Ibland får jag en bok i min hand som jag inte hade en aning om att jag längtade efter. En sådan bok är Härlig är jorden av Mats Söderlund. Här får jag det mesta av sådant som var för sig brukar skänka mig fina lässtunder: god underhållning, nya lärdomar, viktiga budskap, intressanta reflektioner och sköna skildringar. Särskilt lustfylld läsning är den som ger mig bekräftelse och nya perspektiv, att den växelverkar med mina egna upplevelser, kunskaper och idéer samt lyfter dem till högre nivå. Då förlänas också mina erfarenheter och tankar en strimma av det ljus som strålar från boken – och jag kanske inte bara lär mig mer om min omvärld utan också om mig själv 

Mats Söderlunds bok har det mesta av detta och lite till. Ledmotivet i Härlig är jorden är fjällen; om långa och många vandringar, om människor i fjällnära bygder och renbetesland och om klimatförändringars påverkan. Kring detta spinner Söderlund en väv av berättelser om våldsam exploatering av fjäll, skog och mark, historiskt och i dag. Han skildrar också många svenskars beroende av naturen, både ekonomiskt och som rekreation. Till det sista tar han hjälp av religionsforskaren David Thurfjells bok Granskogsfolk (som jag skrivit om tidigare). Thurfjell beskriver där många människors relation till naturen som ett andligt, nära religiöst, förhållande. 

De vandringar Mats Söderlund skildrar utspelar sig ofta i Sarek-fjällen. Redan som barn gick han här med sin far, senare helt ensam eller med sina vuxna barn. Han berättar om upplevelserna, inte minst från ensamvandringar, och för djupa existentiella resonemang om naturen, andligheten och ensamheten – den självvalda i kontrast mot den påtvingade, där också den självvalda ensamheten kan vara ett uttryck för längtan efter bekräftelse av omvärlden, såsom ”den ensamma hjälten” som trotsar fysisk ansträngning, oväder och isolering för att nå sina mål. 

Söderlunds berättelser om sina vandringar får mig att minnas. Också jag har vandrat många gånger i Sarek, sommar som vinter, men det var länge sedan. Jag sökte mig till mer lättillgängliga fjäll, inte minst för slädhundsturer. I unga år var dock Sarek för mig det självklara valet för fjällturer, oftast med vänner men också helt ensam. Vi var starkt inspirerade av Edvin Nilssons fina fotoböcker Sarek och De vilda djurens Sarek. Leder som Söderlund har gått har också jag gått, platser han har besökt har också jag besökt, liksom jag tältat på några av de ställen där han också har tältat. Också människor han mötte har jag också träffat, som framlidne Börje Danielsson i Kvikkjokk vars ofta dråpliga historier om ett långt liv i fjällen fick mig och mina vänner att andäktigt lyssna. Jag återupplever intrycken och beundrar Söderlunds skildringskonst. Söderlund är ju främst känd som poet. 

Ett särskilt intresse ägnas åt det drygt två tusen meter höga Pårtemassivet. Han berättar en historia om den väderobservatör som 1917 miste livet någonstans mellan Pårek och Pårtes topp, där professor Axel Hamberg hade upprättat ett väderobservatorium med en stuga som bemannades året runt. Denne Hamberg kallades ”Sareks utforskare” och lät bygga fyra plåtstugor i Sarek för sin forskning, vilka är de enda stugor som finns i Sarek. Tillsammans med mina vänner hade jag under några år privilegiet att få använda dessa stugor under våra fjällturer mot att vi gjorde viss tillsyn och rapporterade till en sentida kollega till professor Hamberg. Också stugan vid Pårtes topp har jag besökt, och precis som för Söderlund kunde det bli av först efter flera tidigare försök som tillintetgjordes av hårt väder. 

(Ovan: En lite suddig bild från Axel Hambergs väderstation vid Pårtefjällets topp 1981 samt vintertältning nedanför Pårte 1980)

Härlig är jorden är inte bara en smittande och vacker berättelse om fjällturer, natur och människor i dess närhet. Inte heller bara en saklig redovisning av vad som gått förlorat och ännu finns kvar av natur i vårt land. Än mer är det en reflekterande skildring, där frågorna ofta är djupare än svaren. Han funderar till exempel över att hans möjlighet att så ofta ge sig ut på långa vandringar möjliggörs av ett visst ekonomiskt välstånd, ett välstånd som vårt land till stor del nått genom exploatering av vår natur. Det är förstås inte ett försvar för en skenande utveckling där naturintressen eller människors möjlighet att leva och verka i fjällnära miljöer alltför ofta kommer till korta i gentemot starka ekonomiska intressen. 

Mats Söderlunds Härlig är jorden är inte en alarmistisk bok som staplar kvantitativa bevis på förstörelse av vår natur till följd av exploatering och klimatförändringar. I stället fäster den, genom sina berättelser och reflektioner, vår blick på den andliga längtan vi har: att länge ännu få möjlighet att vistas i en natur som får utvecklas på sina egna villkor – det må vara fjäll, skog, sjö eller hav. Allt är inte förlorat!

Allt oftare läser jag gamla böcker på nytt. Naturligtvis handlar det om sådana som jag uppskattade redan vid första läsningen, men omläsningen av en bok ger nya intryck. Medan jag förstås mer eller mindre känner igen dess innehåll, är det nu i stället sådant som bokens idé, bygge och gestaltning som träder i förgrunden. I lyckliga fall tycker jag mig dessutom hitta en ny dimension i det lästa, sannolikt på grund av tidens gång; världen är en annan, jag är en annan.

När jag första gången läste Stefan Zweigs Världen av igår var det ”bara” en mästerlig självbiografisk skildring av ett händelserikt liv i en svunnen tid som sträckte sig från slutet av 1800-talet till andra världskrigets början. Idag upplever jag något mer: Skildringen berör djupare; det känns som att den talar till oss i vår tid. Handlar det om den oro vi upplever i världen av idag?

Jag återkommer till det.

Länge rör sig Zweigs mästerverk som en stilla ström, eller rentav ljuvlig dröm, mellan samtidens klippor och skär ända till dess att hindren blir för stora och fallen för djupa av krig, rasism och totalitarism.

Stefan Zweig föds 1881 i Wien som son till en välbärgad fabrikör. Familjen är judisk, men sekulär. Uppväxten skildras i samspel med Wiens Fin de siècles, med stadens omfattande kultur- och sällskapsliv, där Zweig redan i tonåren gör sig bemärkt som poet. Under de följande åren, fram till första världskriget, når han allt större framgångar, nu inom de flesta litterära genrer. Han kommer så småningom att bli Europas mest lästa författare med sina romaner, noveller, essäer, libretton och teaterpjäser. 

Livet fram till första världskriget framstår som Det goda livet; vilsamt i sin kreativitet, blomstrande av sin framgång, stimulerande med sina många resor och intressanta vänskapsband. Zweig vistas ofta och länge i Frankrike, Belgien, England, Italien och annorstädes. Han blir nära vän med snart sagt varje betydande författare samt många konstnärer och musiker. Han noterar tidens stora framsteg: de vetenskapliga, tekniska och ekonomiska framstegen samt inte minst den långa freden mellan Europas stormakter som varat i flera decennier. Här bör man påminna sig om att Stefan Zweig var priviligierad inte bara genom sin talang utan också genom sina ekonomiska omständigheter. 

Visst fanns det förhållanden som skavde i denna livsdröm. Zweig kritiserar dubbelmoralen i Europas borgerliga klass och uppmärksammar återkommande att den stora massan av människor lever under små omständigheter och begränsat inflytande. Han ansluter sig till tidens allt starkare krav om sociala förändringar och demokrati. En av hans närmaste vänner var Romain Rolland, nobelpristagare i litteratur och ivrig socialist. Men Zweig blandar sig inte i politiken. Missförhållandena skulle tidens liberala och socialistiska rörelser ta hand om. Zweigs värld var kulturen.

Nog kan det goda liv som Zweig skildrar, ibland upplevas som en priviligierad och nostalgisk längtan efter en svunnen tid, en gammal värld, men med utsiktspunkt från vad som snart kom att hända i hans och andras liv må man överse med detta. Tillbakablickandet är heller inte enkelt konservativt; det är mer en längtan efter den tidens framsteg, optimism och framtidstro.

Sommaren 1914 blev slutet för denna värld av igår. Europas två stormaktsallianser drabbade samman enligt ett uppgjort allianssystem och det första världskriget var ett faktum. 

För humanisten Zweig är det en chock, än värre när han ser unga män nästan euforiskt låta sig enrolleras i respektive lands krigsmakt. Också liberala och socialistiska partier ställde upp bakom krigspropagandan, om än det finns enskilda politiker som protesterar. Bland Zweigs författarvänner är det sak samma: de flesta erbjuder sin penna till den nationalistiska patriotismen; några få agerar, som Zweig, mot kriget. De drar sig undan till det neutrala Schweiz där de skriver artiklar mot kriget. 

Efter några år av förödelse och miljontals släckta liv blev det åter fred. Men värden var skakad i grunden. Europas tre kejsare störtades, gränser drogs om, nya länder konstruerades. Zweigs hemstad Wien blev huvudstad i ett förkrympt land, efter att ha varit centrum för det väldiga Habsburgska kejsardömet med makt över större delen av centrala och sydöstra Europa. Ryssland skakades av två revolutioner och ett inbördeskrig, där Lenins bolsjeviker till sist stod som segrare. I Italien tog Mussolinis fascister makten. I Tyskland, som drabbats hårt av segrarmakternas fredsvillkor, började Hitlers nazister vinna anhängare.

Samtidigt fanns det hopp. Aldrig mera krig! sade man. Demokratin gjorde framsteg, så också ekonomi och välfärd fram till den stora krisen runt 1930. 

Åter kan Stefan Zweig andas och återuppta sitt produktiva skrivande, stora umgänge och många resor. Men livet är inte längre en stilla ström mellan klippor och skär. Orons tecken finns överallt. Populistiska rörelser, antisemitism och våld gör sig påminda. Framtidstron grusas definitivt när Hitler kommer till makten. Stefan Zweig får uppleva sina böcker förbjudas och brännas på bål av det enda skälet att han är jude. Allt han trott på, allt han levt för, förtärs av ondska. Och ondskan får sitt ultimata uttryck när nazisterna inte bara förföljer judar och andra misshagliga utan leder världen in i ett nytt omänskligt krig. Han skriver

”Ännu hade jag inte den avlägsnaste aning om vad som förestod mig, att jag hemlös, hetsad, jagad och fördriven skulle brännas, förbjudas, bannlysas, att mitt namn skulle brännmärkas i Tyskland som vore jag en förbrytare och att samma vänner, vars brev och telegram låg framför mig på bordet, skulle blekna om de händelsevis träffade på mig.”

Stefan Zweig gjorde sin sista resa. På ett hotellrum i Brasilien skrev han 1939–1941 fritt ur minnet Världen av i går. Därefter tog han sitt liv.

Jag skrev att läsningen av Zweigs mästerverk nu ger mig en utvidgad upplevelse. Det handlar inte minst om stråk av igenkännande, trots att skildringen handlar om en helt annan tid och värld än vår. Jag tillhör en generation som vuxit upp strax efter andra världskriget, därtill i ett av världens rikaste länder. Även om det kalla kriget ständigt gjorde sig påmint kändes det avlägset. Heta krig pågick visserligen ständigt, men långt ifrån oss. Och vi kunde under ungdomsåren utan påtaglig risk engagera oss mot stormakters anspråk på att med våld styra världen. Min generation har också upplevt en storartad ekonomisk utveckling, under många år med ökad jämlikhet mellan klasser och kön, med väl utbyggda sociala rättigheter, hyfsat fungerande skolor, bra sjukvård etcetera. Är det vår värld av igår?

Naturligtvis bör vi också påminna oss om att mycket även då var otillfredsställande, men idag upplever många av oss en oro av ett slag vi inte kände förr. De ekonomiska och kulturella klyftorna ökar, sjukvård och skolor dras med stora problem och de nyliberala experimenten har inte levererat vad de genom ideologiskt tunnelseende lovat. Samtidigt växer högernationalistiska rörelser med ”lösningar” som ekar från förr. Och värst av allt: vi har krig åter i Europa. 

Jag tror att Stefan Zweigs Världen av igår har något att säga oss i världen av idag. 

För Hamilton är dessa områden inte bara enskilda exempel på misslyckad politik utan fastmer exempel på en missriktad tidsanda. Områdena kallas för fallstudier och ges var sitt kapitel, följda av analytiska texter där han försöker förklara idéerna, eller tidsandan, som bildar bakgrund till den dårskap han menar sig skildra. 

Om Ahlmarks ”galna kvartssekel” hade dominerats av socialistiskt färgade idéer så kom det efterföljande kvartsseklet, som Hamilton behandlar, att präglas av nyliberalt tankegods. Ja, Carl Bildt, som var statsminister 1991 till 1994, kallade perioden för ”det liberala systemskiftets framgångsrika kvartssekel”. Staten drog sig tillbaka, välfärdspolitiken sänkte ambitionerna, viktiga samhällsfunktioner avreglerades osv. 

Det råkade bli så att jag läste Hamiltons bok strax efter att jag en tid ägnat mig åt att i all blygsamhet återuppta lite privata studier av nyliberal nationalekonomi med lärofäder från den så kallade österrikiska skolan, som formades på 1920-talet i polemik mot planekonomiskt inriktade ekonomer. Viktiga namn här är Carl Menger, Ludwig von Mises och Friedrich Hayek. Lite förenklat kan sägas att kärnan i deras teorier är att friast möjlig marknad på bästa sätt tjänar den ekonomiska tillväxten och därmed människors välstånd. Därför vänder man sig förstås mot statlig inblandning i marknaden och pläderar för att staten överhuvudtaget ska ha en mycket tillbakadragen roll även i övrigt. 

Jag är inte nationalekonomiskt skolad, blott intresserad och då främst utifrån ett idéhistoriskt perspektiv. När jag den här gången tog mig an de neoklassiskt tänkande liberala ekonomerna slogs jag dock av något jag uppfattade som utopism i deras resonemang: Bara vi släpper marknaden fri så löser sig det mesta. Och inte bara samhällsekonomiska problem utan också andra: En fri marknad kräver fria individer (och vice versa) och fria individer med tillgång till en fri marknad bidrar till en spontan evolutionär samhällsutveckling som leder till starkast möjliga tillväxt och lyckligast möjliga medborgare. 

Utopier har vi sett nog av; den kommunistiska och den nazistiska/fascistiska som störtade delar av världen i katastrofer. Men det var totalitära utopier. Nyliberalismen är förstås långt ifrån totalitär, snarare motsatsen, men den bär på det gemensamma draget att ha funnit den allomfattande idén och åtgärderna för att ”ställa allt till rätta”. Bara vi avreglerar ekonomin och frigör marknadskrafterna så…

När Carl Hamilton diskuterar den ekonomiska politiken från 1990-talet är det just det utopiska tänkandet han beskriver. Han tar avstamp i 1970-talets ekonomiska problem, då såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar förde en ekonomisk politik baserad på John Maynard Keynes teorier. Regeringarna förde en stabiliseringspolitik där lågkonjunkturer skulle mötas av en expansiv politik i syfte att stimulera efterfrågan. Det fungerade inte. Under 1980-talet proklamerades ”tredje vägens politik” där man på viktiga områden gick neoklassikerna till mötes. Kreditmarknaden avreglerades av Palme-regeringen 1985. (Palme själv lär ha sagt till finansminister Feldt och hans rådgivare: ”Gör som ni vill. Jag begriper ändå ingenting”). Samtidigt devalverades kronan gång på gång. Parallellt med detta stramade man åt ekonomin ordentligt för de svenska medborgarna. 

När så Carl Bildt övertog regeringsmakten 1992 med, som han sade, ”den enda vägens politik” var det med en nyliberal agenda som fortsatte där den socialdemokratiska regeringen slutat. Ett stabilt penningvärde överordnades annat, som till exempel full sysselsättning. Riksbanken gjordes självständig, den offentliga sektorn skulle krympa, devalveringar skulle försvinna. Försvaret av kronan ledde, som bekant, till de spektakulära räntehöjningarna då Riksbanken höjde styrräntan till 500 procent en tid, vilket enligt Hamilton ledde till gigantiska förluster av valutareserv, utslagna företag, förlorade arbetstillfällen och krympande ekonomi. Allt hade satsats på ett kort enligt det ideologiska programmet – och man hade förlorat. Sverige hade gått från att vara ”landet lagom” till en ytterlighet bland västvärldens länder. 

Hamilton stannar där med kronförsvaret, dess prolog och idébakgrund, som en fallstudie. Mycket annat som hände dessa år lämnas utan kommentar. Jag konstaterar dock, efter att ha studerat Ekonomifakta på nätet, att BNP-tillväxten varit betydligt sämre i Sverige än OECD:s genomsnitt sedan 1970 och att skillnaderna ökat med tiden. 

Carl Hamilton är ekonom, det är inte jag. Jag har därför svårt att med säkerhet bedöma relevansen i hans kritik, men den väcker mitt intresse. Så också med nästa område han behandlar: skolan. Hamilton är inte skolmänniska, men det är jag. Här kan jag med säkerhet påstå att han har i huvudsak rätt i sin kritik. 

I internationella jämförelser stod sig svenska elevers kunskaper tämligen väl i början av 1990-talet, sedan har de sjunkit i relation till OECD-länder att döma av PISA-undersökningarna. Framför allt uppehåller Hamilton sig vid kommunaliseringen 1991och i någon mån friskolereformen året därpå. En socialdemokratisk respektive en borgerlig skolrevolution som tillsammans sannolikt bär stor skuld till försämrade resultat och, i än högre grad, bristande likvärdighet inom skolan. Men Hamilton gör något bättre än att enbart upprepa den gängse kritiken som endast anklagar dessa förändringar. Han går ganska noggrant igenom skolutvecklingen fram till dess, och ännu ett antal år, med de pedagogiska idéer som spreds från lärosätena och fångades in av okunniga skolpolitiker och många skolor. I något som man kanske kan kalla nyliberal anda skulle individen sättas i centrum, inte kunskaperna och lärandet. I många skolor upplöstes scheman och sammanhållen undervisning medan varje elev pysslade med sitt. Lärarauktoriteten ifrågasattes och så vidare. Vi ska nog tacka ett stort antal motsträviga lärare att kunskapsresultaten ännu i början av 1990-talet kunde stå sig väl och att resultaten inte försämrats ännu mer sedan dess. 

När vi så fick kommunalt och privat styrda skolor i kombination med Bildt-regeringens ”valfrihetsrevolution” var det verkligen att gå ur askan i elden. Var och varannan skola skaffade sig sin egen ”profil” med lokala kurser och, för gymnasierna, lokala program för att i nyliberal anda konkurrera med andra skolor. Betygen blev allt bättre medan kunskaperna blev allt sämre. OECD kunde konstatera att Sveriges särskilda skolproblem blev den bristande likvärdigheten. 

Ja, om skolutvecklingen kan man orda länge. Så också om de andra områdena Carl Hamilton behandlar: försvaret, invandringen och coronaepidemin. Men jag avstår då min text redan växt mer än avsett. Jag avslutar endast med att lyfta fram några av Hamiltons slutsatser om varför viktiga skeenden i vår nutidshistoria kunde styras så fel. 

Hamilton menar att politiken inom de berörda områdena är exempel på totalitärt tänkande i en demokrati. En idé i samklang med tidens anda får fäste, ofta förmedlad av någon som getts status som auktoritet inom sitt område, och av alla aktörer förväntas konsensus. Människor som ställer sig på tvären ges inget utrymme. När allt så småningom visar sig snarare vara dårskap ställs ingen till svars. Ja, det är ju svårt att göra en tidsanda ansvarig.

Jag vill understryka att Carl Hamiltons De ofelbara inte är odiskutabel. Här finns gott om skäl att ifrågasätta både hans urval av fakta i sina historiska berättelser och hans analyser av dem. Men boken är otvivelaktigt intressant för en vidare diskussion om viktiga skeenden i vår nutidshistoria; en sådan där bok man gärna diskuterar med andra intresserade. 

Var det ännu ett galet kvartssekel? Tja, läs, diskutera och begrunda!

Många minns säkert den där pinsamma stunden i TV när Ebba Bush skulle svara på vem som skrivit romanerna Gösta Berlings saga, Giftas och Gentlemen. Hon missade alla. Det kunde väl passera som bara ytterligare ett exempel på vag bildning bland ledande politiker, men eftersom KD hade föreslagit att införa en litterär kanon för skolelever så blev det dags att ta fram skämskudden. 

Häromdagen skulle vår nya kulturminister, Parisa Liljestrand, prövas. Hon fick se en bild på Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga, Stieg Larssons Millenium och Ruben Östlunds Triangle of Sadness. ”Det är ju fantastiska författare allihop”, sade hon, ”och två av tre böcker har jag ju själv läst”. Det lät ju bra. Hon har ju dessutom presenterat sig som ”litteraturvetare”, vilket dock visade sig vara en sanning med modifikation (Hon har en lärarexamen i svenska, där ”litteratur” endast omfattar 15 universitetspoäng – en halv termin – varav 7,5 poäng är barnlitteratur). Problemet för henne var, som bekant, att Triangle of Sadness inte är en bok utan en film och den ”fantastiska författaren” var alltså. regissör. Ridå!

Jag tycker faktiskt lite synd om politiker som ställs inför den här typen av frågor. De har varit fullt upptagna med att göra karriär i en politisk miljö där boklig bildning knappast premieras. Jag kan också tänka mig att den politiker som till äventyrs älskar litterära klassiker eller modernistisk lyrik håller låg profil för att inte betraktas som ”elitistisk”. Bättre då att nämna några mainstream-böcker och/eller något som förstärker den politiska profilen om man blir tillfrågad om sin läsning. Så har det varit med partiledare efter partiledare de senaste åren. Ett undantag häromåret var Jan Björklund som framhöll Världen av i går av Stefan Zweig, som han läst flera gånger.  Ett mycket gott val, tycker jag. 

Men Björklund var i flera avseenden en lite gammaldags politiker. Jag är övertygad om att frågor om läsning skulle fått annorlunda svar i tidigare generationer. Olof Palme läste mycket, Per Ahlmark skrev poesi, Gunnar Sträng älskade proletärförfattarna osv. Ja, frågor om bokkonsumtion var nog en icke-fråga förr; läsningen var självklar som ett borgerligt ideal (och nu avser jag inte ”borgerlig” som en politisk position utan klassmässig). Politiker ville kanske vara föredömliga i ett samhälle som höll bildning högt; där studieförbunden lockade tusenden; där arbetarrörelsen gav ut mängder av kvalitetslitteratur i billiga upplagor; där skolelever blev undervisade i åtminstone elementär litteraturhistoria av ofta belästa lärare. 

Men det borgerliga bildningsidealet är ett minne blott och ingen politiker vill framstå som elitistisk. I regering efter regering, höger som vänster, har statsministrar gjort märkliga val av kulturministrar. Den sista av något format var kanske folkbildaren Bengt Göransson om än hans insats som skolminister var skral, vilket knappast främjade kultur och bildning. Bakgrunden till de konstiga valen är svårt att veta något om, men det ligger nära till hands att tro att man helt enkelt saknar kulturpolitiska visioner eller – än värre – att man saknar förmåga till kulturpolitiska visioner. Kanske ser man kultur endast som förströelse och kan inte, eller vill inte, se kulturens bildande kraft. Och då duger vem som helst till att bli kulturminister. Bara denne är politiskt följsam och kan hålla stången mot stökiga kulturarbetare.

I boken Om bildning citerar Carl- Göran Ekerwald Goethe som i ett brev till Wilhelm von Humboldt 1832 skrev:

”Djuren blir undervisade av sina organ, så sade de gamle; jag tillfogar: gäller även människorna, dock hava dessa fördelen av att i sin tur undervisa organen…Ju tidigare en människa blir varse att det finns ett hantverk, att det finns en konst, som kan åstadkomma en genomtänkt förstärkning av hennes medfödda anlag, desto lyckligare är hon.”

Ja, kulturen kan ge oss möjlighet till att odla våra medfödda anlag. Ordet kultur betyder ju faktiskt odling och i detta sammanhang intellektuell eller andlig odling. Det är dock viktigt att här inskjuta – och kraftigt markera – att en bokläsare eller annan kulturintresserad person förstås inte behöver vara en bättre människa än den som avstår från böcker, teater, konst etc. Förnuft, andlig resning och andra goda egenskaper kan inte mätas i antalet böcker man läst. Men alla kan förstärka eller odla sådana egenskaper, som Goethe skrev. Det är också viktigt att tillägga att all kultur naturligtvis inte måste ha ambitionen att bilda; kulturen har många ansikten – och så måste det förstås vara.

Ett parti har under senare år ändå visat ett tydligt intresse för kulturen: Sverigedemokraterna. ”Politiken ligger nedströms kulturen”, sade ”chefsideologen” Mattias Karlsson, och han hade tveklöst en poäng. Makt över kulturen är inflytande över människors ”andliga odling” i den riktning man önskar. Och partiet har ett välskrivet och mångordigt dokument om detta i sitt Samhållningspolitiska inritningsprogram. Än så länge lurar man i vassen, men när SD kanske nästa riksdagsval får plats i regeringen kan det mycket väl bli så att vi får en kulturminister som har stora visioner tillsammans med sina maktmedel. I en tidsanda där borgerligheten har gett upp sina kulturella bildningsideal ger man gärna bort en sådan ministerpost som man hursomhelst uppenbarligen inte själva hittar kompetens för.  

År 1970, i mina sena tonår, besökte jag Albanien. Det var en snitslad gruppresa, utan egentlig kontakt med befolkningen, där landets framsteg stolt förevisades. Albanien hade varit Europas fattigaste land, sade man. Budskapet var förstås att det nu var annorlunda efter drygt två decennier av kommunistiskt styre under Enver Hoxha. Det var dock inte alldeles uppenbart för en besökare; Albanien var fortfarande fattigt, om än inte med den påfallande nöd och skriande ojämlikhet man kunde se i en del andra östländer. Albanien var ett annorlunda kommunistland, främst genom att man inte bara vände sig mot västlig imperialism utan också mot sovjetisk. Landet hade följaktligen lämnat Warszawapakten och så småningom skulle man också bryta med Kina. Ensamt i världen odlade det lilla landet sin stränga kommunism. Tjugo år senare, 1990, var det slut. Albanien drogs med i den frihetsvåg som svepte över de kommunistledda länderna i Östeuropa. 

Mitt i denna protestvåg börjar den självbiografiska skildringen ”Fri – En uppväxt vid historiens slut” av Lea Ypi. Elva år gammal går hon hemåt från skolan och möter en demonstration skanderande: ”Frihet, demokrati! Frihet, demokrati!” Skrämd söker hon trygghet genom att klamra sig fast vi en dekapiterad staty av Stalin, den forne Sovjetledaren som älskade barn enligt hennes lärare. Väl hemma fick hon höra att demonstranterna var huliganer. Men snart skulle mycket av det hon höll för sant om Albanien och omvärlden ställas på ända. Hon hade levt i en lögn men friheten fanns som en möjlighet.

Leas uppväxt har fram till dess präglats av att hon kommer från en intellektuell familj med ”fel bakgrund”. Föräldrarna har borgerliga och även aristokratiska anor. Farfadern har suttit i fängelse, farmodern hade närmast varit en kosmopolit. Diplomatiskt navigerar föräldrarna i samhället för att inte stöta sig med makten. Men på hedersplats i hemmet ställer de hellre en tom Coca Cola-burk än porträtt av ledaren Enver Hoxha, till Leas förtret. Själv är hon helt uppfylld av kommunismen och det hon uppfattar som ett rättfärdigt och gott samhälle. Nog vet hon att många västeuropéer har det ekonomiskt bättre och att de, till skillnad från albaner, kan resa världen runt. De ser på italiensk TV och turister besöker även hennes hemland. Men den relativa fattigdomen och inskränkningarna är nödvändiga offer, har hon lärt sig, för Albaniens rätt att forma sitt socialistiska samhälle i konflikt med en fientlig omvärld.

Jag har genom åren läst åtskilliga skildringar av människor som växt upp och levt i kommunistledda länder. Vanligen skildras ofriheten dramatiskt med berättelser om förföljelser, avrättningar, nöd och maktfullkomlighet. I fjärran hägrar liberala friheter. Sällan problematiseras frihetsbegreppet. Lea Ylpis bok är något annat. Det maktfullkomliga förtrycket är naturligtvis helt närvarande, men framför allt är det en berättelse om hur det påverkar tankeliv, relationer och omvärldsuppfattning. Därtill är skildringen kärleksfullt och lättsamt skriven – och faktiskt med en rejäl dos humor, åtminstone när det gäller tiden fram till kommunismens fall. 

För den unga flickan Lea innebär omvälvningen en existentiell kris. Hennes föräldrar har ljugit, om än för att skydda henne, och de kommunistiska trossatserna hon omfamnat har fallit en efter en. Hon upplever hur samhället förändras. Albanien genomgår en chockterapi i form av liberala strukturreformer dirigerade av Världsbanken. Så småningom drabbas såväl land som folk av finansiell kollaps, följd av otaliga tragedier, massemigration och social anarki på gräns mot inbördeskrig. När hon så äntligen tar sin examen väljer hon snart, liksom så många andra, att lämna Albanien för att studera vidare i utlandet. De existentiella frågorna omvandlas till filosofiska: Vad är frihet? 

Lea Ypi är numera professor i politisk teori vid London School of Economics och något av en internationell stjärna bland yngre politiska filosofer.  Som hon beskriver i sitt efterord var hennes intention att skriva en filosofisk bok kring de idéer om frihet som överlappar varandra i liberal och socialistisk tanketradition, men i skrivandet förvandlades idéerna till människor och det blev i stället denna bok om hennes uppväxt i Albanien, som ju både upplevt hårdför kommunism och hårdför ekonomisk liberalism.

Den som efter att ha läst denna fina, reflekterande och problematiserande skildring kan gärna gå vidare och fördjupa sig i hennes idévärld. Till exempel kan man på nätet googla fram hennes samtal med Martin Hägglund utifrån hans bok This Life (som jag skrivit tidigare om: https://stefanwiken.blog/2020/12/06/andra-tankar-om-vart-enda-liv/).

Vi såg det inte komma, eller…? Jodå, det har länge legat i korten att SD än en gång skulle vinna framgång i riksdagsvalet liksom att de alltmer skulle accepteras av andra högerpartier.  Spelplanen har varit deras. Nyheter och debatter har roterat kring gängbrottslighet och migration. Därtill har SD en skicklig partiledare i Jimmie Åkesson. Det har varit Åkessons sida i politiken som ägt uppmärksamheten. Och medierna har krattat manegen. 

Väljare har strömmat till, ungefär lika många från Socialdemokareterna (8%) som från Moderaterna (12%). Ingen annan partiledare har så stor betydelse för väljarnas val som Åkesson (80%). Bland förstagångsväljarna är SD det näst största partiet (22%), bara slaget av Moderaterna (26%). Bland arbetare är SD nästan lika stora som Socialdemokraterna (29 respektive 32%). 

De unga förstagångsväljarnas val kan förefalla märkligt. I massmedier har många talat om ”Greta-generationen”, med klimat och andra hållbarhetsfrågor högst på agendan. Är det möjligen barnen till en storstadsurban medelklass som bländat dem? Uppenbarligen har flertalet yngre i stället fångats av högersidans retorik. 

Trots denna bedrövelse får vi inte glömma att de allra flesta i vårt land inte köper det förenklade och främlingsfientliga narrativ som SD står för. Oavsett hur det politiska spelet nu utvecklar sig måste alla goda krafter förenas och förfina sitt motstånd. Goda krafter finns över hela fältet. Liberalerna har traditionellt varit ett värdeburet parti som mer än de flesta har avvisat främlingsfientlighet. Tänk Per Ahlmark, Bengt Westerberg och även Jan Björklund, som använde sitt sista Almedalstal till en flammande appell mot rasism och extremism. Och inom Kristdemokraterna måste det väl finnas några som inspireras mer av Alf Svensson – och varför inte av Jesus? – än av den obalanserade Busch. Likaså är jag övertygad om att många moderater håller för näsan när SD kommer på tal. Att fångas av dess retorik är knappast tecken på anständig och bildad borgerlighet. En femtedel av Moderaternas tidigare väljare flydde följaktligen till partier som står för ett annat narrativ. Det är dessutom viktigt att påpeka att den femtedel av befolkningen som valde SD inte är en hord av främlingsfientliga högernationalister. Många valde sannolikt partiet av andra skäl: dess fokus på gängbrottslighet med invandraranknytning, partiledarens retoriska skicklighet och dess aura som motståndare mot ”etablissemanget”, inte minst på landsbygden. Populistiska partier växer i hela västvärlden. Skillnaden är dock att de sällan har en så solkig historia som SD och vanligen inte är hemvist för så många extremistiska nationalister. Men SD är det parti som bjuds i vårt land för dem som lockas av populistisk retorik. Och de är uppenbarligen många, inte mist bland unga väljare.

Motståndet måste, som sagt, förfinas. Det räcker inte med att ständigt hänvisa till att det fanns nazister bland SD:s skapare. Det var långt före SD:s unga väljare föddes. Man kan kanske jämföra detta med 1970-talets vänsterungdomar som struntade i att de politiska anfäderna hyllat Sovjetunionen.

Det är inte heller nog med att peka på alla de extremister, ja, rentav nazister, som finns bland SD:s medlemmar. Partiets svar är att man utesluter dem, vilket för många väljare är gott nog. 

Vidare duger det inte att relativisera gängbrottsligheten. Många har till exempel med förtjusning delat Leif GW Perssons famösa uttalande om att endast 2,8 procent av befolkningen drabbats av våldet, varpå han misskrediterade alla dem som såg våldet som valets viktigaste fråga. Våldet har naturligtvis drabbat många fler: föräldrar, syskon och vänner; bostadsområden och skolor; människors upplevelse av att samhället går utför. Och bland politiker från vänster har man – helt riktigt – velat betona vikten av förebyggande arbete, men utan konkretion. Mest har man endast hänvisat till att polis, socialtjänst och skola måste samarbeta. Men hur? Med vilka medel? De har varit svaret skyldiga. 

Lika improduktivt är det att demonisera SD-sympatisörer. Många blockerar dem på sociala medier. Det är förstås begripligt att orken kan ta slut att bemöta oförstånd och illvillighet, för att inte tala om personangrepp. Det har också jag upplevt och agerat därefter (och inte bara från SD-sympatisörer). Men i grunden måste vi tro på argumentation och ett samhälle där vi samtalar med varandra. Annars har Jimmie Åkessons sida i politiken vunnit. 

Nåväl, detta var några hastigt påkomna tankar om den politiska villfarelsen som drabbat vårt land och hur man möjligen kan agera för att forma ett motstånd. Främst känner jag mig dock bekymrad och villrådig. Jag känner inte längre igen vårt kära hemland. 

I dessa omtumlande dagar drar jag mig lite elakt till minnes Groucho Marx ord: ”Detta är mina principer, och om du inte gillar dem så har jag andra.” Har nu Magdalena Andersson övergett principer som rör restriktiv vapenexport, rättssäkerhet och humanitär utrikespolitik för att Erdogan inte gillar dem?

Hur det än förhåller sig finns det skäl att fundera över hur hela processen för svenskt medlemskap gått till och fortsätter att gå till. Det är bara några månader sedan regeringsföreträdare unisont förkastade varje tanke om Nato-medlemskap. När omvändelsen väl kom fann man ingen tid och plats för svenskt klassiskt utredningsväsende. Inte heller för demokratisk förankring genom allmänna val, trots att det handlar om en resolut omflyttning av grundstenarna för svensk utrikespolitik och att riksdagsvalet bara var några månader bort. I stället förhandlar stats- och utrikesministern med Erdogan om villkor för att Turkiet inte ska förhindra Nato-anslutning. Rimligen borde alla förhandlingar i stället ske med Natos ledning som i sin tur får reda ut problem med oppositionella länder bland sina medlemmar. Nu uppträder Sverige (och Finland) krypande inför den auktoritära, förtryckande och krigiske ledaren Erdogan. 

En del kritiker jämför med Palme och Sveriges position i världen av i går. Men det var en annan tid, en annan värld. Världsfreden upprätthölls inte minst av terrorbalansen mellan två supermakter. Den alliansfria rörelsen var tämligen stor och stark. Den koloniala frigörelsen var ännu en lovande kraft. Demokratin var på frammarsch. Då kunde ett litet, välmående och demokratiskt land som Sverige finna ett utrymme och en egen röst, och den rösten kunde också skarpt riktas mot sovjetiska och amerikanska övergrepp på den internationella arenan.  Sverige har sedan förvandlats till en liten och lydig medspelare i de internationella sammanhangen fast förankrad bland västmakterna. I detta spel verkar kurderna bli bondeoffer. Förr stoltserade regeringen för sin samverkan med kurdiska YPG i Syrien för deras kamp mot IS/Daesh. Vad händer nu? 

Processen väcker olust. Det är dock viktigt att understryka att bakgrunden är Putins folkrättsvidriga anfallskrig mot Ukraina och den oro för ett utvidgat krig det väckt. Och visst kan också principer omvärderas när förutsättningarna förändras. Sverige måste värna sin säkerhet och sitt oberoende. Jag tillhör emellertid dem som har tilltro till de analytiker som har svårt att tro att Putin har imperialistiska drömmar utöver i första hand östslaviska områden och – möjligen – i andra hand andra gamla sovjetrepubliker. Illa nog, men naturligtvis: krigshandlingar i dessa områden kan snabbt tända andra krigshärdar där Sveriges säkerhet och oberoende hotas. Just nu förefaller dock Sveriges oberoende snärjas genom landets ansökan om Nato-medlemskap. En despotisk nationalistisk ledare ställer ohemula krav och den organisation vi nog så småningom ändå blir medlemmar i kommer förändras. Madrid-mötet ger tydliga besked om detta: en militär styrka om 300 000 soldater nämns. I en nära framtid kommer sannolikt svenska soldater tjänstgöra där, kanske i aktioner utan svensk demokratisk förankring. 

Spelplanen är förändrad och heliga principer överges av nya, mer passande – men för vem?

Nåväl, det var några tankar i en omtumlande tid som väcker mer frågor än svar hos mig. Jag räknar med att den närmaste tiden kommer att räta ut en del frågetecken.

Resebrev, Monreale 11 maj 2022

Så också på Sicilien. Här var det Roger de Hauteville, en invandrad normand som sett betydligt sämre dagar i sitt liv, som lät uppföra de imposanta byggnaderna. Hans livs historia är verkligen en sannsaga som med en modern anakronism skulle kunna kallas en klassresa. 

Roger var yngst av åtta söner till en fattig bonde i Normandie, vilka för nästan tusen år sedan bröt upp från hembyn Hauteville. Rykten om bördig jord, glimmande guld och städer i marmor förde dem till Italien De var inte ensamma; många normander drog åt samma håll och tog tjänst som legoknektar i något av de italienska furstendömena, vilka ofta stred mot varandra eller mot bysantiner eller araber som härskade längst i söder. Normanderna var ättlingar till nordiska vikingar och värvades gärna av lokala makthavare.

Bröderna de Hauteville utmärkte sig och steg i graderna. Den äldste lyckades bli hertig av Kalabrien och valdes till normandernas ledare. Denna roll övertogs av bror efter bror vartefter de dog undan. Mot slutet av 1000-talet dominerade Robert Guiscard de Hauteville tillsammans med den yngste brodern Roger de Hauteville skeendena i södra Italien. Allt handlade inte om strid utan också om allianser. För att nå sina positioner gifte de in sig i olika syditalienska furstehus. Historiens första kvinnliga historiker, den bysantinska prinsessan Anna Komnena, noterar Roberts ”ringa ursprung” men imponerades motvilligt av hans makt, kroppskrafter och utseende samtidigt som hon förfasade sig över hans okultiverade beteende. 

Robert och Roger lade snart under sig hela södra Italien, främst i strid med Bysans. Därefter vände de sina blickar mot Sicilien. Här var det de arabiska saracenerna som var deras motståndare. Kampen var hård och långvarig, men saracenernas sista fäste föll 1091. Roger de Hauteville blev nu öns härskare med namnet Roger I, därtill godkänd av påven. Han ansågs som en av Europas främsta furstar 

Roger blev en förhållandevis varsam regent när han väl nått makten. Efter tio år avled han dock och det blev hans son som så småningom kom att bli krönt som kung med namnet Roger II. Han fullföljde den toleranta politiken gentemot olika folk och religioner på Sicilien. Men vad gör en medeltida härskare för att synliggöra sin makt och dess principer? Han bygger katedraler och palats. Katedraler för den gudomliga makt som han representerar på jorden och palats för den värdsliga makt han har på himmelskt uppdrag. 

Så kom palats och katedraler att bli särpräglade. Där förenades stilelement från öns olika kulturer. Kyrkor kunde få kupoler som påminde om moskéer. Mosaiker var typiskt grekiska eller bysantinska. Katedralerna byggdes annars med stilelement från Normandie vid sidan av mer normal arkitektur från Rom. Cefalùkatedralens interiör domineras dock av en vacker mosaik föreställande ”Kristus Allhärskaren” i bysantinsk stil – ”den kanske mest sublima Kristusbilden i hela den religiösa konsten”, skrev Sture Linnér. Också Roger II:s residens, Palazzo dei Normanni i Palermo och dess kapell, förenar byggnadskonst och utsmyckning från bysantiner, araber och normander. 

Ska man se föreningen av byggnadselement och utsmyckning från olika kulturer som uttryck för en idé om tolerans och endräkt? Det vore en vacker tanke men sannolikt alltför vacker för att vara sann. Troligen var stilblandningen mer ett resultat av att de olika kulturerna var starkt representerade på ön med skickliga hantverkare och konstnärer som alla arbetade utifrån sina traditioner. Kanske var stilblandningen också ett politiskt medel. Roger II ville bli en jordisk allhärskare över alla kulturer och var bevisligen också intresserad av dem. Men likväl: En makt som söker förtrycka eller förinta andra kulturer bygger inte katedraler och palats som ger uttryck för andra kulturer än den egna. Vackert så! 

Under vår rundresa på Sicilien blir vi ofta påminda om öns omtumlande och rika historia. Här finns de många katedralerna, de olika kulturella uttrycken, de arkeologiska lämningarna och många andra uttryck för Siciliens plats i det som en gång var ett centrum i Medelhavet.

I nära tre årtusenden har Sicilien framstått som en läcker bit att sluka för mången glupsk maktspelare. Läget i södra Medelhavet, mellan Afrika och Europa, Orienten och Occidenten, gjorde ön till en strategisk stödjepunkt för den som ville kontrollera handeln i området. Efter grekisk, romersk, bysantinsk och arabisk dominans, för att nämna några, blev det från slutet av 1000-talet normandernas tur. Och nu blev det snarare Sicilien som kom att härska över omvärlden.

Normanderna var ättlingar till vikingar som på 900-talet slagit sig ned i det område som senare fick namnet Normandie. Kända blev de inte minst när de med Vilhelm Erövraren i spetsen invaderade England 1066. Men en annan gren, under ledning av Robert de Hauteville, drog ungefär samtidigt ner genom nuvarande Italien och erövrade de södra delarna. Aptiten växte och snart vände normanderna blickarna mot Sicilien som då kontrollerades av saracener (muslimska araber) sedan två århundraden. Efter några decennier av strider lyckades Roberts bror, Roger de Hauteville, ta kontroll över Sicilien och bli dess härskare, så småningom avlöst av sin son, som blev Siciliens och södra Italiens kung under namnet Roger II.

Vi tänker oss gärna vikingar som råbarkade erövrare som inte skonade någon fiende. Visst gick också normanderna hårt fram vid erövringarna, men när de väl tagit makten i Sicilien var det snarare tolerans och kulturell förfining som blev de nya härskarnas ideal. Normanderna var katoliker men sicilianarna var huvudsakligen arabiska muslimer. Där fanns också många ortodoxt kristna greker och orientaliska judar. De fick alla fortsätta att praktisera sin tro. Araberna fortsatte att vara en viktig del av armén, förvaltningen och handeln. De ledande ämbetsmännen var ofta greker. Normandernas varsamhet gynnade förstås deras maktpolitik och de kunde så småningom bygga upp en enorm förmögenhet åt sig själva och sitt hov. Toleransen var sannolikt mer ett medel än ett mål, men ändå så ovanlig i deras samtid – och i långa tider därefter. 

Sicilien blev ett rikt Medelhavsvälde med framgångsrikt jordbruk och kontroll över handelsvägar. Det var korstågstid och aktiviteten var stor och lönsam i området. Palermo var en av Europas största städer och Roger II:s inkomster var större än någon annan härskare i Europa. På flera platser byggdes imponerande katedraler och palats, ofta med arkitektoniska element hämtade från såväl det katolska Europa som det ortodoxa Bysans med mosaiker av persisk typ. Sicilien blev också ett centrum för tidens naturvetenskap och filosofi, inte minst genom att översätta antikens klassiker till latin men också genom empiriska studier. Den sicilianska kulturen under normanderna var en mångkultur, liksom många andra framgångsrika civilisationer i historien.

Den normandiska guldåldern i Sicilien blev magnifik men tämligen kort. I mitten av 1100-talet försvagades toleransen och många araber emigrerade. Handelsväldet utmanandes av norditalienska städer som Genua, Pisa och Florens. Dock skulle de Hautevilles dynasti och Sicilien inta en särskild plats i Europas historia även framgent. En ättling till Roger II blev 1220 kejsare i det Tysk-romerska riket under namnet Fredrik II av Hohenstaufen och regerade det mäktiga riket från Sicilien. Men det är en annan historia. 

Vandring trendar, som bekant. Varje kommun med självaktning har några mil vandringsleder. Gamla pilgrimsleder rustas upp och fylls av såväl troende som sekulära vandrare. Reseföretag erbjuder vandringsresor över hela världen. En sökning av ”vandring” på nätet resulterar i en ofantlig mängd träffar som beskriver dussintals argument för vandringens välsignelser. 

I just detta syfte har vi på vår rundresa i Sicilien tagit oss till Polizza Generosa, en liten lien stad i Madoniebergen och centrum för vandringar i det vackra och bitvis dramatiska landskapet. Staden är mycket gammal och stillsam med vindlande trånga gränder. Här finns tjugo kyrkor från olika tider, några få enkla affärer och tre-fyra restauranger. Staden ligger på en karg klippa som omsluts av vidsträckta jordbruksmarker innan de höga bergen tar vid. I bergen finns utmärkta vandringsleder. Våra vandringar fick dock begränsas till ett par-tre timmar per dag eftersom åskväder, regn och dimma begränsade möjligheterna. Men de vi lyckats genomföra var skäl nog för vår vistelse.

Och stadens namn: Polizza gissar jag kommer från grekiskans polis, som betyder stad. Namnet Generosa lär staden ha fått från Fredrik II som var tysk-romersk kejsare och kung av Sicilien i början av 1200-talet på grund av stadens generositet. Gästfrihet och generositet har vi verkligen fått ta del av såsom de enda turisterna i staden. Invånare har inte bara pekat ut riktning då vi letat efter hotell, parkering, affärer och annat utan gärna följt med oss för att vi verkligen skulle komma till rätt plats. Generositeten lever kanske kvar som en dygd sedan åtta hundra år eller mer.