För vår sista dag i Baltikum återvände vi till Riga, där vi i första hand besökte Lettlands nationalbibliotek. Det ligger en bit från centrum, på andra sidan älven Daugava som flyter genom staden. Idén att besöka biblioteket fick vi av en taxichaufför som visade sig vara gott bevandrad i Sveriges historia i hans hemland. Stora delar av Baltikums var ju svenskt 1561-1721. Till vår förvåning frågade han om Luleå var vår hemstad efter att vi sagt att vi kom från norra Sverige. Sina kunskaper förklarade han med att han haft bra lärare i skolan.

Biblioteket är enormt och fascinerande, både till form och innehåll. Det grundades 1919, året efter att Lettland för första gången vann sin självständighet, men byggdes upp på nytt för tiotalet år sedan. 

När man träder in i byggnaden möts man av ett gigantiskt atrium med en vackert belyst fond av tiotusentals böcker i fem våningar, skänkta av inhemska och utländska besökare som en hyllning till kunskap och litteratur. Vem som helst kan skänka en bok till samlingen.

Totalt är biblioteket tretton våningar högt, varav de två översta har panoramautsikt över Riga och dess omgivningar. Här finns förstås också avdelningar med litteratur för alla tänkbara områden samt omkring tusen läs- och forskningsplatser. Huset inrymmer också en konserthall. 

Kanske blir småbarnen som vi såg sitta vid en staty utanför biblioteket med sina lärare inspirerade att ta del av något av allt som biblioteket inrymmer. 

För oss var det en fin avslutning på vår resa.

Två dagar stannade vi i den lilla staden Sigulda för att bekanta oss med den stora nationalparken som bär samma namn som den flod som borrar sig genom landskapet – Gauja. Första dagen växlade vi fokus på vår Baltikumresa från städer, historia och kultur till natur. Vi vandrade i nationalparken som ligger bara några mil norr om Riga i Lettland. Där finns förvisso också gott om minnen från Baltikums historia och kultur – man räknar till ca 500 stycken – men nu var det alltså naturen som skulle beskådas och kropparna som skulle få sitt. Vandringen utgick från det lilla samhället Sigulda och sträckte sig längs floddalen i ca 15 kilometer som naturligtvis bara är en bråkdel av floden Gaujas längd. Men gott nog för oss!

Vandringen gick mestadels längs väl upptrampade stigar samt upp och ner för branta trätrappor i den täta vegetationen, där fåglar i tusental gjorde sig hörda.  Som kontrast flöt Gauja fridsamt intill oss och erbjöd många fina naturscener. Växtligheten är som sagt ymnig, men där finns också vackra sandstensklintar intill flodbädden. En mycket fin dagsvandring!

Innan vi idag lämnade Gaujas nationalpark besökte vi ett par näraliggande medeltida slottsruiner, som det finns ett otal av i nationalparken. Båda slotten ligger naturskönt, lite upphöjda från den djupa floddalen. Så skulle det naturligtvis vara när de byggdes på 1200-talet; det gällde att ha uppsikt över vad som rörde sig i området. 

Båda slotten har sina rötter i korstågstiden, när danskar och tyskar invaderade Baltikum i förment syfte att kristna liverna som bebodde området. Slotten uppfördes av Livländska svärdsriddarorden – en avknoppning av den mer kända Tyska orden, som under större delen av högmedeltiden behärskade stora delar av Baltikum. 

Jag påminner gärna om att det här var en tid före de stora nationsbyggena i Europa. Fortfarande hade småkungar, adelsmän eller katolska kyrkan makten i stora områden. Baltikum (och Finland), som sakande centralmakt, blev en lågt hängande frukt för makteliter som strävade efter dominans över handeln från området. I Baltikum blev det danskar och tyskar som kom först (och i Finland svenskar). De draperade sina syften genom att strida under korsprydda banér och etablerade sig snart som härskare, skyddade av sina slott och fästningar. Därmed inte sagt att många korsriddare inte kunde ha högre syften. De kunde förstås uppleva att de stred för något större än dem själva. Så småningom kom dock slotten att sekulariseras och övertas av adelsmän, också svenska. 

De två slottsruiner vi besökte var Turaida, strax utanför Sigulda, och det slott som bär samma namn som samhället, alltså Sigulda. Vid det senare byggdes på 1800-talet också ett nytt slott. Särskilt kring Turaida är det ett mycket vackert landskap. Där finns också en stor och välordnad muséepark, dit inte minst skolor vallfärdar för studiebesök. Tyvärr ägnade vi inte så stor uppmärksamhet åt detta, men jag är övertygad om att där finns mycket att lära om Baltikums intressanta historia. 

Tre länder så nära, men som de flesta av oss vet alltför lite om.

Det var inte meningen att vi skulle besöka Tallinn på vår Baltikumresa, men så blev det ändå efter en plötslig ingivelse. Vi rattade norrut från Litauen via Lettland och vi blev rikligt belönade. Tallinn är ju en pärla! Att staden dessutom sveptes in i frikostigt solljus och behaglig värme gjorde vistelsen till en fullträff. 

För oss som av någon märklig anledning aldrig förr varit här blev det en överraskning hur mycket Tallinn har att erbjuda: vackra stenhus från medeltiden och senare, slingrande kullerstensgator och mysiga torg i ”gamla staden och intressanta stadsmiljöer som andas av den omtumlande historia Tallinn gått igenom. 

Tallinn var en gång en stolt självständig handelsstad som ingick i Hansan – det nätverk av städer runt Östersjön som under högmedeltiden behärskade handeln i området. Mycket i staden minner om den rikedom som samlades här, inte minst det fantastiska rådhus där styresmännen höll till. 

När riktiga nationer började formas runt Östersjön med allt starkare furste- och kungamakter blev Tallinn, liksom andra handelsstäder, ett eftertraktat byte. Tyska furstar, danska monarker, svenska kungar och ryska tsarer, avlöste varandra som Tallinns härskare. Från 1561 till 1721 var Tallinn svenskt. Många platser och byggnader från den tiden bär fortfarande svenska namn. Sedan blev större delen av Baltikum ryskt och var så fram till 1918, strax efter ryska revolutionen, då Estland, Lettland och Litauen blev självständiga.

I vår moderna historia har, som bekant, Baltikum flera gånger drabbats av nya attacker och ockupationer som mer handlat om militärstrategiska och geopolitiska intressen. Från andra världskrigets slut till 1990 blev de rådsrepubliker i Sovjetunionen. Många menar att Baltikum på nytt har skäl att känna oro på grund av Putins imperialistiska syften. Baltikum har alltså alltsedan medeltiden befunnit sig i korsvägen mellan olika makters strävanden.

Vid sidan av gamla handelshus är det nog Tallinns fästning som åtminstone för den historiskt intresserade drar till sig uppmärksamhet. Det var en stor upplevelse att besöka stadens fästningsmuseum, inrymt i den gamla fästningens vackra torn, passager och källarvalv. Det låter kanske inte så upphetsande, men jag kan försäkra att det är ett av de bästa historiska muséer som jag har besökt – välordnat, pedagogiskt och intresseväckande – och det handlar verkligen inte bara om militär historia. Särskilt berömvärt var förstås att de har en mycket rejäl pensionärsrabatt för inträde!

Det enorma fästningskomplexet började uppföras redan under medeltiden men byggdes på allteftersom av stadens senare herrar. Länge var stora delar av byggnadsverket förstört, men under den sovjetiska tiden genomfördes ett enormt arbete för att återställa det mesta och uppföra fästningen som den ser ut idag. 

Alltså: Tallinn är värt en resa!

Med de fartgränser som gäller på de baltiska bilvägar vi i några dagar färdats längs finns det gott om tid att iaktta och reflektera. En första iakttagelse är att det är väldigt platt. Inget av baltländerna har någon höjd som överstiger 400 meter – en kontrast för oss som mest rest i bergiga länder. Här breder i stället stora öppna landskap ut sig, så här års ofta sprakande gula av alla rapsodlingar. Jordbruket står för en andel av BNP som är tre-fyra gånger högre än i Sverige. I Lettland är en tredjedel av landytan uppodlad. Inga igenväxta åkrar stör bilden av länder som tar tillvara det som den bördiga jorden kan ge. Kanske är de många storkarna som syns häcka här och var en biprodukt av detta; de trivs tydligen i landskapet.

En annan iakttagelse är att många gårdar ser slitna och övergivna ut. Kanske är de rester efter gamla kolchoser från den sovjetiska tiden som gått under i ett rationellare storbrukssystem.

Nåväl, målet för denna dags färd var Korskullen i Litauen, där tusentals och åter tusentals kors, stora och små, i alla dess former har placerats på ett och samma ställe. Troende människor har under lång tid vallfärdat till platsen vars mystik har tätnat medan korsen blivit fler. 

Ingen vet exakt när traditionen började. Kanske har den en historia som sträcker sig bakåt till tiden för Litauens – jämförelsevis sentida – kristnande i slutet av 1300-talet. Men vad man med säkerhet kan fastställa är att riten har pågått sedan början av 1800-talet och då var förknippat med sorg och minne av stupade människor under upprorsförsöken mot det ryska kejsardömet som kontrollerade Litauen. Det kan vara värt att här nämna att Litauen en gång var ett stort självständigt välde som sträckte sig från Östersjön till Svarta havet. Denna del av Baltikum kom alltså aldrig under svenskt stormaktsvälde som Estland och Lettland. När landet kvästes och erövrades av Ryssland 1775 så väckte det naturligt nog stor harm bland många litauer och protesterna blev omfattande.

Ny självständighet fick Litauen 1918, strax efter rysa revolutionen, men den förlorades på nytt under andra världskriget – först till Sovjetunionen sedan till Tyskland och efter de senares nederlag åter till Sovjetunionen. Under sovjettiden restes många kors för människor som deporterats till Sibirien under det sovjetiska väldet. Makthavarna gjorde då försök att förstöra platsen.

Korsen har fått fler betydelser. Idag verkar de mer symbolisera saknad och minnen, men också strävan efter fred och frihet. En i grunden lokal kristen rit har blivit en andlig gärning och upplevelse för många människor som vallfärdar till platsen. Och visst andas Korskullen mystik, andlighet och frid.

Vädret har inte varit med oss sedan vi för några dagar sedan anlände till Lettland. Hittills har det mest varit kallt, blåsigt och regnigt och vi lär få vänta ytterligare några dagar innan solen åter börjar lysa över Baltikum. Ändå har vi fått se och uppleva sådant som gjort resan nöjsam. Vi började med ett par dagar i Riga med dess omtalade jugendarkitektur från förra sekelskiftet, dess väldiga matmarknad inrymd i gamla zeppelinhangarer och dess pampiga hus för Svarthuvudenas gilleför att blott nämna några sevärdheter. Sistnämnda ligger i Vecrïga, Rigas gamla stad, som vi förstås strosade igenom några varv. 

Efter Riga blev det bilfärd genom täta skogar och vidsträckta rapsfält till småstaden Kuldega, som stoltserar med Europas bredaste och Lettlands högsta vattenfall (drygt fyra meters fallhöjd!). Kuldega ligger vackert längs floden på ett lite kulligt landskap. Stadskärnan är bedagad med slitna men vackra trä- och tegelhus som minner om en tid och en ekonomi långt från Rigas svulstiga jugendhus. 

Nog är det märkligt att jag aldrig tidigare besökt Baltstaterna. Från Stockholm ligger Riga bara drygt fyrtio mil bort, alltså närmare än sträckan till Malmö och inte ens hälften så långt som avståndet mellan Stockholm och Luleå. 

Nära, men ändå långt bort. Östersjön skiljer oss åt och framför allt vår 1900-talshistoria, som nog skapat ett mentalt avstånd. Så har det inte alltid varit. Fram till de stora järnvägsbyggena i slutet av 1800-talet tog man sig ofta lättare fram på havet än på land, särskilt om man hade mycket att transportera. Handeln runt Östersjön sköttes länge av Hansan, det tyskdominerade handelsförbundet där Riga var en av många Hansestäder (liksom främst Visby i Sverige). 

Haven länkade alltså landområden samman. Det låter harmoniskt och fredligt, men genomfördes efter Hansans tid främst genom erövringar och krig. Handeln över Östersjön skulle behärskas och därför konkurrerade de regionala stormakterna om att kontrollera landområden som gränsade till havet. Från 1561till början av 1700-talet var det Sverige som var mest framgångsrikt – en tid som sammanföll med Sveriges stormaktstid. Som mest ingick Estland och större delen av Lettland i det svenska stormaktsväldet. Riga var länge Sveriges största stad och visst finns det mycket i staden och landet som påminner om den svenska tiden liksom om den tyska och ryska – och då menar jag inte bara om den nazistiska och sovjetiska tiden utan också tyskars och ryssars dominans under olika perioder alltsedan medeltiden. Lettland blev inte ett självständigt land förrän 1918 för att sedan förlora sin suveränitet under andra världskriget. Den nuvarande självständigheten vann man 1990 när Sovjetunionen började falla samman. 

Lettland har, liksom övriga Baltikum, alltsedan medeltiden legat i handelns, politikens och kulturernas korsväg och det tror jag ligger djupt i balternas självmedvetande, vilket präglar dem än idag. Att döma av det samtal jag hade med vår taxichaufför från flygplatsen är det också vanligare än i vårt land att man har ordentliga kunskaper om Baltikums historia – också om den svenska tiden – men det är förstås vad man kallar en anekdotisk bevisföring.