Påfåglar i vår samtid

Evolutionsteorin lär oss att påfågelhannens färgsprakande fjäderskrud utvecklats genom att hannar med större färgprakt lockar artens honor så att hannen därmed får möjlighet att sprida sina gener vidare, varpå färgprakten blivit alltmer abnorm. Emellertid lär oss samma teori att påfåglar som art därmed får allt svårare att överleva, eftersom hannarna i sin lyskraft blir allt lättare för rovdjur att upptäcka.

Naturen är inte ond, inte god och uppenbarligen inte alltid särskilt rationell; en utvecklingsprocess leder ibland till undergång. Det som är gott för den ena eller andra individen kan visa sig ont för kollektivet.

Idéhistorien uppvisar många exempel på tankegångar som förutsätter att samhällsutvecklingen mår bäst av att få sköta sig mer eller mindre själv. Ibland har sådana ideologer också lånat vetenskaplig auktoritet från Darwins evolutionsteori och kallats socialdarwinister och menat att konkurrensen mellan individer, kollektiv och nationer styr – och bör styra.

I sin extrema form kom detta synsätt till uttryck i nazismen. Men utan alla jämförelser i övrigt finns tankegodset också i varierande grad inom den politiska ekonomin och särskilt inom ”nyliberalismen”, där – kanske lite förenklat – marknaden förväntas att lösa det mesta till det bästa genom ”en osynlig hand” och där politiska ingrepp, till exempel genom skatter, offentlig verksamhet och stöd till de utsatta, vanligen är av ondo – och resultatet förskräcker i sådana kapitalistiska samhällen som mer eller mindre helt anammat detta synsätt.

Också inom marxismen finns ett politiskt evolutionstänkande, men med en annan utgångspunkt. Där tänkte (eller tänker) man sig – åter lite förenklat – att samhället historiskt utvecklats genom ett antal stadier genom klassernas kamp och rör sig med en naturlags konsekvens mot ett klasslöst kommunistiskt samhälle, dock inte med någon osynlig hand utan med en väl så synlig; proletär revolution och proletär diktatur ansågs nödvändiga för att nå slutstadiet – och resultatet förskräckte i realsocialismens länder.

Naturens evolution får inte vara förebild för samhällsutveckling. Dock kan man hoppas på att samhällets evolution gynnar sådant som de flesta av oss finner gott och som samlas bakom begrepp som frihet, fred och demokratiska rättigheter. I ett sådant samhälle gör sig inte mänskliga påfåglar besvär med att enbart för sin egen skull ståta med sin prakt till förfång för folkflertalet. Tyvärr finns alltför många påfåglar med en skrud av girighet och maktfullkomlighet i vår samtid. Men för att gynna en god samhällsevolution krävs en genomgripande uppslutning kring upplysning och humanistiska värden samt att giriga påfåglar avkläds sin orättmätiga fjäderprakt, som endast berikar dem själva och göder en populistisk längtan förinta ett inbillat eller verkligt etablissemang.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s