Att vinna slaget men förlora kriget. Kanske en sliten metafor, men kan – om det vill sig illa – passa bra för Jonas Sjöstedts hot om misstroendevotum mot arbetsmarknadsministern Eva Nordström. Sannolikt kommer hotet att leda till en mildare reform av Arbetsförmedlingen. Reformeringen var ju knappast en idé från regeringen utan i stället Centerpartiets, som säkert själva fått kalla fötter när de sett hur åtgärderna slår mot landsbygden. Den libertarianska Stureplanscentern har så att säga missat att ta hänsyn till Centerns traditionella väljarbas i mindre landsbygdskommuner. 

Jonas Sjöstedt kan mycket väl triumfera. Han ser framför sig hur han slagit en röd kil i januariöverenskommelsens regeringspolitik. Han bedyrar att han egentligen inget har emot Eva Nordmark som minister. Slaget gäller egentligen regeringens samverkan med C och L via januariöverenskommelsen, en samverkan som han faktiskt låtit passera vid regeringsbildningen. Men V har känt sig marginaliserat sedan dess och nu grep man tillfället att gå till attack.

Slaget kan man alltså vinna, dock i en ohelig allians med M, C, KD och SD som ju slutit upp bakom hotet. Jonas Sjöstedt som förbannat varje uns av samverkan med SD har alltså kallt räknat med SD:s stöd. Annars skulle misstroendevotumet inte ha majoritet i riksdagen. 

Jonas Sjöstedt har genom sitt agerande bidragit till att SD har kunnat ta ytterligare ett steg in i värmen och – tillsammans med KD och M – fått framstå som bekymrade över neddragningarna i Arbetsförmedlingen fast de har helt andra syften med ett misstroendevotum. Så förlorar V kriget mot de krafter som annars brukar framhållas som V:s huvudfiender.

Hotet kan också leda till att regeringen avgår. Talmannen kommer då att vända sig till högerpartierna för att sondera möjligheten att bilda en ny regering. Med tanke på den senaste tidens kärleksmöten mellan KD, M och SD, jämte L:s vacklan och C:s vägran att samverka med V, så skulle vi då kunna få en regering av helt annan art.  Det är ett krig som inte får förloras.

Se där, nu har Ulf Kristersson, liksom tidigare Ebba Busch Thor, haft överläggningar med Jimmy Åkesson. Inget att förvåna sig över; det har legat i tangentens riktning. Borta är den moderata liberalismen liksom den kristdemokratiska humanismen. Fram växer ett block av reaktionär konservatism och nationalism där de dagspolitiska ställningstagandena är som fartyg på ett stormigt hav. Än dras det med den ena vågen, än den andra, men destinationen är given: makten ska bli deras och Sverige ska styras av värderingar som till helt nyligen var obsoleta i vårt land. 

Kristersson vill gärna vara skutans kapten och troligen låter den smarte Åkesson honom spela den rollen för att blidka en kvittrande Busch Thor eller en vankelmodig Nyamko Sabuni. Men Åkesson kommer nog att vara styrman och sätta kursen i kraft av sina starka opinionssiffror. Som vi gång efter annan sett är SD:s politiska ställningstaganden inte bara som en båt på stormigt hav utan snarare som en dagslända en stilla sommar. Ogenerat byter man åsikt om nästan vad som helst utom att Sverige ska vara så invandrarfritt som möjligt.

Hur var det SD-pampen Richard Jomshof sade i sitt Facebookinlägg till den ungernboende järnrörskämpen Erik Almqvist som tyckte SD blivit för mjukt? Jo, jag citerar: ”Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.”

Ja, SD anpassar sig så att de lite mer trögrörliga M och KD kan anpassa sig och kanske rentav L så småningom kan hänga på. Så uppstår en frontlinje mellan konservativa nationalistiska krafter med några klädsamma liberala idéer på ena sidan. Men vad finns på andra sidan? Jag tror att det är hög tid för att blåsa till strid och låta dagspolitiska kontroverser underordnas ett högre mål: att få stopp på den reaktionära anstormningen. Annars är vi kanske snart alla passagerare på den omtalade skutan som likt en Titanic kraschar in i något mycket kallt och hårt. 

Häromdagen skrev jag ett på Facebook och här ett inlägg som kritiserade Skolverkets förslag att stryka antiken och andra historiska epoker och skeenden före år 1500. Inlägget uppskattades och delades av många, vilket jag som gammal historielärare blev väldig glad för. Roligt var det också att skåda hur andra historiker och historieintresserade mobiliserade för att protestera mot förslaget. Och nu har Skolverket backat. Hurra! 

Men det är smolk i glädjebägaren för min del. 

I går gick jag till min gamla arbetsplats, Luleå gymnasieskola, för att hoppa in som lärarvikarie, vilket jag brukar göra vid enstaka tillfällen. Uppdraget var bland annat att ha en lektion om antikens Grekland i en samhällsvetarklass årskurs 1, vilket förstås var särskilt kul denna gång. Glädjen kom dock snart på skam. Efter att jag haft ett inledande samtal om Aten och Sparta fick eleverna några uppgifter och jag tittade i deras lärobok. Chockad upptäckte jag att avsnittet om antiken omfattade endast sex sidor torr text, inklusive bilder och kartor, i en bok på drygt 300 sidor. Antiken omfattar, som bekant, över tusen års historia om Grekland, Romarriket och en mycket annat, som präglat västerländsk och till och med global kultur på många avgörande sätt, liksom samhällsliv, tankemönster, språk etc. ”Redan de gamla grekerna”, ni vet. Att avhandla antiken på sex sidor är överlagt mord på möjligheten till historisk förståelse. 

Läroboken har getts ut av Gleerups förlag, samma förlag som anlitade mig för omkring trettio år sedan. I den lärobok för högstadiet som jag och en kollega skrev tyckte vi oss behöva 48 sidor av drygt 300 för att på ett någorlunda berättande sätt skildra antiken. Även konkurrerande förlag gav ut böcker med ungefär samma prioritering. Förlagets gymnasiebok omfattade då drygt 20 sidor om antiken. 

Visst kan man diskutera prioriteringar, liksom det alltid bör pågå en diskussion om skolans prioriteringar, men sex sidor i stället för drygt 20 eller 48! Något har hänt med historieämnet under tiden. Och som jag skrev i mitt förra inlägg: Minervas uggla flyger först i skymningen. 

I grundskolans kursplan de senaste åren står det tydligt och klart att antiken är ett centralt innehåll i historieämnet. Där står förstås också mycket annat; stoffträngseln är stor. Det är, med det innehållet, omöjligt att ge en god undervisning på de 25 timmar per år som står till buds i årskurs 7–9. 

Gymnasiet då? Skolverket motiverade ju sitt förslag att radera antiken från grundskolan med att alla gymnasieelever läser om antiken. Sex sidor! Fakta är dessutom att det inte står någonstans i någon kursplan i historia för gymnasiet att man ska studera antiken. Där står för historiekursen riktad mot högskoleförberedande program: ”Undervisningen i kursen ska behandla följande centrala innehåll: Den europeiska epokindelningen utifrån ett kronologiskt perspektiv. Förhistorisk tid, forntiden, antiken, medeltiden, renässansen och upplysningstiden med vissa fördjupningar.” (Den dåliga meningsbyggnaden är Skolverkets). Antiken och övriga nämnda epoker ska endast studeras som ett led i ”epokindelning” och innehålla någon vald fördjupning. Och då är kanske sex sidor lagom. Först från 1800-talet finns det mer specifika påbud om vad som ska studeras – och dessa kan sannerligen också diskuteras. 

Det är uppenbart, tycker jag, att förslaget om radering av antiken rört upp en välgörande diskussion som måste vidgas till en större debatt om historieämnets syfte och villkor i såväl grundskola som gymnasieskola. 

För att få en rättvis diskussion vill jag slutligen poängtera att enskilda historielärare naturligtvis ofta tar in annat material är läroboken, men likväl visar forskning att läroböcker styr väldigt mycket, faktiskt mer än kursplaner. Vidare är det möjligt att andra gymnasieböcker gör en annan prioritering. Även Gleerups ger numera ut två andra böcker som jag inte har undersökt.

Tornedalen: där barn jag lekt. Nåja, ett par besök per år blev det under min barndom till min morfar och mormor. Där, vid Torneälvens strand, roade jag mig om somrarna med morfars eka (utan flytväst eller uppsikt) om jag inte satt i kökets kakafoni av obegriplig meänkieli. Det var mormor, mamma och mostrar som ivrigt samtalade – ofta i munter stämning i mun på varandra. Männen var tämligen tysta eller drog sig undan till kortspel i ”salen”. Nej, inte morfar förstås. Han läste tidningen, lyssnade på radio eller gjorde sig ett ärende på gården.  Den matriarkala strukturen förstärktes av att alla mina kusiner på denna sida var flickor. Det blev lite ensamt, tror jag, men minnena är ändå mest ljusa. 

Lite nostalgiskt kantänka återvände jag i går till Tornedalen, från Kukkola till Övertorneå. Det var andra gången på ett par år. Men denna yttersta del av Sverige har sitt egenvärde, personliga minnen förutan. Jag vet ingen annanstans en älv ger sådana vyer längs stora delar av dess sträckning. Det är också svårt att hitta en del av Sverige med lika dramatisk historia. Tänk den finska och sedan svenska medeltida invandringen i detta forna sameland, då de gamla jakt- och fisketrakter förvandlades till bördiga jordbruksbygder och lönsamt handelsområde. Tänk den svenska statsmaktens kolonisering av landsdelen i konkurrens med Ryssland och Danmark. Tänk krigen mellan Sverige och Ryssland, där det sista ledde till att många tornedalingar blev ryska undersåtar. Tänk tyskarnas framfart i finska Tornedalen under andra världskrigets slutfas. Tänk vidare laestadianismen, det språkliga förtrycket, den utbredda fattigdomen osv.

Tornedalen är värd en resa!

Att leva i norr är att leva intensivt, åtminstone sinnligt när man försöker hänga med årstidernas skiftningar. För egen del intensivt men stilla. Under sommaren är jag gärna bunden vid torvan och upplever med förundran hur ängens blommor blommar och blommar ut, hur träd djupnar i sin grönska, hur grönsaker frodas i trädgård och växthus. En del av det som växer hamnar förstås på matbordet till dubbel glädje, alldenstund det är egenodlat men också så gott. Det intensiva solljuset i norr lockar ju fram särskilda smaker.

Sådana kontraster. Medan jag betraktar all spirande rikedom bland grönskan läser jag Svälten av Magnus Västerbro, som handlar om de svåra hungeråren 1867–1869. En ilning av något som liknar skam fladdrar förbi när jag läser och samtidigt betänker hur vi så ofta är missbelåtna i vårt överflöd medan våra anmödrar och anfäder kunde vara helt utan mat under veckor i den iskalla vintern.

Det första hungeråret drabbade norra Sverige särskilt hårt. Det handlade om missväxt förstås, men också om en kallsinnig överhet, girighet och okunskap. Svälten är en bra bok som inte bara inlevelsefullt skildrar katastrofen utan också kunskapsrikt den historiska och ideologiska kontexten.

Det kan tyckas länge sedan och Sverige var ett helt annat land för 150 år sedan, men Magnus Västerbro drar konsekvenser och implikationer ända in i vår tid som vi kan lära oss mycket av. Vi bör inte känna skam över vårt välstånd, men solidaritet med tidigare generationer som bidragit till välståndet och fick – om de överlevde – utstå hunger och köld för att det skulle finnas något som kallades framtid.

”Svenska värderingar”. Ja, ropen skalla: svensk kultur åt alla! Det är i dag inte bara SD som kräver assimilation av invandrare om de ska ha en plats i vårt samhälle; alltfler opinionsbildare har växlat in på samma spår och kräver uppslutning kring något de kallar svenska värderingar. Men vilka är dessa värderingar? Här är debattörerna ofta otydliga, vilket illustrerar de gamla skaldeorden ”det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”. Å andra sidan finns det debattörer som lika dunkelt viftar bort tal om värderingar i vårt samhälle som irrelevant i integrationsdebatten. Det finns ju lagar att följa, tycker de.

Land skall med lag byggas, stod det redan i vårt lands medeltida landskapslagar och det borde väl inte heller i dag vara en särskilt kontroversiell uppfattning. Avgörande för vilka lagar ett samhälle har och hur de utformas är dock de normer och värderingar som är rådande. Lag är kodifierad moral, sägs det. Så fick man enligt medeltidens Västgötalag böta 13 1/3 mark om man dödade ”en svensk eller smålänning” medan man kom undan med 4 mark om man dödade ”en riktigt bra träl” och inga böter alls om man dödade ”sin hustrus älskare i sängen”. Moralen, eller värderingarna, som kodifierades i lagarna var förstås den manliga överklassens; ingen frågade trälen eller kvinnan.

I dag stiftas våra lagar av våra folkvalda i riksdagen och man får anta att lagar i stort avspeglar flertalets värderingar om rätt och orätt, även om det säkert finns många undantag. I vart fall är vi skyldiga att följa lagarna och kan bli bestraffade om vi bryter mot dem. Så långt är allt tämligen självklart. Men hur förhåller det sig med ”svenska värderingar”? 

Sist ut att tala om svenska värderingar som något våra nyanlända invandrare ska informeras om och acceptera var Ulf Kristersson i Almedalen, som ägnade en stor del av sitt tal om detta. Uppenbarligen är han inte överens med sin partikollega Gunnar Hökmark, som för ett par år sedan skrev:

 ”Det finns en alltmer utbredd retorik om att det i Sverige råder några bestämda svenska värderingar. Det är fel. I Sverige råder svensk lag. Den är inte en fråga om tyckande eller vädjande utan grunden för rättsstaten och därmed det öppna samhälle som garanterar oss rätten till många olika värderingar. Däremot finns det i vårt samhälle värderingar som gett oss de lagar vi har liksom de påverkar vårt agerande som människor i en mängd olika situationer. Men de råder inte över oss. Det gör lagen.”

Klockrent, kan man tycka. I ett demokratiskt samhälle måste människor få tycka vad de vill samtidigt som de måste följa samhällets lagar, även i frågor där lagarna uttrycker normer som inte är självklara för alla: I Sverige får vi till exempel inte aga våra barn, inte påtvinga våra döttrar äktenskap, inte köpa sex, inte diskriminera människor på grund av etnisk bakgrund osv. I alla samhällen måste människor följa lagen, men endast totalitära samhällen pådyvlar sina invånare ”gemensamma värderingar”. 

Många skribenter har förstås invänt mot talet om specifika svenska värderingar. Och det är väl svårt att se någon större värdegemenskap mellan en vänstersympatisör, en liberal och en nationalist även om alla är födda och uppväxta i Sverige. Ja, en del raljerar som exempelvis Alex Shulman: ”Men vad är det unikt svenska som Kristersson pratar om? Jag kommer inte på en enda sak. Sill på julbordet? Att man super sig kanon på midsommar?”

Shulman gör det dock enkelt för sig. Han har nog rätt i att det inte finns så många unika svenska värderingar, men det finns absolut ett normsystem som påverkat vår lagstiftning som i och för sig inte är svenskt, men i stor utsträckning västerländskt med rötter i upplysningsfilosofin. Det handlar om liberala principer (i filosofisk och idéhistorisk mening, ej nödvändigtvis politisk) som individens frihet och universella rättigheter, vilka till exempel kommer till uttryck i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. 

Det är alltså inte svenska värderingar som nyanlända invandrare bör undervisas i, vilket föresvävar Kristersson, utan universella rättigheter och hur de kommer till uttryck i vår lagstiftning. Och här är den nuvarande kursplanen för SFI minst sagt luddig:

”Eleven ska också ges möjlighet att utveckla sin interkulturella kompetens genom att reflektera över egna kulturella erfarenheter och jämföra dem med företeelser i vardags-, samhälls-, studie- och arbetsliv i Sverige.”

”…jämföra med…”? Självklart bör det i SFI:s uppdrag ligga att värna universella rättigheter och de grundläggande värderingar som hör till demokratin. Många invandrare kommer från patriarkala klansamhällen och hederskulturer, vars värderingar och normer har kodifierats i kvinnoförnedrande sharialagar.

Vi som är uppväxta i Sverige förstår ofta intuitivt vad som är tillåtet eller förbjudet enligt lagboken, eftersom den i de flesta fall speglar våra värderingar om rätt och orätt. I stort sett är det väl bara jurister och de mest beräknande kriminella som har någon djupare kunskap om lagar. Insikt om grundläggande värderingar och rättsprinciper i demokratiska samhällen är alltså viktigt för att rätt förstå vad som är lagligt eller olagligt, inte minst inom områden där de skiljer sig från andra kulturer – och där ingår att man får ha vilka åsikter och värderingar man vill men att man ändå måste följa lagen. 

Det är uppenbart att det i vissa invandrartäta stadsområden finns problem med hederskultur, moralpoliser och förakt mot demokratiska normer, vilket inte minst invandrare själva reagerat mot. Men Kristersson förmedlar i sitt tal en syn på asylinvandring som nästan enbart problematisk. Där framträder en bild av asylsökande som ovilliga att lära sig svenska, insnärjda i hederskultur och bidragsberoende. Verkligheten är förstås betydligt mer mångfacetterad, där de flesta verkligen vill integrera sig i det svenska samhället och är nyfikna på hur det fungerar. Och även om hederskultur och andra negativa yttringar av klansamhällets normer är ett stort problem för alla berörda så får vi inte glömma att många av de som sökt skydd i vårt land har flytt just för att undkomma klansamhällets kultur och förtryck. De har bejakat sin egen individuella frihet. Låt oss också bejaka dem.

Folkstorm! För en gångs skull känns begreppet relevant. Det handlar om protesterna mot skolnedläggelser i Luleå. Diskussioner går höga, namnlistor cirkulerar, styrande politiker är pressade, särskilt som man genom besluten bryter ett vallöfte. Nu har till och med ett av Luleås tidigare kommunalråd kastat sig in i stormvindens riktning. 

Striden kräver ställningstagande. På ena sidan är fältropet att ”hela Luleå ska leva och lära”. Skolorna upplevs som en omistlig del i byarna. På den andra sidan hävdar man att skolornas kvalitet kräver viss kvantitet i elevunderlag och att ekonomin inte tillåter alltför små skolor. 

För egen del har jag hittills främst beskådat bataljen från sidan. När den började för några år sedan arbetade jag på skolförvaltningen, nära de chefer och tjänstemän som tog fram förslaget om nedläggelser men på avstånd från beredningen, eftersom den berörde grundskolan. Luleå gymnasieskola var ju sedan omkring tio år ”effektiviserad”, när alla skolenheter på ett lyckosamt sätt samlades i centrala stan. 

Först nu har jag försökt att på allvar sätta mig in i frågan. Även jag hamnar ju i diskussioner med upprörda människor som sympatiserar med folkstormen. Frågan dock mycket komplex. 

Å ena sidan handlar det om människors berättigade oro för en alltmer utarmad landsbygd, där sådant som man förr tog för givet – affär, postutlämning, jordbruk etcetera – läggs ned, åkrar växer igen och hus lämnas åt ödeläggelse. När så skolan stänger är risken stor att det sista hoppet om utveckling försvinner. Det är inte bara bybor som sörjer detta. Svenskar i gemen är djupt förbundna med landsbygden, kanske ibland av romantiska skäl men också av kulturhistoriska. Sverige var länge ett fattigt jord- och skogsbruksland som genomgick en snabb industrialisering och en ännu snabbare marsch in i modernitetens tjänste- och informationssamhälle där det urbana livet blev norm. Men våra drömmar om gott liv spinner ofta kring landsbygden, skärgården, sjöarna och bergen som ett alternativ till städernas restauranger, butiker, kulturliv och sportarenor. Kanske är det våra nedärvda memer, för att tala med Richard Dawkins.

Å andra sidan handlar det om kommunens skyldighet att erbjuda en god skolgång för alla elever samtidigt som de ekonomiska ramarna krymper, främst till följd av det moderna samhällets befolkningssammansättning där andelen skolbarn och äldre ökar i förhållande till befolkningen i arbetsför ålder. Enkelt uttryckt: Kommunen måste få ut mer av varje skattekrona såvida man inte väljer att höja skatten trots att Luleå redan tillhör de omkring 15 procent kommuner som har högst kommunalskatt, varav de flesta är små inlandskommuner.

För Barn- och utbildningsförvaltningens tjänstemän var det självklart att se på kostnader som inte drabbar skolans egentliga uppdrag och kvalitet. Som alltid sneglade man på riksstatistik och fann att Luleå har betydligt större andel små skolor än andra ”större städer” (vilket är den kategori man alltid jämför sig med). Man förbisåg möjligen att de flesta kommuner i denna kategori är betydligt mindre till ytan än Luleå och har därmed kanske inte samma behov av små landsbygdsskolor. Som de flesta inser innebär skolor med få elever större kostnader. Luleå kommuns betalar betydligt mer än jämförbara kommuner för F-9-skolor. Den så kallade nettoavvikelsen är 60 miljoner kronor, vilket beskriver hur mycket mer skolan i Luleå kostar i förhållande till jämförbara kommuner. Luleås grundskolor har en betydligt större lärartäthet (hur många elever en lärare i genomsnitt har), vilket kan vara ett resultat av att det finns många små skolor. 

Små skolor innebär också andra problem. Tiden när det fanns en eller ett par byskolelärare, bosatta i byn och verksamma i skolan hela yrkeslivet, är förbi. I de små skolorna är det svårt att anställa och behålla legitimerade lärare någon längre tid. Dessutom är möjligheterna att samverka med kolleger begränsad, vilket enligt modern skolforskning är negativt för en skolas kvalitet och utveckling. Luleå kommun har 33 skolor med verksamhet från förskoleklass till årskurs sex. Ungefär hälften av dessa har färre än 150 elever och sju av dem har färre än 100 elever. Fyra har endast omkring 50 elever. Jag tror att om en skola ska vara ekonomiskt hållbar, men framförallt kunna behålla legitimerade lärare och utveckla sin kvalitet bör den ha åtminstone ett hundratal elever. 

Men detta ska ses på sikt, när bristen på lärare ger större genomslag. För tillfället finns det, enligt tillgänglig statistik, inget entydigt samband mellan Luleåskolornas storlek och andelen legitimerade lärare. Det finns små skolor där alla lärare är legitimerade och stora skolor där flera lärare saknar legitimation. Dessutom kan man med organisation, ledarskap och samverkan skapa ett gott kollegialt samarbete mellan flera mindre skolor. Det går naturligtvis också att med särskilda incitament rekrytera legitimerade lärare till vissa skolor.  Det finns inte heller något entydigt samband i Luleå mellan små skolors resultat på nationella prov och skolans storlek. Det är alltså i nuläget svårt att motivera skolnedläggelser med kvalitetsbrister i berörda skolor. 

Men när de ekonomiska ramarna krymper får det förstås på sikt konsekvenser för kvalitén för skolorna generellt om man inte gör något åt de små skolorna, eftersom det kommer att leda till personalminskningar i andra skolor.

Jag anser att det var helt rimligt från Barn- och utbildningsförvaltningens sida, att med utgångspunkt från sitt uppdrag föreslå skolnedläggelser. Landsbygdspolitiska överväganden ligger inte på skoltjänstemännens bord, knappast heller på skolpolitikernas. Däremot bör kommunstyrelse och fullmäktige ha en landsbygdspolitisk strategi som inkluderar förskolor och skolor.

Vi är många som anser att effektivitet inte kan vara den enda ledstjärnan när en kommun planerar lokalisering av välfärdstjänster och skolor. En levande landsbygd är alltför viktig för att hanteras med bara ekonomiska effektivitetsargument.

Men om man önskar att små byskolor ska finnas kvar måste ekonomiska och öronmärkta resurser tillföras skolan för att säkra lokaler, kompensförsörjning, kollegial organisation etcetera. 

Pengarna då? Luleå borde vara en välmående kommun. Jämfört med andra kommuner har Luleå nästan tio procent större andel invånare i arbetsför ålder, varav 40 procent fler har högskoleutbildning. Andelen över 80 år är 14 procent lägre. Kommunen har också lägre arbetslöshet än de jämförda kommunerna. Allt detta, tillsammans med hög kommunalskatt, medför att kommunens ekonomi är relativt god. Det handlar om prioriteringar. 

Har roat mig med att läsa en gammal volym av Herbert Tingstens memoarer. Tingsten var en sådan som ”gick genom rutan” i mina tidiga tonår. Det fanns förvisso bara en TV-kanal och man tittade på vad som bjöds. Då såg man mest en konstig gubbe, ivrigt kedjerökande, pipigt pratande och hetsigt argumenterande. Han argumenterade till 100 procent även om han bara var övertygad till 51 procent, som han villigt erkände någon gång. 

Memoarerna är desto mer reflekterande. Tidigare har jag läst någon av hans stridsskrifter liksom Per Wirténs biografi ”Herbert Tingstens sista dagar”, men i memoarerna framträder en ångestfylld sökare i det politiska landskapet som mellan de många groggarna försöker orientera sig och ta ställning i en svår samtid. Ibland tog han snedsteg och hamnade i diket, till exempel i kampanjen för svenskt atomvapen och en oreserverad hyllning till amerikansk utrikespolitik, men hur ofta hamnade han inte rätt? Åtminstone till 51 procent.

Tingstens ledmotiv var tyranniet kontra människans frihet. I unga år studerade han den italienska fascismen på plats och skapade en gedigen kunskap om totalitära rörelser som gjorde det lätt för honom att ta ställning mot den framväxande nazismen – ibland på plats. Den tveklösa antinazismen var inte självklar bland professorer och publicister på 1930-talet. Brist på insikt i vad nazismen kunde och skulle föra med sig fanns dessutom i alla politiska riktningar vid den tiden.

Många såg Tingsten som en grälsjuk orosmakare i samtal och debatter, epitet som ofta drabbar engagerade människor. Jag tror vi har mycket att lära av honom, men förstås med den reflektion som alla idéer och ställningstaganden kräver.