Finlands president Alexander Stubb brukar påpeka att Finland och Sverige är de bästa av grannar men älskar att tävla mot varandra. Tänk Finnkampen i friidrott eller när Finland för första gången slog Sverige i hockey-VM:s final 1995, vilket av många finländare anses vara det största ögonblicket i finsk idrottshistoria. Sedan har de också slagit Sverige i skolresultat och snabb ekonomisk utveckling för att inte tala om att finländarna år efter år bedöms vara lyckligare än svenskar – ja, lyckligast i hela världen.

När nu 2026 års svenska val är över och det finns skäl att begrunda den politiska debatten både till innehåll och form slås jag av en annan jämförelse: det politiska ledarskapet. Det ska erkännas att jag inte vet mycket om finländsk politik, men när jag i våras läste Alexander Stubbs bok Maktens triangel, som ju uteslutande handlar om världspolitik, var det med skammens rodnad jag tänkte på vår statsminister. Medan Ulf Kristerssons utrikespolitiska uttalanden sällan sträckte sig längre än till NATO, EU, Ryssland och Ukraina kunde jag hos Stubb uppleva en statsman av format med intresse för de stora globala framtidsfrågorna. I Sverige har vi förstås haft Olof Palme med ett likartat engagemang, men med ett annat temperament. 

Jag läste Stubbs bok ytterligare varv och fortsatte att imponeras av hans kunniga världsorientering och självständiga resonemang, där han inte sjunger med flocken av europeiska ledare utan synar världsläget med alldeles egen intellektuell skärpa. Ofta landar han i slutsatser som inte är klädsamma för Europas agerande på den internationella scenen. Han besitter  en karismatisk pondus som inte försvagas utan tvärtom stärks av hans ödmjuka hållning till världens problem – eller utmaningar, som man numera säger. Och bäst av allt: Han ser möjligheter. ”Själv är jag en evig optimist”, skrev han. 

Att jag jämförde Stubb med Kristersson var kanske orättvist. Alexander Stubb ska i sin roll som Finlands president stå över det dagliga politiska käbblet och vara alla finländares enande president med särskilt ansvar för utrikespolitiken. Kanske Carl Bildt hade varit rimligare att jämföra med. Han har också visat en analytisk självständighet sedan han lämnade politikerrollen. Men ändå: Både Stubb och Kristersson är födda på 1960-talet och delar politisk bakgrund, formade av de liberal-konservativa partier de tillhört sedan unga dagar. Också Stubb har varit statsminister och liksom Kristersson i allians med ett nationalkonservativt parti, Sannfinländarna, om än detta parti inte har lika extrem historia som Sverigedemokraterna. 

Nåväl, ovanstående borde väl skrivas inom parentes, eftersom det är ganska ovidkommande för innehållet i Alexander Stubbs bok. Hans bakgrund som diplomat, akademiker och till och med professionell golfspelare nog mer relevant.   Ett annat skäl att begrunda hans tankar är att han är president i ett land med lång gräns mot Ryssland som man mellan 1809 och 1918 var en del av. Dessutom har man under andra världskriget stridit i två omgångar mot Sovjetunionen, först i ett försvarskrig sedan i ett anfallskrig. Förhållandet till grannen i öst har i århundraden varit på den finska dagordningen. Ändå tillhör Stubb inte de europeiska statsledare som liksom flera andra förväntar sig en invasion från grannen i öst så snart Ukrainakriget är över om är han tycker att man ska vara väl förberedd.

Förlorade möjligheter

Alexander Stubbs ärende med sin bok är att visa vilka möjligheter västvärlden har att påverka historiens gång genom att å ena sidan söka kompromisser som leder till fred, stabilitet, säkerhet och välstånd och å andra sidan att stå fast vid väsentliga värden som präglar Europa. Sådana kompromisser kan bara nås om västvärlden förmår tala med ”de andra”. De väsentliga värdena för Stubb är i första hand den liberala demokratin. Enligt Stubb befinner sig världen idag vid en vändpunkt, där agerandet de närmaste åren kommer att vara avgörande för hur vår framtid ska se ut. 

Sådana vändpunkter har vi ett antal i historien. År som lyser med särskild energi, när spelpjäserna ställdes om och utvecklingen tog en ny riktning. Det handlade om krig, revolutioner eller annat som rubbade maktförhållandena inom eller mellan stater, men också om år när många såg nya möjligheter. Under 1900-talet var 1918, 1945 och 1989 sådana år, åtminstone från ett västligt perspektiv. 

När första världskriget avslutades skallade ropen ”Aldrig mera krig!”. Demokratin bröt igenom det konservativa motståndet och den ekonomiska utvecklingen tog fart. Men det dröjde inte länge förrän destruktiva krafter tog över i flera stater och med ännu större kraft än förr skakades världen av krig. 

När det 1945 äntligen blev fred efter andra världskriget bildades FN som ett uttryck för strävan att minska världens konfliktytor. Europa fick verkligen fred, men runt om i världen blossade nya krig upp, ofta med USA och Sovjetunionen mer eller mindre aktiva på varsin sida i konflikterna. Men stormakterna själva avhöll sig från direkt konfrontation i det kalla kriget, kanske mest på grund av den terrorbalans som rådde mellan de två kärnvapenmakterna. 

När Berlinmuren revs 1989 blev det den stora symbolhändelsen för kalla krigets slut. Sovjetunionen upplöstes snart och världen stod inför nya möjligheter, men hur blev det? År 1918, 1945, eller 1989 – det är som att varje brytningsår bar med sig fröer till något destruktivt att blomstra, som att historien är dömd att upprepa misstag från förr. 

Krigstrenden

Utgångspunkten i Alexander Stubbs bok är 1989, alltså den världsordning som formades efter kalla krigets slut. Många såg möjligheter till en fredligare värld och trenden pekade verkligen ditåt. För tio år sedan visade Hans Rosling och många andra med statistik och analytiska texter att antalet mellanstatliga konflikter hade blivit så mycket färre. och så sent som 2023 kom den före detta toppdiplomaten Hans Blix ut med sin bok A Farewell to Arms (som jag skrivit om tidigare) där han menade att krig mellan stater blivit alltmer förlegade och skulle mer eller mindre tyna bort. Och detta skrev han trots att Ryssland hade invaderat Ukraina, men han argumenterade för att det var ett undantag. Det var en omfattande bok som Blix förstås hade skrivit på i flera år. Rysslands krig kom som en överraskning för honom – liksom för så många andra. De mellanstatliga konflikterna och krigen är idag fler än tidigare och världen ser ut att vandra på en knivsegg mellan aggressiva propåer från globala och regionala stormakter.  

Maktens triangel

För att diskutera världens tillkortakommanden och möjligheter, förr, idag och framledes, väljer Alexander stubb att dela in världens länder i Väst, Öst och Syd. Det handlar inte om en strikt geografisk indelning utan syftar mer på globala intresse- och maktcentra.

Det globala Väst omfattar främst större delen av Europa, USA och Kanada, men också östliga stater som Japan och Sydkorea samt sydliga som Australien och Nya Zeeland. I det globala Öst är Kina den obestridda ledaren. Dit hör förstås också det fallna imperiet Ryssland och Nordkorea, men dessutom en regional stormakt som Iran. Ytterligare några är Kuba, Venezuela och Nicaragua, trots att de ligger i Centralamerika, samt några afrikanska länder som Eritrea och Kongo-Kinshasa. Det globala Syd är en brokig samling stater, till exempel Indien, Saudiarabien, Brasilien, Sydafrika, Egypten och Nigeria samt de små men rika gulfstaterna.

Väst, Öst och Syd utgör, med Alexander Stubbs terminologi, maktens triangel. Förmågan att hantera förhållandena mellan dessa är avgörande för hur historien kommer att utveckla sig framledes liksom de har varit avgörande sedan andra världskrigets slut. 

Under kalla kriget, 1945 till 1989, hade vi en bipolär världsordning, dominerad av de två supermakterna USA i Väst och Sovjetunionen i Öst. Det tredje hörnet, Syd, hade liten talan men var ofta skådeplats för supermakternas konkurrens om inflytande eller proxykrig.  

Efter Sovjetunionens sammanbrott och kalla krigets slut kom USA att helt dominera de internationella förhållandena med stöd av sina västallierade. Världsordningen blev unipolär. 

Under senare år står som bekant denna världsordning under press, främst på grund av Kinas allt starkare position ekonomiskt och geopolitiskt. Också Rysslands krig i Ukraina utmanar ”den internationella säkerhetsordningen” som det brukar heta men som egentligen inte är annat än den unipolära västliga världsdominansen. Kina liksom Ryssland hävdar att de eftersträvar en multipolär världsordning med några spridda maktcentra. Och någonstans där är vi sedan ett antal år, men det är uppenbart att den ryska invasionen varit helt avgörande för Europa. Stubb brukar citera Lenin för att peka på dess betydelse: ”Det finns decennier då ingenting händer, och veckor då decennier händer” . 

Alexander Stubb argumenterar i sin bok för en multilateral världsordning, alltså en ordning där världen inte domineras av någon enskild stat eller av ett fåtal stater utan i stället tar hänsyn till alla staters legitima intressen. Och det kan bara åstadkommas genom att bygga eller reformera internationella institutioner i denna anda. ”Ingenting är möjligt utan människor, men ingenting består utan institutioner”, som Jean Monnet, en av EU:s grundare, sade. 

Maktens triangel, det globala Väst, Öst och Syd, lutar betänkligt mot Väst idag, men Öst häver sig allt snabbare upp i kraft av Kinas ekonomiska och geopolitiska framsteg medan Ryssland på sin höjd bevakar sin position men kanske kan stärka den om västs position försvagas. Jag upplever Stubb som övertygande när han menar att den strategiskt viktigaste frågan för Väst – och för världen – är hur vi hanterar Syds anspråk på inflytande i en framtida världsordning. Det är tydligt att det globala Syd inte agerar i samklang med Väst idag. Exempelvis har EU haft svårt att få länder i Afrika och Latinamerika att ställa upp på sanktioner mot Ryssland under det ryska angreppskriget mot Ukraina. Faktiskt är det inte ett enda land utanför det globala Väst som deltar. Visserligen röstade de flesta länderna i FN:s generalförsamling för att fördöma invasionen 2022, medan flera av de tongivande i Syd, såsom Indien och Sydafrika, lade ned sina röster. De bevakar helt enkelt sina intressen. Många av dessa länder, skriver Stubb, uppfattar Ryssland som en mer konstruktiv och mindre krävande partner än många västländer, särskilt de med kolonialt förflutet. Dessutom har många nära handelsförbindelser med Ryssland. 

Syds position kommer sannolikt att vara helt avgörande framgent; i någon mening kan de bli tungan på vågen mellan Väst och Öst, såvida inte multilateral världsordning tar form och institutionaliseras. 

En värdebaserad realism

I den utrikespolitiska filosofin brukar man tala om två olika synsätt som vägledande för hur man förhåller sig till världspolitiska frågor: Idealism eller realism. Idealisten (eller utopisten) utgår från vad denne anser vara universella ideal, såsom demokrati, mänskliga rättigheter osv, och menar att politiken ska anpassas till dem. Realisten anser att politiken i stället ska anpassas från verkligheten som den är. Det är viktigt att här förstå att varken det ena eller andra synsättet enkelt kan betecknas som gott eller ont. Många försvarare av kolonialismen ansåg sig nog vara idealister som skulle fostra ”de primitiva folken”. 

Alexander Stubb är pläderar för en värdebaserad realism som han ser som ett verktyg anpassat till nuvarande världsläge. Väst består nästan uteslutande av liberala demokratier till skillnad från Öst och Syd, där mer eller mindre auktoritära regimer dominerar även om det finns stora och viktiga undantag. Med värdebaserad realism avser Stubb en uppsättning universella värden grundade på frihet, grundläggande rättigheter och internationella regler, som tar hänsyn till den globala mångfaldens realiteter som olika nationers kultur och historia. Väst bör förstås hålla fast vid sina demokratiska värden samtidigt som man inser att världens problem inte kommer att lösas utan att komma till tals på jämbördig fot också med auktoritära regimer i Öst och i synnerhet Syd. 

År 1989 stod världen och vägde. Kalla kriget var slut och Francis Fukuyama skrev sin bok med den berömda titeln Historiens slut. När sovjetsystemet fallit såg han framför sig hur den liberala demokratin skulle med sin överlägsenhet erövra världen. Så blev det inte. Stubb menar att Väst gjorde fatala misstag, inte minst i sitt förhållande till Ryssland, det fallna imperiet som förlorat sin plats i världen. Stubbs optimistiska förhoppning är att Väst lärt sig något sedan dess och söker kompromisser som leder till fred, säkerhet och välstånd samtidigt som vi håller fast vid demokratiska värderingar.