följa, tycker de.

Land skall med lag byggas, stod det redan i vårt lands medeltida landskapslagar och det borde väl inte heller i dag vara en särskilt kontroversiell uppfattning. Avgörande för vilka lagar ett samhälle har och hur de utformas är dock de normer och värderingar som är rådande. Lag är kodifierad moral, sägs det. Så fick man enligt medeltidens Västgötalag böta 13 1/3 mark om man dödade ”en svensk eller smålänning” medan man kom undan med 4 mark om man dödade ”en riktigt bra träl” och inga böter alls om man dödade ”sin hustrus älskare i sängen”. Moralen, eller värderingarna, som kodifierades i lagarna var förstås den manliga överklassens; ingen frågade trälen eller kvinnan.

I dag stiftas våra lagar av våra folkvalda i riksdagen och man får anta att lagar i stort avspeglar flertalets värderingar om rätt och orätt, även om det säkert finns många undantag. I vart fall är vi skyldiga att följa lagarna och kan bli bestraffade om vi bryter mot dem. Så långt är allt tämligen självklart. Men hur förhåller det sig med ”svenska värderingar”? 

Sist ut att tala om svenska värderingar som något våra nyanlända invandrare ska informeras om och acceptera var Ulf Kristersson i Almedalen, som ägnade en stor del av sitt tal om detta. Uppenbarligen är han inte överens med sin partikollega Gunnar Hökmark, som för ett par år sedan skrev:

 ”Det finns en alltmer utbredd retorik om att det i Sverige råder några bestämda svenska värderingar. Det är fel. I Sverige råder svensk lag. Den är inte en fråga om tyckande eller vädjande utan grunden för rättsstaten och därmed det öppna samhälle som garanterar oss rätten till många olika värderingar. Däremot finns det i vårt samhälle värderingar som gett oss de lagar vi har liksom de påverkar vårt agerande som människor i en mängd olika situationer. Men de råder inte över oss. Det gör lagen.”

Klockrent, kan man tycka. I ett demokratiskt samhälle måste människor få tycka vad de vill samtidigt som de måste följa samhällets lagar, även i frågor där lagarna uttrycker normer som inte är självklara för alla: I Sverige får vi till exempel inte aga våra barn, inte påtvinga våra döttrar äktenskap, inte köpa sex, inte diskriminera människor på grund av etnisk bakgrund osv. I alla samhällen måste människor följa lagen, men endast totalitära samhällen pådyvlar sina invånare ”gemensamma värderingar”. 

Många skribenter har förstås invänt mot talet om specifika svenska värderingar. Och det är väl svårt att se någon större värdegemenskap mellan en vänstersympatisör, en liberal och en nationalist även om alla är födda och uppväxta i Sverige. Ja, en del raljerar som exempelvis Alex Shulman: ”Men vad är det unikt svenska som Kristersson pratar om? Jag kommer inte på en enda sak. Sill på julbordet? Att man super sig kanon på midsommar?”

Shulman gör det dock enkelt för sig. Han har nog rätt i att det inte finns så många unika svenska värderingar, men det finns absolut ett normsystem som påverkat vår lagstiftning som i och för sig inte är svenskt, men i stor utsträckning västerländskt med rötter i upplysningsfilosofin. Det handlar om liberala principer (i filosofisk och idéhistorisk mening, ej nödvändigtvis politisk) som individens frihet och universella rättigheter, vilka till exempel kommer till uttryck i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. 

Det är alltså inte svenska värderingar som nyanlända invandrare bör undervisas i, vilket föresvävar Kristersson, utan universella rättigheter och hur de kommer till uttryck i vår lagstiftning. Och här är den nuvarande kursplanen för SFI minst sagt luddig:

”Eleven ska också ges möjlighet att utveckla sin interkulturella kompetens genom att reflektera över egna kulturella erfarenheter och jämföra dem med företeelser i vardags-, samhälls-, studie- och arbetsliv i Sverige.”

”…jämföra med…”? Självklart bör det i SFI:s uppdrag ligga att värna universella rättigheter och de grundläggande värderingar som hör till demokratin. Många invandrare kommer från patriarkala klansamhällen och hederskulturer, vars värderingar och normer har kodifierats i kvinnoförnedrande sharialagar.

Vi som är uppväxta i Sverige förstår ofta intuitivt vad som är tillåtet eller förbjudet enligt lagboken, eftersom den i de flesta fall speglar våra värderingar om rätt och orätt. I stort sett är det väl bara jurister och de mest beräknande kriminella som har någon djupare kunskap om lagar. Insikt om grundläggande värderingar och rättsprinciper i demokratiska samhällen är alltså viktigt för att rätt förstå vad som är lagligt eller olagligt, inte minst inom områden där de skiljer sig från andra kulturer – och där ingår att man får ha vilka åsikter och värderingar man vill men att man ändå måste följa lagen. 

Det är uppenbart att det i vissa invandrartäta stadsområden finns problem med hederskultur, moralpoliser och förakt mot demokratiska normer, vilket inte minst invandrare själva reagerat mot. Men Kristersson förmedlar i sitt tal en syn på asylinvandring som nästan enbart problematisk. Där framträder en bild av asylsökande som ovilliga att lära sig svenska, insnärjda i hederskultur och bidragsberoende. Verkligheten är förstås betydligt mer mångfacetterad, där de flesta verkligen vill integrera sig i det svenska samhället och är nyfikna på hur det fungerar. Och även om hederskultur och andra negativa yttringar av klansamhällets normer är ett stort problem för alla berörda så får vi inte glömma att många av de som sökt skydd i vårt land har flytt just för att undkomma klansamhällets kultur och förtryck. De har bejakat sin egen individuella frihet. Låt oss också bejaka dem.