Vem lurar i den kulturpolitiska vassen?

Många minns säkert den där pinsamma stunden i TV när Ebba Bush skulle svara på vem som skrivit romanerna Gösta Berlings sagaGiftas och Gentlemen. Hon missade alla. Det kunde väl passera som bara ytterligare ett exempel på vag bildning bland ledande politiker, men eftersom KD hade föreslagit att införa en litterär kanon för skolelever så blev det dags att ta fram skämskudden. 

Häromdagen skulle vår nya kulturminister, Parisa Liljestrand, prövas. Hon fick se en bild på Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga, Stieg Larssons Millenium och Ruben Östlunds Triangle of Sadness. ”Det är ju fantastiska författare allihop”, sade hon, ”och två av tre böcker har jag ju själv läst”. Det lät ju bra. Hon har ju dessutom presenterat sig som ”litteraturvetare”, vilket dock visade sig vara en sanning med modifikation (Hon har en lärarexamen i svenska, där ”litteratur” endast omfattar 15 universitetspoäng – en halv termin – varav 7,5 poäng är barnlitteratur). Problemet för henne var, som bekant, att Triangle of Sadness inte är en bok utan en film och den ”fantastiska författaren” var alltså. regissör. Ridå!

Jag tycker faktiskt lite synd om politiker som ställs inför den här typen av frågor. De har varit fullt upptagna med att göra karriär i en politisk miljö där boklig bildning knappast premieras. Jag kan också tänka mig att den politiker som till äventyrs älskar litterära klassiker eller modernistisk lyrik håller låg profil för att inte betraktas som ”elitistisk”. Bättre då att nämna några mainstream-böcker och/eller något som förstärker den politiska profilen om man blir tillfrågad om sin läsning. Så har det varit med partiledare efter partiledare de senaste åren. Ett undantag häromåret var Jan Björklund som framhöll Världen av i går av Stefan Zweig, som han läst flera gånger.  Ett mycket gott val, tycker jag. 

Men Björklund var i flera avseenden en lite gammaldags politiker. Jag är övertygad om att frågor om läsning skulle fått annorlunda svar i tidigare generationer. Olof Palme läste mycket, Per Ahlmark skrev poesi, Gunnar Sträng älskade proletärförfattarna osv. Ja, frågor om bokkonsumtion var nog en icke-fråga förr; läsningen var självklar som ett borgerligt ideal (och nu avser jag inte ”borgerlig” som en politisk position utan klassmässig). Politiker ville kanske vara föredömliga i ett samhälle som höll bildning högt; där studieförbunden lockade tusenden; där arbetarrörelsen gav ut mängder av kvalitetslitteratur i billiga upplagor; där skolelever blev undervisade i åtminstone elementär litteraturhistoria av ofta belästa lärare. 

Men det borgerliga bildningsidealet är ett minne blott och ingen politiker vill framstå som elitistisk. I regering efter regering, höger som vänster, har statsministrar gjort märkliga val av kulturministrar. Den sista av något format var kanske folkbildaren Bengt Göransson om än hans insats som skolminister var skral, vilket knappast främjade kultur och bildning. Bakgrunden till de konstiga valen är svårt att veta något om, men det ligger nära till hands att tro att man helt enkelt saknar kulturpolitiska visioner eller – än värre – att man saknar förmåga till kulturpolitiska visioner. Kanske ser man kultur endast som förströelse och kan inte, eller vill inte, se kulturens bildande kraft. Och då duger vem som helst till att bli kulturminister. Bara denne är politiskt följsam och kan hålla stången mot stökiga kulturarbetare.

I boken Om bildning citerar Carl- Göran Ekerwald Goethe som i ett brev till Wilhelm von Humboldt 1832 skrev:

”Djuren blir undervisade av sina organ, så sade de gamle; jag tillfogar: gäller även människorna, dock hava dessa fördelen av att i sin tur undervisa organen…Ju tidigare en människa blir varse att det finns ett hantverk, att det finns en konst, som kan åstadkomma en genomtänkt förstärkning av hennes medfödda anlag, desto lyckligare är hon.”

Ja, kulturen kan ge oss möjlighet till att odla våra medfödda anlag. Ordet kultur betyder ju faktiskt odling och i detta sammanhang intellektuell eller andlig odling. Det är dock viktigt att här inskjuta – och kraftigt markera – att en bokläsare eller annan kulturintresserad person förstås inte behöver vara en bättre människa än den som avstår från böcker, teater, konst etc. Förnuft, andlig resning och andra goda egenskaper kan inte mätas i antalet böcker man läst. Men alla kan förstärka eller odla sådana egenskaper, som Goethe skrev. Det är också viktigt att tillägga att all kultur naturligtvis inte måste ha ambitionen att bilda; kulturen har många ansikten – och så måste det förstås vara.

Ett parti har under senare år ändå visat ett tydligt intresse för kulturen: Sverigedemokraterna. ”Politiken ligger nedströms kulturen”, sade ”chefsideologen” Mattias Karlsson, och han hade tveklöst en poäng. Makt över kulturen är inflytande över människors ”andliga odling” i den riktning man önskar. Och partiet har ett välskrivet och mångordigt dokument om detta i sitt Samhållningspolitiska inritningsprogram. Än så länge lurar man i vassen, men när SD kanske nästa riksdagsval får plats i regeringen kan det mycket väl bli så att vi får en kulturminister som har stora visioner tillsammans med sina maktmedel. I en tidsanda där borgerligheten har gett upp sina kulturella bildningsideal ger man gärna bort en sådan ministerpost som man hursomhelst uppenbarligen inte själva hittar kompetens för.  

En uppväxt vid historiens slut

År 1970, i mina sena tonår, besökte jag Albanien. Det var en snitslad gruppresa, utan egentlig kontakt med befolkningen, där landets framsteg stolt förevisades. Albanien hade varit Europas fattigaste land, sade man. Budskapet var förstås att det nu var annorlunda efter drygt två decennier av kommunistiskt styre under Enver Hoxha. Det var dock inte alldeles uppenbart för en besökare; Albanien var fortfarande fattigt, om än inte med den påfallande nöd och skriande ojämlikhet man kunde se i en del andra östländer. Albanien var ett annorlunda kommunistland, främst genom att man inte bara vände sig mot västlig imperialism utan också mot sovjetisk. Landet hade följaktligen lämnat Warszawapakten och så småningom skulle man också bryta med Kina. Ensamt i världen odlade det lilla landet sin stränga kommunism. Tjugo år senare, 1990, var det slut. Albanien drogs med i den frihetsvåg som svepte över de kommunistledda länderna i Östeuropa. 

Mitt i denna protestvåg börjar den självbiografiska skildringen ”Fri – En uppväxt vid historiens slut” av Lea Ypi. Elva år gammal går hon hemåt från skolan och möter en demonstration skanderande: ”Frihet, demokrati! Frihet, demokrati!” Skrämd söker hon trygghet genom att klamra sig fast vi en dekapiterad staty av Stalin, den forne Sovjetledaren som älskade barn enligt hennes lärare. Väl hemma fick hon höra att demonstranterna var huliganer. Men snart skulle mycket av det hon höll för sant om Albanien och omvärlden ställas på ända. Hon hade levt i en lögn men friheten fanns som en möjlighet.

Leas uppväxt har fram till dess präglats av att hon kommer från en intellektuell familj med ”fel bakgrund”. Föräldrarna har borgerliga och även aristokratiska anor. Farfadern har suttit i fängelse, farmodern hade närmast varit en kosmopolit. Diplomatiskt navigerar föräldrarna i samhället för att inte stöta sig med makten. Men på hedersplats i hemmet ställer de hellre en tom Coca Cola-burk än porträtt av ledaren Enver Hoxha, till Leas förtret. Själv är hon helt uppfylld av kommunismen och det hon uppfattar som ett rättfärdigt och gott samhälle. Nog vet hon att många västeuropéer har det ekonomiskt bättre och att de, till skillnad från albaner, kan resa världen runt. De ser på italiensk TV och turister besöker även hennes hemland. Men den relativa fattigdomen och inskränkningarna är nödvändiga offer, har hon lärt sig, för Albaniens rätt att forma sitt socialistiska samhälle i konflikt med en fientlig omvärld.

Jag har genom åren läst åtskilliga skildringar av människor som växt upp och levt i kommunistledda länder. Vanligen skildras ofriheten dramatiskt med berättelser om förföljelser, avrättningar, nöd och maktfullkomlighet. I fjärran hägrar liberala friheter. Sällan problematiseras frihetsbegreppet. Lea Ylpis bok är något annat. Det maktfullkomliga förtrycket är naturligtvis helt närvarande, men framför allt är det en berättelse om hur det påverkar tankeliv, relationer och omvärldsuppfattning. Därtill är skildringen kärleksfullt och lättsamt skriven – och faktiskt med en rejäl dos humor, åtminstone när det gäller tiden fram till kommunismens fall. 

För den unga flickan Lea innebär omvälvningen en existentiell kris. Hennes föräldrar har ljugit, om än för att skydda henne, och de kommunistiska trossatserna hon omfamnat har fallit en efter en. Hon upplever hur samhället förändras. Albanien genomgår en chockterapi i form av liberala strukturreformer dirigerade av Världsbanken. Så småningom drabbas såväl land som folk av finansiell kollaps, följd av otaliga tragedier, massemigration och social anarki på gräns mot inbördeskrig. När hon så äntligen tar sin examen väljer hon snart, liksom så många andra, att lämna Albanien för att studera vidare i utlandet. De existentiella frågorna omvandlas till filosofiska: Vad är frihet? 

Lea Ypi är numera professor i politisk teori vid London School of Economics och något av en internationell stjärna bland yngre politiska filosofer.  Som hon beskriver i sitt efterord var hennes intention att skriva en filosofisk bok kring de idéer om frihet som överlappar varandra i liberal och socialistisk tanketradition, men i skrivandet förvandlades idéerna till människor och det blev i stället denna bok om hennes uppväxt i Albanien, som ju både upplevt hårdför kommunism och hårdför ekonomisk liberalism.

Den som efter att ha läst denna fina, reflekterande och problematiserande skildring kan gärna gå vidare och fördjupa sig i hennes idévärld. Till exempel kan man på nätet googla fram hennes samtal med Martin Hägglund utifrån hans bok This Life (som jag skrivit tidigare om: https://stefanwiken.blog/2020/12/06/andra-tankar-om-vart-enda-liv/).

Att forma ett motstånd

Vi såg det inte komma, eller…? Jodå, det har länge legat i korten att SD än en gång skulle vinna framgång i riksdagsvalet liksom att de alltmer skulle accepteras av andra högerpartier.  Spelplanen har varit deras. Nyheter och debatter har roterat kring gängbrottslighet och migration. Därtill har SD en skicklig partiledare i Jimmie Åkesson. Det har varit Åkessons sida i politiken som ägt uppmärksamheten. Och medierna har krattat manegen. 

Väljare har strömmat till, ungefär lika många från Socialdemokareterna (8%) som från Moderaterna (12%). Ingen annan partiledare har så stor betydelse för väljarnas val som Åkesson (80%). Bland förstagångsväljarna är SD det näst största partiet (22%), bara slaget av Moderaterna (26%). Bland arbetare är SD nästan lika stora som Socialdemokraterna (29 respektive 32%). 

De unga förstagångsväljarnas val kan förefalla märkligt. I massmedier har många talat om ”Greta-generationen”, med klimat och andra hållbarhetsfrågor högst på agendan. Är det möjligen barnen till en storstadsurban medelklass som bländat dem? Uppenbarligen har flertalet yngre i stället fångats av högersidans retorik. 

Trots denna bedrövelse får vi inte glömma att de allra flesta i vårt land inte köper det förenklade och främlingsfientliga narrativ som SD står för. Oavsett hur det politiska spelet nu utvecklar sig måste alla goda krafter förenas och förfina sitt motstånd. Goda krafter finns över hela fältet. Liberalerna har traditionellt varit ett värdeburet parti som mer än de flesta har avvisat främlingsfientlighet. Tänk Per Ahlmark, Bengt Westerberg och även Jan Björklund, som använde sitt sista Almedalstal till en flammande appell mot rasism och extremism. Och inom Kristdemokraterna måste det väl finnas några som inspireras mer av Alf Svensson – och varför inte av Jesus? – än av den obalanserade Busch. Likaså är jag övertygad om att många moderater håller för näsan när SD kommer på tal. Att fångas av dess retorik är knappast tecken på anständig och bildad borgerlighet. En femtedel av Moderaternas tidigare väljare flydde följaktligen till partier som står för ett annat narrativ. Det är dessutom viktigt att påpeka att den femtedel av befolkningen som valde SD inte är en hord av främlingsfientliga högernationalister. Många valde sannolikt partiet av andra skäl: dess fokus på gängbrottslighet med invandraranknytning, partiledarens retoriska skicklighet och dess aura som motståndare mot ”etablissemanget”, inte minst på landsbygden. Populistiska partier växer i hela västvärlden. Skillnaden är dock att de sällan har en så solkig historia som SD och vanligen inte är hemvist för så många extremistiska nationalister. Men SD är det parti som bjuds i vårt land för dem som lockas av populistisk retorik. Och de är uppenbarligen många, inte mist bland unga väljare.

Motståndet måste, som sagt, förfinas. Det räcker inte med att ständigt hänvisa till att det fanns nazister bland SD:s skapare. Det var långt före SD:s unga väljare föddes. Man kan kanske jämföra detta med 1970-talets vänsterungdomar som struntade i att de politiska anfäderna hyllat Sovjetunionen.

Det är inte heller nog med att peka på alla de extremister, ja, rentav nazister, som finns bland SD:s medlemmar. Partiets svar är att man utesluter dem, vilket för många väljare är gott nog. 

Vidare duger det inte att relativisera gängbrottsligheten. Många har till exempel med förtjusning delat Leif GW Perssons famösa uttalande om att endast 2,8 procent av befolkningen drabbats av våldet, varpå han misskrediterade alla dem som såg våldet som valets viktigaste fråga. Våldet har naturligtvis drabbat många fler: föräldrar, syskon och vänner; bostadsområden och skolor; människors upplevelse av att samhället går utför. Och bland politiker från vänster har man – helt riktigt – velat betona vikten av förebyggande arbete, men utan konkretion. Mest har man endast hänvisat till att polis, socialtjänst och skola måste samarbeta. Men hur? Med vilka medel? De har varit svaret skyldiga. 

Lika improduktivt är det att demonisera SD-sympatisörer. Många blockerar dem på sociala medier. Det är förstås begripligt att orken kan ta slut att bemöta oförstånd och illvillighet, för att inte tala om personangrepp. Det har också jag upplevt och agerat därefter (och inte bara från SD-sympatisörer). Men i grunden måste vi tro på argumentation och ett samhälle där vi samtalar med varandra. Annars har Jimmie Åkessons sida i politiken vunnit. 

Nåväl, detta var några hastigt påkomna tankar om den politiska villfarelsen som drabbat vårt land och hur man möjligen kan agera för att forma ett motstånd. Främst känner jag mig dock bekymrad och villrådig. Jag känner inte längre igen vårt kära hemland. 

Principerna och realpolitiken

I dessa omtumlande dagar drar jag mig lite elakt till minnes Groucho Marx ord: ”Detta är mina principer, och om du inte gillar dem så har jag andra.” Har nu Magdalena Andersson övergett principer som rör restriktiv vapenexport, rättssäkerhet och humanitär utrikespolitik för att Erdogan inte gillar dem?

Hur det än förhåller sig finns det skäl att fundera över hur hela processen för svenskt medlemskap gått till och fortsätter att gå till. Det är bara några månader sedan regeringsföreträdare unisont förkastade varje tanke om Nato-medlemskap. När omvändelsen väl kom fann man ingen tid och plats för svenskt klassiskt utredningsväsende. Inte heller för demokratisk förankring genom allmänna val, trots att det handlar om en resolut omflyttning av grundstenarna för svensk utrikespolitik och att riksdagsvalet bara var några månader bort. I stället förhandlar stats- och utrikesministern med Erdogan om villkor för att Turkiet inte ska förhindra Nato-anslutning. Rimligen borde alla förhandlingar i stället ske med Natos ledning som i sin tur får reda ut problem med oppositionella länder bland sina medlemmar. Nu uppträder Sverige (och Finland) krypande inför den auktoritära, förtryckande och krigiske ledaren Erdogan. 

En del kritiker jämför med Palme och Sveriges position i världen av i går. Men det var en annan tid, en annan värld. Världsfreden upprätthölls inte minst av terrorbalansen mellan två supermakter. Den alliansfria rörelsen var tämligen stor och stark. Den koloniala frigörelsen var ännu en lovande kraft. Demokratin var på frammarsch. Då kunde ett litet, välmående och demokratiskt land som Sverige finna ett utrymme och en egen röst, och den rösten kunde också skarpt riktas mot sovjetiska och amerikanska övergrepp på den internationella arenan.  Sverige har sedan förvandlats till en liten och lydig medspelare i de internationella sammanhangen fast förankrad bland västmakterna. I detta spel verkar kurderna bli bondeoffer. Förr stoltserade regeringen för sin samverkan med kurdiska YPG i Syrien för deras kamp mot IS/Daesh. Vad händer nu? 

Processen väcker olust. Det är dock viktigt att understryka att bakgrunden är Putins folkrättsvidriga anfallskrig mot Ukraina och den oro för ett utvidgat krig det väckt. Och visst kan också principer omvärderas när förutsättningarna förändras. Sverige måste värna sin säkerhet och sitt oberoende. Jag tillhör emellertid dem som har tilltro till de analytiker som har svårt att tro att Putin har imperialistiska drömmar utöver i första hand östslaviska områden och – möjligen – i andra hand andra gamla sovjetrepubliker. Illa nog, men naturligtvis: krigshandlingar i dessa områden kan snabbt tända andra krigshärdar där Sveriges säkerhet och oberoende hotas. Just nu förefaller dock Sveriges oberoende snärjas genom landets ansökan om Nato-medlemskap. En despotisk nationalistisk ledare ställer ohemula krav och den organisation vi nog så småningom ändå blir medlemmar i kommer förändras. Madrid-mötet ger tydliga besked om detta: en militär styrka om 300 000 soldater nämns. I en nära framtid kommer sannolikt svenska soldater tjänstgöra där, kanske i aktioner utan svensk demokratisk förankring. 

Spelplanen är förändrad och heliga principer överges av nya, mer passande – men för vem?

Nåväl, det var några tankar i en omtumlande tid som väcker mer frågor än svar hos mig. Jag räknar med att den närmaste tiden kommer att räta ut en del frågetecken.

Katedralen och palatset

Resebrev, Monreale 11 maj 2022

Så besöker vi Monreale utanför Palermo. Här finns den imponerande katedralen från 1100-talet med dess fantastiska mosaiker. Det handlar om miljontals mosaikstenar som format Kristusbild, helgon och andra avbildningar i kyrkorummet. Katedralen är typiskt normandisk arkitektur med dess dubbla torn, men också bysantisk genom sina utsmyckningar (En liten bakgrund till detta kan du läsa i min blogg Siciliens normandiska guldålder)

Katedraler och palats, dessa medeltida skrytbyggen där de främsta konstnärerna och de skickligaste hantverkarna anlitades för att med hjälp av traktens fattiga allmoge ära himmelsk och jordisk makt – Gud och furste – med monumental respekt, rikedom och prakt. 

Mosaiker i katedralen i Monreale

Så också på Sicilien. Här var det Roger de Hauteville, en invandrad normand som sett betydligt sämre dagar i sitt liv, som lät uppföra de imposanta byggnaderna. Hans livs historia är verkligen en sannsaga som med en modern anakronism skulle kunna kallas en klassresa. 

Roger var yngst av åtta söner till en fattig bonde i Normandie, vilka för nästan tusen år sedan bröt upp från hembyn Hauteville. Rykten om bördig jord, glimmande guld och städer i marmor förde dem till Italien De var inte ensamma; många normander drog åt samma håll och tog tjänst som legoknektar i något av de italienska furstendömena, vilka ofta stred mot varandra eller mot bysantiner eller araber som härskade längst i söder. Normanderna var ättlingar till nordiska vikingar och värvades gärna av lokala makthavare.

Bröderna de Hauteville utmärkte sig och steg i graderna. Den äldste lyckades bli hertig av Kalabrien och valdes till normandernas ledare. Denna roll övertogs av bror efter bror vartefter de dog undan. Mot slutet av 1000-talet dominerade Robert Guiscard de Hauteville tillsammans med den yngste brodern Roger de Hauteville skeendena i södra Italien. Allt handlade inte om strid utan också om allianser. För att nå sina positioner gifte de in sig i olika syditalienska furstehus. Historiens första kvinnliga historiker, den bysantinska prinsessan Anna Komnena, noterar Roberts ”ringa ursprung” men imponerades motvilligt av hans makt, kroppskrafter och utseende samtidigt som hon förfasade sig över hans okultiverade beteende. 

Robert och Roger lade snart under sig hela södra Italien, främst i strid med Bysans. Därefter vände de sina blickar mot Sicilien. Här var det de arabiska saracenerna som var deras motståndare. Kampen var hård och långvarig, men saracenernas sista fäste föll 1091. Roger de Hauteville blev nu öns härskare med namnet Roger I, därtill godkänd av påven. Han ansågs som en av Europas främsta furstar 

Roger blev en förhållandevis varsam regent när han väl nått makten. Efter tio år avled han dock och det blev hans son som så småningom kom att bli krönt som kung med namnet Roger II. Han fullföljde den toleranta politiken gentemot olika folk och religioner på Sicilien. Men vad gör en medeltida härskare för att synliggöra sin makt och dess principer? Han bygger katedraler och palats. Katedraler för den gudomliga makt som han representerar på jorden och palats för den värdsliga makt han har på himmelskt uppdrag. 

Så kom palats och katedraler att bli särpräglade. Där förenades stilelement från öns olika kulturer. Kyrkor kunde få kupoler som påminde om moskéer. Mosaiker var typiskt grekiska eller bysantinska. Katedralerna byggdes annars med stilelement från Normandie vid sidan av mer normal arkitektur från Rom. Cefalùkatedralens interiör domineras dock av en vacker mosaik föreställande ”Kristus Allhärskaren” i bysantinsk stil – ”den kanske mest sublima Kristusbilden i hela den religiösa konsten”, skrev Sture Linnér. Också Roger II:s residens, Palazzo dei Normanni i Palermo och dess kapell, förenar byggnadskonst och utsmyckning från bysantiner, araber och normander. 

Ska man se föreningen av byggnadselement och utsmyckning från olika kulturer som uttryck för en idé om tolerans och endräkt? Det vore en vacker tanke men sannolikt alltför vacker för att vara sann. Troligen var stilblandningen mer ett resultat av att de olika kulturerna var starkt representerade på ön med skickliga hantverkare och konstnärer som alla arbetade utifrån sina traditioner. Kanske var stilblandningen också ett politiskt medel. Roger II ville bli en jordisk allhärskare över alla kulturer och var bevisligen också intresserad av dem. Men likväl: En makt som söker förtrycka eller förinta andra kulturer bygger inte katedraler och palats som ger uttryck för andra kulturer än den egna. Vackert så! 

Siciliens normandiska guldålder

Under vår rundresa på Sicilien blir vi ofta påminda om öns omtumlande och rika historia. Här finns de många katedralerna, de olika kulturella uttrycken, de arkeologiska lämningarna och många andra uttryck för Siciliens plats i det som en gång var ett centrum i Medelhavet.

I nära tre årtusenden har Sicilien framstått som en läcker bit att sluka för mången glupsk maktspelare. Läget i södra Medelhavet, mellan Afrika och Europa, Orienten och Occidenten, gjorde ön till en strategisk stödjepunkt för den som ville kontrollera handeln i området. Efter grekisk, romersk, bysantinsk och arabisk dominans, för att nämna några, blev det från slutet av 1000-talet normandernas tur. Och nu blev det snarare Sicilien som kom att härska över omvärlden.

Normanderna var ättlingar till vikingar som på 900-talet slagit sig ned i det område som senare fick namnet Normandie. Kända blev de inte minst när de med Vilhelm Erövraren i spetsen invaderade England 1066. Men en annan gren, under ledning av Robert de Hauteville, drog ungefär samtidigt ner genom nuvarande Italien och erövrade de södra delarna. Aptiten växte och snart vände normanderna blickarna mot Sicilien som då kontrollerades av saracener (muslimska araber) sedan två århundraden. Efter några decennier av strider lyckades Roberts bror, Roger de Hauteville, ta kontroll över Sicilien och bli dess härskare, så småningom avlöst av sin son, som blev Siciliens och södra Italiens kung under namnet Roger II.

Vi tänker oss gärna vikingar som råbarkade erövrare som inte skonade någon fiende. Visst gick också normanderna hårt fram vid erövringarna, men när de väl tagit makten i Sicilien var det snarare tolerans och kulturell förfining som blev de nya härskarnas ideal. Normanderna var katoliker men sicilianarna var huvudsakligen arabiska muslimer. Där fanns också många ortodoxt kristna greker och orientaliska judar. De fick alla fortsätta att praktisera sin tro. Araberna fortsatte att vara en viktig del av armén, förvaltningen och handeln. De ledande ämbetsmännen var ofta greker. Normandernas varsamhet gynnade förstås deras maktpolitik och de kunde så småningom bygga upp en enorm förmögenhet åt sig själva och sitt hov. Toleransen var sannolikt mer ett medel än ett mål, men ändå så ovanlig i deras samtid – och i långa tider därefter. 

Sicilien blev ett rikt Medelhavsvälde med framgångsrikt jordbruk och kontroll över handelsvägar. Det var korstågstid och aktiviteten var stor och lönsam i området. Palermo var en av Europas största städer och Roger II:s inkomster var större än någon annan härskare i Europa. På flera platser byggdes imponerande katedraler och palats, ofta med arkitektoniska element hämtade från såväl det katolska Europa som det ortodoxa Bysans med mosaiker av persisk typ. Sicilien blev också ett centrum för tidens naturvetenskap och filosofi, inte minst genom att översätta antikens klassiker till latin men också genom empiriska studier. Den sicilianska kulturen under normanderna var en mångkultur, liksom många andra framgångsrika civilisationer i historien.

Den normandiska guldåldern i Sicilien blev magnifik men tämligen kort. I mitten av 1100-talet försvagades toleransen och många araber emigrerade. Handelsväldet utmanandes av norditalienska städer som Genua, Pisa och Florens. Dock skulle de Hautevilles dynasti och Sicilien inta en särskild plats i Europas historia även framgent. En ättling till Roger II blev 1220 kejsare i det Tysk-romerska riket under namnet Fredrik II av Hohenstaufen och regerade det mäktiga riket från Sicilien. Men det är en annan historia. 

Liten vandring i Madoniebergen

Efter ett par års uppehåll vandrar vi åter i berg i annat land, denna gång med sällskap. Det har blivit så, att nästan varje resa innehåller någon vandring. Sällan handlar det om någon prestation utan om makliga vandringar som klaras av på några timmar per dag, avslutade med god mat och dryck. Annat var det förr; jag har gått åtskilliga turer i svenska fjällen, till fots, på skidor eller med hundspann, ofta med rejäla etapper dag efter dag, i en vecka eller mer, där näringsintaget mest bestod av något mycket enkelt. 

Vandring trendar, som bekant. Varje kommun med självaktning har några mil vandringsleder. Gamla pilgrimsleder rustas upp och fylls av såväl troende som sekulära vandrare. Reseföretag erbjuder vandringsresor över hela världen. En sökning av ”vandring” på nätet resulterar i en ofantlig mängd träffar som beskriver dussintals argument för vandringens välsignelser. 

I just detta syfte har vi på vår rundresa i Sicilien tagit oss till Polizza Generosa, en liten lien stad i Madoniebergen och centrum för vandringar i det vackra och bitvis dramatiska landskapet. Staden är mycket gammal och stillsam med vindlande trånga gränder. Här finns tjugo kyrkor från olika tider, några få enkla affärer och tre-fyra restauranger. Staden ligger på en karg klippa som omsluts av vidsträckta jordbruksmarker innan de höga bergen tar vid. I bergen finns utmärkta vandringsleder. Våra vandringar fick dock begränsas till ett par-tre timmar per dag eftersom åskväder, regn och dimma begränsade möjligheterna. Men de vi lyckats genomföra var skäl nog för vår vistelse.

Och stadens namn: Polizza gissar jag kommer från grekiskans polis, som betyder stad. Namnet Generosa lär staden ha fått från Fredrik II som var tysk-romersk kejsare och kung av Sicilien i början av 1200-talet på grund av stadens generositet. Gästfrihet och generositet har vi verkligen fått ta del av såsom de enda turisterna i staden. Invånare har inte bara pekat ut riktning då vi letat efter hotell, parkering, affärer och annat utan gärna följt med oss för att vi verkligen skulle komma till rätt plats. Generositeten lever kanske kvar som en dygd sedan åtta hundra år eller mer.

Syrakusa och antiken

Resebrev 7 maj 2022

Syrakusa är en stad som gett eko genom historien. Här var den sista bastionen för den antika hellenistiska kulturen. Staden hade grundats av grekiska kolonisatörer, förmodligen runt 700-talet f.Kr.  Den var, liksom andra grekiska städer en stadsstat, alltså en stad som samtidigt var ett litet rike. År 211 f.Kr. tog det slut. Romarna intog Syrakusa på sedvanligt sätt: med hänsynslös plundring och grymma massakrer. Det var då greken Archimedes – en av alla tiders störste vetenskapsmän – dödades. Först lär han emellertid ha yttrat ”Rubba inte mina cirklar” där han satt och ritade geometriska figurer i sanden. Så har Archimedes lakoniska protest kommit att symbolisera att för honom var vetenskapen viktigare än livet.  

”Dionyssos öra”

Vi som intresserar oss för historisk vetenskap (om än utan livet som insats) tänker främst på Aten som centrum för den grekiska antikens filosofi, vetenskap och kultur, men faktum är att innan Aten fick den rollen på 400-talet f.Kr. var det Sicilien axlade manteln. Och främst av de sicilianska stadsstaterna var Syrakusa. Basen för dess betydelse var den kontroll man hade över handelsvägarna i östra Medelhavet. I Syrakusa grundades till exempel det systematiska studiet av retorik. Här samlades också några av tidens främsta filosofer. Även under Atens storhetstid var Syrakusas inflytande stort och det varade länge än. Hit kom också Platon flera gånger, ditlockad av stadens härskare Dionyssos som ville frottera sig med den kände filosofen och skriftställaren. Annars var han känd som en brutal kung, som enligt legenden spionerade på sina arbetares samtal genom att placera sig i en grotta med särdeles bra akustik – ”Dionyssos öra”.

Syrakusas fördelaktiga läge i Medelhavet blev också orsaken till dess undergång. Staden hamnade mitt i konflikten mellan det framväxande Romarriket och den gamla feniciska stormakten Kartago i Nordafrika. De två fienderna skulle utkämpa tre krig om herraväldet innan romarna avgick med segern 146 f.Kr. Det var under det andra kriget som Syrakusa krossades. Ändå skulle stadens inflytande bli enormt, menar många historiker; den blev en brygga från grekernas hellenska civilisation till romarna. Snart skulle grekiska bli bildade romares språk och grekisk kultur skulle utveckla den romerska. Syrakusa skulle dock sjunka tillbaka till en av många provinsstäder på Sicilien.

I dag, över två tusen år senare, kan man fortfarande finna lämningar efter grekernas och romarnas tid, främst i Syrakusas stora och vackra arkeologiska park. Där finns till exempel två amfiteatrar, en romersk från omkring vår tidräknings början och en grekisk byggd flera århundraden tidigare. Här uruppfördes till exempel Den fjättrade Prometeus av Aischylos på 400-talet f.Kr. Tyvärr höll man på att bygga över teatern inför sommarens föreställningar vid vårt besök. Men här fanns så mycket annat att se, inte minst alla grottor och gravrum uthuggna i klipporna. Vill man ta del av fler lämningar kan man göra som vi, besöka Syrakusas fina arkeologiska museum. 

Annars har Syrakusa också mycket annat att uppleva. Här finns exempelvis en speciell och vacker katedral, byggd på ett antikt doriskt tempel med dess kolonner som en del av kyrkobyggnaden. Katedralen ligger på halvön Ortiega, som är stadens historiska centrum med vackra hus, mysiga gränder, aktiv fiskehamn, livlig gatumarknad, trevliga restauranger och t.o.m. en liten strand. Syrakusa var ett gott val för ett par dagar under vår rundresa.

Etna

Resebrev 5 maj 2022

I dag blev det en guidad tur upp mot Etna, som reser sig 3357 meter över havet. Etna är Europas högsta aktiva vulkan och utbrott sker med några års mellanrum, för det mesta utan problem. Men ibland är utbrotten stora, senast 1971. 

Sicilien har såväl geografiskt som historiskt och kulturellt alltid legat i skärningspunkten mellan Europa och Afrika. Detsamma gäller geologin. Etnas aktivitet är ett resultat av att den europeiska och den afrikanska kontinentalplattan kolliderar i området.

Vår tur gick inte högre än knappt två tusen meter upp, endast den sista biten till fots. Högre är det för närvarande inte tillåtet att röra sig på grund av den vulkaniska aktiviteten. Ändå var det en mycket intressant och faktiskt lite sällsam naturupplevelse.

Landskapet är här mycket säreget. Gamla kratrar och lavasten breder ut sig över stora områden; kargt och mörkt men med en egen skönhet. Miljön lockar nog till både intensiva upplevelser och kreativt skapande. Vi passerade till exempel en filminspelning vid en av kratrarna. Här finns också många andra formationer skapade av utbrotten: djupa kraterhål, utkastade stenblock, grottor med mera. 

Efter vår lilla expedition tog vi oss längre ned för lite förtäring på en vingård. Det är en ödets ironi att något så livshotande som en vulkan skapat ypperliga förutsättningar för vinodling när lavan med tiden förvandlats till bördig mark, vilket kan jämföras med att några av vår planets mest bördiga slätter ligger vid stora floder med upprepade förödande översvämningar. 

Turen till Etna var en upplevelse och en viktig påminnelse om människans litenhet i förhållande till jordens mäktiga naturkrafter. 

Vulkanen och vinet

Resebrev 4 maj 2022

Vingården Cantina Murgo vid Etna

När drack du sicilianskt vin senast? Tja, det kanske inte var så länge sedan. Vi svenskar ligger på tio-i-topp bland världens vinkonsumenter, räknat per capita. För det mesta väljer vi italienskt vin och Sicilien är den region som har landets näst största vinproduktion. Visst talar det för att det då och då står en siciliansk butelj på middagsbordet?

Men ändå inte. Vid en snabbkoll via nätet på den största systembutiken i min hemstad konstaterar jag att av de över tusen viner som där saluförs kommer endast ett tjugotal från Sicilien. De är med några få undantag billiga viner, varav flertalet förmodligen är av tveksam kvalitet. Sicilien har gjort sig känt som producent av bulkvin, men nu har det har hänt saker!  

Vid Siciliens östra kust reser sig Europas högsta aktiva vulkan, Etna, 3357 meter över havet. Här på sluttningarna breder vinodlingarna ut sig. Vinrankor älskar sol och bördig väldränerad jordmån. Det kan Etnas lavamark garantera. Därtill är växtsäsongen lång och temperaturens dygnsvariation stor, vilket kan ge vinerna en särskild finess säger experterna – om de framställs med kunskap och kärlek!

Därtill fordras förstås också pengar. Kvalitetsviner kräver långsamma och kostsamma processer. I det fattiga Sicilien, med vinproduktion sedan antikens dagar, skulle det dröja till slutet av 1900-talet innan några med kapital och mod vågade satsa på kvalitet. Numera finns det en hel del prestigeviner från Etna. Tidskriften Livets goda listade häromåret 25 viner med betyget 90 eller högre, vilka alla går att beställa i Sverige. Tyvärr är de flesta dyra. 

I samma tidskrift läser jag att Etnas karaktärsdruva är blå och odlarnas stolthet är Nerello mascalese, som ger fruktiga tanninrika röda viner när skalet används med druvsaften. Men den används också till vita viner och rosé.Druvan är unik för ön, men är möjligen släkt med Toscanas Sangiovese. Vi fick möjlighet att prova flera vinvarianter gjorda på druvan tillsammans med ypperliga maträtter på vingården Cantina Murgo. Själv fick jag nöja mig med små mängder vin eftersom jag var chaufför. Men vinerna gav verkligen mersmak; onekligen med framtiden för sig. 

Andra druvor används förstås också på Sicilien, både blåa och gröna. Den mest odlade är Nero d’avola. Den ger kraftigt röda viner som ofta förekommer i blandningar för att ge blekare viner färg. Men den klarar sig gott på egen hand. Ett grundtips är att sicilianska viner i allt större utsträckning kommer att kvala in i familjen av italienska kvalitetsviner. Fråga gärna efter dem på Systembolaget så kanske de breddar utbudet.