1. Ingenting slår en skicklig lärare. Internationell forskning om framgångsrika skolor visar entydigt att den viktigaste parametern för elevernas kunskapsutveckling är lärarnas yrkesskicklighet. Det innebär för det första att lärare måste ha goda ämneskunskaper, för det andra att de måste ha utmärkta didaktiska färdigheter och för det tredje att de måste kunna skapa goda relationer till alla elever i klassrummet och uppträda som tydliga ledare. För att rekrytera ungdomar som kan utvecklas till skickliga lärare krävs att lärarutbildningen utvecklas och att läraryrket görs attraktivare genom betydligt högre lön bättre förutsättningar att koncentrera sig på huvuduppdraget. För att utveckla befintliga lärares yrkesskicklighet finns det knappast något bättre sätt än genom kollegialt lärande, dvs att lärare tillsammans delar erfarenheter och insikter samt att de med jämna mellanrum planerar och utvärderar lektioner gemensamt. Men lärare behöver också utmaningar och respons utifrån och därför är det viktigt att forskare och andra med nya insikter åtminstone vid vissa tillfällen integreras i det kollegiala lärandet.

2. Allt handlar om undervisning. Skolan ska handla om lärares undervisning och elevers lärande. Visst ska skolan också bidra till elevernas sociala utveckling och deras grundläggande demokratiska värderingar, men det bör ske i en kontext av kärnuppdraget: att ansvara för elevernas kunskapsutveckling. Forskning visar att skolor som är tydligt kunskapsorienterade vanligen också når längre när det gäller elevernas sociala utveckling. När skolan får koncentrera sig på sitt kärnuppdrag medför det betydligt större förutsättningar att utveckla kvalitén på undervisningen.

3. Skolan behöver ett samhällskontrakt. Skolan ska undervisa, föräldrar ska fostra och samhället i övrigt ska, genom de folkvaldas försorg, ges rimliga förutsättningar för skolan och föräldrarna att uppfylla sina uppdrag. Skolan påförs i dag uppgifter som ligger tämligen långt från kärnuppdraget och det krävs ett samhällskontrakt i form av tydlig lagstiftning om vilken roll olika aktörer ska ha i förhållande till barns och ungdomars utveckling.

4. Skolan måste ledas av kompetenta rektorer med statligt uppdrag. Rektorers roll som pedagogiska ledare finns inskriven i skollagen, men många undersökningar har visat att skolhuvudmännen sällan ger förutsättningar för detta. I stället fylls rektorns vardag av administration och händelsestyrda aktiviteter som sällan har med undervisningen att göra. Rektorers kompetens som pedagogiska ledare måste också utvecklas. Dessutom bör kraven för att anställas som rektor skärpas betydligt; man bör inte bara ha pedagogisk utbildning och erfarenhet utan också en vidareutbildning, gärna forskarutbildning, inom något utbildningsvetenskapligt område. Det är också viktigt att skolchefer har utbildning på denna nivå. Genom kommunaliseringen har skolcheferna blivit som vilken förvaltningschef som helst, där kommunala agendor blivit viktigare än de nationella målen. På sikt bör skolan återförstatligas, men det är en omfattande reform som kräver mycket arbete som riskerar förlama andra viktiga förändringar som måste genomföras. En tanke att pröva tills vidare kunde vara att rektorerna är statligt anställda och därmed endast behöver ta hänsyn till skolans nationella mål.

5. Skolan skall kompensera. PISA och andra utvärderingar visar att skillnaderna i kunskaper mellan högpresterande och lågpresterande ökar samt att sociala faktorer och föräldrarnas utbildningsbakgrund spelar allt större roll. Detta måste skolan kompensera genom omfattande satsningar på specialpedagogisk undervisning i framför allt de lägsta åldrarna samt sätt upp tydliga gränser för vilka kunskaper som ska uppnås. Skolan måste också vara pragmatisk i sina val av metoder för särskilt stöd och överge ideologiserande om exkludering respektive inkludering. Skolans resurser måste också riktas i enlighet med socioekonomiska kriterier så att skolor i områden där föräldrar vanligen är lågutbildade ges bättre förutsättningar att stödja eleverna. Varje skola bör också vara skyldig att ge läxhjälp till de elever som behöver det. Möjligheten för elever att lyckas i skolan får inte göras avhängig av föräldrar möjligheter att stödja sina barn.

6. Lustfyllt läsande är lärandets grund. Ingenting är tydligare än att det barn som lär sig läsa ordentligt i tidig ålder har stora förutsättningar att lyckas med sitt skolarbete. Därför måste läsandet sättas i skolvardagens centrum, särskilt under de första årskurserna, och inte bara i svenskämnet. Läsandet måste också vara lustfyllt med god utvecklande litteratur och lärarna måste lära sig att leda boksamtal, till exempel genom kollegialt lärande och externa inspiratörer. Varje skolhuvudman bör hålla sig med kompetenta litteratur- och läspedagoger.

7. Höga förväntningar leder till bättre prestationer.  Forskning visar att en av de viktigaste faktorerna för hur en lärare lyckas med sina elevers kunskapsutveckling är lärarens förväntningar. Lärare måste tro på att elever kan och vill lära sig. Skolan måste utmana. Ingenting är mer destruktivt för en elev än skolarbete som de kan utföra mekaniskt, utan eftertanke.

8. Elevers lärande kräver ordning och arbetsro. Undersökningar visar att många elever endast använder en liten del av skoldagen till skolarbete. En del skolor har också abdikerat och delar ut hörselskydd till elever som inte förmår koncentrera sig i klassrummens stim. Skollagen har förändrats och lärare har i dag större möjligheter att åtgärda störande elever, men mer måste göras för att skapa arbetsro. Självklart handlar detta inte bara om regler, reglers efterlevnad och tillrättavisningar utan ännu mer om vilken relation lärare kan skapa i klassrummet genom bra undervisning, men det skulle behöva forskas betydligt mer om ordningens roll för nedåtgående kunskapsresultat.

9. Likvärdig bedömning kräver extern bedömning. Många elever får i dag alldeles för höga betyg och bedömningarna är inte likvärdiga. Drivkrafter för detta är till exempel konkurrens mellan skolor genom det fria skolvalet, otydlighet i bedömningskriterier men också att lärare själv bedömer hur deras undervisning tagits emot av de enskilda eleverna. En viss statlig kunskapsuppföljning finns redan, men den bör utvecklas till att omfatta samtliga ämnen och göras kontinuerligt. Bristen på likvärdighet i bedömningar och alltför höga betyg missgynnar kunskapsutvecklingen, eftersom elever ibland inte behöver anstränga sig tillräckligt för att nå höga resultat.

10.    En skola för bildning. De eländiga resultaten i PISA-undersökningarna har lett till en stark resultatorientering i skolan, särskilt i de ämnen som mäts: matematik, naturvetenskap och läsförståelse. Visst är resultat viktiga och de måste definitivt bli mycket bättre. Skolan måste dock tänka bredare och djupare och forma sina mål i förhållande till ett modernt bildningsbegrepp. Det är svårt att fånga detta i några enkla meningar men några viktiga ingredienser kan vara att eleverna ska lära sig att förhålla sig till såväl sig själv som till andra genom goda kunskaper, insikter och färdigheter; kunna se de historiska och kulturella sammanhangen; har redskap att värdera och resonera om utsagor inom såväl naturvetenskapliga som samhällsvetenskapliga områden; kunna uttrycka sig väl i tal och skrift. Ja, resonemanget skulle kunna fortsätta och bör så göra för att vi inte ska förlora de ansatser till en modern bildning som faktiskt finns i läroplanen.