Det politiska maktspelet fortsätter, nu med en andra statsministeromröstning där Löfven åter kommer att förlora. Han har ställts schackmatt genom de avbrutna förhandlingarna med mittenpartierna. 

Bakom spelet om regeringsbildare misstänker jag att det finns en väl genomtänkt strategi där man hoppas kunna bilda en alliansregering trots att den kommer att bli beroende av Sverigedemokraterna. Spelförare är förstås talmannen, men den listiga Lööf är införstådd och kanske också den eftersläntrande Björklund. 

Det första taktiska steget i strategin är alltså att åter rösta bort Löfven som statsminister för att, som det andra steget, kunna ställa upp Kristersson i nästa omröstning. Då kommer Centern och antagligen Liberalerna att rösta för honom som statsminister eftersom extraval annars rycker närmare, vilket är hotfullt för bägge partierna. Lööf och Björklund har därmed uppfyllt sina vallöften att inte släppa igenom Löfven. 

Men hur blir det med det andra vallöftet, att inte vara i beroendeställning till Sverigedemokraterna? Lööf och Björklund kommer, innan den sista statsministeromröstningen, troligen att kräva några skarpa utfästelser från Kristersson om att aldrig aktivt öka stöd från SD utan i stället arbeta för blocköverskridande samverkan. Budgeten har de ju redan fått igenom. Dessutom kommer de att lägga stor skuld på Socialdemokraterna som inte ville tillmötesgå mittenpartiernas krav i förhandlingarna.

Så kan de ta det tredje steget, att bilda en alliansregering. Kanske kommer den till stånd på annat sätt med Annie Lööf som huvudfigur. Den kommer i vilket fall sannolikt att kryssa fram under mandatperioden med kanske en och annan blocköverskridande överenskommelse men framför allt med ett icke efterfrågat stöd från SD.

Så kan spelet om makten leda till högerns triumf. Spelets bondeoffer är den överväldigande majoritet av Sveriges väljare som röstat på partier som i valrörelsen stått upp mot de högernationalistiska krafterna. 

Visst, det kan komma att gå på annat sätt. Ett spel är ett spel och det går aldrig att förutsäga dess resultat. Denna gång hoppas jag innerligt att jag har fel.

Gamla kyrkböcker är sannerligen intressanta. Från och till under det senaste året har jag försökt gräva i min släkthistoria och därför fått anledning att studera husförhörslängder, födelseböcker och andra kyrkliga dokument från en tid när det var kyrkans plikt att hålla ordning på varje människas födsel, leverne och död. Länge har det handlat främst om människor från Jämtland, där min far hade många av sina anor. När jag för en tid sedan på allvar tog mig an min mors anor i nedre Tornedalen slog det mig hur annorlunda det var med födsel, liv och död i dessa trakter. Andelen ”oäkta” barn var så mycket större. Backstusittarna var många fler. Men värst av allt: de många barnen som dog i späd ålder.

I en by där jag har en del anor hittar jag exempelvis en familj där en Catharina mellan 1798 och 1817 föder fjorton barn varav åtta dör inom något år. Catharina får år efter år begrava sina spädbarn samtidigt som hon är gravid med ytterligare ett barn med en oviss framtid. I nästa familj föder Eva elva barn mellan 1788 och 1801. Endast ett barn överlever spädbarnsåldern. I åter nästa föder Brita sex barn mellan 1782 och 1796. Inget överlever. Så fortsätter det i familj efter familj i byn, år efter år. Inte i alla, men i väldigt många.

Jag har läst mycket historia i mina dagar om krig, hunger och förtryck, liksom jag läst många hyllmeter skönlitteratur som skildrat gångna seklers livsbetingelser. Ändå slog det mig som en chock att studera prästernas torra noteringar om födelse och död i denna gudsförgätna lilla by. Det var som om barnens dödsångest och föräldrarnas förtvivlan genljöd genom seklerna. Hur kunde människorna leva vidare i denna miljö av död och sorg? Hur kunde de ständigt gravida kvinnorna stå ut med att år efter år föda barn som de snart måste begrava? Vad tänkte de i sina böner om en allsmäktig Gud som gång efter annan tog det käraste ifrån dem?

Medan jag begrundade allt detta drog jag mig till minnes ett forskningsprojekt jag hörde om när jag läste historia vid Umeå universitet för många år sedan. Jag ville minnas att barnadödligheten före mitten av 1800-talet var extrem i vissa delar av Tornedalen, över trettio procent. Orsaken, sade man, var att kvinnorna inte ammade sina barn i dessa tornedalska byar. I stället fyllde man kohorn med opastöriserad komjölk som barnen via en napp gjord av kospenar sög på. Hornen fick hänga över vaggorna och rengjordes sällan. Därmed blev de ofantliga bakteriehärdar som infekterade barnens tarmar och magar, vilket ledde till deras förtidiga död. Först när någon provinsialläkare tog sig an problemet med hjälp av en finsktalande barnmorska, kunde trenden vändas och allt fler barn fick överleva sina spädbarnsår.

Mammorna övertalades således att amma sina barn. Naturligtvis var det svårt. Komjölken var en stark tradition som möjliggjorde för kvinnorna att arbeta i jordbruket. Något som anses som nödvändigt blir gärna en dygd; komjölken ansågs nyttigare är bröstmjölken. I Jämtland, läser jag i en historisk text, skämdes en del för att de ammade sina barn till uppemot fyraårsåldern, men så hade man också en ovanligt låg barnadödlighet, runt tio procent, och dessutom betydligt färre födslar.

Forskningen jag nämnde tidigare resulterade 1984 i en avhandling av Anders Brändström med namnet ”De kärlekslösa mödrarna”. Det var hans citattecken. Naturligtvis var de inte kärlekslösa, men fattiga och okunniga.