Gamla kyrkböcker är sannerligen intressanta. Från och till under det senaste året har jag försökt gräva i min släkthistoria och därför fått anledning att studera husförhörslängder, födelseböcker och andra kyrkliga dokument från en tid när det var kyrkans plikt att hålla ordning på varje människas födsel, leverne och död. Länge har det handlat främst om människor från Jämtland, där min far hade många av sina anor. När jag för en tid sedan på allvar tog mig an min mors anor i nedre Tornedalen slog det mig hur annorlunda det var med födsel, liv och död i dessa trakter. Andelen ”oäkta” barn var så mycket större. Backstusittarna var många fler. Men värst av allt: de många barnen som dog i späd ålder.

I en by där jag har en del anor hittar jag exempelvis en familj där en Catharina mellan 1798 och 1817 föder fjorton barn varav åtta dör inom något år. Catharina får år efter år begrava sina spädbarn samtidigt som hon är gravid med ytterligare ett barn med en oviss framtid. I nästa familj föder Eva elva barn mellan 1788 och 1801. Endast ett barn överlever spädbarnsåldern. I åter nästa föder Brita sex barn mellan 1782 och 1796. Inget överlever. Så fortsätter det i familj efter familj i byn, år efter år. Inte i alla, men i väldigt många.

Jag har läst mycket historia i mina dagar om krig, hunger och förtryck, liksom jag läst många hyllmeter skönlitteratur som skildrat gångna seklers livsbetingelser. Ändå slog det mig som en chock att studera prästernas torra noteringar om födelse och död i denna gudsförgätna lilla by. Det var som om barnens dödsångest och föräldrarnas förtvivlan genljöd genom seklerna. Hur kunde människorna leva vidare i denna miljö av död och sorg? Hur kunde de ständigt gravida kvinnorna stå ut med att år efter år föda barn som de snart måste begrava? Vad tänkte de i sina böner om en allsmäktig Gud som gång efter annan tog det käraste ifrån dem?

Medan jag begrundade allt detta drog jag mig till minnes ett forskningsprojekt jag hörde om när jag läste historia vid Umeå universitet för många år sedan. Jag ville minnas att barnadödligheten före mitten av 1800-talet var extrem i vissa delar av Tornedalen, över trettio procent. Orsaken, sade man, var att kvinnorna inte ammade sina barn i dessa tornedalska byar. I stället fyllde man kohorn med opastöriserad komjölk som barnen via en napp gjord av kospenar sög på. Hornen fick hänga över vaggorna och rengjordes sällan. Därmed blev de ofantliga bakteriehärdar som infekterade barnens tarmar och magar, vilket ledde till deras förtidiga död. Först när någon provinsialläkare tog sig an problemet med hjälp av en finsktalande barnmorska, kunde trenden vändas och allt fler barn fick överleva sina spädbarnsår.

Mammorna övertalades således att amma sina barn. Naturligtvis var det svårt. Komjölken var en stark tradition som möjliggjorde för kvinnorna att arbeta i jordbruket. Något som anses som nödvändigt blir gärna en dygd; komjölken ansågs nyttigare är bröstmjölken. I Jämtland, läser jag i en historisk text, skämdes en del för att de ammade sina barn till uppemot fyraårsåldern, men så hade man också en ovanligt låg barnadödlighet, runt tio procent, och dessutom betydligt färre födslar.

Forskningen jag nämnde tidigare resulterade 1984 i en avhandling av Anders Brändström med namnet ”De kärlekslösa mödrarna”. Det var hans citattecken. Naturligtvis var de inte kärlekslösa, men fattiga och okunniga.