Renegater

En stadig roman, må man säga. Mer än sju hundra sidor litterärt kvalitetshantverk. För oss som följt Henry Morgan med flera genom decennierna i romanerna Gentlemen (1980) och Gangsters (2005) är det ett välkommet återseende när nu Klas Östergren i Renegater åter väcker liv i några av gestalterna. Henry Morgan dyker åldrig, trött och bruten upp på författarens gård på Österlen. Han visar sig snart vara ombud för dunkla intressenter, som avkräver författaren en rapport om hans tid i Svenska Akademien. Genom lämpliga metoder låter sig författaren bevekas, lägger annat åt sidan och skriver ned sina minnen om Svenska Akademiens kris som började med avslöjanden om den Akademien närstående ”Kulturprofilen” och – för Östergrens del – slutade med hans utträde.

”Rapporten” är en väsentlig del av romanen, drygt 160 sidor lång. Den har naturligtvis väckt medialt intresse, såsom den första skildringen vi fått inifrån. Rykten om de interna bataljerna har härmed ersatts av initierad sakkunskap. Många mediala skildringar bekräftas förvisso, men Östergren ger skeendena och ledamöterna en betydligt mer nyanserad och levande framtoning. Han har i intervjuer bedyrat sanningshalten. Och varför skulle vi inte tro honom?

Det är naturligtvis frestande att genast bläddra fram till sidan 485 där rapporten börjar. Vi vill ju så gärna veta vad herrarna och damerna sagt och gjort i Akademien när kriget rasade. Men Renegater är så mycket mer, helt i anda av de tidigare böckerna i trilogin. Östergrens berättarkonst är fenomenal; historia på historia berättas och vävs in i varandra. Ibland påminns jag, utan all annan jämförelse, om min mor som tyckte mycket om att berätta, inte minst historier från sin barndoms Tornedalen. Dock blev det utvikning på utvikning, då hon inte kunde motstå associationer till andra historier som också måste berättas. Det var inte alltid lätt att hänga med och ofta glömde jag vad själva huvudhistorien handlade om. Utvikningarna är många också i Renegaterna, ibland lite omotiverade, men främst är de intressanta bihistorier som fyller en funktion för handlingen – och det går ju alltid att bläddra tillbaka för att få fatt i tråden. 

En viktig tråd romanen som på sätt och vis är dess huvudtema är den svenska kampanjen för att sälja JAS till Sydafrika 1999, där uppseendeväckande fakta inkapslas i en ruggig historia om korruption och övergrepp med stora följder för några av romanens huvudpersoner. 

Ett annat tema är snö, till glädje för oss som lever i snö en stor del av varje år. Snö gör sig påmind här och där i handlingen, men också i långa essäistiska betraktelser över snö i konst och litteratur. Jag är svag för litteratur som späder på min begränsade bildning och Östergren har verkligen läst på; någon större erfarenhet av snö lär han inte ha från sin skånelänga invid Kivik. Han är boklärd och jag tar tacksamt emot hans reflektioner kring något som jag mer känner till från empirin. 

När så läsningen efter några dagar är avslutad känns det lite sorgligt. Kanske främst för att det är en fiktiv värld som man dragits in i och nu är avslutad men också för att den inne håller så många sorgliga skeenden – också för Svenska Akademien som Klas Östergren egentligen hyser så varma känslor inför – trots allt. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s