Med de fartgränser som gäller på de baltiska bilvägar vi i några dagar färdats längs finns det gott om tid att iaktta och reflektera. En första iakttagelse är att det är väldigt platt. Inget av baltländerna har någon höjd som överstiger 400 meter – en kontrast för oss som mest rest i bergiga länder. Här breder i stället stora öppna landskap ut sig, så här års ofta sprakande gula av alla rapsodlingar. Jordbruket står för en andel av BNP som är tre-fyra gånger högre än i Sverige. I Lettland är en tredjedel av landytan uppodlad. Inga igenväxta åkrar stör bilden av länder som tar tillvara det som den bördiga jorden kan ge. Kanske är de många storkarna som syns häcka här och var en biprodukt av detta; de trivs tydligen i landskapet.

En annan iakttagelse är att många gårdar ser slitna och övergivna ut. Kanske är de rester efter gamla kolchoser från den sovjetiska tiden som gått under i ett rationellare storbrukssystem.

Nåväl, målet för denna dags färd var Korskullen i Litauen, där tusentals och åter tusentals kors, stora och små, i alla dess former har placerats på ett och samma ställe. Troende människor har under lång tid vallfärdat till platsen vars mystik har tätnat medan korsen blivit fler. 

Ingen vet exakt när traditionen började. Kanske har den en historia som sträcker sig bakåt till tiden för Litauens – jämförelsevis sentida – kristnande i slutet av 1300-talet. Men vad man med säkerhet kan fastställa är att riten har pågått sedan början av 1800-talet och då var förknippat med sorg och minne av stupade människor under upprorsförsöken mot det ryska kejsardömet som kontrollerade Litauen. Det kan vara värt att här nämna att Litauen en gång var ett stort självständigt välde som sträckte sig från Östersjön till Svarta havet. Denna del av Baltikum kom alltså aldrig under svenskt stormaktsvälde som Estland och Lettland. När landet kvästes och erövrades av Ryssland 1775 så väckte det naturligt nog stor harm bland många litauer och protesterna blev omfattande.

Ny självständighet fick Litauen 1918, strax efter rysa revolutionen, men den förlorades på nytt under andra världskriget – först till Sovjetunionen sedan till Tyskland och efter de senares nederlag åter till Sovjetunionen. Under sovjettiden restes många kors för människor som deporterats till Sibirien under det sovjetiska väldet. Makthavarna gjorde då försök att förstöra platsen.

Korsen har fått fler betydelser. Idag verkar de mer symbolisera saknad och minnen, men också strävan efter fred och frihet. En i grunden lokal kristen rit har blivit en andlig gärning och upplevelse för många människor som vallfärdar till platsen. Och visst andas Korskullen mystik, andlighet och frid.