Principerna och realpolitiken

I dessa omtumlande dagar drar jag mig lite elakt till minnes Groucho Marx ord: ”Detta är mina principer, och om du inte gillar dem så har jag andra.” Har nu Magdalena Andersson övergett principer som rör restriktiv vapenexport, rättssäkerhet och humanitär utrikespolitik för att Erdogan inte gillar dem?

Hur det än förhåller sig finns det skäl att fundera över hur hela processen för svenskt medlemskap gått till och fortsätter att gå till. Det är bara några månader sedan regeringsföreträdare unisont förkastade varje tanke om Nato-medlemskap. När omvändelsen väl kom fann man ingen tid och plats för svenskt klassiskt utredningsväsende. Inte heller för demokratisk förankring genom allmänna val, trots att det handlar om en resolut omflyttning av grundstenarna för svensk utrikespolitik och att riksdagsvalet bara var några månader bort. I stället förhandlar stats- och utrikesministern med Erdogan om villkor för att Turkiet inte ska förhindra Nato-anslutning. Rimligen borde alla förhandlingar i stället ske med Natos ledning som i sin tur får reda ut problem med oppositionella länder bland sina medlemmar. Nu uppträder Sverige (och Finland) krypande inför den auktoritära, förtryckande och krigiske ledaren Erdogan. 

En del kritiker jämför med Palme och Sveriges position i världen av i går. Men det var en annan tid, en annan värld. Världsfreden upprätthölls inte minst av terrorbalansen mellan två supermakter. Den alliansfria rörelsen var tämligen stor och stark. Den koloniala frigörelsen var ännu en lovande kraft. Demokratin var på frammarsch. Då kunde ett litet, välmående och demokratiskt land som Sverige finna ett utrymme och en egen röst, och den rösten kunde också skarpt riktas mot sovjetiska och amerikanska övergrepp på den internationella arenan.  Sverige har sedan förvandlats till en liten och lydig medspelare i de internationella sammanhangen fast förankrad bland västmakterna. I detta spel verkar kurderna bli bondeoffer. Förr stoltserade regeringen för sin samverkan med kurdiska YPG i Syrien för deras kamp mot IS/Daesh. Vad händer nu? 

Processen väcker olust. Det är dock viktigt att understryka att bakgrunden är Putins folkrättsvidriga anfallskrig mot Ukraina och den oro för ett utvidgat krig det väckt. Och visst kan också principer omvärderas när förutsättningarna förändras. Sverige måste värna sin säkerhet och sitt oberoende. Jag tillhör emellertid dem som har tilltro till de analytiker som har svårt att tro att Putin har imperialistiska drömmar utöver i första hand östslaviska områden och – möjligen – i andra hand andra gamla sovjetrepubliker. Illa nog, men naturligtvis: krigshandlingar i dessa områden kan snabbt tända andra krigshärdar där Sveriges säkerhet och oberoende hotas. Just nu förefaller dock Sveriges oberoende snärjas genom landets ansökan om Nato-medlemskap. En despotisk nationalistisk ledare ställer ohemula krav och den organisation vi nog så småningom ändå blir medlemmar i kommer förändras. Madrid-mötet ger tydliga besked om detta: en militär styrka om 300 000 soldater nämns. I en nära framtid kommer sannolikt svenska soldater tjänstgöra där, kanske i aktioner utan svensk demokratisk förankring. 

Spelplanen är förändrad och heliga principer överges av nya, mer passande – men för vem?

Nåväl, det var några tankar i en omtumlande tid som väcker mer frågor än svar hos mig. Jag räknar med att den närmaste tiden kommer att räta ut en del frågetecken.

Katedralen och palatset

Resebrev, Monreale 11 maj 2022

Så besöker vi Monreale utanför Palermo. Här finns den imponerande katedralen från 1100-talet med dess fantastiska mosaiker. Det handlar om miljontals mosaikstenar som format Kristusbild, helgon och andra avbildningar i kyrkorummet. Katedralen är typiskt normandisk arkitektur med dess dubbla torn, men också bysantisk genom sina utsmyckningar (En liten bakgrund till detta kan du läsa i min blogg Siciliens normandiska guldålder)

Katedraler och palats, dessa medeltida skrytbyggen där de främsta konstnärerna och de skickligaste hantverkarna anlitades för att med hjälp av traktens fattiga allmoge ära himmelsk och jordisk makt – Gud och furste – med monumental respekt, rikedom och prakt. 

Mosaiker i katedralen i Monreale

Så också på Sicilien. Här var det Roger de Hauteville, en invandrad normand som sett betydligt sämre dagar i sitt liv, som lät uppföra de imposanta byggnaderna. Hans livs historia är verkligen en sannsaga som med en modern anakronism skulle kunna kallas en klassresa. 

Roger var yngst av åtta söner till en fattig bonde i Normandie, vilka för nästan tusen år sedan bröt upp från hembyn Hauteville. Rykten om bördig jord, glimmande guld och städer i marmor förde dem till Italien De var inte ensamma; många normander drog åt samma håll och tog tjänst som legoknektar i något av de italienska furstendömena, vilka ofta stred mot varandra eller mot bysantiner eller araber som härskade längst i söder. Normanderna var ättlingar till nordiska vikingar och värvades gärna av lokala makthavare.

Bröderna de Hauteville utmärkte sig och steg i graderna. Den äldste lyckades bli hertig av Kalabrien och valdes till normandernas ledare. Denna roll övertogs av bror efter bror vartefter de dog undan. Mot slutet av 1000-talet dominerade Robert Guiscard de Hauteville tillsammans med den yngste brodern Roger de Hauteville skeendena i södra Italien. Allt handlade inte om strid utan också om allianser. För att nå sina positioner gifte de in sig i olika syditalienska furstehus. Historiens första kvinnliga historiker, den bysantinska prinsessan Anna Komnena, noterar Roberts ”ringa ursprung” men imponerades motvilligt av hans makt, kroppskrafter och utseende samtidigt som hon förfasade sig över hans okultiverade beteende. 

Robert och Roger lade snart under sig hela södra Italien, främst i strid med Bysans. Därefter vände de sina blickar mot Sicilien. Här var det de arabiska saracenerna som var deras motståndare. Kampen var hård och långvarig, men saracenernas sista fäste föll 1091. Roger de Hauteville blev nu öns härskare med namnet Roger I, därtill godkänd av påven. Han ansågs som en av Europas främsta furstar 

Roger blev en förhållandevis varsam regent när han väl nått makten. Efter tio år avled han dock och det blev hans son som så småningom kom att bli krönt som kung med namnet Roger II. Han fullföljde den toleranta politiken gentemot olika folk och religioner på Sicilien. Men vad gör en medeltida härskare för att synliggöra sin makt och dess principer? Han bygger katedraler och palats. Katedraler för den gudomliga makt som han representerar på jorden och palats för den värdsliga makt han har på himmelskt uppdrag. 

Så kom palats och katedraler att bli särpräglade. Där förenades stilelement från öns olika kulturer. Kyrkor kunde få kupoler som påminde om moskéer. Mosaiker var typiskt grekiska eller bysantinska. Katedralerna byggdes annars med stilelement från Normandie vid sidan av mer normal arkitektur från Rom. Cefalùkatedralens interiör domineras dock av en vacker mosaik föreställande ”Kristus Allhärskaren” i bysantinsk stil – ”den kanske mest sublima Kristusbilden i hela den religiösa konsten”, skrev Sture Linnér. Också Roger II:s residens, Palazzo dei Normanni i Palermo och dess kapell, förenar byggnadskonst och utsmyckning från bysantiner, araber och normander. 

Ska man se föreningen av byggnadselement och utsmyckning från olika kulturer som uttryck för en idé om tolerans och endräkt? Det vore en vacker tanke men sannolikt alltför vacker för att vara sann. Troligen var stilblandningen mer ett resultat av att de olika kulturerna var starkt representerade på ön med skickliga hantverkare och konstnärer som alla arbetade utifrån sina traditioner. Kanske var stilblandningen också ett politiskt medel. Roger II ville bli en jordisk allhärskare över alla kulturer och var bevisligen också intresserad av dem. Men likväl: En makt som söker förtrycka eller förinta andra kulturer bygger inte katedraler och palats som ger uttryck för andra kulturer än den egna. Vackert så! 

Siciliens normandiska guldålder

Under vår rundresa på Sicilien blir vi ofta påminda om öns omtumlande och rika historia. Här finns de många katedralerna, de olika kulturella uttrycken, de arkeologiska lämningarna och många andra uttryck för Siciliens plats i det som en gång var ett centrum i Medelhavet.

I nära tre årtusenden har Sicilien framstått som en läcker bit att sluka för mången glupsk maktspelare. Läget i södra Medelhavet, mellan Afrika och Europa, Orienten och Occidenten, gjorde ön till en strategisk stödjepunkt för den som ville kontrollera handeln i området. Efter grekisk, romersk, bysantinsk och arabisk dominans, för att nämna några, blev det från slutet av 1000-talet normandernas tur. Och nu blev det snarare Sicilien som kom att härska över omvärlden.

Normanderna var ättlingar till vikingar som på 900-talet slagit sig ned i det område som senare fick namnet Normandie. Kända blev de inte minst när de med Vilhelm Erövraren i spetsen invaderade England 1066. Men en annan gren, under ledning av Robert de Hauteville, drog ungefär samtidigt ner genom nuvarande Italien och erövrade de södra delarna. Aptiten växte och snart vände normanderna blickarna mot Sicilien som då kontrollerades av saracener (muslimska araber) sedan två århundraden. Efter några decennier av strider lyckades Roberts bror, Roger de Hauteville, ta kontroll över Sicilien och bli dess härskare, så småningom avlöst av sin son, som blev Siciliens och södra Italiens kung under namnet Roger II.

Vi tänker oss gärna vikingar som råbarkade erövrare som inte skonade någon fiende. Visst gick också normanderna hårt fram vid erövringarna, men när de väl tagit makten i Sicilien var det snarare tolerans och kulturell förfining som blev de nya härskarnas ideal. Normanderna var katoliker men sicilianarna var huvudsakligen arabiska muslimer. Där fanns också många ortodoxt kristna greker och orientaliska judar. De fick alla fortsätta att praktisera sin tro. Araberna fortsatte att vara en viktig del av armén, förvaltningen och handeln. De ledande ämbetsmännen var ofta greker. Normandernas varsamhet gynnade förstås deras maktpolitik och de kunde så småningom bygga upp en enorm förmögenhet åt sig själva och sitt hov. Toleransen var sannolikt mer ett medel än ett mål, men ändå så ovanlig i deras samtid – och i långa tider därefter. 

Sicilien blev ett rikt Medelhavsvälde med framgångsrikt jordbruk och kontroll över handelsvägar. Det var korstågstid och aktiviteten var stor och lönsam i området. Palermo var en av Europas största städer och Roger II:s inkomster var större än någon annan härskare i Europa. På flera platser byggdes imponerande katedraler och palats, ofta med arkitektoniska element hämtade från såväl det katolska Europa som det ortodoxa Bysans med mosaiker av persisk typ. Sicilien blev också ett centrum för tidens naturvetenskap och filosofi, inte minst genom att översätta antikens klassiker till latin men också genom empiriska studier. Den sicilianska kulturen under normanderna var en mångkultur, liksom många andra framgångsrika civilisationer i historien.

Den normandiska guldåldern i Sicilien blev magnifik men tämligen kort. I mitten av 1100-talet försvagades toleransen och många araber emigrerade. Handelsväldet utmanandes av norditalienska städer som Genua, Pisa och Florens. Dock skulle de Hautevilles dynasti och Sicilien inta en särskild plats i Europas historia även framgent. En ättling till Roger II blev 1220 kejsare i det Tysk-romerska riket under namnet Fredrik II av Hohenstaufen och regerade det mäktiga riket från Sicilien. Men det är en annan historia. 

Liten vandring i Madoniebergen

Efter ett par års uppehåll vandrar vi åter i berg i annat land, denna gång med sällskap. Det har blivit så, att nästan varje resa innehåller någon vandring. Sällan handlar det om någon prestation utan om makliga vandringar som klaras av på några timmar per dag, avslutade med god mat och dryck. Annat var det förr; jag har gått åtskilliga turer i svenska fjällen, till fots, på skidor eller med hundspann, ofta med rejäla etapper dag efter dag, i en vecka eller mer, där näringsintaget mest bestod av något mycket enkelt. 

Vandring trendar, som bekant. Varje kommun med självaktning har några mil vandringsleder. Gamla pilgrimsleder rustas upp och fylls av såväl troende som sekulära vandrare. Reseföretag erbjuder vandringsresor över hela världen. En sökning av ”vandring” på nätet resulterar i en ofantlig mängd träffar som beskriver dussintals argument för vandringens välsignelser. 

I just detta syfte har vi på vår rundresa i Sicilien tagit oss till Polizza Generosa, en liten lien stad i Madoniebergen och centrum för vandringar i det vackra och bitvis dramatiska landskapet. Staden är mycket gammal och stillsam med vindlande trånga gränder. Här finns tjugo kyrkor från olika tider, några få enkla affärer och tre-fyra restauranger. Staden ligger på en karg klippa som omsluts av vidsträckta jordbruksmarker innan de höga bergen tar vid. I bergen finns utmärkta vandringsleder. Våra vandringar fick dock begränsas till ett par-tre timmar per dag eftersom åskväder, regn och dimma begränsade möjligheterna. Men de vi lyckats genomföra var skäl nog för vår vistelse.

Och stadens namn: Polizza gissar jag kommer från grekiskans polis, som betyder stad. Namnet Generosa lär staden ha fått från Fredrik II som var tysk-romersk kejsare och kung av Sicilien i början av 1200-talet på grund av stadens generositet. Gästfrihet och generositet har vi verkligen fått ta del av såsom de enda turisterna i staden. Invånare har inte bara pekat ut riktning då vi letat efter hotell, parkering, affärer och annat utan gärna följt med oss för att vi verkligen skulle komma till rätt plats. Generositeten lever kanske kvar som en dygd sedan åtta hundra år eller mer.

Syrakusa och antiken

Resebrev 7 maj 2022

Syrakusa är en stad som gett eko genom historien. Här var den sista bastionen för den antika hellenistiska kulturen. Staden hade grundats av grekiska kolonisatörer, förmodligen runt 700-talet f.Kr.  Den var, liksom andra grekiska städer en stadsstat, alltså en stad som samtidigt var ett litet rike. År 211 f.Kr. tog det slut. Romarna intog Syrakusa på sedvanligt sätt: med hänsynslös plundring och grymma massakrer. Det var då greken Archimedes – en av alla tiders störste vetenskapsmän – dödades. Först lär han emellertid ha yttrat ”Rubba inte mina cirklar” där han satt och ritade geometriska figurer i sanden. Så har Archimedes lakoniska protest kommit att symbolisera att för honom var vetenskapen viktigare än livet.  

”Dionyssos öra”

Vi som intresserar oss för historisk vetenskap (om än utan livet som insats) tänker främst på Aten som centrum för den grekiska antikens filosofi, vetenskap och kultur, men faktum är att innan Aten fick den rollen på 400-talet f.Kr. var det Sicilien axlade manteln. Och främst av de sicilianska stadsstaterna var Syrakusa. Basen för dess betydelse var den kontroll man hade över handelsvägarna i östra Medelhavet. I Syrakusa grundades till exempel det systematiska studiet av retorik. Här samlades också några av tidens främsta filosofer. Även under Atens storhetstid var Syrakusas inflytande stort och det varade länge än. Hit kom också Platon flera gånger, ditlockad av stadens härskare Dionyssos som ville frottera sig med den kände filosofen och skriftställaren. Annars var han känd som en brutal kung, som enligt legenden spionerade på sina arbetares samtal genom att placera sig i en grotta med särdeles bra akustik – ”Dionyssos öra”.

Syrakusas fördelaktiga läge i Medelhavet blev också orsaken till dess undergång. Staden hamnade mitt i konflikten mellan det framväxande Romarriket och den gamla feniciska stormakten Kartago i Nordafrika. De två fienderna skulle utkämpa tre krig om herraväldet innan romarna avgick med segern 146 f.Kr. Det var under det andra kriget som Syrakusa krossades. Ändå skulle stadens inflytande bli enormt, menar många historiker; den blev en brygga från grekernas hellenska civilisation till romarna. Snart skulle grekiska bli bildade romares språk och grekisk kultur skulle utveckla den romerska. Syrakusa skulle dock sjunka tillbaka till en av många provinsstäder på Sicilien.

I dag, över två tusen år senare, kan man fortfarande finna lämningar efter grekernas och romarnas tid, främst i Syrakusas stora och vackra arkeologiska park. Där finns till exempel två amfiteatrar, en romersk från omkring vår tidräknings början och en grekisk byggd flera århundraden tidigare. Här uruppfördes till exempel Den fjättrade Prometeus av Aischylos på 400-talet f.Kr. Tyvärr höll man på att bygga över teatern inför sommarens föreställningar vid vårt besök. Men här fanns så mycket annat att se, inte minst alla grottor och gravrum uthuggna i klipporna. Vill man ta del av fler lämningar kan man göra som vi, besöka Syrakusas fina arkeologiska museum. 

Annars har Syrakusa också mycket annat att uppleva. Här finns exempelvis en speciell och vacker katedral, byggd på ett antikt doriskt tempel med dess kolonner som en del av kyrkobyggnaden. Katedralen ligger på halvön Ortiega, som är stadens historiska centrum med vackra hus, mysiga gränder, aktiv fiskehamn, livlig gatumarknad, trevliga restauranger och t.o.m. en liten strand. Syrakusa var ett gott val för ett par dagar under vår rundresa.

Etna

Resebrev 5 maj 2022

I dag blev det en guidad tur upp mot Etna, som reser sig 3357 meter över havet. Etna är Europas högsta aktiva vulkan och utbrott sker med några års mellanrum, för det mesta utan problem. Men ibland är utbrotten stora, senast 1971. 

Sicilien har såväl geografiskt som historiskt och kulturellt alltid legat i skärningspunkten mellan Europa och Afrika. Detsamma gäller geologin. Etnas aktivitet är ett resultat av att den europeiska och den afrikanska kontinentalplattan kolliderar i området.

Vår tur gick inte högre än knappt två tusen meter upp, endast den sista biten till fots. Högre är det för närvarande inte tillåtet att röra sig på grund av den vulkaniska aktiviteten. Ändå var det en mycket intressant och faktiskt lite sällsam naturupplevelse.

Landskapet är här mycket säreget. Gamla kratrar och lavasten breder ut sig över stora områden; kargt och mörkt men med en egen skönhet. Miljön lockar nog till både intensiva upplevelser och kreativt skapande. Vi passerade till exempel en filminspelning vid en av kratrarna. Här finns också många andra formationer skapade av utbrotten: djupa kraterhål, utkastade stenblock, grottor med mera. 

Efter vår lilla expedition tog vi oss längre ned för lite förtäring på en vingård. Det är en ödets ironi att något så livshotande som en vulkan skapat ypperliga förutsättningar för vinodling när lavan med tiden förvandlats till bördig mark, vilket kan jämföras med att några av vår planets mest bördiga slätter ligger vid stora floder med upprepade förödande översvämningar. 

Turen till Etna var en upplevelse och en viktig påminnelse om människans litenhet i förhållande till jordens mäktiga naturkrafter. 

Vulkanen och vinet

Resebrev 4 maj 2022

Vingården Cantina Murgo vid Etna

När drack du sicilianskt vin senast? Tja, det kanske inte var så länge sedan. Vi svenskar ligger på tio-i-topp bland världens vinkonsumenter, räknat per capita. För det mesta väljer vi italienskt vin och Sicilien är den region som har landets näst största vinproduktion. Visst talar det för att det då och då står en siciliansk butelj på middagsbordet?

Men ändå inte. Vid en snabbkoll via nätet på den största systembutiken i min hemstad konstaterar jag att av de över tusen viner som där saluförs kommer endast ett tjugotal från Sicilien. De är med några få undantag billiga viner, varav flertalet förmodligen är av tveksam kvalitet. Sicilien har gjort sig känt som producent av bulkvin, men nu har det har hänt saker!  

Vid Siciliens östra kust reser sig Europas högsta aktiva vulkan, Etna, 3357 meter över havet. Här på sluttningarna breder vinodlingarna ut sig. Vinrankor älskar sol och bördig väldränerad jordmån. Det kan Etnas lavamark garantera. Därtill är växtsäsongen lång och temperaturens dygnsvariation stor, vilket kan ge vinerna en särskild finess säger experterna – om de framställs med kunskap och kärlek!

Därtill fordras förstås också pengar. Kvalitetsviner kräver långsamma och kostsamma processer. I det fattiga Sicilien, med vinproduktion sedan antikens dagar, skulle det dröja till slutet av 1900-talet innan några med kapital och mod vågade satsa på kvalitet. Numera finns det en hel del prestigeviner från Etna. Tidskriften Livets goda listade häromåret 25 viner med betyget 90 eller högre, vilka alla går att beställa i Sverige. Tyvärr är de flesta dyra. 

I samma tidskrift läser jag att Etnas karaktärsdruva är blå och odlarnas stolthet är Nerello mascalese, som ger fruktiga tanninrika röda viner när skalet används med druvsaften. Men den används också till vita viner och rosé.Druvan är unik för ön, men är möjligen släkt med Toscanas Sangiovese. Vi fick möjlighet att prova flera vinvarianter gjorda på druvan tillsammans med ypperliga maträtter på vingården Cantina Murgo. Själv fick jag nöja mig med små mängder vin eftersom jag var chaufför. Men vinerna gav verkligen mersmak; onekligen med framtiden för sig. 

Andra druvor används förstås också på Sicilien, både blåa och gröna. Den mest odlade är Nero d’avola. Den ger kraftigt röda viner som ofta förekommer i blandningar för att ge blekare viner färg. Men den klarar sig gott på egen hand. Ett grundtips är att sicilianska viner i allt större utsträckning kommer att kvala in i familjen av italienska kvalitetsviner. Fråga gärna efter dem på Systembolaget så kanske de breddar utbudet.  

Turismens Taormina

Resebrev 3 maj 2022

Till Taormina reste alla. Nåja, inte alla men många konstnärer och författare lockades långt före massturismen till den vackra staden på klippkanten nedanför Etna. Selma Lagerlöf skrev: ”Fotografiapparater och målarlådor släpas omkring överallt. Det finns inte en backe här, som ej är afritad hundra gånger.” 

Det började med Goethe våren 1767, som hänfördes och ”föll i glömska av allt utom det som fanns för ögonen.” Hans skildringar lockade när resandet under 1800-talet började uppfattas som en identitetsmarkör för människor med kulturellt och ekonomiskt kapital. Hit kom så småningom Selma Lagerlöf med Sofie Elkan och inspirerades att skriva Antikrists mirakler med miljöer hämtade härifrån. Senare har Halldór Laxness, DH Lawrence, Truman Capote, André Gide, Ezra Pound och Ernest Hemingway vistats här längre perioder, för att nämna några få. Ja, vi får inte glömma Rune Andréasson, Bamses skapare, som på kullarna ovan staden, vid byn Castelmola, fann den plats där Bamse och hans vänner bor.

Fortfarande drar Taormina horder av turister, även nu när det inte är högsäsong. De beundrar de vackra vyerna, besöker de historiska lämningarna, vandrar längs de vackert patinerade gränderna och njuter av det sicilianska köket. Kanske klättrar de också uppför Etnas sluttningar eller besöker någon av de många vingårdarna i omgivningarna. 

Taormina fanns, liksom många andra städer på Sicilien, redan under den grekiska antiken. Här byggde grekiska kolonisatörer bland annat en amfiteater på 200-talet f.Kr, vilken sedan romarna byggde vidare på. 

Gårdagen använde vi efter bilfärden från Cefalu just för att besöka amfiteatern med en fantastisk utsikt över staden och havet. Annars flanerade vi avslappnat i stadens gränder mellan besöken på trattorior och andra serveringsställen. Det är inte svårt att förstå Taorminas dragningskraft. 

I dag vandrade vi längs de branta vindlande stigarna till Castelmola där vyn över Taormina och havet blev än mer vidunderlig. Längs vägen prunkade vårens ymniga växtlighet vilket gjorde den stundom mödosamma stigningen tämligen lätt. Åter nere i Taormina tog vi stadens linbana ned till stranden. Vattentemperaturen är knappast badvänlig så här års, men stranden som ligger inbäddad i en liten mysig havsvik var likväl trevlig att besöka. 

Sicilien i centrum och periferi

Resebrev 1 maj 2022

Sicilien. Vilka associationer det namnet väcker. Maffian förstås, men också vulkanisk natur, pastorala vyer, god mat och spännande viner samt därtill en omtumlande och mycket lång historia. Länge har jag önskat mig hit. Ändå har det inte blivit av förrän nu, trots åtskilliga resor i Italien. Desto större är lusten att utforska ön. 

Utforskningen har börjat i böckerna. Ja, det började för min del faktiskt redan för drygt fyrtio år sedan när jag skrev en uppsats i ekonomisk historia som delvis handlade om södra Italien – eller Mezzogiorno, som italienarna säger – där Sicilien ingår. Varför är där så fattigt? var min fråga.  

Jag ska inte här fördjupa mig i olika teorier om underutvecklingen men det var tydligt att Sicilien inte hade lyckats bli en likvärdig del av Italien när landet enades under 1860-talet. Ön hamnade i periferin. Medan industrin tog fart i norr fastnade Sicilien i ett klassmönster av mäktiga och konservativa storbönder och undertryckta lantarbetare.  De sociala mönstren är mästerligt skildrade i romanen Leoparden av Giuseppe Di Lampedusa. Den utspelar sig vid tiden för Garibaldis intåg på Sicilien vid tiden för enandet. 

Oredan som följde gynnade den sicilianska maffian, Cosa Nostra. Dess ursprung är dunkelt, men att Sicilien länge varit i främmande herrars händer med en svag och knappast närvarande statsmakt var avgörande. Kriminella klaner kunde kliva fram och till och med vinna viss sympati bland befolkningen. Maffians ”beskyddarverksamhet” gick inte minst ut på att pressa pengar av rika godsägare.

Främmande herrar, ja. Sicilien har i sin långa historia kontrollerats av fenicier, greker, romare, bysantiner, vandaler, goter, araber, normander, spanjorer, tyskar och fransmän. Perioder av självstyre har varit korta. Någon sorts frihet nåddes 1848, som en del av den nationella revolutionsvåg som då svepte över Europa, men ett drygt decennium senare blev, som sagt, Sicilien en provins i Italien. 

Sicilien, vars natur, kultur och prakt en gång beundrades av resenärer hade fallit tillbaka i fattigdom. Handelsmän, livsnjutare och diktare hade tidigare besjungit ön som då såväl geografiskt som kulturellt låg i Medelhavets centrum. Syrakusa samlade för över två tusen år sedan många av antikens främsta personligheter. Palermo var för knappt tusen år sedan en av Europas största städer och Siciliens regenter var viktiga maktspelare i omvärlden. Ja, en av dem blev kejsare i Tysk-romerska riket och därmed Europas mäktigaste regent. 

Det var svårt att förstå för 1800-talets resenärer, som bara såg fattigdom utanför de stora godsen. Sicilianare flydde ön. Över en miljon emigrerade, främst till Amerika, och deras allmosor till hemön var länge Siciliens främsta inkomstkälla.

Fortfarande är ön ett relativt fattigt hörn av Europa med en ekonomi främst baserad på traditionellt jordbruk – och besöksnäringar förstås. Nu ansluter jag mig, tillsammans med ressällskap, till turistströmmen och förväntar mig de rika upplevelser jag förstått att Sicilien kan bjuda på: historia, natur och annat av livets goda. 

I dag inledde vi dagen med att vandra uppför de branta stigarna på La Rocca, klippan som reser sig 270 meter strax bakom staden. På höjden finns ruiner efter en gammal fästning och ett antikt tempel, men framför allt en fantastisk utsikt över kusten mot Medelhavet. Väl åter nere i staden besökte vi katedralen, som började byggas på 1100-talet på uppdrag av Roger II, son till Siciliens normandiske erövrare Roger de Hauteville. Liksom andra monumentala byggnader från Siciliens medeltid lånade katedralen byggnadsstil från såväl normandisk som bysantinsk och arabisk arkitektur och konst. 

Det fallna imperiet och dess ödesval

”I en tid av historisk amnesi förefaller trenden att reducera komplexa skeenden till sedelärande sagor vara universell. På många platser omhuldas en historieskrivning vars huvudsakliga mål är att vara tvärsäker och moraliserande, snarare än prövande och förutsättningslös”. 

Så skriver Martin Kragh i slutet av den nyutgivna boken Det fallna imperiet. Här har han odiskutabelt gjort en dygd av det senare; han har gått in i det Rysslands moderna historia med den strävan efter öppenhet och objektivitet som utmärker en god historiker. Ovanpå denna solida grund vilar hans analytiska slutsatser med stor historisk tyngd. Boken behandlar utvecklingen efter Sovjetunionens kollaps 1991 med särskild tyngd på tiden efter Putins makttillträde år 2000. Därtill finns här gott om tillbakablickar på tsarismens och kommunismens tid, främst för att visa de så påtagliga långa linjerna i Rysslands historia. Också interaktionen mellan Ryssland och Västmakterna beskrivs med många exempel, om än i mindre utsträckning än i Richard Sakwas bok Frontlinje Ukraina som jag tidigare skrivit om. Putins Ryssland är väldigt mycket sin historia och sin upplevda plats i en förment fientlig omvärld. 

Författaren Martin Kragh är docent i Uppsala och knuten till Utrikespolitiska Institutet som Östeuropaexpert. Han är en ofta återkommande expert i TV för att kommentera Putins krig i Ukraina. Boken är förstås skriven före kriget, men är ändå så färsk att inmarschen den 24 februari som inledde det brutala kriget finns med. 

I Kraghs ryska utvecklingshistoria lyser år 2007 med särskild kraft. Jag konstaterar att det då hade gått ungefär lika lång tid sedan Sovjetunionens kollaps som den tid som återstod till dagens krig i Ukraina och därmed Putins försök att återupprätta en stormaktsstatus. Utifrån vårt tidsperspektiv var det alltså halvtid, när ledaren gör de förändringar han tycker är nödvändiga för att nå sitt mål.

Men jämförelsen haltar såtillvida att ”målet” förändrats över tid. Utan att fördjupa oss i vilka mål den ryska makteliten med Jeltsin spetsen kunde ha haft var det uppenbart att ett av dem var närmande till Europa. När så Putin kom till makten år 2000 fanns det ingenting som tydde på att han tänkte annorlunda. Sina första år samverkade han med Nato och EU för att möta gemensamma hot från terrorism, cyberattacker och nukleär icke-spridning. I många avseenden hade Ryssland ett öppet förhållande till Väst – och vice versa. 

Men så blev det 2007. Putin framträdde på en säkerhetskonferens i München. Där angrep han USA:s ledarroll och fortsatte med att säga att USA och Nato var en källa till osäkerhet. Han avslutade med att ”Ryssland är ett land med tusenårig historia, som praktiken alltid åtnjutit privilegiet att för en självständig utrikespolitik. Vi avser inte ändra denna tradition”. En annan ledande ryss sade vid samma tid: ”Du kan hälla en hink med kallt vatten på ryssar, och vi klarar det. Men ingen får förödmjuka oss!”. 

Vad var det som hänt? Viktigt var USA:s och dess allierades krig i Afghanistan och Irak utan konsultation med Ryssland. Av ännu större betydelse var Nato:s utvidgning i Östeuropa med nya medlemmar som tidigare varit sovjetiska satellitstater. Det var förödmjukande, tyckte man. Ryssland hade, i sovjetiskt hägn, varit en stormakt. Nu brydde sig Väst inte om deras syn på världsordningen, än mindre deras ”legitima säkerhetsintressen”. 

Det var en ny Putin som framträdde 2007, mer aggressiv och auktoritär. Auktoriteten vilade på Rysslands starka ekonomiska utveckling sedan hans makttillträde och det stöd han hade från det ryska folket. Putin, framträdde nu allt oftare med gamla slavofila idéer om den ”ryska världens” särart, förbunden med den rysk-ortodoxa kyrkan och bestående av Ryssland, Belarus och Ukraina. Han eftersträvade att Ryssland skulle erkännas som en stormakt. Hans idévärld blev alltmer nationalistisk och illiberal med ett öppet förakt för det veka liberala Europa och den dekadenta USA-kulturen. Med sin djupa konservativa nationalism blev alla som på något sätt störde hans tsar-lika maktposition nationens fiender. Oppositionella fängslades på oklara grunder eller till och med förgiftades. Rysslands demokratiska ansatser avvecklades steg för steg, dessutom utan större folkliga protester. 

Efter 2007 blev också Rysslands roll visavi ”det nära utlandet”, som man kallade angränsande gamla Sovjetrepubliker, aggressivare.  Med den storryska nationalismen följde imperialism med en strävan att införliva, eller åtminstone kontrollera, östslaviska områden samt neutralisera sin ”intressesfär”, alltså länder i Rysslands närområde. Exempel på det blev inmarschen i Georgien 2008, följt av annekteringen av Krim 2014 och inblandningen i konflikten i Donbass. Nu har imperialismen nått klimax med kriget i Ukraina som utlöst kännbara sanktioner från omvärlden. Historien står och väger om Rysslands öde i förhållande sin omvärld.

Hade det kunnat gå annorlunda? Det är ingenting Martin Kragh tar ställning till i sin bok, men där finns väldokumenterade fakta om historien fram till 2007 då det onekligen fanns öppningar för en annan utveckling både i förhållandet mellan Ryssland och omvärlden och i landets egen utveckling. Vems var felet till den mellanstatliga istiden? Kragh undviker programmatiskt att moralisera till skillnad från exempelvis historikern John Mearsheimer eller i viss mån Richard Sakwa. Men nog tycker jag att det är uppenbart att stora missgrepp gjordes från framför allt USA, men naturligtvis också Ryssland. Vi kan inte betrakta Ryssland som en busig pojke som måste behandlas med varsam uppfostran. Och framför allt: Om Ryssland varit en fullvärdig demokrati hade problemen i de internationella relationerna knappast funnits. 

Men Ryssland har sin historiska barlast. I långa tider har landet letts av självhärskare; en del av dem särskilt despotiska som till exempel Ivan I (”Den förskräcklige”), Peter I (”Den store”), Stalin och nu Putin. I den långa historien har det bara funnits ögonblick av demokratiska möjligheter, som efter februarirevolutionen 1917 eller efter Sovjetunionens sammanbrott 1991. Få länder har genomgått så stora omvälvningar som Tsarryssland/Sovjetunionen och få befolkningar har drabbats så hårt av krig och andra umbäranden. Men de stora omkastningarna i landets historia bär också på en möjlighet. Även om det ser mörkt ut kan Ryssland välja ett annat öde än att falla med den skam som Putins krig i Ukraina innebär. Som Martin Kragh avslutar sin bok: ”Inget är för evigt. Ett annat Ryssland finns runt hörnet.”

Jag vill nog påstå att Martin Kraghs bok är nödvändig läsning för den som vill förstå Putins Ryssland på djupet samt skaffa sig en relevant bild av bakgrunden till kriget i Ukraina. Här har jag bara antytt litegrann av bokens innehåll som på cirka tre hundra sidor tar upp det mesta som är relevant för den historiska förståelsen. Därtill är den tämligen lättläst.