Dysfunktionella familjer trendar – åtminstone i nutida svensk litteratur. När jag så häromdagen fick Alex Schulmans senaste roman ”Överlevarna” i mina händer var det med viss förväntan om ännu fler familjära vidrigheter jag öppnade boken. Jag hade ju läst hans tidigare ”Bränn mina brev”, som tveklöst kvalade in i trenden liksom flera andra svenska böcker jag läst i år. Min syster, som gav mig boken, var dock begeistrad. Jag hade också läst någon översvallande recension, så jag läste med spänning vidare.

Visst, här saknas sannerligen inte söndertrasade familjära relationer; föräldrar som både är ömsinta och ondsinta, syskon som både dras till och stöter bort varandra, känslosprängda förhållanden där man inte riktigt vet var kärleken börjar och slutar eller var hatet har sina gränser. När så den stora händelsen inträffar ställs allt på sin spets och det går bara att skönja små trasor av livskraft i de band som ska binda familjemedlemmar samman.

Jag är smått hänförd över Alex Schulmans handlag att berätta sin historia. Språket flyter lättsamt kring de små och stora händelser som familjen och dess medlemmar genomlever. En rad scener, både åtskilda och sammanlänkade, formar händelser till skeenden som måste få sin dramatiska slutpunkt. I så måtto närapå ett ödesdrama av klassiskt snitt. Kompositionen är originell och innovativ, men känns självklar. Den rör sig i två tidsplan: Vi följer bröderna i deras barndom i kronologiskt berättade scener i vartannat kapitel och däremellan följer vi dem i deras vuxenliv i omvänd kronologi. Och så sensibelt Schulman berättar! Utan sentimentalitet men med stor känsla för stämningsskiftningar vidrör han läsarens nerver så att man sugs in i berättelsen kring de liv som inte är så lätta att leva.

Kort sammanfattat handlar romanen om tre bröder som ska sprida sin döda mors aska vid det torp de bodde i under somrarna tillsammans med modern och fadern, somrar med händelser som skildras i romanen. Konflikterna är hela tiden närvarande, men också sådant som binder familjemedlemmarna samman. Urladdningen skönjer man redan i inledningskapitlet, men den avgörande händelse som laddade alla relationer med destruktiv sprängkraft får man vänta på till bokens slut.
Ja, nog faller ”Överlevarna” in i trenden av romaner om dysfunktionella familjer, men på ett särpräglat sätt. Man frestas att citera Tolstojs Anna Karenina: ”Alla familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.”

Röda kilar spränger vita klot, utbrast Majakovskij på 1920-talet entusiastiskt om socialismen. Några år senare var han djupt desillusionerad och valde att avsluta sitt liv. Kanske såg han den sovjetiska kilen riktas mot honom själv. 

Lite långsökt måhända, men jag påmindes om Majakovskijs utrop när jag för ett par månader sedan läste Åsa Linderborgs bok ”Året med 13 månader”. Jag upplevde den som en kil in i en konformistisk sfär av uppburna kultur- och mediepersonligheter – en kil som Linderborg också riktar mot sig själv, åtminstone delvis såsom lite motvillig medlem i denna sfär.

Låt mig återkomma till det, men först kort om boken för er som inte läst den. ”Året med 13 månader” handlar dels om Åsa Linderborgs kraschade kärleksförhållande och dels om hennes roll i några av de stora kontroverser som präglade hösten 2017 till hösten 2018. Det var debatter om yttrandefrihet på Bokmässan, om avslöjanden under Metoo-rörelsen, om analyser av populismen och om händelser kring Svenska Akademien. Också här kraschade Linderborg någon gång, särskilt i hennes motståndares ögon. 

När jag läst recensioner av Linderborgs bok slås jag av hur fixerade många är av bokens moraliska etos, såsom hennes roll inför Benny Fredrikssons självmord, hennes inställning till Metoo-rörelsen osv. Hennes ställningstaganden kan naturligtvis diskuteras. Hon var ju själv en vass debattör med prominent maktställning. Men kritiken påminner om många recensioner av Katarina Frostenssons bok ”K” och några inlägg om Karl Ove Knausgårds skildringar i det att man mer fokuserar på moralen i det skildrade än skildringens kvalité som reflektion, gestaltning, kunskaps- och insiktsförmedlare eller annat som kan göra böcker till bra läsning. 

För mig är ”Året med 13 månader” bra läsning. Åsa Linderborg väjer inte för självrannsakan utan framstår i all sin bräcklighet. Boken bygger på hennes redigerade dagböcker, vilket ger en autenticitet som känns äkta. Hon reflekterar och vämjs över sitt shoppande i de ”rätta” butikerna, vindrickande på de ”rätta” barerna, umgänge med de ”rätta” kretsarna med de ”rätta” åsikterna osv. Hon funderar, ja rentav skäms, över hur hon lämnat sin klass; inte bara ekonomiskt och socialt utan också i en rad andra avseenden. På så vis binds boken samman med hennes fina biografiska barndomsskildring ”Mig äger ingen” som ju slutar med att hon avstår från att bjuda in sin proletära och alkoholiserade far till sin doktorsexamen, om jag inte minns fel.

Hur var det då med kilen? Ja, Åsa Linderborgs skildring kan liknas vid en kil in i en bubbla av självtillräckliga nätverk som oreflekterat tänker och springer åt samma håll och är snabba att fördöma sådant som inte passar in i deras världsbild. Lite lustigt var det att läsa om reaktionerna när hon under en middag på Södermalm berättar att hon umgås med libertarianen Lena Andersson, för övrigt boende i Tensta. Avståndstagandet är kompakt, men faktiskt, när samtalet fortsätter, säger den ene efter den andra hur Lena Andersson fått dem att reflektera bortom vanetänkandet. Bra så!

Linderborgs växande avstånd till denna sfär får henne att utbrista att hon är socialist, men inte vänster; kanske en parafras på Marx, som sade att han inte var marxist när han skådat rörelser som lånat hans namn. Ett huvudtema för henne är hur den främlingsfientliga högerpopulismen växer just i de samhällsskikt som vänstern säger sig företräda medan vänstern är upptagen av en identitetspolitisk diskurs.

Men Åsa Linderborg sticker, som sagt, kilen också mot sig själv. Hon tillhör ju också dessa nätverk, om än lite motvilligt, och har inte längre några verkliga kontakter med den arbetarklass hon vill solidarisera sig med. Också hon har sprungit med flocken och hon ångrar djupt att hon skrev den famösa artikeln om Benny Fredriksson under Metoo-rörelsens mest intensiva fas.  

Det mest intressanta med boken är hur Åsa Linderborg problematiserar skeendena, både i sitt privatliv och i de dominerande mediedebatterna, inklusive sin egen roll i dessa. I någon mån kraschlandade hon och det ledde till att hon slutade som Aftonbladets kulturchef. Men ”Året med 13 månader” är en ny Take Off, hoppas jag. Hennes röst behövs i Sveriges offentliga debatt, inte minst som en kil in i oreflekterat tänkande både till höger och vänster. Bra läsning är inte den litteratur som stryker medhårs utan tvärtom den som får oss att tänka efter ett varv till. 

En desillusionerad dirigent, tillbakadragen från de stora scenerna i sin luxuösa villa i den finska skärgården, tillbakablickande mot musikaliska tillkortakommanden, brustna kärlekar och komplicerade familjeband.

En utåtriktad skärgårdsbo, tillika hobbymusiker, nybliven änkling men besluten att finna livsglädjen i en uppriktig låt, en lyckad fiskfångst eller en kärleksfull relation.

Så en musikalisk nynazist, en sorglig frånskild mor, en läkarpraktiserande flykting, några musiker och många andra.

Och författaren: Kjell Westö! Vad kan gå fel?

Jag tolkar romanens övergripande tema som ett samtal om livsval, såväl i det lilla som det stora. Vi är dömda att välja i vår sköra levnad. Däri ligger vår frihet men också vår ångest, för att tala med Sartre. Men vi är ju är ju inte bara beroende av våra egna livsval utan också av andras. Båda förhållandena skildras mästerligt av Westö. 

Mötet mellan den världsberömde dirigenten och skärgårdsbon påverkar dem båda, kanske mest dirigenten som i denna lantliga miljö, mot sin förmodan, inte kan fly livet. Här dras han motvilligt in i människornas angelägenheter och livskänslan börjar så sakta gro. 

Att romanen också innehåller fina och kunskapsrika resonemang om musik gör den än mer läsvärd.