I morgon sjätte juni och Sveriges nationaldag. Lite avundsjuka är vi kanske när vi jämför vårt lands stela högtidlighållande med det norska festliga firandet av sjuttonde maj. Att norrmännens firande dessutom handlar om befrielsen från den svensk-norska unionen under svensk överhöghet gör väl inte saken bättre.

Skämt åsido. Vi unnar dem förstås att vara stolta över sitt land. Men är vi stolta över vårt? Har vi någon stolthet som sträcker sig utanför framgångar i idrottens eller schlagermusikens värld, eller har vi överlåtit den till nationalistiska drömmare inom den radikala högern?

Mitt intryck är att vi ofta förminskar oss: Visst är det väl finare någon annanstans? Är inte folk roligare, mer otvungna och lyckligare på annat håll? Visst är vädret bättre, naturen skönare och maten godare? Har inte skola, vård och omsorg högre kvalitet? Et cetera.

Visst är det så, att det nästan alltid finns något land som inom ett enskilt område kan övertrumfa vårt land. Ändå visar internationella statistiska jämförelser att Sverige på de flesta väsentliga mätområden placerar sig på tio i topp-listan. Ja, World Economic Forum (WEF) rankar Sverige som världens bästa land när man gör en sammanvägd analys av sådant som korruptionsnivå, innovationsförmåga, jämställdhet, affärsklimat, konkurrenskraft, äldreomsorg, språkkunnande och internationellt rykte.

Andra undersökningar placerar Sverige som nummer tre när det gäller demokrati och fyra när det gäller miljö. Så fortsätter det inom många jämförda områden. Sverige placerar sig ofta på tio i topp-listan.

Många svenskars värderingar utmärker sig också. De kan förstås inte rangordnas men dock särskiljas. Vi som i debatten gärna står för strikt sekulära, rationella och frihetliga värden kan med tillfredsställelse konstatera att vi har många åsiktsfränder i vårt land. I den stora undersökningen World Values Survey intar svenskar en extrem position genom att mer än några andra motsätta oss mer traditionalistiska värden.

Naturligtvis finns det också undersökningar som är mindre hedrande för vårt land. PISA, som mäter 15-åringars kunskaper, är som bekant en sorglig historia. Sorgligt är också att självmordsfrekvensen är högre än världsgenomsnittet i Sverige. Men ändå: sammantaget är Sverige ett förhållandevis anständigt land att leva i.

Nog finns det skäl att som svensk invånare älska sitt land. Åtminstone vi som är uppväxta här tycker dessutom ofta att svensk natur är fantastisk. Visst finns det grönare skogar på annat håll, liksom högre berg, större stränder, blåare hav och mer blommade nejder, men den svenska variationen och relativa orördheten är svårslagen. Och snön är vitare i norra Sverige än på annat håll. Allemansrätten ger oss dessutom möjlighet att ta del av naturen på ett världsunikt sätt.

Allt det goda med Sverige är viktigt, men det socialt ambitiösa, humanistiska, framstegsvänliga Sverige krackelerar. En välmående medelklass, för att inte tala om överklass, glider ifrån en underprivilegierad klass inom till exempel vård, omsorg och arbetslösa invandrare. Klyftorna mellan stad och landsbygd vidgas. Den politiska klassen vet inte vilket ben de ska stå på. Humanistiska värden monteras ned med strängast möjliga invandringspolitik. Genom denna utveckling firar populismen triumfer och den exkluderande nationalismen vinner mark även utanför sina traditionella tillbedjare.

I morgon hissar jag den svenska flaggan för vårt land och dess invånare, födda i Sverige eller inte. Jag hissar den för allt sådant som jag tycker är förhållandevis bra men lika mycket för min och många andras vision om ett ännu anständigare Sverige: ett land som står upp för de värden som flertalet förr ansåg omistliga,  och som är lika viktiga i dag om vi ska kunna vara stolta över Sverige i morgon.

Zygmund Baumann skriver i en av sina essäer: ”…tingen observeras då de försvinner   eller går sönder, de måste först falla ur det rutinartat ’givna’ för att sökandet efter deras väsen ska kunna inledas och frågorna om deras ursprung, uppehållsort, nytta eller värde ska kunna ställas.”

Det är förstås en iakttagelse som kan tillämpas i många sammanhang, men i dessa dagar får den mig att fundera över reaktionerna på det drama som utspelat sig i Svenska Akademien. Tidigare var det inte många som ägnade denna gamla ärevördiga – eller kanske äregiriga – institution något större intresse utom möjligen när nobelpristagare utses. Inte heller jag, som länge tyckt att det varit en tämligen stollig institution som inte ens lyckats samla våra bästa författare eller litteraturvetare. Men nu, när Akademien går sönder kommer frågorna – men framför allt åsikterna.

Det verkar nu vara få som inte har en åsikt om Akademien och det drama som utspelat sig bland ”De aderton”.  Många verkar också ha dramats intriger och karaktärer klara för sig; några är onda, några är goda, trots att vi inte kan veta särskilt mycket om vad som utspelat sig bakom Akademiens lyckta dörrar. Flertalet tyckts anse Horace Engdahl som den onda skurken medan Sara Danius lyser som den goda hjältinnan.

Det mest extrema uttrycket var väl de ölänningar som samlades för att bränna Svenska Akademiens ordlista för att uttrycka sitt stöd för Danius. De hade nog inte koll på Heinrich Heine, som sade något i stil med: ”Där man bränner böcker bränner man snart också människor”. Sara Danius betackar sig förstås för sådan sympati. Förmodligen känner hon sig också en aning generad inför alla de människor som i ”knytbluskampanjen” så oreserverat slutit upp bakom henne samtidigt som man onyanserat demoniserat Horace Engdahl.

Visst, den förrförre ständige sekreteraren Horace Engdahl gjorde ett märkligt utfall mot Danius i Expressen, med åsikter han med fördel kunnat hålla innanför Akademien. Men också förre ständige sekreteraren, Peter Englund, och även Sara Danius har i DN offentligt ifrågasatt en ledamot, Katarina Frostensson, med insinuationer om att hon i förtid läckt namn på nobelpristagare.

Intresset för dramat inom Akademien förstärktes förstås som en effekt av ”Metoo”-kampanjen; där Akademiens ”snille och smak” inte visade sig vara bättre än att ledamöterna, trots påstådd vetskap, understött verksamheten för Jean Claude Arnault, som anklagades för sexuella ofredanden och övergrepp. När medierna därpå återgav Horace Engdahls hyllning av Arnault från 2016 var det givet vem som var skurken bland ledamöterna.

Själv har jag ingen aning om Engdahls, eller för den delen Danius, moraliska vandel. Jag vet inte heller något om Akademiens inre liv om än jag kan konstatera att institutionen med rätta är i djup legitimitetskris.

Emellertid har jag läst både Horace Engdahl och Sara Danius med intresse. Engdahls aforismer i ”Den sista grisen” från 2017 innehåller mycket tänkvärt. Danius essäer i ”Husmoderns död och andra texter” från 2014 är lärorik och elegant. Men vad var det hon skrev i sitt efterord? Jo, ”Sist men inte minst: stort tack till Jean Claude Arnault, mannen bakom kulturinstitutionen Forum, Nutidsplats för kultur i Stockholm”.

Visste Horace 2016 eller Sara 2017 något om de rykten som florerade om Jean Claude? Jag har ingen aning, men många människor inom den kulturella parnassen i Stockholm har vittnat om att ”alla” visste sedan många år tillbaka.

I Dagens Arena häromdagen skriver Veronica Palm under rubriken ”Den känslan kallas klass” om upplevelsen av att ha stängts ute på grund av att hon som femtonåring valde en tvåårig yrkesutbildning. Ja, hon skriver till och med att hon känt sig dum. Osökt inställer sig frågan hur det kan komma sig att hon känner sig förminskad av att inte ha en högskoleutbildning.  Hon kan naturligtvis se det som ett personligt misslyckande, men hon är en välkänd företrädare för ett arbetarparti och borde rimligen av partikamrater värderas utifrån sin politiska kompetens, inte sin formella utbildning.

Nåväl, det var bara upptakten till hennes krönika där hon argumenterar för att ”regeringens beslut att bryta klassmönster via valen till gymnasiet kan vara mandatperiodens viktigaste”. Hon avser regeringens avsikt att också yrkesprogrammen ska ge grundläggande högskolebehörighet. Men hennes argumentation är vilseledande, och jag är övertygad om att vi kommer att få höra den om igen under valrörelsen.

Bakgrunden är alltså att alliansregeringen avskaffade tre kurser i svenska, engelska och matematik i yrkesprogrammen vilka är nödvändiga för att ge grundläggande behörighet för högskolestudier. Man valde att i stället lägga motsvarande tid på yrkesämnena för att stärka dem. Men man nöjde sig inte med det, vilket Veronica Palm förtiger, utan man såg också till att lagstiftningen innehöll en rättighet för yrkeselever att läsa dessa behörighetskurser. Ungefär 40 procent av de elever som når en yrkesexamen utnyttjar också denna möjlighet. På de yrkesprogram som har mer tydliga kopplingar mot högre studier, såsom Barn- och fritidsprogrammet samt Vård- och omsorgsprogrammet är siffran 60 till 70 procent. Dessutom lagstiftades att elever som missat möjligheten skulle kunna läsa kurserna i vuxenutbildningen.

Regeringen föreslår alltså att yrkesprogrammen ska utökas med den tid som kurserna kräver. Men eleverna ska också kunna läsa dem inom den nuvarande studietiden genom att stryka några andra kurser. Och slutligen: de kan också helt välja bort dem om de så önskar och ändå få sin yrkesexamen.

Med pukor och trumpeter lanserar regeringen ett förslag som Veronica Palm jublande argumenterar för med en retorik som får det att låta som tidernas jämlikhetsreform för ”rätten att drömma stort om framtiden”. Hon spar verkligen inte med orden. Ändå är skillnaden närmast kosmetisk. Regeringen vill göra de tre kurserna till normalitet inom yrkesprogrammen medan de i dag är ett fritt val. Mer än så är det inte.

Jag understöder gärna regeringsförslaget, men tycker hjärtligt illa om en förljugen retorik som är fjärran från en saklig skolpolitisk debatt.

”Visa mig din bokhylla så ska jag säga dig vem du är”, är en gammal och nog ganska sliten sentens som väl knappast heller har särskilt mycket sanning i sig. I dag har dessutom bokhyllan sorterats bort från allt fler svenska hem, åtminstone sådana bokhyllor som innehåller böcker. Detta om man får tro det radioinslag jag lyssnade till häromdagen där reportern med begränsad framgång letade bokhyllor på Älvsjö möbelmässa. Branschens företrädare förklarade att folk knappast köper bokhyllor i dag. I inslaget drogs slutsatsen ungefär att boken förlorat sin aura och bokhyllan sin status.

Jag vet inte om min boksamling säger besökaren något om vem jag är, men säkert något om mina intressen och val genom åren. Dels talar mängden om att läsande varit viktigt för mig och dels talar innehållet i hyllorna om att mitt läsande ungefär till knappt hälften varit skönlitteratur och till knappt hälften facklitteratur, särskilt inom historia och samhällsvetenskaper samt att där funnits ett intresse för essäer av skilda slag. Böckerna är viktiga för mig; de ger mig minnen och skapar trivsel. En del kanske också ser ett uns fåfänga hos mig, där bokhyllan kanske ska demonstrera ”snille och smak” – alltså en sociokulturell markör. Må så vara. Dock använder jag en hel del böcker då och då för att kolla upp något eller för att ta del av något resonemang. Men de flesta kommer sannolikt aldrig att läsas igen. Livet är för kort. Ändå vill jag inte göra mig av med dem. Visst kastar jag ibland böcker, men då endast för att de mer passar som skräp eller helt har förlorat sin relevans.

Hur jag än ser på detta så har böckers värde, generellt sett, onekligen devalverats. På återvinningen kan man köpa en full kasse böcker för en tjuga. Och så detta med frånvaron av bokhyllor i ett modernt hem. När en vän till mig skulle sälja sitt hus så tyckte mäklaren att han skulle plocka ned de välfyllda bokhyllorna som tycktes störa den visuella uppfattningen av rummen för presumtiva köpare.

Men visst, man kan läsa mycket utan att samla böcker i bokhyllor. Man kan låna på bibliotek, lyssna på ljudböcker, abonnera på digitala böcker och – när det gäller sakprosa – ta del av information via sociala medier etc. Dock: läsandet i alla former minskar i Sverige sedan 1980-talet, särskilt bland yngre och i synnerhet bland unga män, visar Kulturrådets statistiska jämförelser. Som både orsak och följd till detta så minskar också läsförståelsen dramatiskt bland skolelever. Det är egentligen bara inom en grupp där läsandet i stället ökat: äldre kvinnor. Men de köper kanske inte nya bokhyllor.

Spelar det minskade läsandet någon roll? Det finns sannolikt ingen evidens för att man blir en bättre människa av att läsa. Historien myllrar av storläsande makthavare som knappast blivit berömda för sin godhet liksom av illitterata människor som gjort de mest storartade och osjälviska handlingar. Ändå tror jag att alla har en potential att bli mer empatiska genom att ta del av andras berättelser. Men empati är ett neutralt begrepp som betecknar förmåga att sätta sig in i andra människor känslor. Empati kan således användas för såväl goda som onda syften. Självklart är det också så att saklitteratur ger läsaren kunskaper, kanske också klokskap. Sociala medier kan knappast ersätta boken (som naturligtvis kan vara digital). Endast i böcker möter man grundliga resonemang och slutledningar till skillnad från sociala mediers rapsodiska information.

Jag hoppas att den läsrörelse som ändå finns bland en del opinionsledare, lärare och andra med inflytande bär frukt. De vore, åtminstone i mina ögon, samtidens och framtidens hjältar. Kanske kan vi snart se fler bokhyllor på möbelmässorna och i bostadsannonserna.

Evolutionsteorin lär oss att påfågelhannens färgsprakande fjäderskrud utvecklats genom att hannar med större färgprakt lockar artens honor så att hannen därmed får möjlighet att sprida sina gener vidare, varpå färgprakten blivit alltmer abnorm. Emellertid lär oss samma teori att påfåglar som art därmed får allt svårare att överleva, eftersom hannarna i sin lyskraft blir allt lättare för rovdjur att upptäcka.

Naturen är inte ond, inte god och uppenbarligen inte alltid särskilt rationell; en utvecklingsprocess leder ibland till undergång. Det som är gott för den ena eller andra individen kan visa sig ont för kollektivet.

Idéhistorien uppvisar många exempel på tankegångar som förutsätter att samhällsutvecklingen mår bäst av att få sköta sig mer eller mindre själv. Ibland har sådana ideologer också lånat vetenskaplig auktoritet från Darwins evolutionsteori och kallats socialdarwinister och menat att konkurrensen mellan individer, kollektiv och nationer styr – och bör styra.

I sin extrema form kom detta synsätt till uttryck i nazismen. Men utan alla jämförelser i övrigt finns tankegodset också i varierande grad inom den politiska ekonomin och särskilt inom ”nyliberalismen”, där – kanske lite förenklat – marknaden förväntas att lösa det mesta till det bästa genom ”en osynlig hand” och där politiska ingrepp, till exempel genom skatter, offentlig verksamhet och stöd till de utsatta, vanligen är av ondo – och resultatet förskräcker i sådana kapitalistiska samhällen som mer eller mindre helt anammat detta synsätt.

Också inom marxismen finns ett politiskt evolutionstänkande, men med en annan utgångspunkt. Där tänkte (eller tänker) man sig – åter lite förenklat – att samhället historiskt utvecklats genom ett antal stadier genom klassernas kamp och rör sig med en naturlags konsekvens mot ett klasslöst kommunistiskt samhälle, dock inte med någon osynlig hand utan med en väl så synlig; proletär revolution och proletär diktatur ansågs nödvändiga för att nå slutstadiet – och resultatet förskräckte i realsocialismens länder.

Naturens evolution får inte vara förebild för samhällsutveckling. Dock kan man hoppas på att samhällets evolution gynnar sådant som de flesta av oss finner gott och som samlas bakom begrepp som frihet, fred och demokratiska rättigheter. I ett sådant samhälle gör sig inte mänskliga påfåglar besvär med att enbart för sin egen skull ståta med sin prakt till förfång för folkflertalet. Tyvärr finns alltför många påfåglar med en skrud av girighet och maktfullkomlighet i vår samtid. Men för att gynna en god samhällsevolution krävs en genomgripande uppslutning kring upplysning och humanistiska värden samt att giriga påfåglar avkläds sin orättmätiga fjäderprakt, som endast berikar dem själva och göder en populistisk längtan förinta ett inbillat eller verkligt etablissemang.

Vad är hundra år? Ett ögonblick i mänsklighetens historia, ett drygt människoliv eller en tidrymd för lite mer än tre generationer.

Vi skriver snart 2018, ett år som säkerligen kommer att innehålla hundraåriga tillbakablickar till en tid som så avgörande formade vår värld. Året 1918 avslutades första världskriget med vapenstillestånd. Tiotals miljoner hade mist livet.

”Aldrig mera krig”, skanderades från otaliga talarstolar. Men kriget och freden sådde frön till skeenden som i sin blomning kom att prägla vår historia till denna dag; till nya krig, totalitära diktaturer och etniska konflikter, men också till demokrati samt till enastående utveckling av vetenskap, teknik och välfärd.

År 1918 stod historien och vägde i land efter land. I vissa länder togs avgörande steg mot demokrati, såsom i Sverige där det beslutades om allmän och lika rösträtt som också inkluderade kvinnor. I Finland började de blodiga uppgörelserna mellan ”vita” och ”röda” som en spegelbild av inbördeskriget i den tidigare herrestaten Tsarryssland. I det revolutionära Ryssland konstituerades så småningom den kommunistiska regimen i område efter område för att till sist bli Sovjetunionen. I det besegrade Tyskland godtogs snart en fredsuppgörelse som lade grunden till ett missnöje som nazisterna kunde exploatera. Samtidigt upplöstes Donaumonarkin och en rad nya statsbildningar proklameras inom det gamla kejsardömet.

Idag, hundra år senare, har inget storkrig drabbat Europa på mer än sjuttio år. Men vapen har skramlat och begränsade krig har utkämpats, delvis med rötter från den värld som formades efter första världskriget. Sovjetunionen använde fram till 1989 militärt våld och hot för att kontrollera sina satellitstater i östra och centrala Europa. Inbördeskrig efter etniska gränser drabbade Jugoslavien som var en skapelse av fredsuppgörelsen 1918. Under dessa hundra år, särskilt under ”det kalla kriget” har också USA blandat sig i konflikter i när och fjärran och understött diktaturer och blodiga krig, med Vietnamkriget som det främsta exemplet.

Liksom 1918 står historien och väger på nytt i Europa, i land efter land. Ska utvecklingen gå mot demokrati, minskade klyftor, internationalism och fred eller mot auktoritära regimer, ojämlikhet, nationalism och krig? Vår store granne i öst förskräcker genom diktaturfasoner och krigshandlingar mot grannländer. Samtidigt har högerpopulismen gjort sig stor och mäktig i flera länder, även i Sverige. När så också det stora riket i väst – som har avgörande inflytande i Europa genom vapen och pengar –valt en ledare som är demagogin och populismen personifierad, finns det skäl till stor oro.

Hundra år, ett ögonblick i mänsklighetens historia – ja. Men även det korta och lilla kan bära frö till framgång eller motgång. Förhoppningsvis blir 2018 ett år då allt fler ögon öppnas för att gynna demokrati, humanism och välfärd för alla.

Så har det hänt igen, en elev dödad på sin skola, denna gång på Enskede gymnasium genom knivhugg utdelade av en annan person.  En misstänkt har gripits och anhållits. Mer än så vet jag inte om omständigheterna till det fruktansvärda dådet, men blir väldigt berörd över att något sådant kan ske i en skola. Jag känner förstås starkt med elevens familj och släkt långt borta i öst liksom med elever och personal på skolan.

Jag vistades på Enskede gymnasium under ett par dagar i våras för att utbyta erfarenheter om arbete med introduktionsprogram och nyanlända. Där mötte jag mycket engagerad och kompetent personal som arbetade hårt för att utveckla skolan och dess undervisning, liksom jag träffade positiva elever som ambitiöst tog sig an sitt lärande.

Det fanns dock ett förhållande som förundrade mig, att Stockholms stad har valt att organisera sin gymnasieverksamhet så att Enskede gymnasium endast har introduktionsprogram med i stort sett bara nyanlända ungdomar. Hur har man tänkt? Tror man verkligen att det är till fördel för integrationen?

Jag vill absolut inte koppla knivdådet till detta förhållande; det skulle ha kunnat ske i vilken skola som helst. Men språkutveckling och social integration för nyanlända kan knappast fungera optimalt i en miljö där man inte har kontakt med svenskfödda ungdomar. Särskilt i en tid som nu, när oron för avvisningar är stor, kan den sociala skolmiljön bli bottenlöst orolig och ångestfylld när den i stort sett endast består av nyanlända ungdomar.

SVT-reportaget Tvärvändningen skildrar på ett utmärkt sätt de snabba kasten i svensk asylpolitik, ger bakgrundsteckningar och låter olika ledande politiker argumentera för sina ställningstaganden. Ändå är det något som saknas. Ingenstans diskuteras frågan om vilket ansvar vårt land och dess beslutfattare har för de människor som sökt sig hit under en tid när asylpolitiken var betydligt generösare men vars ärenden prövas enligt den nya lagstiftningen och en striktare tillämpning. Låt mig kort rekapitulera några avgörande händelser och skeenden.

Norrmalmstorg, Stockholm, den 16 augusti 2014. Statsminister Fredrik Reinfeldt håller sitt sommartal och säger: ”Nu vädjar jag till svenska folket om tålamod, om att öppna era hjärtan för att se människor i stark stress med hot mot det egna livet som flyr, flyr mot Europa, flyr mot frihet, flyr mot bättre förhållanden.”

Bakgrunden till talet var förstås de växande flyktingsströmmar som nådde Europa längs riskfyllda vägar över hav och land från krig, oro och ekonomisk underveckling.

Så kom 2015. Reinfeldt hade förlorat regeringsmakten och tvingats åse hur de invandrarfientliga Sverigedemokraterna fick 13 procent av riksdagsrösterna, varav många tidigare hade sympatiserats med Reinfeldts parti. Socialdemokraterna bildade regering med Miljöpartiet och ingenting förändrades i asylpolitiken.

Medborgarplatsen, Stockholm, den 6 september 2015. Statsminister Stefan Löfven håller tal vid manifestation för flyktingar: ”Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig, solidariskt och gemensamt. Mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt när nöden är stor.”

Men så, drygt två månader senare, den 24 november 2015, utannonserade regeringen en dramatisk skärpning av asylpolitiken genom gränskontroller, tidsbegränsade uppehållstillstånd, inskränkning av anhöriginvandring, hårdare krav för ”ömmande omständigheter” osv. Man sade att man lade sig på europeisk miniminivå.

Bakgrunden är välkänd. Under året hade ca 160 000 människor sökt asyl i Sverige, varav de flesta anlände under höstmånaderna. En fjärdedel av de asylsökande var ensamkommande barn och av dessa var två tredjedelar afghaner, nästan uteslutande pojkar. Bland EU-länder hade Sverige tagit emot en oproportionerligt stor andel och svenska krav mot andra EU-länder att ta ansvar för situationen klingade ohörda. Dessutom visade svenska opinionsmätningar att sympatierna för Sverigedemokraterna ökade oroväckande, särskilt bland LO-medlemmar. Många rapporter kom också om kommuner som hade svårt att hantera att på ett värdigt sätt ta hand om de asylsökande.

Man kan diskutera i det oändliga det som antyddes i programmet, att det under lång tid funnits en ovilja att diskutera invandringspolitik av rädsla att spä på invandringsfientlighet. Man kan också förstå argumenten bakom vissa lagändringar 2015 för att minska Sveriges dragningskraft bland asylsökande. Men vad som är svårare att förstå är att Sverige inte tar ansvar för den relativt generösa asylpolitik som bedrevs fram till 24 november 2015. Den har lockat många flyktingar, inte minst ensamkommande barn, att välja just Sverige. Här kunde man få permanent uppehållstillstånd samt bra utbildning och bra samhällsservice i övrigt. Här kunde man satsa hårt på sina studier eller i sitt arbete för att forma sig en framtid och ge tillbaka till sitt nya hemland.

En bärande princip i ett rättssamhälle är att lagstiftning inte får vara retroaktiv. Därför är det rimligt att kräva att de asylsökande som anlände under den gamla lagstiftningen och då var under 18 år ska få stanna i vårt land. Detta amnestikrav ställs av allt fler organisationer och enskilda – inte minst från människor som professionellt eller ideellt lagt ned all den energi de mäktat med för att integrera dessa människor i vårt samhälle.

I mitt arbete har jag kommit i kontakt med många av dessa ungdomar. Jag är övertygad om att vårt land skulle vinna på en amnesti, kulturellt, socialt och ekonomiskt, vid sidan av den moraliska vinst det innebär att stå upp för rätt och människovärde.

Dilsa Demirbag-Sten hyllar den stora staden i sin krönika i Dagens Nyheter: ”Det är när människor och deras tankar möts som den nödvändiga dynamiken uppstår för att nya idéer, innovationer och verksamheter ska komma till stånd. I skogen, på berget eller i andra isolerade miljöer händer inte mycket”.

Visst har Dilsa rätt i storstadens betydelse för tankeliv genom de större möjligheter till möten mellan människor, erfarenheter och kulturer som där finns. Så var det i antikens Athen, dit människor från stora delar av Medelhavsområdet strömmade. Så var det i renässansens Florens, i 1800-talets Paris och i de senaste hundra årens New York eller Los Angeles, för att nämna några exempel. Och så har det också varit i vår provinsiella huvudstad, Stockholm.

Jag hyser stor respekt för Dilsa, inte minst för hennes arbete med skrivarverkstäder för ungdomar. Hon borde dock ha funderat lite vidare innan hon så totalt misskrediterade landsbygden. Erfarenheter och berättelser från skogen, berget och andra ”isolerade miljöer” har gett oss några av de främsta författarskapen i vårt land. Kan vi tänka oss en Lagerlöf, en Fröding, en Martinsson, en Ahlin, en PO Enqvist – ja, listan kan göras lång – utan skogen eller berget, utan åkern eller havet, utan bruket eller byn?

Dock behöver tankar mötas. Många av dessa författarskap har blommat ut när de mött staden, där de i möten med andras erfarenheter förstått att det visst hände mycket i deras isolerade ursprungsmiljö som var värt att återberätta.

Om vi också blickar bortom de kulturella aspekterna och studerar de tekniska innovationer och den entreprenörsanda som en gång grundlade det svenska välståndet så bör vi nog inte bara leta i de stora städerna utan lika mycket på landsbygden. Sveriges industrialisering tog inte form i Stockholm utan längs älvarna och i bergen i Norrland.

Jag tror att Sverige behöver såväl en levande landsbygd som stora städer. Det är på många sätt i landsbygdens och småorternas mylla erfarenheter görs, tankar föds och idéer formas som dock behöver stadens möjligheter till möten för att nå sin fulla kraft.

Wedding i Berlin februari 1927. Joseph Goebbels talar inför en tusenhövdad skara. En femtedel är medlemmar i kommunistpartiet. De har naturligtvis infunnit sig för att störa mötet. Wedding är deras stadsdel, ett fäste för det kommunistiska partiet. Så här kunde man sjunga:

Roter Wedding, grüßt Euch, Genossen,
Haltet die Fäuste bereit.
Haltet die roten Reihen geschlossen,
Dann ist der Tag nicht mehr weit.
Schon erglüht die rote Sonne,
Flammend am Horizont.
Kämpft, Genossen, Sturmkolonne.
Rot-Front! Rot-Front!

Nazisterna är fortfarande få; endast ett par tre procent av befolkningen medan omkring tio procent är kommunister, trettio procent socialdemokrater och ungefär lika stor andel kan nog anses vara liberaler. En stabil tysk antinazistisk majoritet alltså. Och Berlin är dessutom en kosmopolitisk, kulturellt sprudlande, stad. Där finns också en tredjedel av landets judar. Många av dem har flytt till det mer fördomsfria Tyskland från pogromer i öst.

Men nu är det alltså Goebbels som talar. Han har bara varit nazist i ett år men hans häcklande mot Versaillesfreden, judar och kommunister entusiasmerar de ditresta nazisterna. Hans avsky mot kommunism grundar sig inte på kritik mot sådant som arbetarkamp, planekonomi och totalitarism. Sådant förstår han; han är ju nationalsocialist. Nej, det är marxismens liberala, kosmopolitiska och internationalistiska sida han häcklar. För honom, liksom för hans Führer, är judendom, marxism och den nesliga Versaillesfreden olika sidor av samma förräderi mot den germanska tanken.

Snart bryter våldet lös. Nazister och kommunister drabbar samman. Stolar, ölkrus och bord flyger genom luften. Intresserade åskådare flyr. Polisen är maktlös. Mötet upplöses i blod.

Mötet i Wedding var inte i sig någon avgörande historisk händelse, men mötesvåldet blev till ett mönster. Nazisterna provocerade i kommunistiska fästen och kommunisterna lockades till slagsmål. Också socialdemokrater drabbade ofta samman med nazistiska SA. Liksom nazisterna hade också socialdemokraterna och kommunisterna paramilitära uniformerade organisationer med uppgift att skydda de egna eller angripa de andra. Inom SA hade nazisterna samlat män som ofta hade en våldsam bakgrund, från socialt utsatta miljöer. Här kunde de finna kamratskap och vinna respekt.

Men nazisterna slogs inte bara. De delade ut flygblad, satte upp soppkök och samlade in pengar till behövande. De byggde upp organisationer för friluftsfrämjande, kvinnorörelse, och ungdomsverksamhet.

Några år senare var nazistpartiet en bred politisk rörelse som lockade en tredjedel av befolkningen till valurnorna. Hermann Göring kunde 1932 äntra tribunen som riksdagens talman och Adolf Hitler var ett år senare rikskansler. Inom kort avvecklades Weimarrepubliken och dess demokratiska institutioner. Machtübernahme. Resten är känd historia.
Bakgrunden till de nazistiska framgångarna från en marginell rörelse som attraherade ett fåtal extremister till en massrörelse som stöddes av breda grupper, dominerade av självägande bönder i protestantiska områden och medelklass i städerna, är mångfacetterad. Självklart var världsdepressionen 1929-32 av stor betydelse, men viktigt var också att nazistpartiet blev normaliserat i andras ögon; en rörelse man kunde diskutera och förhandla med, inte minst för att mota hotet från Ernst Thälmanns kommunistiska parti som ju, liksom andra kommunistiska partier, var en sektion av Kommunistiska Internationalen, dvs under Stalins kontroll. Viktigt var också att kommunister och socialdemokrater inte kunde samarbeta. Kommunistiska Internationalen hade ju 1928 pekat ut socialdemokraterna som politiska huvudfiender. Först 1935 försökte man skapa en enad front mot fascism och nazism. Socialdemokraternas agerande var inte så mycket klokare.

Vad kan vi lära av denna historia? Jag tror att demokratiska partier aldrig får normalisera politiska rörelser som hotar grundläggande liberala värden som exempelvis vår strävan efter alla människors lika värde. När vi idag har ett parti som är riksdagens tredje största parti och, trots sin politiska retorik endast existerar för ett enda mål, att begränsa flykt och invandring till Sverige, så får inte det partiet behandlas som ett parti bland andra förutom det som måste göras i det demokratiska systemet. Jag tror vidare att de antirörelser som med våld angriper nazist- eller SD-möten spelar dessa partier i händerna. Slutligen tror jag att SD och t.o.m. ännu mer extrema rörelser, måste behandlas med liberala konstitutionella principer. De ska tillförsäkras grundlagsskyddade demokratiska rättigheter. Det demokratiska samhället ska inte ge dem den näring de lever av, att framstå som antietablissemang utan rättigheter. Vi bör också ta debatten, som det numera heter. Då menar jag att också invandrarfrågorna måste diskuteras på ett seriöst sätt av demokratiska partier och individer utifrån ett perspektiv som står fjärran från SD:s människofientliga idéer.

Nazisterna växte i en näringsrik mull av bräckliga institutioner i en ung demokrati, våld på gator och torg och oförmåga från andra partier att se deras potential samt under inflytande av den internationella ekonomiska och politiska utvecklingen. Ovarsamt politiskt agerande och svenska utmaningar i en globaliserad värd kan vara den mull som SD växer i.