När det kommer till att lyssna, samtala eller skriva om musik är jag amatör – i såväl ordets moderna som äldre betydelse: både dilettant och älskare. Musik kan beröra mig starkt. Jag får gåshud och ibland vill tårarna tränga fram; jag kan bli sorgsen liksom lycklig; jag kan bli drabbad av musikens skönhet, harmoni eller intensitet. Men det är svårt att finna orden.

Jag minns när jag under en resa besökte en katedral.  Helt oförberedd hörde jag kyrkorummet fyllas av vacker sakral musik. En kör som övade. Jag blev drabbad och måste sjunka ned i en kyrkbänk och lyssna en stund innan jag förmådde se mig om i den ståtliga helgedomen. Samma känsla kunde jag ibland få när jag själv sjöng i kör. Vardagens stress och trivialiteter sjönk undan i vågor av musikala harmonier. 

Är det själen som berörs? Vetenskapen ger dock ett mer prosaiskt svar: Musik har bland annat förmåga att frigöra signalsubstanser, till exempel dopamin i hjärnan, ungefär som god mat, sex och droger. Men ändå, vad jag än läser om dessa substanser lyckas jag inte förstå hur vibrationer i luftrummet, musik, kan påverka oss så mycket. Ett mysterium! 

Musik som berör mig kan vara av många slag, till exempel expressiv soul, en finstämd visa, en sentimental popballad, en kärv blues etcetera. Men det är klassisk musik som ger mig de starkaste upplevelserna. Det kan handla om allt från Beethovens bombastiska symfonier till Allan Petterssons modernism eller till finstämda pianostycken av Chopin, Satie och Arvo Pärt. 

Mina finaste stunder av lyssnande har jag ofta när jag är ensam. Jag sätter mig ned, drar på hög volym och lyssnar uppmärksamt. Det är något med ensamheten som skärper koncentrationen och låter känslorna få spelrum. 

Nu lyssnar jag på Gustav Mahlers musik. Han har länge funnits i min lyssnarrepertoar, inte minst hans femte symfoni med det underbara adagiettot. Härom dagen blev jag påmind om detta när jag läste en intervju med mezzosopranen Ann Sofie von Otter, som framhöll det stillsamma mästerverket.  

Ann Sofie von Otter har tidigare själv gett en sällsam glans åt Mahlers musik genom att sjunga hans Rückert-Lieder. Lyssna till den tredje sången ”Ich bin der Welt abhanden gekommen” hur von Otter på mjukast tänkbara sätt, nästan omärkligt, faller in i musiken och låter sin stämma gradvis växa i all sin storslagenhet. Jag fick tips om inspelningen av författaren Kjell Westö när han intervjuades av Joseph Knevel på Kontext i Luleå. Han kallar hennes tolkning ”överjordisk”. I Westös fina roman Trinitus (som jag skrivit om tidigare) spelar sången en viss roll. Kjell Westö talar också om musik och känslor – och ensamhet. Han är rörande överens med Knevel om att det är svårt att inte gråta när man lyssnar till slutet av Mahlers nionde symfoni, dirigerad av Claudio Abbado (Konsert i Lucerne finns på Youtube)  

Lyssna till Ann Sofie von Otter och In der Welt…! Bli berörd! Men var gärna ensam, ty vad handlar sången om? Jo, om att vara förlorad för världen, om att vara ensam.

Ann Sofi von Otters inspelning kan du hitta på Spotify. På Youtube finns den här: (https://www.youtube.com/watch?v=Sbbe7-rjNbM

Ich bin der Welt abhanden gekommen,

Mit der ich sonst viele Zeit verdorben,

Sie hat so lange nichts von mir vernommen, 

Sie mag wohl glauben, ich sei gestorben!

Es ist mir auch gar nichts daran gelegen, 

Ob sie mich für gestorben hält,

Ich kann auch gar nichts sagen dagegen, 

Denn wirklich bin ich gestorben der Welt.

Ich bin gestorben dem Weltgetümmel,

Und ruh’ in einem stillen Gebiet!

Ich leb’ allein in meinem Himmel,

In meinem Lieben, in meinem Lied!

Vi har nog alla något vi håller för omistligt i våra liv, kanske rent av heligt; något vi inte vill att andra ska skända, bespotta eller förinta. Det kan handla om våra närmaste relationer, en minnesvärd plats, ett stycke natur eller – varför inte? – våra innersta övertygelser eller vår tro. 

Heligt? Det känns ändå nästan overkligt att använda ordet i en svensk kontext. Det har många gånger skrivits om hur extremt vårt land är när det gäller dominerande värderingar.  På den så kallade GAL-TAN-skalan utmärker sig svenskarnas attityder som särskilt gröna, alternativa och frihetliga. Det finns tveklöst en del att kritisera i denna typ av förenklade skalor, men likväl är det tydligt att centrala modernt liberala och sekulära normer länge haft en stark ställning i Sverige, även om traditionella och nationalistiska värderingar lockar allt fler människor. Så sopades några av de sista resterna av lagstadgad ”helighet” undan för omkring femtio år sedan. I domstolarna slutade man att svära vittneseden med handen på Bibeln. Det blev lagligt för den som önskade att bränna Bibeln, Torah och Koranen eller att skända och bränna vår flagga. Allt sådant hade tidigare bestraffats strängt.

Det brukar sägas att lagen är kodifierad moral. Men vems moral? Jag har, trots GAL-TAN-skalan, svårt att tro att friheten att skända sådant som många människor håller för heligt uttrycker den svenska majoritetens uppfattningar om rätt och orätt – dvs moral. De flesta – troende eller ej – tycker nog att det är avskyvärt att till exempel bränna Bibeln, Torah eller Koranen. Även om vi inte delar kristen, judisk eller muslimsk tro så kan vi föreställa oss hur troende medmänniskor uppfattar det. Vi är dessutom många som åser brännande av böcker med vämjelse och minns den tyske författaren Heinrich Heines välkända ord: ”Där man bränner böcker bränner man snart också människor”. 

Tusentals människor i den muslimska världen protesterar nu mot koranbränningar i Sverige. Många har avfärdat det med att de är uppviglade av extremislamistiska ledargestalter eller diktatoriska statsledare som hoppas plocka politiska poäng i det kulturkrig som alltmer präglar vår nutidshistoria. Det är säkert sant, men lika sant är det nog att människor fylls av djup och äkta sorg och vrede när den skrift de håller för helig så skändligt bränns i skydd av svensk lagstiftning.

Inom traditionell Islam är Koranen Guds oförvanskade ord, nedskrivna av Muhammed. Vi utanförstående har förstås svårt att föreställa oss hur kär en rättroende muslim håller sin Koran. Även om Bibeln för djupt troende kristna är helig och ett uttryck för Guds ord går det inte riktigt att jämföra med Koranens ställning bland traditionellt troende muslimer. Den är så helig att den helst ska läsas och reciteras på arabiska såsom den en gång förmedlades till Muhammed. Översättningar till andra språk är, enligt Islam, bara mänskliga tolkningar. I koranskolor värden runt är det den arabiska ursprungstexten som lärs ut och många unga lär sig att recitera den utantill oavsett vilket modersmål man har. 

Nåväl, säger mången svensk liberal från vänster till höger, visst är det avskyvärt att bränna en helig skrift, men vi måste acceptera att några tokstollar gör så eftersom yttrandefriheten är helig för oss. Ja, de mest fundamentalistiska liberalerna vill nog utesluta ”oss” i den förra meningen och menar att det är en konsekvens av naturrätten, alltså en mänsklig rättighet som gäller alla, oberoende av historia, samhälle, kultur, religion etc. (På högersidan finns det också sådana som missat hela poängen, till exempel den SD:are som ville lagstifta mot att bränna svenska flaggan men tillåta koranbränningar! Han var förstås mer en kombattant i kulturkriget). 

Att i yttrandefrihetslagstiftningen ska skydda människor som bränner böcker endast i syfte att provocera en särskild grupp i samhället kan inte stå i samklang med de flesta människornas moral. Bokbål är samtidigt provocerande mot den yttrandefrihetslag som ska skydda det fria ordet. Få länder tillåter något sådant, till exempel inte våra grannländer Finland och Norge som väl knappast är illiberala samhällen. 

En del hävdar att vi hamnar på ett sluttande plan om vi inskränker yttrandefriheten så att heliga skrifter inte får skändas i provocerande syfte. Vad blir då nästa inskränkning? Men begränsningar finns redan i form av förbud mot olaga hot, hets mot folkgrupp samt förtal och förolämpning. Det är dags att arbeta vidare med dessa lagar så att vi får ett slut på koranbränningar. 

Andra hävdar att gränsdragningsproblemen är stora: Hur ska man bestämma vad som kan kallas en helig skrift? Jag är dock säker på att, om viljan finns, dessa går att lösa, kanske framför allt att genom att lagen mer fokuserar på kontexten än skälva handlingen, dvs sådant som syfte och konsekvenser. 

Åter andra håller med om att skändning av heliga skrifter borde kunna bestraffas men att vi inte idag kan falla undan för ett gäng islamistiska uppviglare och auktoritära statsledare. Vad blir då nästa krav på våra frihetliga samhällen? 

Lagstiftning innebär ofta dilemman, gränsdragningsproblem och risk för påtryckningar. Det kan inte vara skäl att avstå från att stifta lagar som såväl värnar vår yttrandefrihet, som människors övertygelser om rätt och orätt liksom sådant som många håller för heligt. 

Fundamentalism är inte bra, inte heller liberal fundamentalism.

Vid den här tiden på året sitter lärare runt om i Sverige och värderar sina elevers kunskaper. De sista nationella proven är genomförda och resultat från allt som kan vara grund för bedömning sammanställs och begrundas. Det är en svår och ibland grannlaga uppgift. Därtill ett stort ansvar; betygssättning är myndighetsutövning som ska garantera att varje elev bedöms rättvist, både för elevens egen skull och för att antagning till vidare utbildningar inte felaktigt ska gynna eller missgynna någon.

Min erfarenhet är att runt nio av tio elever är tämligen lätta att betygssätta. Deras kunskapsresultat är tydliga. Men i varje undervisningsgrupp brukar det finnas några elever att länge grunna över: Ska jag fria eller fälla? 

Inget ovidkommande får påverka betyget. Betygskriterierna ska avgöra. Men hur svårt är det inte att slira vid bedömningen? I dagens svenska skola bygger många lärare nära, om än vanligen professionella, relationer till sina elever och det kan många gånger kännas hårt att ge ett betyg som negativt avviker från det eleven förväntar sig. Till det kommer också lärarens egna förväntningar på sina elever. Forskning visar att vi gärna friar hellre än fäller när vi ska bedöma en prestation av någon med tidigare goda resultat. Vidare visar forskning att det finns anledning att anta att många lärare väger in andra faktorer i betygen förutom elevers kunskaper och att extern påverkan från skolledning och/eller vårdnadshavare kan ha betydelse. Forskarna menar att det särskilt i Sverige finns skäl att anta att extern press på läraren kan ha stort inflytande. Så skriver Skolverket. Om det stämmer så innebär det att Sverige brister som rättsstat när det kommer till den myndighetsutövning som betygssättning innebär. 

Häromdagen skrev Handelshögskolans rektor ett uppmärksammat debattinlägg i Dagens Nyheter om elever som hade uppenbara överbetyg från gymnasieskolan. Han pekade ut några fristående skolor, till exempel Campus Manilla där 84 procent av eleverna hade högre betyg i kursen matematik 3C än deras resultat på nationella prov. Det är förstås extremt, men var och en kan studera Skolverkets statistik och konstatera att relationen mellan nationella prov och slutbetyg ofta är mycket märklig, både inom grundskolan och gymnasieskolan.

Klagomål på bristande förkunskaper hos nyantagna studerande på högskolor och universitet har varit legio i många år, trots att de har de betyg som krävs. Samma erfarenhet finns på gymnasieskolor när det gäller grundskoleelever vars förkunskaper inte alltid motsvarar de betyg de fått från grundskolan. Jag gjorde för ett antal år sedan en undersökning i matematik i min kommun, Luleå. Resultatet var nedslående. Vissa skolor utmärkte sig tydligt genom att ha gett elever alldeles för höga betyg utifrån hur de klarade första årets matematik i gymnasieskolan. 

Betygssättningen är uppenbarligen mycket osäker och vi skulle med rätta reagera om andra myndighetsbeslut som är avgörande för vår framtid vilade på lika lösa boliner. Likväl är jag övertygad om att de flesta lärare tar betygssättning på stort allvar och gör korrekta bedömningar, men alltför många skenar uppenbarligen i väg.

Hur ska man till exempel tolka skolresultaten efter pandemin? Faktum är att studieresultaten, när man jämför de viktigaste parametrarna, framstår som bättre för de elever som gick ut 2022 och drabbats av nedstängda skolor än de som gick ut före pandemin. Fler elever i riket blev behöriga till gymnasieskolans nationella program och fler elever klarade gymnasieexamen inom tre år. Fler blev också behöriga till högskolestudier. Betygsgenomsnitten blev bättre i både grundskolan och gymnasiet. 

Ändå var skolorna länge nedstängda. Undervisningen fick ske på distans. Men i många fall ställde sig detta svårt, särskilt på gymnasieskolans yrkesprogram. Självklart gjorde lärare, rektorer och annan skolpersonal vad de kunde för att minska skadeverkningarna. Ändå borde ingenting vara mer förutsägbart än att elevernas studieresultat skulle bli sämre än tidigare. All seriös skolforskning pekar på hur viktigt det är med närvarande lärare och klassrumsundervisning liksom betydelsen av praktiska moment i många utbildningar samt arbetsplatsförlagt lärande (praktik) i yrkesprogram. Lärare jag mötte under pandemin vittnade om just detta; det var svårt att upprätthålla god kvalitet i undervisningen. Och lika svårt måste det ha varit att bedöma elevers kunskaper. Förmodligen gjordes många bedömningar genom inlämningsuppgifter, som alltid har varit tveksamma som bedömningsgrund. Det är omöjligt att veta om eleverna självständigt har gjort uppgifterna. 

Allt talar för att betygssättning och antagning till vidare studier måste regleras på ett mer rättvist och rättssäkert sätt. Viktiga reformer som lyfts i den alltför ljumma debatten och som jag tycker verkar vettiga är:

• att nationella prov bör rättas externt
• att krav bör ställas på rimlig korrelation mellan skolors sammanlagda resultat på nationella prov och deras betygsnivå
• att universitet och högskolor bör utforma kompletterande antagningsprov till högskoleutbildning
• att upprepade och obligatoriska nationella utbildningsinsatser om bedömning och betygssättning bör riktas till lärare, särskilt till nya och mindre erfarna lärare. 

Till detta kan möjligen tilläggas att man bör begrunda konsekvenserna av de betygssamtal som lärare har med elever, ibland tillsammans med föräldrar, i samband med betygssättning. Det är inte orimligt att anta, att dessa kan leda till otillbörlig påverkan. Betygssamtal ska inte förväxlas med utvecklingssamtal, som sker under pågående studier och är en del av den formativa bedömning alla lärare ska genomföra och som ska bidra till att eleven ska förstå möjligheterna att förbättra sina resultat. 

Nyheter om märklig betygssättning återkommer ofta i medierna. Ändå verkar ingen på allvar ta tag i problemen. Ingen vill väl att den elev som kämpat hårt för att komma in på en viss utbildning ska bli utkonkurrerad av en annan elev med sämre kunskaper men med ”turen” att ha gått på en skola med lärare som sätter orättmätigt höga betyg.

För många i vårt land känns nog Afghanistan som både främmande och nära. Nära genom att inget annat land utanför västvärlden har sedan Vietnamkriget fångat vårt intresse i samma grad. Det började med protester mot Sovjetunionens angreppskrig 1979–1989. Det fortsatte genom ett omfattande bistånd, främst via Svenska Afghanistankommitténs verksamhet som inleddes redan under sovjettiden och pågår än i denna dag. Också det svenska militära engagemanget under en period av det olycksaliga NATO-ledda kriget 2001—2021 skapade en sorts närhet till landet. Omkring sex tusen svenskar tjänstgjorde där. Många är vi också som i arbete eller volontär verksamhet lärt känna unga afghaner som flytt till vårt land. Tiotusentals afghanska flyktingar lever idag i Sverige.

Men Afghanistan är oss också främmande. I ett av världens mest välmående, fredliga, jämställda och sekulära länder har vi förstås svårt att förstå Afghanistans bottenlösa fattigdom, krigiska kultur och religiösa traditionalism, för att inte tala om dess extrema kvinnoförtryck, som ju inte bara är ett resultat av talibaners makt utan har djup förankring i landets historia och samhälle.

I Åsne Seierstads nya bok, Afghanerna, får vi möta detta. Och mer än så. Hon gläntar på liv, samhälle och historia i det gudsförgätna landet och förmår skapa en sällsam närhet till de människor och skeenden hon skildrar. De som läst hennes första bok om Afghanistan, Bokhandlaren i Kabul, eller hennes bok Två systrar, om norska flickor som drog till IS i Syrien, eller hennes bok om Breivik, En av oss, vet vad jag talar om. 

Afghanerna handlar framför allt om tre personer, Jamila, Bashir och Ariana, vilka representerar tre olika positioner i landet: kvinnokämpen, talibankrigaren och den kvinnliga studenten, med varsin spännande levnadshistoria. 

 Jamila är polioskadad från födseln på 1970-talet och skulle sannolikt ha levt undangömd hela livet om det inte vore så att hon inför sin far tjatat sig till att få gå i skola. Med sällsynt energi tar hon sig över alla hinder och klarar excellent alla utbildningar ända till en akademisk examen. Ja, det var möjligt, om än svårt, för en ambitiös medelklasskvinna innan talibanerna kom till makten. Jamila växer med utbildningen och blir en förkämpe för kvinnors rättigheter, ofta genom att använda Koranen som vapen i argumentationen. Hon når viktiga maktpositioner under Nato-ockupationen och deltar i förhandlingar med talibanerna. Hon flyr dock motvilligt från Afghanistan när talibanerna återtar makten. 

Bashir är framstående talibankrigare. Porträttet av honom är en av bokens största tillgångar. Att lyfta fram en individ bland talibanerna, vilka man lätt upplever som endast en fanatisk skock, är fascinerande. Trots hans brutalitet, unkna kvinnosyn och intoleranta islamism kan man också fatta en viss sympati med honom. Han är trots allt en människa från en fattig familj, utlämnad till en kultur med långa historiska anor. Och han har också goda sidor. Åsne Seierstad är fri från moralism i sin skildring. Hon vill begripa och förmedla. Det är upp till läsaren att bedöma.

Ariana föddes när talibanerna störtades genom USA:s/NATO:s invasion 2001. Hon växte upp i en tämligen välbärgad familj i Kabul. Liksom den äldre Jamila var hon mycket duktig i skolan, men slapp möta Jamilas ständiga hinder. Men vid samma tid som talibanerna återtog makten blev hon hindrad att ta examen, eftersom kvinnor vare sig skulle studera eller arbeta enligt de nya makthavarna. 

Runt de tre huvudpersonerna finns deras familjer. Särskilt Bashirs familj, med två och senare tre fruar, är fint skildrad. Också fruarna är entusiastiskt med i kriget genom att tillverka bomber i köket. 

Åsne Seierstad har återigen visat vilken mästerlig skildrare hon är genom att levandegöra ett märkligt historiskt skeende i ett hårt drabbat land genom att lyfta fram några enskilda människor och deras historier. Själv ger hon sig ingen plats i berättelserna; där finns inget journalistiskt ”jag” som beskriver sina egna vedermödor i jakten på reportagestoff. Allt fokus riktas mot afghanerna samt landets moderna historia och samhälle. Därtill flyter språket väl, vilket bidrar till upplevelsen att mer läsa en roman än en reportagebok. 

Dock finns ett ”jag” i bokens efterord, där Åsne Seierstad redovisar hur boken kommit till. Hon förstod nog att många, liksom jag, skulle fråga sig hur hon kunde känna till också små vardagliga händelser i personernas liv och att vi därmed skulle tvivla på sanningshalten. Men det handlade om hundratals timmar av intervjuer på plats med frågor och följdfrågor om och om igen tills hon äntligen hade rätat ut alla frågetecken. Afghanerna är ett mästerverk!

Ibland får jag en bok i min hand som jag inte hade en aning om att jag längtade efter. En sådan bok är Härlig är jorden av Mats Söderlund. Här får jag det mesta av sådant som var för sig brukar skänka mig fina lässtunder: god underhållning, nya lärdomar, viktiga budskap, intressanta reflektioner och sköna skildringar. Särskilt lustfylld läsning är den som ger mig bekräftelse och nya perspektiv, att den växelverkar med mina egna upplevelser, kunskaper och idéer samt lyfter dem till högre nivå. Då förlänas också mina erfarenheter och tankar en strimma av det ljus som strålar från boken – och jag kanske inte bara lär mig mer om min omvärld utan också om mig själv 

Mats Söderlunds bok har det mesta av detta och lite till. Ledmotivet i Härlig är jorden är fjällen; om långa och många vandringar, om människor i fjällnära bygder och renbetesland och om klimatförändringars påverkan. Kring detta spinner Söderlund en väv av berättelser om våldsam exploatering av fjäll, skog och mark, historiskt och i dag. Han skildrar också många svenskars beroende av naturen, både ekonomiskt och som rekreation. Till det sista tar han hjälp av religionsforskaren David Thurfjells bok Granskogsfolk (som jag skrivit om tidigare). Thurfjell beskriver där många människors relation till naturen som ett andligt, nära religiöst, förhållande. 

De vandringar Mats Söderlund skildrar utspelar sig ofta i Sarek-fjällen. Redan som barn gick han här med sin far, senare helt ensam eller med sina vuxna barn. Han berättar om upplevelserna, inte minst från ensamvandringar, och för djupa existentiella resonemang om naturen, andligheten och ensamheten – den självvalda i kontrast mot den påtvingade, där också den självvalda ensamheten kan vara ett uttryck för längtan efter bekräftelse av omvärlden, såsom ”den ensamma hjälten” som trotsar fysisk ansträngning, oväder och isolering för att nå sina mål. 

Söderlunds berättelser om sina vandringar får mig att minnas. Också jag har vandrat många gånger i Sarek, sommar som vinter, men det var länge sedan. Jag sökte mig till mer lättillgängliga fjäll, inte minst för slädhundsturer. I unga år var dock Sarek för mig det självklara valet för fjällturer, oftast med vänner men också helt ensam. Vi var starkt inspirerade av Edvin Nilssons fina fotoböcker Sarek och De vilda djurens Sarek. Leder som Söderlund har gått har också jag gått, platser han har besökt har också jag besökt, liksom jag tältat på några av de ställen där han också har tältat. Också människor han mötte har jag också träffat, som framlidne Börje Danielsson i Kvikkjokk vars ofta dråpliga historier om ett långt liv i fjällen fick mig och mina vänner att andäktigt lyssna. Jag återupplever intrycken och beundrar Söderlunds skildringskonst. Söderlund är ju främst känd som poet. 

Ett särskilt intresse ägnas åt det drygt två tusen meter höga Pårtemassivet. Han berättar en historia om den väderobservatör som 1917 miste livet någonstans mellan Pårek och Pårtes topp, där professor Axel Hamberg hade upprättat ett väderobservatorium med en stuga som bemannades året runt. Denne Hamberg kallades ”Sareks utforskare” och lät bygga fyra plåtstugor i Sarek för sin forskning, vilka är de enda stugor som finns i Sarek. Tillsammans med mina vänner hade jag under några år privilegiet att få använda dessa stugor under våra fjällturer mot att vi gjorde viss tillsyn och rapporterade till en sentida kollega till professor Hamberg. Också stugan vid Pårtes topp har jag besökt, och precis som för Söderlund kunde det bli av först efter flera tidigare försök som tillintetgjordes av hårt väder. 

(Ovan: En lite suddig bild från Axel Hambergs väderstation vid Pårtefjällets topp 1981 samt vintertältning nedanför Pårte 1980)

Härlig är jorden är inte bara en smittande och vacker berättelse om fjällturer, natur och människor i dess närhet. Inte heller bara en saklig redovisning av vad som gått förlorat och ännu finns kvar av natur i vårt land. Än mer är det en reflekterande skildring, där frågorna ofta är djupare än svaren. Han funderar till exempel över att hans möjlighet att så ofta ge sig ut på långa vandringar möjliggörs av ett visst ekonomiskt välstånd, ett välstånd som vårt land till stor del nått genom exploatering av vår natur. Det är förstås inte ett försvar för en skenande utveckling där naturintressen eller människors möjlighet att leva och verka i fjällnära miljöer alltför ofta kommer till korta i gentemot starka ekonomiska intressen. 

Mats Söderlunds Härlig är jorden är inte en alarmistisk bok som staplar kvantitativa bevis på förstörelse av vår natur till följd av exploatering och klimatförändringar. I stället fäster den, genom sina berättelser och reflektioner, vår blick på den andliga längtan vi har: att länge ännu få möjlighet att vistas i en natur som får utvecklas på sina egna villkor – det må vara fjäll, skog, sjö eller hav. Allt är inte förlorat!

Allt oftare läser jag gamla böcker på nytt. Naturligtvis handlar det om sådana som jag uppskattade redan vid första läsningen, men omläsningen av en bok ger nya intryck. Medan jag förstås mer eller mindre känner igen dess innehåll, är det nu i stället sådant som bokens idé, bygge och gestaltning som träder i förgrunden. I lyckliga fall tycker jag mig dessutom hitta en ny dimension i det lästa, sannolikt på grund av tidens gång; världen är en annan, jag är en annan.

När jag första gången läste Stefan Zweigs Världen av igår var det ”bara” en mästerlig självbiografisk skildring av ett händelserikt liv i en svunnen tid som sträckte sig från slutet av 1800-talet till andra världskrigets början. Idag upplever jag något mer: Skildringen berör djupare; det känns som att den talar till oss i vår tid. Handlar det om den oro vi upplever i världen av idag?

Jag återkommer till det.

Länge rör sig Zweigs mästerverk som en stilla ström, eller rentav ljuvlig dröm, mellan samtidens klippor och skär ända till dess att hindren blir för stora och fallen för djupa av krig, rasism och totalitarism.

Stefan Zweig föds 1881 i Wien som son till en välbärgad fabrikör. Familjen är judisk, men sekulär. Uppväxten skildras i samspel med Wiens Fin de siècles, med stadens omfattande kultur- och sällskapsliv, där Zweig redan i tonåren gör sig bemärkt som poet. Under de följande åren, fram till första världskriget, når han allt större framgångar, nu inom de flesta litterära genrer. Han kommer så småningom att bli Europas mest lästa författare med sina romaner, noveller, essäer, libretton och teaterpjäser. 

Livet fram till första världskriget framstår som Det goda livet; vilsamt i sin kreativitet, blomstrande av sin framgång, stimulerande med sina många resor och intressanta vänskapsband. Zweig vistas ofta och länge i Frankrike, Belgien, England, Italien och annorstädes. Han blir nära vän med snart sagt varje betydande författare samt många konstnärer och musiker. Han noterar tidens stora framsteg: de vetenskapliga, tekniska och ekonomiska framstegen samt inte minst den långa freden mellan Europas stormakter som varat i flera decennier. Här bör man påminna sig om att Stefan Zweig var priviligierad inte bara genom sin talang utan också genom sina ekonomiska omständigheter. 

Visst fanns det förhållanden som skavde i denna livsdröm. Zweig kritiserar dubbelmoralen i Europas borgerliga klass och uppmärksammar återkommande att den stora massan av människor lever under små omständigheter och begränsat inflytande. Han ansluter sig till tidens allt starkare krav om sociala förändringar och demokrati. En av hans närmaste vänner var Romain Rolland, nobelpristagare i litteratur och ivrig socialist. Men Zweig blandar sig inte i politiken. Missförhållandena skulle tidens liberala och socialistiska rörelser ta hand om. Zweigs värld var kulturen.

Nog kan det goda liv som Zweig skildrar, ibland upplevas som en priviligierad och nostalgisk längtan efter en svunnen tid, en gammal värld, men med utsiktspunkt från vad som snart kom att hända i hans och andras liv må man överse med detta. Tillbakablickandet är heller inte enkelt konservativt; det är mer en längtan efter den tidens framsteg, optimism och framtidstro.

Sommaren 1914 blev slutet för denna värld av igår. Europas två stormaktsallianser drabbade samman enligt ett uppgjort allianssystem och det första världskriget var ett faktum. 

För humanisten Zweig är det en chock, än värre när han ser unga män nästan euforiskt låta sig enrolleras i respektive lands krigsmakt. Också liberala och socialistiska partier ställde upp bakom krigspropagandan, om än det finns enskilda politiker som protesterar. Bland Zweigs författarvänner är det sak samma: de flesta erbjuder sin penna till den nationalistiska patriotismen; några få agerar, som Zweig, mot kriget. De drar sig undan till det neutrala Schweiz där de skriver artiklar mot kriget. 

Efter några år av förödelse och miljontals släckta liv blev det åter fred. Men värden var skakad i grunden. Europas tre kejsare störtades, gränser drogs om, nya länder konstruerades. Zweigs hemstad Wien blev huvudstad i ett förkrympt land, efter att ha varit centrum för det väldiga Habsburgska kejsardömet med makt över större delen av centrala och sydöstra Europa. Ryssland skakades av två revolutioner och ett inbördeskrig, där Lenins bolsjeviker till sist stod som segrare. I Italien tog Mussolinis fascister makten. I Tyskland, som drabbats hårt av segrarmakternas fredsvillkor, började Hitlers nazister vinna anhängare.

Samtidigt fanns det hopp. Aldrig mera krig! sade man. Demokratin gjorde framsteg, så också ekonomi och välfärd fram till den stora krisen runt 1930. 

Åter kan Stefan Zweig andas och återuppta sitt produktiva skrivande, stora umgänge och många resor. Men livet är inte längre en stilla ström mellan klippor och skär. Orons tecken finns överallt. Populistiska rörelser, antisemitism och våld gör sig påminda. Framtidstron grusas definitivt när Hitler kommer till makten. Stefan Zweig får uppleva sina böcker förbjudas och brännas på bål av det enda skälet att han är jude. Allt han trott på, allt han levt för, förtärs av ondska. Och ondskan får sitt ultimata uttryck när nazisterna inte bara förföljer judar och andra misshagliga utan leder världen in i ett nytt omänskligt krig. Han skriver

”Ännu hade jag inte den avlägsnaste aning om vad som förestod mig, att jag hemlös, hetsad, jagad och fördriven skulle brännas, förbjudas, bannlysas, att mitt namn skulle brännmärkas i Tyskland som vore jag en förbrytare och att samma vänner, vars brev och telegram låg framför mig på bordet, skulle blekna om de händelsevis träffade på mig.”

Stefan Zweig gjorde sin sista resa. På ett hotellrum i Brasilien skrev han 1939–1941 fritt ur minnet Världen av i går. Därefter tog han sitt liv.

Jag skrev att läsningen av Zweigs mästerverk nu ger mig en utvidgad upplevelse. Det handlar inte minst om stråk av igenkännande, trots att skildringen handlar om en helt annan tid och värld än vår. Jag tillhör en generation som vuxit upp strax efter andra världskriget, därtill i ett av världens rikaste länder. Även om det kalla kriget ständigt gjorde sig påmint kändes det avlägset. Heta krig pågick visserligen ständigt, men långt ifrån oss. Och vi kunde under ungdomsåren utan påtaglig risk engagera oss mot stormakters anspråk på att med våld styra världen. Min generation har också upplevt en storartad ekonomisk utveckling, under många år med ökad jämlikhet mellan klasser och kön, med väl utbyggda sociala rättigheter, hyfsat fungerande skolor, bra sjukvård etcetera. Är det vår värld av igår?

Naturligtvis bör vi också påminna oss om att mycket även då var otillfredsställande, men idag upplever många av oss en oro av ett slag vi inte kände förr. De ekonomiska och kulturella klyftorna ökar, sjukvård och skolor dras med stora problem och de nyliberala experimenten har inte levererat vad de genom ideologiskt tunnelseende lovat. Samtidigt växer högernationalistiska rörelser med ”lösningar” som ekar från förr. Och värst av allt: vi har krig åter i Europa. 

Jag tror att Stefan Zweigs Världen av igår har något att säga oss i världen av idag. 

För Hamilton är dessa områden inte bara enskilda exempel på misslyckad politik utan fastmer exempel på en missriktad tidsanda. Områdena kallas för fallstudier och ges var sitt kapitel, följda av analytiska texter där han försöker förklara idéerna, eller tidsandan, som bildar bakgrund till den dårskap han menar sig skildra. 

Om Ahlmarks ”galna kvartssekel” hade dominerats av socialistiskt färgade idéer så kom det efterföljande kvartsseklet, som Hamilton behandlar, att präglas av nyliberalt tankegods. Ja, Carl Bildt, som var statsminister 1991 till 1994, kallade perioden för ”det liberala systemskiftets framgångsrika kvartssekel”. Staten drog sig tillbaka, välfärdspolitiken sänkte ambitionerna, viktiga samhällsfunktioner avreglerades osv. 

Det råkade bli så att jag läste Hamiltons bok strax efter att jag en tid ägnat mig åt att i all blygsamhet återuppta lite privata studier av nyliberal nationalekonomi med lärofäder från den så kallade österrikiska skolan, som formades på 1920-talet i polemik mot planekonomiskt inriktade ekonomer. Viktiga namn här är Carl Menger, Ludwig von Mises och Friedrich Hayek. Lite förenklat kan sägas att kärnan i deras teorier är att friast möjlig marknad på bästa sätt tjänar den ekonomiska tillväxten och därmed människors välstånd. Därför vänder man sig förstås mot statlig inblandning i marknaden och pläderar för att staten överhuvudtaget ska ha en mycket tillbakadragen roll även i övrigt. 

Jag är inte nationalekonomiskt skolad, blott intresserad och då främst utifrån ett idéhistoriskt perspektiv. När jag den här gången tog mig an de neoklassiskt tänkande liberala ekonomerna slogs jag dock av något jag uppfattade som utopism i deras resonemang: Bara vi släpper marknaden fri så löser sig det mesta. Och inte bara samhällsekonomiska problem utan också andra: En fri marknad kräver fria individer (och vice versa) och fria individer med tillgång till en fri marknad bidrar till en spontan evolutionär samhällsutveckling som leder till starkast möjliga tillväxt och lyckligast möjliga medborgare. 

Utopier har vi sett nog av; den kommunistiska och den nazistiska/fascistiska som störtade delar av världen i katastrofer. Men det var totalitära utopier. Nyliberalismen är förstås långt ifrån totalitär, snarare motsatsen, men den bär på det gemensamma draget att ha funnit den allomfattande idén och åtgärderna för att ”ställa allt till rätta”. Bara vi avreglerar ekonomin och frigör marknadskrafterna så…

När Carl Hamilton diskuterar den ekonomiska politiken från 1990-talet är det just det utopiska tänkandet han beskriver. Han tar avstamp i 1970-talets ekonomiska problem, då såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar förde en ekonomisk politik baserad på John Maynard Keynes teorier. Regeringarna förde en stabiliseringspolitik där lågkonjunkturer skulle mötas av en expansiv politik i syfte att stimulera efterfrågan. Det fungerade inte. Under 1980-talet proklamerades ”tredje vägens politik” där man på viktiga områden gick neoklassikerna till mötes. Kreditmarknaden avreglerades av Palme-regeringen 1985. (Palme själv lär ha sagt till finansminister Feldt och hans rådgivare: ”Gör som ni vill. Jag begriper ändå ingenting”). Samtidigt devalverades kronan gång på gång. Parallellt med detta stramade man åt ekonomin ordentligt för de svenska medborgarna. 

När så Carl Bildt övertog regeringsmakten 1992 med, som han sade, ”den enda vägens politik” var det med en nyliberal agenda som fortsatte där den socialdemokratiska regeringen slutat. Ett stabilt penningvärde överordnades annat, som till exempel full sysselsättning. Riksbanken gjordes självständig, den offentliga sektorn skulle krympa, devalveringar skulle försvinna. Försvaret av kronan ledde, som bekant, till de spektakulära räntehöjningarna då Riksbanken höjde styrräntan till 500 procent en tid, vilket enligt Hamilton ledde till gigantiska förluster av valutareserv, utslagna företag, förlorade arbetstillfällen och krympande ekonomi. Allt hade satsats på ett kort enligt det ideologiska programmet – och man hade förlorat. Sverige hade gått från att vara ”landet lagom” till en ytterlighet bland västvärldens länder. 

Hamilton stannar där med kronförsvaret, dess prolog och idébakgrund, som en fallstudie. Mycket annat som hände dessa år lämnas utan kommentar. Jag konstaterar dock, efter att ha studerat Ekonomifakta på nätet, att BNP-tillväxten varit betydligt sämre i Sverige än OECD:s genomsnitt sedan 1970 och att skillnaderna ökat med tiden. 

Carl Hamilton är ekonom, det är inte jag. Jag har därför svårt att med säkerhet bedöma relevansen i hans kritik, men den väcker mitt intresse. Så också med nästa område han behandlar: skolan. Hamilton är inte skolmänniska, men det är jag. Här kan jag med säkerhet påstå att han har i huvudsak rätt i sin kritik. 

I internationella jämförelser stod sig svenska elevers kunskaper tämligen väl i början av 1990-talet, sedan har de sjunkit i relation till OECD-länder att döma av PISA-undersökningarna. Framför allt uppehåller Hamilton sig vid kommunaliseringen 1991och i någon mån friskolereformen året därpå. En socialdemokratisk respektive en borgerlig skolrevolution som tillsammans sannolikt bär stor skuld till försämrade resultat och, i än högre grad, bristande likvärdighet inom skolan. Men Hamilton gör något bättre än att enbart upprepa den gängse kritiken som endast anklagar dessa förändringar. Han går ganska noggrant igenom skolutvecklingen fram till dess, och ännu ett antal år, med de pedagogiska idéer som spreds från lärosätena och fångades in av okunniga skolpolitiker och många skolor. I något som man kanske kan kalla nyliberal anda skulle individen sättas i centrum, inte kunskaperna och lärandet. I många skolor upplöstes scheman och sammanhållen undervisning medan varje elev pysslade med sitt. Lärarauktoriteten ifrågasattes och så vidare. Vi ska nog tacka ett stort antal motsträviga lärare att kunskapsresultaten ännu i början av 1990-talet kunde stå sig väl och att resultaten inte försämrats ännu mer sedan dess. 

När vi så fick kommunalt och privat styrda skolor i kombination med Bildt-regeringens ”valfrihetsrevolution” var det verkligen att gå ur askan i elden. Var och varannan skola skaffade sig sin egen ”profil” med lokala kurser och, för gymnasierna, lokala program för att i nyliberal anda konkurrera med andra skolor. Betygen blev allt bättre medan kunskaperna blev allt sämre. OECD kunde konstatera att Sveriges särskilda skolproblem blev den bristande likvärdigheten. 

Ja, om skolutvecklingen kan man orda länge. Så också om de andra områdena Carl Hamilton behandlar: försvaret, invandringen och coronaepidemin. Men jag avstår då min text redan växt mer än avsett. Jag avslutar endast med att lyfta fram några av Hamiltons slutsatser om varför viktiga skeenden i vår nutidshistoria kunde styras så fel. 

Hamilton menar att politiken inom de berörda områdena är exempel på totalitärt tänkande i en demokrati. En idé i samklang med tidens anda får fäste, ofta förmedlad av någon som getts status som auktoritet inom sitt område, och av alla aktörer förväntas konsensus. Människor som ställer sig på tvären ges inget utrymme. När allt så småningom visar sig snarare vara dårskap ställs ingen till svars. Ja, det är ju svårt att göra en tidsanda ansvarig.

Jag vill understryka att Carl Hamiltons De ofelbara inte är odiskutabel. Här finns gott om skäl att ifrågasätta både hans urval av fakta i sina historiska berättelser och hans analyser av dem. Men boken är otvivelaktigt intressant för en vidare diskussion om viktiga skeenden i vår nutidshistoria; en sådan där bok man gärna diskuterar med andra intresserade. 

Var det ännu ett galet kvartssekel? Tja, läs, diskutera och begrunda!

Många minns säkert den där pinsamma stunden i TV när Ebba Bush skulle svara på vem som skrivit romanerna Gösta Berlings saga, Giftas och Gentlemen. Hon missade alla. Det kunde väl passera som bara ytterligare ett exempel på vag bildning bland ledande politiker, men eftersom KD hade föreslagit att införa en litterär kanon för skolelever så blev det dags att ta fram skämskudden. 

Häromdagen skulle vår nya kulturminister, Parisa Liljestrand, prövas. Hon fick se en bild på Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga, Stieg Larssons Millenium och Ruben Östlunds Triangle of Sadness. ”Det är ju fantastiska författare allihop”, sade hon, ”och två av tre böcker har jag ju själv läst”. Det lät ju bra. Hon har ju dessutom presenterat sig som ”litteraturvetare”, vilket dock visade sig vara en sanning med modifikation (Hon har en lärarexamen i svenska, där ”litteratur” endast omfattar 15 universitetspoäng – en halv termin – varav 7,5 poäng är barnlitteratur). Problemet för henne var, som bekant, att Triangle of Sadness inte är en bok utan en film och den ”fantastiska författaren” var alltså. regissör. Ridå!

Jag tycker faktiskt lite synd om politiker som ställs inför den här typen av frågor. De har varit fullt upptagna med att göra karriär i en politisk miljö där boklig bildning knappast premieras. Jag kan också tänka mig att den politiker som till äventyrs älskar litterära klassiker eller modernistisk lyrik håller låg profil för att inte betraktas som ”elitistisk”. Bättre då att nämna några mainstream-böcker och/eller något som förstärker den politiska profilen om man blir tillfrågad om sin läsning. Så har det varit med partiledare efter partiledare de senaste åren. Ett undantag häromåret var Jan Björklund som framhöll Världen av i går av Stefan Zweig, som han läst flera gånger.  Ett mycket gott val, tycker jag. 

Men Björklund var i flera avseenden en lite gammaldags politiker. Jag är övertygad om att frågor om läsning skulle fått annorlunda svar i tidigare generationer. Olof Palme läste mycket, Per Ahlmark skrev poesi, Gunnar Sträng älskade proletärförfattarna osv. Ja, frågor om bokkonsumtion var nog en icke-fråga förr; läsningen var självklar som ett borgerligt ideal (och nu avser jag inte ”borgerlig” som en politisk position utan klassmässig). Politiker ville kanske vara föredömliga i ett samhälle som höll bildning högt; där studieförbunden lockade tusenden; där arbetarrörelsen gav ut mängder av kvalitetslitteratur i billiga upplagor; där skolelever blev undervisade i åtminstone elementär litteraturhistoria av ofta belästa lärare. 

Men det borgerliga bildningsidealet är ett minne blott och ingen politiker vill framstå som elitistisk. I regering efter regering, höger som vänster, har statsministrar gjort märkliga val av kulturministrar. Den sista av något format var kanske folkbildaren Bengt Göransson om än hans insats som skolminister var skral, vilket knappast främjade kultur och bildning. Bakgrunden till de konstiga valen är svårt att veta något om, men det ligger nära till hands att tro att man helt enkelt saknar kulturpolitiska visioner eller – än värre – att man saknar förmåga till kulturpolitiska visioner. Kanske ser man kultur endast som förströelse och kan inte, eller vill inte, se kulturens bildande kraft. Och då duger vem som helst till att bli kulturminister. Bara denne är politiskt följsam och kan hålla stången mot stökiga kulturarbetare.

I boken Om bildning citerar Carl- Göran Ekerwald Goethe som i ett brev till Wilhelm von Humboldt 1832 skrev:

”Djuren blir undervisade av sina organ, så sade de gamle; jag tillfogar: gäller även människorna, dock hava dessa fördelen av att i sin tur undervisa organen…Ju tidigare en människa blir varse att det finns ett hantverk, att det finns en konst, som kan åstadkomma en genomtänkt förstärkning av hennes medfödda anlag, desto lyckligare är hon.”

Ja, kulturen kan ge oss möjlighet till att odla våra medfödda anlag. Ordet kultur betyder ju faktiskt odling och i detta sammanhang intellektuell eller andlig odling. Det är dock viktigt att här inskjuta – och kraftigt markera – att en bokläsare eller annan kulturintresserad person förstås inte behöver vara en bättre människa än den som avstår från böcker, teater, konst etc. Förnuft, andlig resning och andra goda egenskaper kan inte mätas i antalet böcker man läst. Men alla kan förstärka eller odla sådana egenskaper, som Goethe skrev. Det är också viktigt att tillägga att all kultur naturligtvis inte måste ha ambitionen att bilda; kulturen har många ansikten – och så måste det förstås vara.

Ett parti har under senare år ändå visat ett tydligt intresse för kulturen: Sverigedemokraterna. ”Politiken ligger nedströms kulturen”, sade ”chefsideologen” Mattias Karlsson, och han hade tveklöst en poäng. Makt över kulturen är inflytande över människors ”andliga odling” i den riktning man önskar. Och partiet har ett välskrivet och mångordigt dokument om detta i sitt Samhållningspolitiska inritningsprogram. Än så länge lurar man i vassen, men när SD kanske nästa riksdagsval får plats i regeringen kan det mycket väl bli så att vi får en kulturminister som har stora visioner tillsammans med sina maktmedel. I en tidsanda där borgerligheten har gett upp sina kulturella bildningsideal ger man gärna bort en sådan ministerpost som man hursomhelst uppenbarligen inte själva hittar kompetens för.  

År 1970, i mina sena tonår, besökte jag Albanien. Det var en snitslad gruppresa, utan egentlig kontakt med befolkningen, där landets framsteg stolt förevisades. Albanien hade varit Europas fattigaste land, sade man. Budskapet var förstås att det nu var annorlunda efter drygt två decennier av kommunistiskt styre under Enver Hoxha. Det var dock inte alldeles uppenbart för en besökare; Albanien var fortfarande fattigt, om än inte med den påfallande nöd och skriande ojämlikhet man kunde se i en del andra östländer. Albanien var ett annorlunda kommunistland, främst genom att man inte bara vände sig mot västlig imperialism utan också mot sovjetisk. Landet hade följaktligen lämnat Warszawapakten och så småningom skulle man också bryta med Kina. Ensamt i världen odlade det lilla landet sin stränga kommunism. Tjugo år senare, 1990, var det slut. Albanien drogs med i den frihetsvåg som svepte över de kommunistledda länderna i Östeuropa. 

Mitt i denna protestvåg börjar den självbiografiska skildringen ”Fri – En uppväxt vid historiens slut” av Lea Ypi. Elva år gammal går hon hemåt från skolan och möter en demonstration skanderande: ”Frihet, demokrati! Frihet, demokrati!” Skrämd söker hon trygghet genom att klamra sig fast vi en dekapiterad staty av Stalin, den forne Sovjetledaren som älskade barn enligt hennes lärare. Väl hemma fick hon höra att demonstranterna var huliganer. Men snart skulle mycket av det hon höll för sant om Albanien och omvärlden ställas på ända. Hon hade levt i en lögn men friheten fanns som en möjlighet.

Leas uppväxt har fram till dess präglats av att hon kommer från en intellektuell familj med ”fel bakgrund”. Föräldrarna har borgerliga och även aristokratiska anor. Farfadern har suttit i fängelse, farmodern hade närmast varit en kosmopolit. Diplomatiskt navigerar föräldrarna i samhället för att inte stöta sig med makten. Men på hedersplats i hemmet ställer de hellre en tom Coca Cola-burk än porträtt av ledaren Enver Hoxha, till Leas förtret. Själv är hon helt uppfylld av kommunismen och det hon uppfattar som ett rättfärdigt och gott samhälle. Nog vet hon att många västeuropéer har det ekonomiskt bättre och att de, till skillnad från albaner, kan resa världen runt. De ser på italiensk TV och turister besöker även hennes hemland. Men den relativa fattigdomen och inskränkningarna är nödvändiga offer, har hon lärt sig, för Albaniens rätt att forma sitt socialistiska samhälle i konflikt med en fientlig omvärld.

Jag har genom åren läst åtskilliga skildringar av människor som växt upp och levt i kommunistledda länder. Vanligen skildras ofriheten dramatiskt med berättelser om förföljelser, avrättningar, nöd och maktfullkomlighet. I fjärran hägrar liberala friheter. Sällan problematiseras frihetsbegreppet. Lea Ylpis bok är något annat. Det maktfullkomliga förtrycket är naturligtvis helt närvarande, men framför allt är det en berättelse om hur det påverkar tankeliv, relationer och omvärldsuppfattning. Därtill är skildringen kärleksfullt och lättsamt skriven – och faktiskt med en rejäl dos humor, åtminstone när det gäller tiden fram till kommunismens fall. 

För den unga flickan Lea innebär omvälvningen en existentiell kris. Hennes föräldrar har ljugit, om än för att skydda henne, och de kommunistiska trossatserna hon omfamnat har fallit en efter en. Hon upplever hur samhället förändras. Albanien genomgår en chockterapi i form av liberala strukturreformer dirigerade av Världsbanken. Så småningom drabbas såväl land som folk av finansiell kollaps, följd av otaliga tragedier, massemigration och social anarki på gräns mot inbördeskrig. När hon så äntligen tar sin examen väljer hon snart, liksom så många andra, att lämna Albanien för att studera vidare i utlandet. De existentiella frågorna omvandlas till filosofiska: Vad är frihet? 

Lea Ypi är numera professor i politisk teori vid London School of Economics och något av en internationell stjärna bland yngre politiska filosofer.  Som hon beskriver i sitt efterord var hennes intention att skriva en filosofisk bok kring de idéer om frihet som överlappar varandra i liberal och socialistisk tanketradition, men i skrivandet förvandlades idéerna till människor och det blev i stället denna bok om hennes uppväxt i Albanien, som ju både upplevt hårdför kommunism och hårdför ekonomisk liberalism.

Den som efter att ha läst denna fina, reflekterande och problematiserande skildring kan gärna gå vidare och fördjupa sig i hennes idévärld. Till exempel kan man på nätet googla fram hennes samtal med Martin Hägglund utifrån hans bok This Life (som jag skrivit tidigare om: https://stefanwiken.blog/2020/12/06/andra-tankar-om-vart-enda-liv/).

Vi såg det inte komma, eller…? Jodå, det har länge legat i korten att SD än en gång skulle vinna framgång i riksdagsvalet liksom att de alltmer skulle accepteras av andra högerpartier.  Spelplanen har varit deras. Nyheter och debatter har roterat kring gängbrottslighet och migration. Därtill har SD en skicklig partiledare i Jimmie Åkesson. Det har varit Åkessons sida i politiken som ägt uppmärksamheten. Och medierna har krattat manegen. 

Väljare har strömmat till, ungefär lika många från Socialdemokareterna (8%) som från Moderaterna (12%). Ingen annan partiledare har så stor betydelse för väljarnas val som Åkesson (80%). Bland förstagångsväljarna är SD det näst största partiet (22%), bara slaget av Moderaterna (26%). Bland arbetare är SD nästan lika stora som Socialdemokraterna (29 respektive 32%). 

De unga förstagångsväljarnas val kan förefalla märkligt. I massmedier har många talat om ”Greta-generationen”, med klimat och andra hållbarhetsfrågor högst på agendan. Är det möjligen barnen till en storstadsurban medelklass som bländat dem? Uppenbarligen har flertalet yngre i stället fångats av högersidans retorik. 

Trots denna bedrövelse får vi inte glömma att de allra flesta i vårt land inte köper det förenklade och främlingsfientliga narrativ som SD står för. Oavsett hur det politiska spelet nu utvecklar sig måste alla goda krafter förenas och förfina sitt motstånd. Goda krafter finns över hela fältet. Liberalerna har traditionellt varit ett värdeburet parti som mer än de flesta har avvisat främlingsfientlighet. Tänk Per Ahlmark, Bengt Westerberg och även Jan Björklund, som använde sitt sista Almedalstal till en flammande appell mot rasism och extremism. Och inom Kristdemokraterna måste det väl finnas några som inspireras mer av Alf Svensson – och varför inte av Jesus? – än av den obalanserade Busch. Likaså är jag övertygad om att många moderater håller för näsan när SD kommer på tal. Att fångas av dess retorik är knappast tecken på anständig och bildad borgerlighet. En femtedel av Moderaternas tidigare väljare flydde följaktligen till partier som står för ett annat narrativ. Det är dessutom viktigt att påpeka att den femtedel av befolkningen som valde SD inte är en hord av främlingsfientliga högernationalister. Många valde sannolikt partiet av andra skäl: dess fokus på gängbrottslighet med invandraranknytning, partiledarens retoriska skicklighet och dess aura som motståndare mot ”etablissemanget”, inte minst på landsbygden. Populistiska partier växer i hela västvärlden. Skillnaden är dock att de sällan har en så solkig historia som SD och vanligen inte är hemvist för så många extremistiska nationalister. Men SD är det parti som bjuds i vårt land för dem som lockas av populistisk retorik. Och de är uppenbarligen många, inte mist bland unga väljare.

Motståndet måste, som sagt, förfinas. Det räcker inte med att ständigt hänvisa till att det fanns nazister bland SD:s skapare. Det var långt före SD:s unga väljare föddes. Man kan kanske jämföra detta med 1970-talets vänsterungdomar som struntade i att de politiska anfäderna hyllat Sovjetunionen.

Det är inte heller nog med att peka på alla de extremister, ja, rentav nazister, som finns bland SD:s medlemmar. Partiets svar är att man utesluter dem, vilket för många väljare är gott nog. 

Vidare duger det inte att relativisera gängbrottsligheten. Många har till exempel med förtjusning delat Leif GW Perssons famösa uttalande om att endast 2,8 procent av befolkningen drabbats av våldet, varpå han misskrediterade alla dem som såg våldet som valets viktigaste fråga. Våldet har naturligtvis drabbat många fler: föräldrar, syskon och vänner; bostadsområden och skolor; människors upplevelse av att samhället går utför. Och bland politiker från vänster har man – helt riktigt – velat betona vikten av förebyggande arbete, men utan konkretion. Mest har man endast hänvisat till att polis, socialtjänst och skola måste samarbeta. Men hur? Med vilka medel? De har varit svaret skyldiga. 

Lika improduktivt är det att demonisera SD-sympatisörer. Många blockerar dem på sociala medier. Det är förstås begripligt att orken kan ta slut att bemöta oförstånd och illvillighet, för att inte tala om personangrepp. Det har också jag upplevt och agerat därefter (och inte bara från SD-sympatisörer). Men i grunden måste vi tro på argumentation och ett samhälle där vi samtalar med varandra. Annars har Jimmie Åkessons sida i politiken vunnit. 

Nåväl, detta var några hastigt påkomna tankar om den politiska villfarelsen som drabbat vårt land och hur man möjligen kan agera för att forma ett motstånd. Främst känner jag mig dock bekymrad och villrådig. Jag känner inte längre igen vårt kära hemland.