När det kommer till att lyssna, samtala eller skriva om musik är jag amatör – i såväl ordets moderna som äldre betydelse: både dilettant och älskare. Musik kan beröra mig starkt. Jag får gåshud och ibland vill tårarna tränga fram; jag kan bli sorgsen liksom lycklig; jag kan bli drabbad av musikens skönhet, harmoni eller intensitet. Men det är svårt att finna orden.

Jag minns när jag under en resa besökte en katedral.  Helt oförberedd hörde jag kyrkorummet fyllas av vacker sakral musik. En kör som övade. Jag blev drabbad och måste sjunka ned i en kyrkbänk och lyssna en stund innan jag förmådde se mig om i den ståtliga helgedomen. Samma känsla kunde jag ibland få när jag själv sjöng i kör. Vardagens stress och trivialiteter sjönk undan i vågor av musikala harmonier. 

Är det själen som berörs? Vetenskapen ger dock ett mer prosaiskt svar: Musik har bland annat förmåga att frigöra signalsubstanser, till exempel dopamin i hjärnan, ungefär som god mat, sex och droger. Men ändå, vad jag än läser om dessa substanser lyckas jag inte förstå hur vibrationer i luftrummet, musik, kan påverka oss så mycket. Ett mysterium! 

Musik som berör mig kan vara av många slag, till exempel expressiv soul, en finstämd visa, en sentimental popballad, en kärv blues etcetera. Men det är klassisk musik som ger mig de starkaste upplevelserna. Det kan handla om allt från Beethovens bombastiska symfonier till Allan Petterssons modernism eller till finstämda pianostycken av Chopin, Satie och Arvo Pärt. 

Mina finaste stunder av lyssnande har jag ofta när jag är ensam. Jag sätter mig ned, drar på hög volym och lyssnar uppmärksamt. Det är något med ensamheten som skärper koncentrationen och låter känslorna få spelrum. 

Nu lyssnar jag på Gustav Mahlers musik. Han har länge funnits i min lyssnarrepertoar, inte minst hans femte symfoni med det underbara adagiettot. Härom dagen blev jag påmind om detta när jag läste en intervju med mezzosopranen Ann Sofie von Otter, som framhöll det stillsamma mästerverket.  

Ann Sofie von Otter har tidigare själv gett en sällsam glans åt Mahlers musik genom att sjunga hans Rückert-Lieder. Lyssna till den tredje sången ”Ich bin der Welt abhanden gekommen” hur von Otter på mjukast tänkbara sätt, nästan omärkligt, faller in i musiken och låter sin stämma gradvis växa i all sin storslagenhet. Jag fick tips om inspelningen av författaren Kjell Westö när han intervjuades av Joseph Knevel på Kontext i Luleå. Han kallar hennes tolkning ”överjordisk”. I Westös fina roman Trinitus (som jag skrivit om tidigare) spelar sången en viss roll. Kjell Westö talar också om musik och känslor – och ensamhet. Han är rörande överens med Knevel om att det är svårt att inte gråta när man lyssnar till slutet av Mahlers nionde symfoni, dirigerad av Claudio Abbado (Konsert i Lucerne finns på Youtube)  

Lyssna till Ann Sofie von Otter och In der Welt…! Bli berörd! Men var gärna ensam, ty vad handlar sången om? Jo, om att vara förlorad för världen, om att vara ensam.

Ann Sofi von Otters inspelning kan du hitta på Spotify. På Youtube finns den här: (https://www.youtube.com/watch?v=Sbbe7-rjNbM

Ich bin der Welt abhanden gekommen,

Mit der ich sonst viele Zeit verdorben,

Sie hat so lange nichts von mir vernommen, 

Sie mag wohl glauben, ich sei gestorben!

Es ist mir auch gar nichts daran gelegen, 

Ob sie mich für gestorben hält,

Ich kann auch gar nichts sagen dagegen, 

Denn wirklich bin ich gestorben der Welt.

Ich bin gestorben dem Weltgetümmel,

Und ruh’ in einem stillen Gebiet!

Ich leb’ allein in meinem Himmel,

In meinem Lieben, in meinem Lied!