I Dagens Arena häromdagen skriver Veronica Palm under rubriken ”Den känslan kallas klass” om upplevelsen av att ha stängts ute på grund av att hon som femtonåring valde en tvåårig yrkesutbildning. Ja, hon skriver till och med att hon känt sig dum. Osökt inställer sig frågan hur det kan komma sig att hon känner sig förminskad av att inte ha en högskoleutbildning.  Hon kan naturligtvis se det som ett personligt misslyckande, men hon är en välkänd företrädare för ett arbetarparti och borde rimligen av partikamrater värderas utifrån sin politiska kompetens, inte sin formella utbildning.

Nåväl, det var bara upptakten till hennes krönika där hon argumenterar för att ”regeringens beslut att bryta klassmönster via valen till gymnasiet kan vara mandatperiodens viktigaste”. Hon avser regeringens avsikt att också yrkesprogrammen ska ge grundläggande högskolebehörighet. Men hennes argumentation är vilseledande, och jag är övertygad om att vi kommer att få höra den om igen under valrörelsen.

Bakgrunden är alltså att alliansregeringen avskaffade tre kurser i svenska, engelska och matematik i yrkesprogrammen vilka är nödvändiga för att ge grundläggande behörighet för högskolestudier. Man valde att i stället lägga motsvarande tid på yrkesämnena för att stärka dem. Men man nöjde sig inte med det, vilket Veronica Palm förtiger, utan man såg också till att lagstiftningen innehöll en rättighet för yrkeselever att läsa dessa behörighetskurser. Ungefär 40 procent av de elever som når en yrkesexamen utnyttjar också denna möjlighet. På de yrkesprogram som har mer tydliga kopplingar mot högre studier, såsom Barn- och fritidsprogrammet samt Vård- och omsorgsprogrammet är siffran 60 till 70 procent. Dessutom lagstiftades att elever som missat möjligheten skulle kunna läsa kurserna i vuxenutbildningen.

Regeringen föreslår alltså att yrkesprogrammen ska utökas med den tid som kurserna kräver. Men eleverna ska också kunna läsa dem inom den nuvarande studietiden genom att stryka några andra kurser. Och slutligen: de kan också helt välja bort dem om de så önskar och ändå få sin yrkesexamen.

Med pukor och trumpeter lanserar regeringen ett förslag som Veronica Palm jublande argumenterar för med en retorik som får det att låta som tidernas jämlikhetsreform för ”rätten att drömma stort om framtiden”. Hon spar verkligen inte med orden. Ändå är skillnaden närmast kosmetisk. Regeringen vill göra de tre kurserna till normalitet inom yrkesprogrammen medan de i dag är ett fritt val. Mer än så är det inte.

Jag understöder gärna regeringsförslaget, men tycker hjärtligt illa om en förljugen retorik som är fjärran från en saklig skolpolitisk debatt.

”Visa mig din bokhylla så ska jag säga dig vem du är”, är en gammal och nog ganska sliten sentens som väl knappast heller har särskilt mycket sanning i sig. I dag har dessutom bokhyllan sorterats bort från allt fler svenska hem, åtminstone sådana bokhyllor som innehåller böcker. Detta om man får tro det radioinslag jag lyssnade till häromdagen där reportern med begränsad framgång letade bokhyllor på Älvsjö möbelmässa. Branschens företrädare förklarade att folk knappast köper bokhyllor i dag. I inslaget drogs slutsatsen ungefär att boken förlorat sin aura och bokhyllan sin status.

Jag vet inte om min boksamling säger besökaren något om vem jag är, men säkert något om mina intressen och val genom åren. Dels talar mängden om att läsande varit viktigt för mig och dels talar innehållet i hyllorna om att mitt läsande ungefär till knappt hälften varit skönlitteratur och till knappt hälften facklitteratur, särskilt inom historia och samhällsvetenskaper samt att där funnits ett intresse för essäer av skilda slag. Böckerna är viktiga för mig; de ger mig minnen och skapar trivsel. En del kanske också ser ett uns fåfänga hos mig, där bokhyllan kanske ska demonstrera ”snille och smak” – alltså en sociokulturell markör. Må så vara. Dock använder jag en hel del böcker då och då för att kolla upp något eller för att ta del av något resonemang. Men de flesta kommer sannolikt aldrig att läsas igen. Livet är för kort. Ändå vill jag inte göra mig av med dem. Visst kastar jag ibland böcker, men då endast för att de mer passar som skräp eller helt har förlorat sin relevans.

Hur jag än ser på detta så har böckers värde, generellt sett, onekligen devalverats. På återvinningen kan man köpa en full kasse böcker för en tjuga. Och så detta med frånvaron av bokhyllor i ett modernt hem. När en vän till mig skulle sälja sitt hus så tyckte mäklaren att han skulle plocka ned de välfyllda bokhyllorna som tycktes störa den visuella uppfattningen av rummen för presumtiva köpare.

Men visst, man kan läsa mycket utan att samla böcker i bokhyllor. Man kan låna på bibliotek, lyssna på ljudböcker, abonnera på digitala böcker och – när det gäller sakprosa – ta del av information via sociala medier etc. Dock: läsandet i alla former minskar i Sverige sedan 1980-talet, särskilt bland yngre och i synnerhet bland unga män, visar Kulturrådets statistiska jämförelser. Som både orsak och följd till detta så minskar också läsförståelsen dramatiskt bland skolelever. Det är egentligen bara inom en grupp där läsandet i stället ökat: äldre kvinnor. Men de köper kanske inte nya bokhyllor.

Spelar det minskade läsandet någon roll? Det finns sannolikt ingen evidens för att man blir en bättre människa av att läsa. Historien myllrar av storläsande makthavare som knappast blivit berömda för sin godhet liksom av illitterata människor som gjort de mest storartade och osjälviska handlingar. Ändå tror jag att alla har en potential att bli mer empatiska genom att ta del av andras berättelser. Men empati är ett neutralt begrepp som betecknar förmåga att sätta sig in i andra människor känslor. Empati kan således användas för såväl goda som onda syften. Självklart är det också så att saklitteratur ger läsaren kunskaper, kanske också klokskap. Sociala medier kan knappast ersätta boken (som naturligtvis kan vara digital). Endast i böcker möter man grundliga resonemang och slutledningar till skillnad från sociala mediers rapsodiska information.

Jag hoppas att den läsrörelse som ändå finns bland en del opinionsledare, lärare och andra med inflytande bär frukt. De vore, åtminstone i mina ögon, samtidens och framtidens hjältar. Kanske kan vi snart se fler bokhyllor på möbelmässorna och i bostadsannonserna.