Två dagar stannade vi i den lilla staden Sigulda för att bekanta oss med den stora nationalparken som bär samma namn som den flod som borrar sig genom landskapet – Gauja. Första dagen växlade vi fokus på vår Baltikumresa från städer, historia och kultur till natur. Vi vandrade i nationalparken som ligger bara några mil norr om Riga i Lettland. Där finns förvisso också gott om minnen från Baltikums historia och kultur – man räknar till ca 500 stycken – men nu var det alltså naturen som skulle beskådas och kropparna som skulle få sitt. Vandringen utgick från det lilla samhället Sigulda och sträckte sig längs floddalen i ca 15 kilometer som naturligtvis bara är en bråkdel av floden Gaujas längd. Men gott nog för oss!

Vandringen gick mestadels längs väl upptrampade stigar samt upp och ner för branta trätrappor i den täta vegetationen, där fåglar i tusental gjorde sig hörda.  Som kontrast flöt Gauja fridsamt intill oss och erbjöd många fina naturscener. Växtligheten är som sagt ymnig, men där finns också vackra sandstensklintar intill flodbädden. En mycket fin dagsvandring!

Innan vi idag lämnade Gaujas nationalpark besökte vi ett par näraliggande medeltida slottsruiner, som det finns ett otal av i nationalparken. Båda slotten ligger naturskönt, lite upphöjda från den djupa floddalen. Så skulle det naturligtvis vara när de byggdes på 1200-talet; det gällde att ha uppsikt över vad som rörde sig i området. 

Båda slotten har sina rötter i korstågstiden, när danskar och tyskar invaderade Baltikum i förment syfte att kristna liverna som bebodde området. Slotten uppfördes av Livländska svärdsriddarorden – en avknoppning av den mer kända Tyska orden, som under större delen av högmedeltiden behärskade stora delar av Baltikum. 

Jag påminner gärna om att det här var en tid före de stora nationsbyggena i Europa. Fortfarande hade småkungar, adelsmän eller katolska kyrkan makten i stora områden. Baltikum (och Finland), som sakande centralmakt, blev en lågt hängande frukt för makteliter som strävade efter dominans över handeln från området. I Baltikum blev det danskar och tyskar som kom först (och i Finland svenskar). De draperade sina syften genom att strida under korsprydda banér och etablerade sig snart som härskare, skyddade av sina slott och fästningar. Därmed inte sagt att många korsriddare inte kunde ha högre syften. De kunde förstås uppleva att de stred för något större än dem själva. Så småningom kom dock slotten att sekulariseras och övertas av adelsmän, också svenska. 

De två slottsruiner vi besökte var Turaida, strax utanför Sigulda, och det slott som bär samma namn som samhället, alltså Sigulda. Vid det senare byggdes på 1800-talet också ett nytt slott. Särskilt kring Turaida är det ett mycket vackert landskap. Där finns också en stor och välordnad muséepark, dit inte minst skolor vallfärdar för studiebesök. Tyvärr ägnade vi inte så stor uppmärksamhet åt detta, men jag är övertygad om att där finns mycket att lära om Baltikums intressanta historia. 

Tre länder så nära, men som de flesta av oss vet alltför lite om.