Varför springer man?

Jag har nyss varit ute på en löprunda. Det var först lite motigt, sedan var det ganska skönt och till slut var det mycket motigt.

Varför springer man? Frågan ger mer än ett hundra miljoner träffar på Google. Att ge sig ut och springa då och då är onekligen en trend i vår tid. Argumenten för ansträngningen brukar vanligen handla om hälsa; att vi genom att löpträna minskar riskerna för diverse sjukdomar. Andra brukar hävda det psykiska välbefinnandet; att man ”rensar huvudet” eller att man känner sig så nöjd med sig själv – åtminstone efteråt. Åter andra lyfter fram kreativiteten; att man kan få goda idéer under ett joggingpass.

Själv springer jag vanligen ett par-tre gånger per vecka, ibland ersatt av skidåkning under vintern. Ja, jag vet precis. Jag har en märklig fäbless för att föra bok över mina mödor med joggingskor eller skidpjäxor. Sedan 1997 har jag därför varenda jogging- och skidrunda noterad, dessutom med prydlig grafik i ett Excelark där varje säsong har sin egen kurva. Denna förkärlek för statistik har jag nog ärvt efter min mor. När jag häromdagen tittade bland hennes kvarlämnade papper hittade jag ett spiralblock där hon hade noterat varje cykel- och skidtur. Den vinter hon fyllde åttio år åkte hon femtio mil skidor!

Min mor visste varför hon åkte skidor. Det var hennes livselixir att under vackra vinterdagar skidra runt Buddbyträsket. Så kan jag också känna i skidspåret eller ännu hellre på skarsnön i skärgården, för att inte tala om skidåkning i fjällen. Men varför springer jag? Visst förstår jag att löprundorna sannolikt är bra för min hälsa och att de kan bryta jobbstressen, men jag har en del andra beteenden som inte alls är bra för hälsan och stress kan jag även minska med en tupplur på soffan eller med en bra roman. Visst kan löpningen också göra att jag känner mig väldigt nöjd med mig själv – åtminstone efteråt – men å andra sidan minskas välbefinnandet när jag uppdaterar min statistik; jag springer ju så mycket saktare än förr.

Claes Hyllinger, den förunderliga författaren och joggaren, sade i en intervju för några år sedan något i stil med att han såg sina försämrade resultat med fascination; att det var intressant att studera åldrandets effekter. Så kan man ju se det om man har en väldigt positiv livssyn – och det bör man väl ha.

Men åter till frågan: varför springer jag? Ibland undrar jag om jag springer ifrån något; kanske från ångest, kanske från den skröplighet som lär drabba mig när år läggs till år, eller kanske från endorfinabstinens. Eller så springer jag för att jag brukar springa, för att jag är ett vanedjur.

Det kan också vara så att vi alla är genetiskt präglade att springa från den tid när de första hominiderna på de afrikanska savannerna reste sig och förflyttade sig på två ben, vilket var början till människans evolutionära framgångssaga. Det låter trösterikt. Jag förvaltar då ett arv. Javisst, därför springer jag! Eller är det för att uppdatera min statistik?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s