”Visa mig din bokhylla så ska jag säga dig vem du är”, är en gammal och nog ganska sliten sentens som väl knappast heller har särskilt mycket sanning i sig. I dag har dessutom bokhyllan sorterats bort från allt fler svenska hem, åtminstone sådana bokhyllor som innehåller böcker. Detta om man får tro det radioinslag jag lyssnade till häromdagen där reportern med begränsad framgång letade bokhyllor på Älvsjö möbelmässa. Branschens företrädare förklarade att folk knappast köper bokhyllor i dag. I inslaget drogs slutsatsen ungefär att boken förlorat sin aura och bokhyllan sin status.

Jag vet inte om min boksamling säger besökaren något om vem jag är, men säkert något om mina intressen och val genom åren. Dels talar mängden om att läsande varit viktigt för mig och dels talar innehållet i hyllorna om att mitt läsande ungefär till knappt hälften varit skönlitteratur och till knappt hälften facklitteratur, särskilt inom historia och samhällsvetenskaper samt att där funnits ett intresse för essäer av skilda slag. Böckerna är viktiga för mig; de ger mig minnen och skapar trivsel. En del kanske också ser ett uns fåfänga hos mig, där bokhyllan kanske ska demonstrera ”snille och smak” – alltså en sociokulturell markör. Må så vara. Dock använder jag en hel del böcker då och då för att kolla upp något eller för att ta del av något resonemang. Men de flesta kommer sannolikt aldrig att läsas igen. Livet är för kort. Ändå vill jag inte göra mig av med dem. Visst kastar jag ibland böcker, men då endast för att de mer passar som skräp eller helt har förlorat sin relevans.

Hur jag än ser på detta så har böckers värde, generellt sett, onekligen devalverats. På återvinningen kan man köpa en full kasse böcker för en tjuga. Och så detta med frånvaron av bokhyllor i ett modernt hem. När en vän till mig skulle sälja sitt hus så tyckte mäklaren att han skulle plocka ned de välfyllda bokhyllorna som tycktes störa den visuella uppfattningen av rummen för presumtiva köpare.

Men visst, man kan läsa mycket utan att samla böcker i bokhyllor. Man kan låna på bibliotek, lyssna på ljudböcker, abonnera på digitala böcker och – när det gäller sakprosa – ta del av information via sociala medier etc. Dock: läsandet i alla former minskar i Sverige sedan 1980-talet, särskilt bland yngre och i synnerhet bland unga män, visar Kulturrådets statistiska jämförelser. Som både orsak och följd till detta så minskar också läsförståelsen dramatiskt bland skolelever. Det är egentligen bara inom en grupp där läsandet i stället ökat: äldre kvinnor. Men de köper kanske inte nya bokhyllor.

Spelar det minskade läsandet någon roll? Det finns sannolikt ingen evidens för att man blir en bättre människa av att läsa. Historien myllrar av storläsande makthavare som knappast blivit berömda för sin godhet liksom av illitterata människor som gjort de mest storartade och osjälviska handlingar. Ändå tror jag att alla har en potential att bli mer empatiska genom att ta del av andras berättelser. Men empati är ett neutralt begrepp som betecknar förmåga att sätta sig in i andra människor känslor. Empati kan således användas för såväl goda som onda syften. Självklart är det också så att saklitteratur ger läsaren kunskaper, kanske också klokskap. Sociala medier kan knappast ersätta boken (som naturligtvis kan vara digital). Endast i böcker möter man grundliga resonemang och slutledningar till skillnad från sociala mediers rapsodiska information.

Jag hoppas att den läsrörelse som ändå finns bland en del opinionsledare, lärare och andra med inflytande bär frukt. De vore, åtminstone i mina ögon, samtidens och framtidens hjältar. Kanske kan vi snart se fler bokhyllor på möbelmässorna och i bostadsannonserna.

Evolutionsteorin lär oss att påfågelhannens färgsprakande fjäderskrud utvecklats genom att hannar med större färgprakt lockar artens honor så att hannen därmed får möjlighet att sprida sina gener vidare, varpå färgprakten blivit alltmer abnorm. Emellertid lär oss samma teori att påfåglar som art därmed får allt svårare att överleva, eftersom hannarna i sin lyskraft blir allt lättare för rovdjur att upptäcka.

Naturen är inte ond, inte god och uppenbarligen inte alltid särskilt rationell; en utvecklingsprocess leder ibland till undergång. Det som är gott för den ena eller andra individen kan visa sig ont för kollektivet.

Idéhistorien uppvisar många exempel på tankegångar som förutsätter att samhällsutvecklingen mår bäst av att få sköta sig mer eller mindre själv. Ibland har sådana ideologer också lånat vetenskaplig auktoritet från Darwins evolutionsteori och kallats socialdarwinister och menat att konkurrensen mellan individer, kollektiv och nationer styr – och bör styra.

I sin extrema form kom detta synsätt till uttryck i nazismen. Men utan alla jämförelser i övrigt finns tankegodset också i varierande grad inom den politiska ekonomin och särskilt inom ”nyliberalismen”, där – kanske lite förenklat – marknaden förväntas att lösa det mesta till det bästa genom ”en osynlig hand” och där politiska ingrepp, till exempel genom skatter, offentlig verksamhet och stöd till de utsatta, vanligen är av ondo – och resultatet förskräcker i sådana kapitalistiska samhällen som mer eller mindre helt anammat detta synsätt.

Också inom marxismen finns ett politiskt evolutionstänkande, men med en annan utgångspunkt. Där tänkte (eller tänker) man sig – åter lite förenklat – att samhället historiskt utvecklats genom ett antal stadier genom klassernas kamp och rör sig med en naturlags konsekvens mot ett klasslöst kommunistiskt samhälle, dock inte med någon osynlig hand utan med en väl så synlig; proletär revolution och proletär diktatur ansågs nödvändiga för att nå slutstadiet – och resultatet förskräckte i realsocialismens länder.

Naturens evolution får inte vara förebild för samhällsutveckling. Dock kan man hoppas på att samhällets evolution gynnar sådant som de flesta av oss finner gott och som samlas bakom begrepp som frihet, fred och demokratiska rättigheter. I ett sådant samhälle gör sig inte mänskliga påfåglar besvär med att enbart för sin egen skull ståta med sin prakt till förfång för folkflertalet. Tyvärr finns alltför många påfåglar med en skrud av girighet och maktfullkomlighet i vår samtid. Men för att gynna en god samhällsevolution krävs en genomgripande uppslutning kring upplysning och humanistiska värden samt att giriga påfåglar avkläds sin orättmätiga fjäderprakt, som endast berikar dem själva och göder en populistisk längtan förinta ett inbillat eller verkligt etablissemang.

Vad är hundra år? Ett ögonblick i mänsklighetens historia, ett drygt människoliv eller en tidrymd för lite mer än tre generationer.

Vi skriver snart 2018, ett år som säkerligen kommer att innehålla hundraåriga tillbakablickar till en tid som så avgörande formade vår värld. Året 1918 avslutades första världskriget med vapenstillestånd. Tiotals miljoner hade mist livet.

”Aldrig mera krig”, skanderades från otaliga talarstolar. Men kriget och freden sådde frön till skeenden som i sin blomning kom att prägla vår historia till denna dag; till nya krig, totalitära diktaturer och etniska konflikter, men också till demokrati samt till enastående utveckling av vetenskap, teknik och välfärd.

År 1918 stod historien och vägde i land efter land. I vissa länder togs avgörande steg mot demokrati, såsom i Sverige där det beslutades om allmän och lika rösträtt som också inkluderade kvinnor. I Finland började de blodiga uppgörelserna mellan ”vita” och ”röda” som en spegelbild av inbördeskriget i den tidigare herrestaten Tsarryssland. I det revolutionära Ryssland konstituerades så småningom den kommunistiska regimen i område efter område för att till sist bli Sovjetunionen. I det besegrade Tyskland godtogs snart en fredsuppgörelse som lade grunden till ett missnöje som nazisterna kunde exploatera. Samtidigt upplöstes Donaumonarkin och en rad nya statsbildningar proklameras inom det gamla kejsardömet.

Idag, hundra år senare, har inget storkrig drabbat Europa på mer än sjuttio år. Men vapen har skramlat och begränsade krig har utkämpats, delvis med rötter från den värld som formades efter första världskriget. Sovjetunionen använde fram till 1989 militärt våld och hot för att kontrollera sina satellitstater i östra och centrala Europa. Inbördeskrig efter etniska gränser drabbade Jugoslavien som var en skapelse av fredsuppgörelsen 1918. Under dessa hundra år, särskilt under ”det kalla kriget” har också USA blandat sig i konflikter i när och fjärran och understött diktaturer och blodiga krig, med Vietnamkriget som det främsta exemplet.

Liksom 1918 står historien och väger på nytt i Europa, i land efter land. Ska utvecklingen gå mot demokrati, minskade klyftor, internationalism och fred eller mot auktoritära regimer, ojämlikhet, nationalism och krig? Vår store granne i öst förskräcker genom diktaturfasoner och krigshandlingar mot grannländer. Samtidigt har högerpopulismen gjort sig stor och mäktig i flera länder, även i Sverige. När så också det stora riket i väst – som har avgörande inflytande i Europa genom vapen och pengar –valt en ledare som är demagogin och populismen personifierad, finns det skäl till stor oro.

Hundra år, ett ögonblick i mänsklighetens historia – ja. Men även det korta och lilla kan bära frö till framgång eller motgång. Förhoppningsvis blir 2018 ett år då allt fler ögon öppnas för att gynna demokrati, humanism och välfärd för alla.

Så har det hänt igen, en elev dödad på sin skola, denna gång på Enskede gymnasium genom knivhugg utdelade av en annan person.  En misstänkt har gripits och anhållits. Mer än så vet jag inte om omständigheterna till det fruktansvärda dådet, men blir väldigt berörd över att något sådant kan ske i en skola. Jag känner förstås starkt med elevens familj och släkt långt borta i öst liksom med elever och personal på skolan.

Jag vistades på Enskede gymnasium under ett par dagar i våras för att utbyta erfarenheter om arbete med introduktionsprogram och nyanlända. Där mötte jag mycket engagerad och kompetent personal som arbetade hårt för att utveckla skolan och dess undervisning, liksom jag träffade positiva elever som ambitiöst tog sig an sitt lärande.

Det fanns dock ett förhållande som förundrade mig, att Stockholms stad har valt att organisera sin gymnasieverksamhet så att Enskede gymnasium endast har introduktionsprogram med i stort sett bara nyanlända ungdomar. Hur har man tänkt? Tror man verkligen att det är till fördel för integrationen?

Jag vill absolut inte koppla knivdådet till detta förhållande; det skulle ha kunnat ske i vilken skola som helst. Men språkutveckling och social integration för nyanlända kan knappast fungera optimalt i en miljö där man inte har kontakt med svenskfödda ungdomar. Särskilt i en tid som nu, när oron för avvisningar är stor, kan den sociala skolmiljön bli bottenlöst orolig och ångestfylld när den i stort sett endast består av nyanlända ungdomar.

SVT-reportaget Tvärvändningen skildrar på ett utmärkt sätt de snabba kasten i svensk asylpolitik, ger bakgrundsteckningar och låter olika ledande politiker argumentera för sina ställningstaganden. Ändå är det något som saknas. Ingenstans diskuteras frågan om vilket ansvar vårt land och dess beslutfattare har för de människor som sökt sig hit under en tid när asylpolitiken var betydligt generösare men vars ärenden prövas enligt den nya lagstiftningen och en striktare tillämpning. Låt mig kort rekapitulera några avgörande händelser och skeenden.

Norrmalmstorg, Stockholm, den 16 augusti 2014. Statsminister Fredrik Reinfeldt håller sitt sommartal och säger: ”Nu vädjar jag till svenska folket om tålamod, om att öppna era hjärtan för att se människor i stark stress med hot mot det egna livet som flyr, flyr mot Europa, flyr mot frihet, flyr mot bättre förhållanden.”

Bakgrunden till talet var förstås de växande flyktingsströmmar som nådde Europa längs riskfyllda vägar över hav och land från krig, oro och ekonomisk underveckling.

Så kom 2015. Reinfeldt hade förlorat regeringsmakten och tvingats åse hur de invandrarfientliga Sverigedemokraterna fick 13 procent av riksdagsrösterna, varav många tidigare hade sympatiserats med Reinfeldts parti. Socialdemokraterna bildade regering med Miljöpartiet och ingenting förändrades i asylpolitiken.

Medborgarplatsen, Stockholm, den 6 september 2015. Statsminister Stefan Löfven håller tal vid manifestation för flyktingar: ”Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig, solidariskt och gemensamt. Mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt när nöden är stor.”

Men så, drygt två månader senare, den 24 november 2015, utannonserade regeringen en dramatisk skärpning av asylpolitiken genom gränskontroller, tidsbegränsade uppehållstillstånd, inskränkning av anhöriginvandring, hårdare krav för ”ömmande omständigheter” osv. Man sade att man lade sig på europeisk miniminivå.

Bakgrunden är välkänd. Under året hade ca 160 000 människor sökt asyl i Sverige, varav de flesta anlände under höstmånaderna. En fjärdedel av de asylsökande var ensamkommande barn och av dessa var två tredjedelar afghaner, nästan uteslutande pojkar. Bland EU-länder hade Sverige tagit emot en oproportionerligt stor andel och svenska krav mot andra EU-länder att ta ansvar för situationen klingade ohörda. Dessutom visade svenska opinionsmätningar att sympatierna för Sverigedemokraterna ökade oroväckande, särskilt bland LO-medlemmar. Många rapporter kom också om kommuner som hade svårt att hantera att på ett värdigt sätt ta hand om de asylsökande.

Man kan diskutera i det oändliga det som antyddes i programmet, att det under lång tid funnits en ovilja att diskutera invandringspolitik av rädsla att spä på invandringsfientlighet. Man kan också förstå argumenten bakom vissa lagändringar 2015 för att minska Sveriges dragningskraft bland asylsökande. Men vad som är svårare att förstå är att Sverige inte tar ansvar för den relativt generösa asylpolitik som bedrevs fram till 24 november 2015. Den har lockat många flyktingar, inte minst ensamkommande barn, att välja just Sverige. Här kunde man få permanent uppehållstillstånd samt bra utbildning och bra samhällsservice i övrigt. Här kunde man satsa hårt på sina studier eller i sitt arbete för att forma sig en framtid och ge tillbaka till sitt nya hemland.

En bärande princip i ett rättssamhälle är att lagstiftning inte får vara retroaktiv. Därför är det rimligt att kräva att de asylsökande som anlände under den gamla lagstiftningen och då var under 18 år ska få stanna i vårt land. Detta amnestikrav ställs av allt fler organisationer och enskilda – inte minst från människor som professionellt eller ideellt lagt ned all den energi de mäktat med för att integrera dessa människor i vårt samhälle.

I mitt arbete har jag kommit i kontakt med många av dessa ungdomar. Jag är övertygad om att vårt land skulle vinna på en amnesti, kulturellt, socialt och ekonomiskt, vid sidan av den moraliska vinst det innebär att stå upp för rätt och människovärde.

Dilsa Demirbag-Sten hyllar den stora staden i sin krönika i Dagens Nyheter: ”Det är när människor och deras tankar möts som den nödvändiga dynamiken uppstår för att nya idéer, innovationer och verksamheter ska komma till stånd. I skogen, på berget eller i andra isolerade miljöer händer inte mycket”.

Visst har Dilsa rätt i storstadens betydelse för tankeliv genom de större möjligheter till möten mellan människor, erfarenheter och kulturer som där finns. Så var det i antikens Athen, dit människor från stora delar av Medelhavsområdet strömmade. Så var det i renässansens Florens, i 1800-talets Paris och i de senaste hundra årens New York eller Los Angeles, för att nämna några exempel. Och så har det också varit i vår provinsiella huvudstad, Stockholm.

Jag hyser stor respekt för Dilsa, inte minst för hennes arbete med skrivarverkstäder för ungdomar. Hon borde dock ha funderat lite vidare innan hon så totalt misskrediterade landsbygden. Erfarenheter och berättelser från skogen, berget och andra ”isolerade miljöer” har gett oss några av de främsta författarskapen i vårt land. Kan vi tänka oss en Lagerlöf, en Fröding, en Martinsson, en Ahlin, en PO Enqvist – ja, listan kan göras lång – utan skogen eller berget, utan åkern eller havet, utan bruket eller byn?

Dock behöver tankar mötas. Många av dessa författarskap har blommat ut när de mött staden, där de i möten med andras erfarenheter förstått att det visst hände mycket i deras isolerade ursprungsmiljö som var värt att återberätta.

Om vi också blickar bortom de kulturella aspekterna och studerar de tekniska innovationer och den entreprenörsanda som en gång grundlade det svenska välståndet så bör vi nog inte bara leta i de stora städerna utan lika mycket på landsbygden. Sveriges industrialisering tog inte form i Stockholm utan längs älvarna och i bergen i Norrland.

Jag tror att Sverige behöver såväl en levande landsbygd som stora städer. Det är på många sätt i landsbygdens och småorternas mylla erfarenheter görs, tankar föds och idéer formas som dock behöver stadens möjligheter till möten för att nå sin fulla kraft.

Wedding i Berlin februari 1927. Joseph Goebbels talar inför en tusenhövdad skara. En femtedel är medlemmar i kommunistpartiet. De har naturligtvis infunnit sig för att störa mötet. Wedding är deras stadsdel, ett fäste för det kommunistiska partiet. Så här kunde man sjunga:

Roter Wedding, grüßt Euch, Genossen,
Haltet die Fäuste bereit.
Haltet die roten Reihen geschlossen,
Dann ist der Tag nicht mehr weit.
Schon erglüht die rote Sonne,
Flammend am Horizont.
Kämpft, Genossen, Sturmkolonne.
Rot-Front! Rot-Front!

Nazisterna är fortfarande få; endast ett par tre procent av befolkningen medan omkring tio procent är kommunister, trettio procent socialdemokrater och ungefär lika stor andel kan nog anses vara liberaler. En stabil tysk antinazistisk majoritet alltså. Och Berlin är dessutom en kosmopolitisk, kulturellt sprudlande, stad. Där finns också en tredjedel av landets judar. Många av dem har flytt till det mer fördomsfria Tyskland från pogromer i öst.

Men nu är det alltså Goebbels som talar. Han har bara varit nazist i ett år men hans häcklande mot Versaillesfreden, judar och kommunister entusiasmerar de ditresta nazisterna. Hans avsky mot kommunism grundar sig inte på kritik mot sådant som arbetarkamp, planekonomi och totalitarism. Sådant förstår han; han är ju nationalsocialist. Nej, det är marxismens liberala, kosmopolitiska och internationalistiska sida han häcklar. För honom, liksom för hans Führer, är judendom, marxism och den nesliga Versaillesfreden olika sidor av samma förräderi mot den germanska tanken.

Snart bryter våldet lös. Nazister och kommunister drabbar samman. Stolar, ölkrus och bord flyger genom luften. Intresserade åskådare flyr. Polisen är maktlös. Mötet upplöses i blod.

Mötet i Wedding var inte i sig någon avgörande historisk händelse, men mötesvåldet blev till ett mönster. Nazisterna provocerade i kommunistiska fästen och kommunisterna lockades till slagsmål. Också socialdemokrater drabbade ofta samman med nazistiska SA. Liksom nazisterna hade också socialdemokraterna och kommunisterna paramilitära uniformerade organisationer med uppgift att skydda de egna eller angripa de andra. Inom SA hade nazisterna samlat män som ofta hade en våldsam bakgrund, från socialt utsatta miljöer. Här kunde de finna kamratskap och vinna respekt.

Men nazisterna slogs inte bara. De delade ut flygblad, satte upp soppkök och samlade in pengar till behövande. De byggde upp organisationer för friluftsfrämjande, kvinnorörelse, och ungdomsverksamhet.

Några år senare var nazistpartiet en bred politisk rörelse som lockade en tredjedel av befolkningen till valurnorna. Hermann Göring kunde 1932 äntra tribunen som riksdagens talman och Adolf Hitler var ett år senare rikskansler. Inom kort avvecklades Weimarrepubliken och dess demokratiska institutioner. Machtübernahme. Resten är känd historia.
Bakgrunden till de nazistiska framgångarna från en marginell rörelse som attraherade ett fåtal extremister till en massrörelse som stöddes av breda grupper, dominerade av självägande bönder i protestantiska områden och medelklass i städerna, är mångfacetterad. Självklart var världsdepressionen 1929-32 av stor betydelse, men viktigt var också att nazistpartiet blev normaliserat i andras ögon; en rörelse man kunde diskutera och förhandla med, inte minst för att mota hotet från Ernst Thälmanns kommunistiska parti som ju, liksom andra kommunistiska partier, var en sektion av Kommunistiska Internationalen, dvs under Stalins kontroll. Viktigt var också att kommunister och socialdemokrater inte kunde samarbeta. Kommunistiska Internationalen hade ju 1928 pekat ut socialdemokraterna som politiska huvudfiender. Först 1935 försökte man skapa en enad front mot fascism och nazism. Socialdemokraternas agerande var inte så mycket klokare.

Vad kan vi lära av denna historia? Jag tror att demokratiska partier aldrig får normalisera politiska rörelser som hotar grundläggande liberala värden som exempelvis vår strävan efter alla människors lika värde. När vi idag har ett parti som är riksdagens tredje största parti och, trots sin politiska retorik endast existerar för ett enda mål, att begränsa flykt och invandring till Sverige, så får inte det partiet behandlas som ett parti bland andra förutom det som måste göras i det demokratiska systemet. Jag tror vidare att de antirörelser som med våld angriper nazist- eller SD-möten spelar dessa partier i händerna. Slutligen tror jag att SD och t.o.m. ännu mer extrema rörelser, måste behandlas med liberala konstitutionella principer. De ska tillförsäkras grundlagsskyddade demokratiska rättigheter. Det demokratiska samhället ska inte ge dem den näring de lever av, att framstå som antietablissemang utan rättigheter. Vi bör också ta debatten, som det numera heter. Då menar jag att också invandrarfrågorna måste diskuteras på ett seriöst sätt av demokratiska partier och individer utifrån ett perspektiv som står fjärran från SD:s människofientliga idéer.

Nazisterna växte i en näringsrik mull av bräckliga institutioner i en ung demokrati, våld på gator och torg och oförmåga från andra partier att se deras potential samt under inflytande av den internationella ekonomiska och politiska utvecklingen. Ovarsamt politiskt agerande och svenska utmaningar i en globaliserad värd kan vara den mull som SD växer i.

Gazas befolkning är sannerligen ett plågat folk. Deras ”land” är i praktiken ett fängelse med taggtrådsgränser bevakade av israeliska och egyptiska fångvaktare. Deras bostäder, skolor och sjukhus angrips och massakreras av den israeliska krigsmakten. Deras islamistiska regim bedriver en självförintande politik med provokationer mot en överlägsen fiende. Andra muslimska stater i regionen ser Gazas befolkning endast som brickor i ett spel om makt och inflytande, ibland påhejade av den ena eller andra stormakten. Om bakgrunden till det nuvarande skeendet kan man orda länge och alla sidor kan hitta historiska, religiösa och etiska argument för att rättfärdiga sitt agerande. Till sist måste dock varje möjlighet till en lösning av konflikten landa i några oavvisliga krav: För det första måste alla parter acceptera en tvåstatslösning, med en av alla erkänd israelisk stat och en lika erkänd palestinsk stat. För det andra måste Israel ge upp de ockuperade områdena och naturligtvis de israeliska bosättningarna inom området. För det tredje måste världssamfundet understödja en utvecklingsplan för området med investeringar i demokratiska institutioner, näringsliv, infrastruktur och utbildning.

Ja, jag vet att fredsplaner med liknande innehåll aktualiserats och avvisats vid många tillfällen sedan det första kriget 1948. Jag förstår också att det är tämligen utopiska krav i dagsläget. Ändå menar jag att detta måste upprepas om och om igen, och att ingen part borde räkna med vårt stöd för sin sak utan dessa villkor.

Visst kan vi protestera på gator och torg mot den nu pågående israeliska aggressionen och uttrycka vår avsky mot hur oskyldiga barn och vuxna offras på den väpnade politikens altare. Men i längden fordrar ett ansvarsfullt agerande att man också ser bjälken i den andres öga och förstår att en regim som håller det egna folket som gisslan inte bör räkna med ett villkorslöst stöd.

Träffade en äldre man i småbåtshamnen. Han verkade på alla sätt vara en trevlig bekantskap på det där hjälpsamma, pratsamma och trivsamma sättet. Vi började prata som man ofta gör i små hamnar och samtalet handlade förstås inledningsvis om båtar och båtbestyr, men kom snart att utvecklas till ett allmännare tankeutbyte. Ord lades till ord och min nye bekantskaps tankegods girade allt kraftigare mot styrbord där jag inte kunde se annat än livsfarliga undervattensgrund. Mina varningar fick honom inte att hejda sig utan han blev tvärtom allt djärvare i sin färdriktning. Han visade sig hysa de grövsta fördomarna om invandrare och det fanns knappt en vandringssägen om invandrare som inte han torgförde, trots att han sade sig ha en ”negerkompis”. Mina positiva erfarenheter av invandrare i gymnasieskolan eller i vuxenutbildningen fick honom inte att byta kurs och inte heller mina vädjanden om solidaritet med människor som farit illa av krig och förtryck. Inte heller mina invändningar mot hans anekdotiska bevisföring eller mina historiska exempel fick honom på rätt köl. Vad gjorde jag? Bad honom fara åt helvete eller förlisa på något stenigt grund? Nej, jag fortsatte stillsamt samtalet och vi skiljdes så småningom i god ton, vilket gjorde mig ganska nöjd. Jag tror på ett samhälle där olika kulturer kan mötas, men också där människor med olika uppfattningar kan samtala – även om det handlar om fördomar och människovärde. Alternativet förskräcker.

 

Under två dagar har jag deltagit i SETT-mässan i Kista med utställningar och seminarier ”för det moderna och innovativa lärandet”, vilket i detta sammanhang främst betyder IT-pedagogik. Jag lämnade mässan med blandade känslor. Flera seminarier var bra med goda praktiska exempel på hur lärare arbetar för att utveckla undervisningen med hjälp av datorer och internets enorma resurser. Andra seminarier gjorde mig bekymrad, som att den moderna utbildningsvetenskapliga forskningen och den senaste tidens skoldebatt i PISA-resultatens efterföljd gått föreläsarna spårlöst förbi.

Vad säger man till exempel om den ITK-pedagog från Staffanstorps kommun som efter en förenklad historisk exposé om lärandets historia hamnar i en vision som sammanföll med vad som för ett par år sedan stod på samma kommuns hemsida? 

”En skola som är framtiden har inte klasser, lektioner eller stadier, elever eller lärare. Den har i stället en oerhört komplex miljö där människor pusslar med sig själva, sina avsikter och sina resurser för att komma ut ur dagen rikare än de kom in. I en sådan miljö är planering fullständigt underordnad förmågan att skapa något nytt och värdefullt för stunden”

Någon klokare person i Staffanstorp har sett till så att texten inte finns kvar, men visionen citeras med gillande av professor Tomas Kroksmark i Den trådlösa pedagogiken – en bok som, enligt författaren, är skriven ”på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet”.

Vilken forskning styrker denna önskebild av skolan? Tvärtom pekar internationell utbildningsvetenskap på hur viktigt det är med struktur, planering, tydliga mål samt lärares ledarskap och förhållningssätt – ja, även på ordning och reda med tydliga roller. Analysen av de svenska elevernas allt svagare PISA-resultat pekar i samma riktning.

Jag skulle inte vara så bekymrad över vad en pedagogikprofessor eller en ITK-pedagog från Staffanstorp tycker om det inte vore så att deras tankar uppenbarligen väcker sådan entusiasm. Applåderna från hundratals lärare under seminariet är inte bara artiga.

Samma entusiasm upplever jag under en föreläsning av Stephanie Hamilton som är evangelist inom lärande på Apple i USA. Ja, hon kallar sig ”evangelist” och många i publiken är frälsta. Hon använder huvuddelen av tiden till att visa på fysiska lärmiljöer från skolor världen runt som har det gemensamt att de liknar klassrum så lite som möjligt. Visst, mycket ser trevligt ut men åter: vilken forskning stöder hon sig på?

Jag som hunnit med mer än tre decenniers skolutveckling känner igen visionerna från sjuttio- och åttiotalen. Det finns ett ord för dessa tankemönster: flum! Ett ord jag i och för sig ogärna använder eftersom det är så oprecist, men här kommer jag inte på något bättre. Jag upplever att den tidens flum har fått en renässans genom datorernas och internets intåg i skolvärlden, som att kunskapsutveckling sker på ett kvalitativt avgörande annorlunda sätt i dag än förr. Sven-Erik Liedman, som ju inte gjort sig känd som någon anhängare av dagens stramare skolutveckling skrev en gång: 

”Varje enskild människa måste lära sig allt från nollpunkten. Hon kommer inte till världen med släktets samlade kunskap och kultur i sin utrustning och vet inte mer om Bach eller Einstein än stenåldersbarnet gjorde. Hon måste steg för steg inhämta allt det hon kan behöva och önska sig av kunskaper. Informationer kan inte direkt kopieras in i henne (det är en teknikutopi som lockar en del fantaster), och däri skiljer hon sig från datorn. Hon måste lära sig.”

Självklart betyder IT-utvecklingen mycket för undervisningen och lärandet. Oändliga mängder information finns bara några knapptryck bort, samarbete mellan lärare och lärare, elev och elev samt lärare och elev kan nu också ske virtuellt med frihet i tid och rum, arbetsresultat kan redovisas i alla upptänkliga format och t.o.m. publiceras med hela världen som potentiella mottagare etcetera, etcetera. Några seminarier visade också upp utmärkta exempel på detta; hur man med internetresurser lyckats nå långt för att utveckla lusten att lära med förbättrade resultat som självklar konsekvens. 

Jag tycker också att man ska tillåta sig att vara visionär, men visionerna måste baseras på modern forskning. Ja, jag tycker t.o.m. att vi ibland ska lyssna till en del fantaster liksom till Kroksmark, som till skillnad från ovanstående också har en del viktigt att förmedla. Och jag har också inbjudit honom till vår gymnasieskola. Men som publik bör vi alltid hålla en kritisk distans och pröva det mot forskning och erfarenhet – här som alltid annars.