”Svenska värderingar”. Ja, ropen skalla: svensk kultur åt alla! Det är i dag inte bara SD som kräver assimilation av invandrare om de ska ha en plats i vårt samhälle; alltfler opinionsbildare har växlat in på samma spår och kräver uppslutning kring något de kallar svenska värderingar. Men vilka är dessa värderingar? Här är debattörerna ofta otydliga, vilket illustrerar de gamla skaldeorden ”det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”. Å andra sidan finns det debattörer som lika dunkelt viftar bort tal om värderingar i vårt samhälle som irrelevant i integrationsdebatten. Det finns ju lagar att följa, tycker de.

Land skall med lag byggas, stod det redan i vårt lands medeltida landskapslagar och det borde väl inte heller i dag vara en särskilt kontroversiell uppfattning. Avgörande för vilka lagar ett samhälle har och hur de utformas är dock de normer och värderingar som är rådande. Lag är kodifierad moral, sägs det. Så fick man enligt medeltidens Västgötalag böta 13 1/3 mark om man dödade ”en svensk eller smålänning” medan man kom undan med 4 mark om man dödade ”en riktigt bra träl” och inga böter alls om man dödade ”sin hustrus älskare i sängen”. Moralen, eller värderingarna, som kodifierades i lagarna var förstås den manliga överklassens; ingen frågade trälen eller kvinnan.

I dag stiftas våra lagar av våra folkvalda i riksdagen och man får anta att lagar i stort avspeglar flertalets värderingar om rätt och orätt, även om det säkert finns många undantag. I vart fall är vi skyldiga att följa lagarna och kan bli bestraffade om vi bryter mot dem. Så långt är allt tämligen självklart. Men hur förhåller det sig med ”svenska värderingar”? 

Sist ut att tala om svenska värderingar som något våra nyanlända invandrare ska informeras om och acceptera var Ulf Kristersson i Almedalen, som ägnade en stor del av sitt tal om detta. Uppenbarligen är han inte överens med sin partikollega Gunnar Hökmark, som för ett par år sedan skrev:

 ”Det finns en alltmer utbredd retorik om att det i Sverige råder några bestämda svenska värderingar. Det är fel. I Sverige råder svensk lag. Den är inte en fråga om tyckande eller vädjande utan grunden för rättsstaten och därmed det öppna samhälle som garanterar oss rätten till många olika värderingar. Däremot finns det i vårt samhälle värderingar som gett oss de lagar vi har liksom de påverkar vårt agerande som människor i en mängd olika situationer. Men de råder inte över oss. Det gör lagen.”

Klockrent, kan man tycka. I ett demokratiskt samhälle måste människor få tycka vad de vill samtidigt som de måste följa samhällets lagar, även i frågor där lagarna uttrycker normer som inte är självklara för alla: I Sverige får vi till exempel inte aga våra barn, inte påtvinga våra döttrar äktenskap, inte köpa sex, inte diskriminera människor på grund av etnisk bakgrund osv. I alla samhällen måste människor följa lagen, men endast totalitära samhällen pådyvlar sina invånare ”gemensamma värderingar”. 

Många skribenter har förstås invänt mot talet om specifika svenska värderingar. Och det är väl svårt att se någon större värdegemenskap mellan en vänstersympatisör, en liberal och en nationalist även om alla är födda och uppväxta i Sverige. Ja, en del raljerar som exempelvis Alex Shulman: ”Men vad är det unikt svenska som Kristersson pratar om? Jag kommer inte på en enda sak. Sill på julbordet? Att man super sig kanon på midsommar?”

Shulman gör det dock enkelt för sig. Han har nog rätt i att det inte finns så många unika svenska värderingar, men det finns absolut ett normsystem som påverkat vår lagstiftning som i och för sig inte är svenskt, men i stor utsträckning västerländskt med rötter i upplysningsfilosofin. Det handlar om liberala principer (i filosofisk och idéhistorisk mening, ej nödvändigtvis politisk) som individens frihet och universella rättigheter, vilka till exempel kommer till uttryck i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. 

Det är alltså inte svenska värderingar som nyanlända invandrare bör undervisas i, vilket föresvävar Kristersson, utan universella rättigheter och hur de kommer till uttryck i vår lagstiftning. Och här är den nuvarande kursplanen för SFI minst sagt luddig:

”Eleven ska också ges möjlighet att utveckla sin interkulturella kompetens genom att reflektera över egna kulturella erfarenheter och jämföra dem med företeelser i vardags-, samhälls-, studie- och arbetsliv i Sverige.”

”…jämföra med…”? Självklart bör det i SFI:s uppdrag ligga att värna universella rättigheter och de grundläggande värderingar som hör till demokratin. Många invandrare kommer från patriarkala klansamhällen och hederskulturer, vars värderingar och normer har kodifierats i kvinnoförnedrande sharialagar.

Vi som är uppväxta i Sverige förstår ofta intuitivt vad som är tillåtet eller förbjudet enligt lagboken, eftersom den i de flesta fall speglar våra värderingar om rätt och orätt. I stort sett är det väl bara jurister och de mest beräknande kriminella som har någon djupare kunskap om lagar. Insikt om grundläggande värderingar och rättsprinciper i demokratiska samhällen är alltså viktigt för att rätt förstå vad som är lagligt eller olagligt, inte minst inom områden där de skiljer sig från andra kulturer – och där ingår att man får ha vilka åsikter och värderingar man vill men att man ändå måste följa lagen. 

Det är uppenbart att det i vissa invandrartäta stadsområden finns problem med hederskultur, moralpoliser och förakt mot demokratiska normer, vilket inte minst invandrare själva reagerat mot. Men Kristersson förmedlar i sitt tal en syn på asylinvandring som nästan enbart problematisk. Där framträder en bild av asylsökande som ovilliga att lära sig svenska, insnärjda i hederskultur och bidragsberoende. Verkligheten är förstås betydligt mer mångfacetterad, där de flesta verkligen vill integrera sig i det svenska samhället och är nyfikna på hur det fungerar. Och även om hederskultur och andra negativa yttringar av klansamhällets normer är ett stort problem för alla berörda så får vi inte glömma att många av de som sökt skydd i vårt land har flytt just för att undkomma klansamhällets kultur och förtryck. De har bejakat sin egen individuella frihet. Låt oss också bejaka dem.

Folkstorm! För en gångs skull känns begreppet relevant. Det handlar om protesterna mot skolnedläggelser i Luleå. Diskussioner går höga, namnlistor cirkulerar, styrande politiker är pressade, särskilt som man genom besluten bryter ett vallöfte. Nu har till och med ett av Luleås tidigare kommunalråd kastat sig in i stormvindens riktning. 

Striden kräver ställningstagande. På ena sidan är fältropet att ”hela Luleå ska leva och lära”. Skolorna upplevs som en omistlig del i byarna. På den andra sidan hävdar man att skolornas kvalitet kräver viss kvantitet i elevunderlag och att ekonomin inte tillåter alltför små skolor. 

För egen del har jag hittills främst beskådat bataljen från sidan. När den började för några år sedan arbetade jag på skolförvaltningen, nära de chefer och tjänstemän som tog fram förslaget om nedläggelser men på avstånd från beredningen, eftersom den berörde grundskolan. Luleå gymnasieskola var ju sedan omkring tio år ”effektiviserad”, när alla skolenheter på ett lyckosamt sätt samlades i centrala stan. 

Först nu har jag försökt att på allvar sätta mig in i frågan. Även jag hamnar ju i diskussioner med upprörda människor som sympatiserar med folkstormen. Frågan dock mycket komplex. 

Å ena sidan handlar det om människors berättigade oro för en alltmer utarmad landsbygd, där sådant som man förr tog för givet – affär, postutlämning, jordbruk etcetera – läggs ned, åkrar växer igen och hus lämnas åt ödeläggelse. När så skolan stänger är risken stor att det sista hoppet om utveckling försvinner. Det är inte bara bybor som sörjer detta. Svenskar i gemen är djupt förbundna med landsbygden, kanske ibland av romantiska skäl men också av kulturhistoriska. Sverige var länge ett fattigt jord- och skogsbruksland som genomgick en snabb industrialisering och en ännu snabbare marsch in i modernitetens tjänste- och informationssamhälle där det urbana livet blev norm. Men våra drömmar om gott liv spinner ofta kring landsbygden, skärgården, sjöarna och bergen som ett alternativ till städernas restauranger, butiker, kulturliv och sportarenor. Kanske är det våra nedärvda memer, för att tala med Richard Dawkins.

Å andra sidan handlar det om kommunens skyldighet att erbjuda en god skolgång för alla elever samtidigt som de ekonomiska ramarna krymper, främst till följd av det moderna samhällets befolkningssammansättning där andelen skolbarn och äldre ökar i förhållande till befolkningen i arbetsför ålder. Enkelt uttryckt: Kommunen måste få ut mer av varje skattekrona såvida man inte väljer att höja skatten trots att Luleå redan tillhör de omkring 15 procent kommuner som har högst kommunalskatt, varav de flesta är små inlandskommuner.

För Barn- och utbildningsförvaltningens tjänstemän var det självklart att se på kostnader som inte drabbar skolans egentliga uppdrag och kvalitet. Som alltid sneglade man på riksstatistik och fann att Luleå har betydligt större andel små skolor än andra ”större städer” (vilket är den kategori man alltid jämför sig med). Man förbisåg möjligen att de flesta kommuner i denna kategori är betydligt mindre till ytan än Luleå och har därmed kanske inte samma behov av små landsbygdsskolor. Som de flesta inser innebär skolor med få elever större kostnader. Luleå kommuns betalar betydligt mer än jämförbara kommuner för F-9-skolor. Den så kallade nettoavvikelsen är 60 miljoner kronor, vilket beskriver hur mycket mer skolan i Luleå kostar i förhållande till jämförbara kommuner. Luleås grundskolor har en betydligt större lärartäthet (hur många elever en lärare i genomsnitt har), vilket kan vara ett resultat av att det finns många små skolor. 

Små skolor innebär också andra problem. Tiden när det fanns en eller ett par byskolelärare, bosatta i byn och verksamma i skolan hela yrkeslivet, är förbi. I de små skolorna är det svårt att anställa och behålla legitimerade lärare någon längre tid. Dessutom är möjligheterna att samverka med kolleger begränsad, vilket enligt modern skolforskning är negativt för en skolas kvalitet och utveckling. Luleå kommun har 33 skolor med verksamhet från förskoleklass till årskurs sex. Ungefär hälften av dessa har färre än 150 elever och sju av dem har färre än 100 elever. Fyra har endast omkring 50 elever. Jag tror att om en skola ska vara ekonomiskt hållbar, men framförallt kunna behålla legitimerade lärare och utveckla sin kvalitet bör den ha åtminstone ett hundratal elever. 

Men detta ska ses på sikt, när bristen på lärare ger större genomslag. För tillfället finns det, enligt tillgänglig statistik, inget entydigt samband mellan Luleåskolornas storlek och andelen legitimerade lärare. Det finns små skolor där alla lärare är legitimerade och stora skolor där flera lärare saknar legitimation. Dessutom kan man med organisation, ledarskap och samverkan skapa ett gott kollegialt samarbete mellan flera mindre skolor. Det går naturligtvis också att med särskilda incitament rekrytera legitimerade lärare till vissa skolor.  Det finns inte heller något entydigt samband i Luleå mellan små skolors resultat på nationella prov och skolans storlek. Det är alltså i nuläget svårt att motivera skolnedläggelser med kvalitetsbrister i berörda skolor. 

Men när de ekonomiska ramarna krymper får det förstås på sikt konsekvenser för kvalitén för skolorna generellt om man inte gör något åt de små skolorna, eftersom det kommer att leda till personalminskningar i andra skolor.

Jag anser att det var helt rimligt från Barn- och utbildningsförvaltningens sida, att med utgångspunkt från sitt uppdrag föreslå skolnedläggelser. Landsbygdspolitiska överväganden ligger inte på skoltjänstemännens bord, knappast heller på skolpolitikernas. Däremot bör kommunstyrelse och fullmäktige ha en landsbygdspolitisk strategi som inkluderar förskolor och skolor.

Vi är många som anser att effektivitet inte kan vara den enda ledstjärnan när en kommun planerar lokalisering av välfärdstjänster och skolor. En levande landsbygd är alltför viktig för att hanteras med bara ekonomiska effektivitetsargument.

Men om man önskar att små byskolor ska finnas kvar måste ekonomiska och öronmärkta resurser tillföras skolan för att säkra lokaler, kompensförsörjning, kollegial organisation etcetera. 

Pengarna då? Luleå borde vara en välmående kommun. Jämfört med andra kommuner har Luleå nästan tio procent större andel invånare i arbetsför ålder, varav 40 procent fler har högskoleutbildning. Andelen över 80 år är 14 procent lägre. Kommunen har också lägre arbetslöshet än de jämförda kommunerna. Allt detta, tillsammans med hög kommunalskatt, medför att kommunens ekonomi är relativt god. Det handlar om prioriteringar. 

Har roat mig med att läsa en gammal volym av Herbert Tingstens memoarer. Tingsten var en sådan som ”gick genom rutan” i mina tidiga tonår. Det fanns förvisso bara en TV-kanal och man tittade på vad som bjöds. Då såg man mest en konstig gubbe, ivrigt kedjerökande, pipigt pratande och hetsigt argumenterande. Han argumenterade till 100 procent även om han bara var övertygad till 51 procent, som han villigt erkände någon gång. 

Memoarerna är desto mer reflekterande. Tidigare har jag läst någon av hans stridsskrifter liksom Per Wirténs biografi ”Herbert Tingstens sista dagar”, men i memoarerna framträder en ångestfylld sökare i det politiska landskapet som mellan de många groggarna försöker orientera sig och ta ställning i en svår samtid. Ibland tog han snedsteg och hamnade i diket, till exempel i kampanjen för svenskt atomvapen och en oreserverad hyllning till amerikansk utrikespolitik, men hur ofta hamnade han inte rätt? Åtminstone till 51 procent.

Tingstens ledmotiv var tyranniet kontra människans frihet. I unga år studerade han den italienska fascismen på plats och skapade en gedigen kunskap om totalitära rörelser som gjorde det lätt för honom att ta ställning mot den framväxande nazismen – ibland på plats. Den tveklösa antinazismen var inte självklar bland professorer och publicister på 1930-talet. Brist på insikt i vad nazismen kunde och skulle föra med sig fanns dessutom i alla politiska riktningar vid den tiden.

Många såg Tingsten som en grälsjuk orosmakare i samtal och debatter, epitet som ofta drabbar engagerade människor. Jag tror vi har mycket att lära av honom, men förstås med den reflektion som alla idéer och ställningstaganden kräver. 

Det politiska maktspelet fortsätter, nu med en andra statsministeromröstning där Löfven åter kommer att förlora. Han har ställts schackmatt genom de avbrutna förhandlingarna med mittenpartierna. 

Bakom spelet om regeringsbildare misstänker jag att det finns en väl genomtänkt strategi där man hoppas kunna bilda en alliansregering trots att den kommer att bli beroende av Sverigedemokraterna. Spelförare är förstås talmannen, men den listiga Lööf är införstådd och kanske också den eftersläntrande Björklund. 

Det första taktiska steget i strategin är alltså att åter rösta bort Löfven som statsminister för att, som det andra steget, kunna ställa upp Kristersson i nästa omröstning. Då kommer Centern och antagligen Liberalerna att rösta för honom som statsminister eftersom extraval annars rycker närmare, vilket är hotfullt för bägge partierna. Lööf och Björklund har därmed uppfyllt sina vallöften att inte släppa igenom Löfven. 

Men hur blir det med det andra vallöftet, att inte vara i beroendeställning till Sverigedemokraterna? Lööf och Björklund kommer, innan den sista statsministeromröstningen, troligen att kräva några skarpa utfästelser från Kristersson om att aldrig aktivt öka stöd från SD utan i stället arbeta för blocköverskridande samverkan. Budgeten har de ju redan fått igenom. Dessutom kommer de att lägga stor skuld på Socialdemokraterna som inte ville tillmötesgå mittenpartiernas krav i förhandlingarna.

Så kan de ta det tredje steget, att bilda en alliansregering. Kanske kommer den till stånd på annat sätt med Annie Lööf som huvudfigur. Den kommer i vilket fall sannolikt att kryssa fram under mandatperioden med kanske en och annan blocköverskridande överenskommelse men framför allt med ett icke efterfrågat stöd från SD.

Så kan spelet om makten leda till högerns triumf. Spelets bondeoffer är den överväldigande majoritet av Sveriges väljare som röstat på partier som i valrörelsen stått upp mot de högernationalistiska krafterna. 

Visst, det kan komma att gå på annat sätt. Ett spel är ett spel och det går aldrig att förutsäga dess resultat. Denna gång hoppas jag innerligt att jag har fel.

Gamla kyrkböcker är sannerligen intressanta. Från och till under det senaste året har jag försökt gräva i min släkthistoria och därför fått anledning att studera husförhörslängder, födelseböcker och andra kyrkliga dokument från en tid när det var kyrkans plikt att hålla ordning på varje människas födsel, leverne och död. Länge har det handlat främst om människor från Jämtland, där min far hade många av sina anor. När jag för en tid sedan på allvar tog mig an min mors anor i nedre Tornedalen slog det mig hur annorlunda det var med födsel, liv och död i dessa trakter. Andelen ”oäkta” barn var så mycket större. Backstusittarna var många fler. Men värst av allt: de många barnen som dog i späd ålder.

I en by där jag har en del anor hittar jag exempelvis en familj där en Catharina mellan 1798 och 1817 föder fjorton barn varav åtta dör inom något år. Catharina får år efter år begrava sina spädbarn samtidigt som hon är gravid med ytterligare ett barn med en oviss framtid. I nästa familj föder Eva elva barn mellan 1788 och 1801. Endast ett barn överlever spädbarnsåldern. I åter nästa föder Brita sex barn mellan 1782 och 1796. Inget överlever. Så fortsätter det i familj efter familj i byn, år efter år. Inte i alla, men i väldigt många.

Jag har läst mycket historia i mina dagar om krig, hunger och förtryck, liksom jag läst många hyllmeter skönlitteratur som skildrat gångna seklers livsbetingelser. Ändå slog det mig som en chock att studera prästernas torra noteringar om födelse och död i denna gudsförgätna lilla by. Det var som om barnens dödsångest och föräldrarnas förtvivlan genljöd genom seklerna. Hur kunde människorna leva vidare i denna miljö av död och sorg? Hur kunde de ständigt gravida kvinnorna stå ut med att år efter år föda barn som de snart måste begrava? Vad tänkte de i sina böner om en allsmäktig Gud som gång efter annan tog det käraste ifrån dem?

Medan jag begrundade allt detta drog jag mig till minnes ett forskningsprojekt jag hörde om när jag läste historia vid Umeå universitet för många år sedan. Jag ville minnas att barnadödligheten före mitten av 1800-talet var extrem i vissa delar av Tornedalen, över trettio procent. Orsaken, sade man, var att kvinnorna inte ammade sina barn i dessa tornedalska byar. I stället fyllde man kohorn med opastöriserad komjölk som barnen via en napp gjord av kospenar sög på. Hornen fick hänga över vaggorna och rengjordes sällan. Därmed blev de ofantliga bakteriehärdar som infekterade barnens tarmar och magar, vilket ledde till deras förtidiga död. Först när någon provinsialläkare tog sig an problemet med hjälp av en finsktalande barnmorska, kunde trenden vändas och allt fler barn fick överleva sina spädbarnsår.

Mammorna övertalades således att amma sina barn. Naturligtvis var det svårt. Komjölken var en stark tradition som möjliggjorde för kvinnorna att arbeta i jordbruket. Något som anses som nödvändigt blir gärna en dygd; komjölken ansågs nyttigare är bröstmjölken. I Jämtland, läser jag i en historisk text, skämdes en del för att de ammade sina barn till uppemot fyraårsåldern, men så hade man också en ovanligt låg barnadödlighet, runt tio procent, och dessutom betydligt färre födslar.

Forskningen jag nämnde tidigare resulterade 1984 i en avhandling av Anders Brändström med namnet ”De kärlekslösa mödrarna”. Det var hans citattecken. Naturligtvis var de inte kärlekslösa, men fattiga och okunniga.

 

Ett inlägg publicerat 2018, men lika aktuellt nu som då.

Man hör det allt som oftast i debatterna: Det är lika illa att samarbeta med kommunister och vänsterextremister som med nationalister och högerextremister.

Må så vara, men vad debattörerna avser är att Socialdemokraterna räknar in Vänsterpartiet i sitt regeringsunderlag samtidigt som man – liksom de flesta liberaler och många konservativa – vill förhindra samverkan med Sverigedemokraterna. En retorisk kålsuparteori alltså; kanske retoriskt verkningsfull men ändå så skamligt ohederlig.

Skällsordet kommunist har alltså kommit till heders igen och för att fånga in Vänsterpartiet i den fållan har man framför allt lyft fram tre saker:

För det första: Vänsterpartiets kommunistiska historia. Sant är att Vänsterpartiet under sitt forna namn, Sveriges kommunistiska parti (SKP), reservationslöst slöt upp bakom Sovjetunionen och dess statliga terror. Men från slutet av 1950-talet frigjorde man sig steg för steg från sovjetkommunismen. Processen pågick i några decennier. Genom en kompromiss bytte man namn till Vänsterpartiet kommunisterna (VPK)1964 och antog alltmer vänstersocialistiska program, vilket ledde till flera utbrytningar av missnöjda medlemmar. När så de prosovjetiska medlemmarna gick 1977 kunde partiets kommunistiska tradition utmanas öppnare. Men omvandlingsprocessen var svår, kanske såväl emotionellt som politiskt, och det skulle behövas ett sammanbrott i den sovjetiska sfären 1989 för att partiet slutligen skulle lämna kommunismen. Det gamla kommunistiska partiprogrammet övergavs 1990 och man antog i stället tio kortfattade socialistiska grundsatser samtidigt som man bytte namn till Vänsterpartiet (V). Man påbörjade också ett arbete med att kritiskt undersöka partiets historia och gav ut en vitbok. Glöm dock inte att även flera andra partier skulle behöva rannsaka sin historia, såsom Moderaterna vars föregångare spelade en motsträvig roll vid demokratins införande eller Centerpartiet vars föregångare var starka anhängare av rasbiologin och hade medlemmar med stark sympati för Hitlertyskland.

För det andra: Vänsterpartiets internationella förbindelser. Sant är att Vänsterpartiet har haft en del tveksamma internationella förbindelser även i modern tid. Det stora exemplet är Cuba, som länge fick hjärtligt stöd. Partiet har senare tagit avstånd från diktaturen men enskilda företrädare har fortsatt att stödja, eller relativisera, det odemokratiska statsskicket på den karibiska ön. Sannolikt har detta mindre att göra med en förment ”kommunism” än med en proklamerad ”antiimperialism”. Cuba sågs som landet som hjältemodigt frigjorde sig från en USA-stödd diktatur och införde en rad sociala reformer trots amerikanskt motstånd och blockad. Förbindelserna gjorde inte partiet kommunistiskt eller odemokratiskt, men kanske godtroget eller åtminstone värderelativistiskt. Glöm dock inte att även Socialdemokraterna visat stark sympati för Castros Cuba, särskilt under Olof Palmes tid.

För det tredje: Vänsterpartiets antikapitalism. Sant är att Vänsterpartiet, enligt sitt nuvarande program, strävar efter kapitalismens avskaffande genom en ”socialistisk samhällsomvandling”. Konstigt vore det annars, de är ju socialister. I programmet står också att de strävar efter olika gemensamma ägandeformer men också att privata företag kan bidra till samhällets utveckling. Programpunkten utmärks inte av pedagogisk tydlighet och stringens, men en ärlig läsare kan knappast definiera det som kommunistiskt. Här finns ingenting av kommunismens klassiska begrepp som klasskamp, revolution, proletariatets diktatur etc. Desto mer står det om patriarkat, ekologi, mänskliga rättigheter, rasism demokrati osv. I Stalins Sovjetunionen skulle ett sådant programförslag förmodligen vara det sista skribenten skrev. Glöm dock inte att fortfarande på 1940-talet hade Socialdemokraterna tydligt socialistiska skrivningar i sitt program och fortfarande på 1980-talet ville man införa fackligt styrda löntagarfonder i syfte att verka för ekonomisk demokrati.

Man må tycka vad man vill om Vänsterpartiet och det finns sannerligen många skäl till skarp kritik. Men det är intellektuellt ohederligt att stämpla ”kommunism” på partiet, åtminstone om man har ett uns av insikt i vad kommunism är. Vänsterpartiet är ett vänstersocialistiskt parti – och demokratiskt! Partiet delar faktiskt huvudparten av sina värderingar med stora delar av den svenska befolkningen. I den numera omtalade GAL/TAN-skalan skulle jag vilja påstå att Vänsterpartiet hamnar ungefär på samma plats som är typiskt svenska uppfattningar.

Att som liberal eller konservativ kritisera Vänsterpartiet, eller för den del Socialdemokraternas samarbete vänsterut, ska mötas med respekt. De har en annan grundsyn på samhället och en annan vision om dess framtid. Det är sånt man diskuterar i en demokrati. Men att jämställa samverkan med Vänsterpartiet med samverkan med Sverigedemokraterna skadar allvarligt den demokratiska samsyn om okränkbara mänskliga rättigheter som finns mellan andra partier. Det relativiserar SD:s mörka nationalism och främlingsfientlighet.

”Kommunismens spöke”, för att syfta på Marx och Engels, är sedan länge dött och begravt. Däremot vandrar nationalismens spöke omkring i Europa.  Låt det gå samma öde till mötes.

För de som vill sätta sig in i Vänsterpartiets idéutveckling kan jag rekommendera Petter Bergners doktorsavhandling ”Med historien som motståndare”. Den går att googla fram på nätet. Bergner avslutar en ledartext med: ”Som liberal kan jag se många starka skäl att inte rösta på Sjöstedt, men partiets sedan länge konfronterade förflutna tillhör definitivt inte dessa.”

De politiska partierna fortsätter att inta nya positioner i förhållande till Sverigedemokraterna. I DN skickar Kristdemokraterna fram sin ungdomsordförande med ett debattinlägg som lika gärna kunde ha skrivits av någon av de mer polerade SD:arna. Retoriken är densamma: ”ett land som håller samman”, ”kulturell anpassning”, ”tuffare försörjningskrav”, ”återvandring” osv. Det handlar inte om integration utan om assimilation och t.o.m. utvisning. Visst, KD är ett socialkonservativt parti, precis som SD, men förr höll man armlängds avstånd från nationalistiska böjelser och bejakade människor som på flykt sökte sig till vårt land. Det var självklart för Alf Svensson som en tillämpning av Kristi kärleksbudskap. Men nu lägger man integrationen på offeraltaret för att nå den frälsning som fyra procent röster innebär.

Det är inte så att jag anser att alla åtgärder som presenteras i inlägget är fel. Inte alls, jag tycker att samhället har rätt att ställa krav, men inläggets tendens är att endast se invandrare som problem och att det vore bäst om de var någon annanstans. Här finns ingenting om varför människor sökt sig hit och att vårt land i många avseenden berikats av människor från andra kulturer.

Nya positioneringar och omgrupperingar bland partier riskerar att leda till att några hamnar på fel sida om barrikaden. Jag misstänker att vi inom de närmaste åren får ett block av socialkonservativa och mer eller mindre nationalistiska partier bestående av Kristdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna.  Mot det, kan man hoppas, formas ett socialliberalt block bestående av Liberalerna, Centern, Miljöpartiet och Socialdemokraterna – samt kanske Vänsterpartiet. Men vänta, säger någon, S och framför allt V är väl socialister, inte socialliberaler. Tja, säger jag, det mesta i dessa partiers politiska praktik kan med lite god vilja inordnas inom ett socialliberalt spektrum. Ett block behöver dessutom inte innebära att alla ingår i samma regering.

Häromdagen hörde jag ett radioinslag om SD:s kulturpolitik. En kommunpolitiker intervjuades och gav sin uppfattning. En kontroll visade att den mycket väl överensstämde med den kultursyn som återfinns i partiprogrammet och i valplattformen. Centrala begrepp är ”nordisk kulturgemenskap”, ”sammanhållning” och ”gemensam identitet”. I radioprogrammet konkretiserades med SD:s stöd till sammanhållande kulturarv och avståndstagande mot konst som utmanar våra tänkesätt och värderingar.

Nåväl, inget konstigt i detta. SD är, som man säger, ett socialkonservativt och nationalistiskt parti och vem är egentligen emot att samhället ska hålla samman eller bevara kulturarv? Det låter ju inkluderande och folkligt. Problemet uppstår när man tar sig vidare i partiprogrammet och upptäcker vilka det är som ska hålla samman. Här är det människor med gemensamt språk, beteendemönster, seder, klädsel, religion och dylikt som gäller.

SD hyser, som bekant, en etnonationell syn på nationsbegreppet, typisk för den gamla tyska romantiken och nationalismen, där inte bara invandrare utan faktiskt också nationella minoriteter som samer, romer, judar etc exkluderas. De fjärmar sig från det nationsbegrepp som hör samman med upplysningen och den liberala tanketraditionen, där medborgarskapet avgör nationstillhörighet, dvs en medborgare i Sverige är svensk.

SD:s kultursyn fick mig att minnas en bok jag läste redan i början av 1980-talet: ”Samhället som teater” av Ingemar Karlsson och Arne Ruth. Alltså plockade jag fram den från bokhyllan och läste den än en gång. Vilken källa att ösa ur! Boken handlar om estetik och politik i Tyskland före och under nazismen och anlägger ett fruktbart perspektiv på bakgrunden till den tyska nationalismen och nazismen. Här finns de bekanta begreppen: ”folkgemenskap”, ”sammanhållning”, ”tysk identitet”.

Det är inte så att jag anser att SD är nazister, men de är socialkonservativa och nationalistiska. Så var de också med många av dem som förebådade nazismen och den ohämmade rasismen i Tyskland. Ta den store författaren Thomas Mann som exempel. Han förespråkade en konservativ revolution för skönheten mot dekadensen, folket mot massan, kulturen mot civilisationen, mannen mot kvinnan osv. Han, liksom många andra intellektuella i Tyskland, sökte sig tillbaka mot något förlorat, till en manlig och nationell folkgemenskap som bäst kom till uttryck i kriget. Thomas Mann skulle så småningom ångra sitt socialkonservativa och nationalistiska engagemang, men då var det för sent. Minervas uggla flyger i skymningen.

Karlsson och Ruth menade att nazismen i mångt och mycket bör förstås som en kulturell och estetisk rörelse som gav sammanhang och stolthet i en tid som präglades av främlingskap i den moderna civilisationen. Vardagens problem, klassmotsättningar, krigsnederlag, arbetslöshet etc. kunde skjutas åt sidan genom att sluta upp i den nationella rörelsen som inkluderade tyskar genom att exkludera ”främmande folk”. Och här var kulturen och estetiken central. Misshagliga böcker skulle brännas, ogermanska bilder skulle stormas, atonal musik skulle förintas. Kvar skulle tysk heroisk och folklig kultur finnas som band samman den tyska nationen mot dess fiender.

Kanske är det så att många människor också i vår tid upplever främlingskap i det moderna samhället med alla dess förändringar. Kanske lystrar de till lockropen om en konservativ kulturrevolution med ett återupprättat ”folkhem” där kulturen motarbetar utmanande kulturinflytanden i samhällskroppen. Det är sirenernas väna sång!

”Har jag bara böcker och en trädgård är jag nöjd med min lott”, skrev Cicero för ett par årtusenden sedan, och många författare, musiker och konstnärer har genom århundraden bejakat trädgården; den har blivit kopplad till paradis och utopier, till kontemplation och kärleksmöten, till skaparlust och omvårdnad. Ja, få saker väcker vår fantasi och längtan såsom trädgården, vare sig man helst ser den som vildvuxen eller strikt organiserad – vilket kanske säger något om karaktären hos personen ifråga.

Fantasi och längtan? En överdrift kanske och absolut en generalisering. Naturligtvis finns det människor som helst håller sig på avstånd från trädgårdar. Författaren Dennis Lehane påstod till exempel, vill jag minnas, att han har mycket svårt att möta natur i varje form; att han helst håller sig i Bostons centrala delar, en bra bit från stadens parker.

Nåväl, nutidsmänniskan är knappast nöjd med endast ett antal böcker och en trädgård och våra författare har väl sällan trädgården som motiv. Ändå finns det några lysande undantag: Göran Greider, som entusiastiskt odlar sin täppa och skriver texter därom, och Kerstin Ekman, som mer bejakar det vilda eller det endast varsamt kultiverade. Ytterligare en är idéhistorikern och odlaren Ronny Ambjörnsson, som i ”Den hemliga trädgården” ger oss en intressant skildring om trädgårdar i litteratur och verklighet genom målande nedslag i historien, delvis speglat i hans egna trädgårdsinsatser.

Jag är så nöjd med min bok och familjens trädgård, där tomaterna nu börjar mogna i all sin smakrikedom.

Utvecklingstrenden är tydlig: SD vinner allt fler anhängare. Opinionsundersökningar pekar på att stödet nästan fördubblats jämfört med valet 2014 medan den svenska riksdagens två tidigare dominerande partier, S och M, förlorat nästan 30 respektive omkring 15 procent av sina sympatisörer – ofta just till SD. Undersökningar visar också att det framför allt är män på mindre orter med arbetaryrken som väljer SD. Den typiske SD-sympatisören är alltså idag, socialt sett, densamme som den typiske socialdemokraten var förr. Emellertid ökar SD i mer eller mindre alla undersökta grupper: bland kvinnor, tjänstemän och företagare; i storstäder; bland invandrare osv. Om utvecklingstrenden fortsätter så kommer SD att bli riksdagens största parti, om inte i höstens val så kanske i nästa. Hur kan det ha blivit så?

Det enkla svaret är förstås att många människor faktiskt i stort är överens med SD. De sympatiserar med den enkla berättelse om Sverige som Jimmie Åkesson levererar, där samhällsproblemen är gigantiska och har sin grund i invandring och EU-medlemskap påhejat av ett etablissemang av politiska och mediala makteliter. De attraheras av SD:s vision om ett folkhem baserat på socialkonservativa värderingar.

SD:s folkhem har förstås inte mycket gemensamt med Per Albin Hanssons och några debattörer har beskyllt SD från att ha stulit begreppet. Men, å andra sidan: har inte S skänkt bort det? Dessutom – om man vill vara petig – så stal Per Albin Hansson folkhemsbegreppet från nationalkonservativa kretsar men gav det en demokratisk innebörd. Mot den bakgrunden kan man säga att dagens socialkonservativa nationalister i SD har återerövrat begreppet.

Den genomsnittlige SD-sympatisören i dag har sannolikt mycket lite gemensamt med de SD:are som en gång bildade partiet – ett gäng rasister anförda av den tidigare nazisten Anders Klarström. De tycker nog inte heller att dagens SD är av samma skrot och korn; man har ju gjort sig av med många av de värsta avarterna och företrädarna och – som en skänk från ovan – fått ett konkurrerande parti, Alternativ för Sverige, för de mer extrema nationalisterna, för att inte tala om de uttalade nazisterna. Numera kan Åkesson alltid hänvisa till dem när rasism diskuteras.

Men åter: hur kan detta parti med sin rasistiska historia, upprepade skandaler och ihärdiga främlingsfientlighet vinna så många anhängare? Visst, många människor är i grunden socialkonservativa, men de har hittills ändå accepterat något av de övriga riksdagspartierna.

Jag tror att det handlar om rädsla. Vidare tror jag att rädslan utvecklas ur den berättelse om Sverige och världen av idag, som ständigt trummas in i oss via sociala och traditionella medier: världen är en farlig plats och det mesta går åt helvete! Dagligen möts vi av historier om ökad kriminalitet, religiös fanatism, socialt utanförskap, bristande äldrevård, försumlig sjukvård etc. I den myllan växer SD.

Forskare har visat att rädda människor ofta tyr sig till traditionella, auktoritära, nationella värderingar. Man söker något tryggt, identitetsskapande, gemensamt – t.ex. ett ”folkhem” byggt på nationell identitet – eller kanske rentav en ”volksgemeinschaft”. Men en folkgemenskap tenderar att inte bara innesluta utan fastmer att utesluta människor. Det blir ett vi och dom och snart vi mot dom. Det är den etniska nationalismens idé.

Men hur har den etablerade politiken bemött detta? Det började en gång med förnekelse, gick vidare till att ”ta debatten” och åter vidare till att prata om något annat, t.ex. att SD är antifackliga, jobbar för de rika osv, eller till ”triangulering” genom att anamma några centrala delar av SD:s nationalistiska politik.

Min övertygelse är att vi behöver en mer positiv berättelse om Sverige och därmed en mer verklighetsförankrad. Sverige är, trots allt, ett bra land att leva i och vår invandring kommer inte att ändra på detta. Det betyder inte att vi ska avstå från att kritisera verkliga missförhållanden, tvärtom är dessa en grogrund för rörelser som SD.

Vidare kan vi som tar skarpt avstånd från SD inte betrakta människor som sympatiserar med partiet som fiender. Människor känner oro inför den omvandling Sverige genomgått och genomgår och det tar i vissa fall uttryck i ett avståndstagande mot ”etablissemanget” och en röst på SD.

Vi behöver också ett stark politiskt engagemang mot nationalism. I årets tal i Almedalen fyllde tre av partiledarna stora delar av sina tal med innehåll som berörde främlingsfientlighet. Stefan Löfven anförde främst moraliska argument som vilade på en vädjan om medkännande med utsatta flyktingar, likaså Annie Lööf som använde en stor del av sitt tal till uppslutning mot främlingsfientliga värderingar. Jan Björklund använde nästan hela sitt tal till att argumentera mot protektionism och nationalism. Gott så, men vi behöver denna värderingsstrid också i det dagliga riksdagsarbetet och att det slår igenom i medierna.

Och – framför allt – anser jag att nationalistiska tankegångar har vuxit sig så pass otäckt starka i vårt land att några icke-nationalistiska partier bör forma en blocköverskridande regering efter valet i höst – och därmed skriva vidare på en berättelse om Sverige där nästan alla upplever det som verklighetsfrämmande att nationalism är svaret på samtidens frågor.