Vi har kommit till Albanien – för andra gången, ett halvt sekel senare. Då var det en gruppresa med nyfikna ungdomar som ville utforska det säregna landet på Balkanhalvön. Det var ett hårt slutet samhälle, styrt av ett strängt kommunistparti under ordförande Enver Hoxhas ledning. Resan var förstås snitslad under överinseende av en regimtrogen guide. Vi mötte bara entusiastiska albaner med stark sympati med sitt land och sin regim. Något annat hade knappast varit möjligt. Vi tog, måhända okritiskt, emot deras berättelser om hur deras hemland gjorde stora framsteg trots en fientlig omvärld. 

Albanien var annorlunda. Det fattiga lilla bergslandet hade, till skillnad från de flesta andra ockuperade länder under andra världskriget, själv befriat sig från italienska fascister och tyska nazister. Motståndet hade letts av Enver Hoxha, som tidigare under studier i Frankrike hade övertygats av den kommunistiska ideologin. Vid krigsslutet blev Hoxha Albaniens ledare och det nybildade kommunistiska partiet det enda tillåtna. Sovjetunionen försökte snart lägga landet under sin överhöghet såsom de gjort med de flesta andra östeuropeiska länder, men Albanien satte sig på tvären och Sovjetunionen drog 1962 tillbaka allt utvecklingsstöd man utlovat. Sovjets lydstater gjorde detsamma och Albanien blev nästan helt isolerat från handel och internationellt utbyte. Ett fantastiskt romanepos har skrivits om detta: Den hårda vintern av Ismael Kadaré. 

Albaniens tuffa attityd imponerade på oss. Vi tillhörde ju en generation i Sverige där vi var många som solidariserade oss med folk och länder som reste sig mot stormakternas imperialism, oavsett om det handlade om amerikansk eller sovjetisk imperialism. På denna arena stod Albanien för något speciellt; de lät sig inte hunsas trots svåra umbäranden. 

Landet gjorde också framsteg, åtminstone inom sociala områden. Albanien var ett mycket fattigt land dominerat av bergsbönder, inordnade i klaner med mycket traditionella värderingar. Hederskulturen hade ett starkt grepp om befolkningen, vilket bland annat tog sig uttryck i traditionen med blodshämnd. Landet var också religiöst splittrat. De flesta var muslimer, andra tillhörde olika kristna kyrkor. Med den nya regimen infördes allmän kostnadsfri skolplikt för första gången och snart hade man också högskolor och universitet. Sjukvården gjordes gratis liksom barnomsorg. Mödrar fick sex månaders ledighet vid barnafödande. Man införde också en långtgående löneutjämning. Blodshämnd stoppades. 

Framstegen hade dock en baksida. Den tuffhet den kommunistiska ledningen visat mot en fientlig omvärld riktade sig också mot varje form av opposition inom landet. Ja, man förbjöd till och med religiöst utövande. Tusentals avrättades. Partiet förbehöll sig också rätten att styra den ekonomiska utvecklingen i enlighet med principer för en socialistisk planekonomi. Och man ansåg sig behöva lägga tio procent av BNP på försvarsutgifter. Till och med på landets många badstränder byggdes små befästa bunkrar för att försvara sig mot invasion. Trots framstegen fortsatte landet att vara ett av Europas fattigaste länder, om inte det fattigaste. 

Den kommunistiska diktaturen kom dock att gå under 1992, ett par år efter andra östeuropeiska diktaturer. 1990-talet kom sedan att bli kaotiskt med ekonomisk kollaps vilket förde landet till randen av ett inbördeskrig. Blodshämnden kom åter till heders. 

De sista kommunistiska åren och 1990-talets kaos är mästerligt skildrat i boken Fri – En uppväxt vid historiens slut av Lea Ypi. Jag har tidigare skrivit om den här: https://stefanwiken.blog/2022/10/24/en-uppvaxt-vid-historiens-slut/

Idag har landet demokratiserats och stabiliserats. Man har förstås också öppnat upp sig mot omvärlden och söker inträde i EU. 

Nu är vi här för ett spännande återbesök i Albanien. Mycket har förändrats, men den enastående bergsnaturen, den vackra kusten, de gamla byarna och städerna samt de gästfria människorna finns kvar.