En olycklig familj på sitt eget vis

Dysfunktionella familjer trendar – åtminstone i nutida svensk litteratur. När jag så häromdagen fick Alex Schulmans senaste roman ”Överlevarna” i mina händer var det med viss förväntan om ännu fler familjära vidrigheter jag öppnade boken. Jag hade ju läst hans tidigare ”Bränn mina brev”, som tveklöst kvalade in i trenden liksom flera andra svenska böcker jag läst i år. Min syster, som gav mig boken, var dock begeistrad. Jag hade också läst någon översvallande recension, så jag läste med spänning vidare.


Visst, här saknas sannerligen inte söndertrasade familjära relationer; föräldrar som både är ömsinta och ondsinta, syskon som både dras till och stöter bort varandra, känslosprängda förhållanden där man inte riktigt vet var kärleken börjar och slutar eller var hatet har sina gränser. När så den stora händelsen inträffar ställs allt på sin spets och det går bara att skönja små trasor av livskraft i de band som ska binda familjemedlemmar samman.


Jag är smått hänförd över Alex Schulmans handlag att berätta sin historia. Språket flyter lättsamt kring de små och stora händelser som familjen och dess medlemmar genomlever. En rad scener, både åtskilda och sammanlänkade, formar händelser till skeenden som måste få sin dramatiska slutpunkt. I så måtto närapå ett ödesdrama av klassiskt snitt. Kompositionen är originell och innovativ, men känns självklar. Den rör sig i två tidsplan: Vi följer bröderna i deras barndom i kronologiskt berättade scener i vartannat kapitel och däremellan följer vi dem i deras vuxenliv i omvänd kronologi. Och så sensibelt Schulman berättar! Utan sentimentalitet men med stor känsla för stämningsskiftningar vidrör han läsarens nerver så att man sugs in i berättelsen kring de liv som inte är så lätta att leva.


Kort sammanfattat handlar romanen om tre bröder som ska sprida sin döda mors aska vid det torp de bodde i under somrarna tillsammans med modern och fadern, somrar med händelser som skildras i romanen. Konflikterna är hela tiden närvarande, men också sådant som binder familjemedlemmarna samman. Urladdningen skönjer man redan i inledningskapitlet, men den avgörande händelse som laddade alla relationer med destruktiv sprängkraft får man vänta på till bokens slut.
Ja, nog faller ”Överlevarna” in i trenden av romaner om dysfunktionella familjer, men på ett särpräglat sätt. Man frestas att citera Tolstojs Anna Karenina: ”Alla familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s