Karl Ove Knausgårds senaste roman, Nattens skola, är den fjärde i den serie som inleddes med Morgonstjärnan. Anslaget känner vi igen, men här finns, till skillnad från tidigare, bara en huvudperson: fotografen Kristian Hadeland, vars liv vi får följa från hans studier i London på 1980-talet till en omtumlande final.  

Som i alla Knausgårds romaner är det själva livet som sätts på spel; de är i sanning existentiella skildringar av människans tillvaro, hennes drömmar, relationer och vardagsliv, där ofta ångesten driver romangestalterna in i något de inte kunnat förutse. 

Det låter förstås mörkt och dystert, men Knausgård förmår också se ljuset där det finns, ibland också med humor. Där finns människor som vill gott, vardagar med kärlek och liv som berikar. I Nattens skola finns också ingredienser som brukar locka oss läsare: spänning, gåtfulla händelser och till och med ett mord. Ja, här finns också några sexskildringar, där Knausgård dock riskerar att vinna ”Bad sex in fiction award” (vilket han tidigare i en DN-intervju uttryckt skräck inför). 

Romanens Kristian är alltså fotograf, men med en särskild drivkraft. Det är inte mycket han skyr för att nå sitt mål, att bli en internationellt erkänd konstnärlig fotograf. De flesta människorna i hans omgivning är mer redskap än nära relationer, eller – när det gäller kvinnor – ofta bara ointressanta sexuella kontakter. Men inte alla; några i hans närhet kommer att betyda mycket, framför allt vännen Hans – en säregen existens med märkliga konstprojekt. 

Hans är involverad i en uppsättning av dramat Faust, skrivet av Shakespeares samtida författare, Christopher Marlowe. Som bekant handlar dramat om doktor Faustus som säljer sin själ till djävulen, Mefistofeles. I utbyte skulle doktorn få kunskap och under ett tjugotal år få leva i vällust.

Är romanens Kristian en modern Faust? Är Hans en Mefistofeles? En rad omständigheter i berättelsen talar för det. Jag vill inte avslöja något närmare, men så mycket kan jag säga att efter stora inledande motgångar på fotoskolan och några otäcka händelser lossnar det för Kristian. Han blir erkänd, beundrad och firad som den stora konstnär han är. men så småningom – kanske efter ett tjugotal år – kommer det lilla livet i kapp det stora med djävulsk ondska. 

Som i de övriga romanerna i serien bryter Knausgård stundom upp vardagsrealismen med doser av mystik. Det är som att realismen inte räcker till; livet är större, andligare och mer komplext än att kunna förklaras med dess händelser, stora som små. Livet är en gåta, ett mysterium.

Kristian är ingen sympatisk person, rent av en narcissist, men Knausgård lämnar också utrymme för vår förståelse. Skildringen väcker frågor om vår strävan, våra relationer och vad som är viktigt i våra liv. Som i hela Knausgårds författarskap fäster den också våra blickar på vardagen med alla dess förtretligheter, glädjeämnen och mer eller mindre jämna lunk.  Men här finns också, som så ofta hos Knausgård, små essäer insprängda i handlingen. Vi får veta en hel del om Shakespeare och Marlowe, men främst om konst. De känns alla kunskapsrika och insiktsfulla, väl integrerade i romanens flöde och aldrig docerande. Jag ser i efterordet att han tagit hjälp av bland andra Karin Mamma Andersson. 

Det går utmärkt att läsa in en sensmoral i Nattens skola. Vår kultur är laddad med varningar om framgångens kostnader, typ Jantelagen. Men jag tror inte att det är Knausgårds syfte. Hans projekt är snarare att undersöka människors inre i relation till yttervärlden, vanligen med en rik inre dialog som redskap och med blicken stadigt fäst på livet som det levs. Vi har mycket att reflektera över när vi läser hans romaner.

Knausgård är för mig en fröjd att läsa. Nattens skola är ingett undantag. Tvärtom tycker jag att den tillhör det bästa han skrivit. För dig som inte läst något av Knausgård kan jag rekommendera denna roman som en början. Den är som sagt del i en serie, men jag kan inte se att du förlorar något genom att börja med denna. Och ge dig till tåls; jag tycker att den var lite långsam inledningsvis, men sedan blir det allt mer händelserikt och spännande. God läsning!

Jaha, så är Sverige nu ett Natoland. Äntligen, säger nog många. Två av tre svenskar uppges vara positiva till svensk Natoanslutning. Det är inte konstigt; en negativ inställning framstår som apart, närmast ansvarslös, i vår samtid. Har inte den ryska invasionen i Ukraina visat att vilket land som helst i Rysslands närhet kan bli angripet? Är inte Natomotståndarna bara ett litet grånat vänstergäng som fastnat i en antivästlig världsbild som de tog till sig för ett halvt sekel sedan? 

Så kan det framstå eftersom vårt land har bytt säkerhetspolitisk kurs utan att frågan har debatterats ordentligt. I stället har medborgarna matats med ensidig information. Public Service, som ska vara ”självständigt i förhållande till politiska, kommersiella och andra intressen i samhället”, har med säregen förkärlek använt sig av militära och politiska makthavare för att kommentera Nato och anslutningsprocessen. Kritisk analys har dränkts i en flod av positiv förväntan inför vad Natomedlemskapet kan betyda för Sverige. Man har målat upp en bild av att rysk aggression hotar vårt land och att Rysslands angreppskrig i Ukraina gett oss ett kort ”möjlighetsfönster” att skapa säkerhetsgarantier. 

I en sådan debattmiljö var det svårt att vara den som vill säga: Stopp och belägg! Låt oss lugna ned oss och diskutera frågan ordentligt! 

Som bekant är Natofördragets femte artikel kärnan i alliansens idé, att medlemsländerna har ömsesidiga försvarsförpliktelser, likt de tre musketörernas motto: ”En för alla, alla för en!”. Det låter förstås käckt och gott; om Sverige blir angripet kommer övriga att bistå vårt försvar. Och vice versa: Om ett annat Natoland angrips så måste Sverige ställa upp för det landets försvar. Här måste dock sägas att biståndet inte måste vara militärt utan varje land beslutar, enligt Natofördraget, självständigt om hur man vill stödja det angripna landet. Samtidigt måste man komma ihåg att Nato har en gemensam försvarsplanering. Med tanke på att Sverige av tradition är ett mycket lydigt land när det gäller efterlevnad av internationella avtal, lagar och förväntningar, så kan vi nog räkna med att Sverige kommer att vilja vara duktig i alla Natosammanhang. 

Det är därför också svårt att tro att Sverige kommer att utnyttja sin ”vetorätt” i något sammanhang. Nato är, som bekant, en mellanstatlig organisation och beslut skall tas i enighet. Men att ett enskilt land skulle sätta sig på tvären och därmed omintetgöra Natos möjlighet att agera motsäger kärnan i Natosamarbetet. Vid ett angrepp mot ett medlemsland kan alltså Sverige ligga lågt genom att bara hjälpa till med exempelvis civilförsvar eller humanitära insatser men knappast motsätta sig att artikel 5 aktiveras för att Nato också militärt försvarar landet.

Emellertid har vi med besked fått uppleva att Nato har några besvärliga medlemsländer, Turkiet och Ungern – auktoritära och nationalistiska – som bara känner lojalitet med sig själva och visat sig inte vara särskild lydiga mot internationella fördrag. Hur kommer dessa länder att ställa sig till ett fientligt angrepp mot ett Natoland långt ifrån deras intressesfär? Kommer ett försvarsbeslut från Nato att omintetgöras av vetorätten? Tänk om en fientlig makt så småningom gör ett mindre angrepp mot ett Natoland, till exempel i Baltikum, för att testa om Nato lyckas få koncensus bland sina medlemsländer för ett gemensamt försvar enligt artikel 5. Detta är naturligtvis ett hypotetiskt resonemang, men det illustrerar att den försvarsgaranti som Sverige anser sig ha fått genom Natomedlemskapet knappast är absolut.

Artikel 5 har ännu bara aktiverats vid ett tillfälle, efter Al Quaidas terrordåd mot USA 11 september 2001. Det efterföljande ”Kriget mot terrorismen” skapade dock en osäkrare värld genom till exempel Afghanistankriget från 2001 och Irakkriget från 2003,  – två orättfärdiga krig som lämnat kaos i sina spår. 

Lord Ismay, Natos förste generalsekreterare, sade att syftet med alliansen var att ”hålla Sovjetunionen ute, amerikanerna inne och tyskarna nere”. Det handlade alltså primärt om Europa. Så långt kan man väl säga att Nato har varit framgångsrikt; Sovjetunionen är borta och Tyskland är nere som militärmakt medan USA:s krigsresurser och militärstrategiska tänkande helt dominerar Nato och därmed Europa. 

Det är viktigt att förstå att Nato primärt handlar om USA:s militära garantier och närvaro i Europa, inklusive dess kärnvapen. Utan USA är Nato en papperstiger. Nato har ju inga egna militära styrkor utan dess krigsresurser är lika med medlemsländernas, där USA är helt dominerande. Om Trump åter blir USA:s president och gör verklighet av sina hot att lämna Nato och dess länder åt sitt öde så har ”försvarsgarantierna” ett i bästa fall begränsat värde.

Men Sverige har nu till stor del avhänt sig suveräniteten i utrikes- och försvarspolitiken samt ställt sitt militära försvar till Natos, främst USA:s, förfogande. Regeringen har till och med gått så långt så att man redan före Natointrädet låtit USA utarbeta ett avtal Defence Cooperation Agreement – DCA) som erbjuder USA:s krigsmakt tillgång till 17 baser i Sverige, samt möjligheter att lagra krigsmateriel utan undantag för kärnvapen (Avtalet erbjuder USA och dess personal vittgående rättigheter som jag knappast trodde var möjliga i Sverige. Googla, så får du se!). Notera att detta är inget villkor för vår Natoanslutning utan ett bilateralt avtal med USA. Avtalet ska upp till beslut i riksdagen under hösten.

Sverige är nu ett Natoland. I bästa fall kan anslutningen medföra att vi får militärt stöd vid ett väpnat angrepp från exempelvis rysk sida mot Gotland eller mot områden i Nordkalotten. Det är ju knappast ett närliggande scenario men viktigt för Sverige att ta med i beräkningen att det kan ske, åtminstone i samband med en större konflikt med många inblandade. I sämsta fall blir vi härmed ett legitimt angreppsmål för länder och andra krafter som vill tillintetgöra den unipolära världsordning som USA och dess allierade vill behålla, försvara och förstärka.

Natoanslutningen är ett faktum. Det är bara att hoppas på en grundlig diskussion om Sveriges roll i Nato och hur vi ska hantera de amerikanska propåerna om personal och krigsmaterial på svensk mark. (Ja, jag kallar det amerikanska propåer; i ”avtalet” finns inte ett spår av svenska krav riktade mot USA för deras närvaro). Viktigaste av allt är att motsätta sig kärnvapen i vårt land. Låt inte debatten dö ut!