De politiska partierna fortsätter att inta nya positioner i förhållande till Sverigedemokraterna. I DN skickar Kristdemokraterna fram sin ungdomsordförande med ett debattinlägg som lika gärna kunde ha skrivits av någon av de mer polerade SD:arna. Retoriken är densamma: ”ett land som håller samman”, ”kulturell anpassning”, ”tuffare försörjningskrav”, ”återvandring” osv. Det handlar inte om integration utan om assimilation och t.o.m. utvisning. Visst, KD är ett socialkonservativt parti, precis som SD, men förr höll man armlängds avstånd från nationalistiska böjelser och bejakade människor som på flykt sökte sig till vårt land. Det var självklart för Alf Svensson som en tillämpning av Kristi kärleksbudskap. Men nu lägger man integrationen på offeraltaret för att nå den frälsning som fyra procent röster innebär.

Det är inte så att jag anser att alla åtgärder som presenteras i inlägget är fel. Inte alls, jag tycker att samhället har rätt att ställa krav, men inläggets tendens är att endast se invandrare som problem och att det vore bäst om de var någon annanstans. Här finns ingenting om varför människor sökt sig hit och att vårt land i många avseenden berikats av människor från andra kulturer.

Nya positioneringar och omgrupperingar bland partier riskerar att leda till att några hamnar på fel sida om barrikaden. Jag misstänker att vi inom de närmaste åren får ett block av socialkonservativa och mer eller mindre nationalistiska partier bestående av Kristdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna.  Mot det, kan man hoppas, formas ett socialliberalt block bestående av Liberalerna, Centern, Miljöpartiet och Socialdemokraterna – samt kanske Vänsterpartiet. Men vänta, säger någon, S och framför allt V är väl socialister, inte socialliberaler. Tja, säger jag, det mesta i dessa partiers politiska praktik kan med lite god vilja inordnas inom ett socialliberalt spektrum. Ett block behöver dessutom inte innebära att alla ingår i samma regering.