Skarsnö; lätt att färdas, lätt att leva. Eller som Tomas Tranströmer skrev: ”Snön lyste och alla bördor lättade – ett kilo vägde inte mer än 700 gram”. 

Vårvinter, så efterlängtad! Mörker viker undan, droppar faller och snön bildar skare av dagens värmande sol och nattens kyla. 

I lulesamiskan sägs det finnas över tre hundra ord för snö, vilka vart och ett beskriver en särskild egenskap för snöns variationer. Skarsnö kan benämnas på tiotals sätt beroende på hur stark den är. I dag var det nog galma, ganska stark skare, eller kanske till och med gadtsatjarvva, skare så att renspår knappt syns. I vilket fall bär snön skidorna som endast lämnar vaga spår efter sig.

En skärgård omsluten av havsis täckt av skarsnö är svår att motstå, särskilt om solen ligger på och mjukar upp ytskiktet. Jag sätter på mig skejt-skidorna och drar iväg, gärna till någon plats där jag snart ser horisonten mellan öar och skär. Varje stavtag skickar iväg mig uppemot tio meter, ibland mer, och tempot kan när det är som bäst bli uppemot tjugo kilometer på en timme utan att jag är någon mästeråkare. Snön lyser och alla bördor lättar. Dystra tankar flyr undan medan vyerna öppnar sig. Färgerna är sparsmakade, konturerna skarpa; skärgårdsnaturen ter sig nästan minimalistisk.

Då och då läser jag någon bok som mer än andra ger mig nya insikter om vad som händer i vår samtid och som jag gärna vill rekommendera till andra. Senast var det ”This Life” av filosofen och litteraturvetaren Martin Hägglund – en frihetligt marxistisk analys av våra existentiella villkor. Nu är det ”Ljuset som försvann” av Ivan Krastev och Stephen Holmes som väckt mitt intresse. Med liberala utgångspunkter diskuterar de världen efter 1989, dvs efter det år som proklamerades som ”historiens slut” av nationalekonomen Francis Fukuyama. Han menade ju att kalla kriget slutade med en total seger för den samhällsmodell som vilar på marknadsekonomi och liberal demokrati. 

Det dröjde ett par decennier, men sedan var historien åter i full aktivitet. Vi fick Balkankrigen, elfte september, krigen i Mellanöstern, annekteringen av Krim etc. Vi fick också högernationalism, populism, flyktingkriser, kinesisk expansionism, för att nämna några saker som följt på kalla krigets slut. 

Krastev och Holmes menar i sin bok att liberalismen har blivit ett offer för sin egen självtillräcklighet. Ett centralt begrepp för dem är ”imitation”. När till exempel de sovjetiska lydstaterna i östra och centrala Europa blev fria försökte man sig på att imitera det kapitalistiska och liberala Västeuropa men med uselt resultat, vilket i många fall ledde till att man vände sig från liberalismen och gick i auktoritär riktning. Kina har i stället valt att imitera (och många gånger överträffa) västerländsk teknik men aldrig politisk liberalism, utan tvärtom stärkt diktaturen. 

Liberalismen som såg sig segra efter kalla kriget trycks nu tillbaka på många håll. Det är detta som Krastev och Holmes så förtjänstfullt analyserar i ”Ljuset som försvann”.