Jag har nyss varit ute på en löprunda. Det var först lite motigt, sedan var det ganska skönt och till slut var det mycket motigt.

Varför springer man? Frågan ger mer än ett hundra miljoner träffar på Google. Att ge sig ut och springa då och då är onekligen en trend i vår tid. Argumenten för ansträngningen brukar vanligen handla om hälsa; att vi genom att löpträna minskar riskerna för diverse sjukdomar. Andra brukar hävda det psykiska välbefinnandet; att man ”rensar huvudet” eller att man känner sig så nöjd med sig själv – åtminstone efteråt. Åter andra lyfter fram kreativiteten; att man kan få goda idéer under ett joggingpass.

Själv springer jag vanligen ett par-tre gånger per vecka, ibland ersatt av skidåkning under vintern. Ja, jag vet precis. Jag har en märklig fäbless för att föra bok över mina mödor med joggingskor eller skidpjäxor. Sedan 1997 har jag därför varenda jogging- och skidrunda noterad, dessutom med prydlig grafik i ett Excelark där varje säsong har sin egen kurva. Denna förkärlek för statistik har jag nog ärvt efter min mor. När jag häromdagen tittade bland hennes kvarlämnade papper hittade jag ett spiralblock där hon hade noterat varje cykel- och skidtur. Den vinter hon fyllde åttio år åkte hon femtio mil skidor!

Min mor visste varför hon åkte skidor. Det var hennes livselixir att under vackra vinterdagar skidra runt Buddbyträsket. Så kan jag också känna i skidspåret eller ännu hellre på skarsnön i skärgården, för att inte tala om skidåkning i fjällen. Men varför springer jag? Visst förstår jag att löprundorna sannolikt är bra för min hälsa och att de kan bryta jobbstressen, men jag har en del andra beteenden som inte alls är bra för hälsan och stress kan jag även minska med en tupplur på soffan eller med en bra roman. Visst kan löpningen också göra att jag känner mig väldigt nöjd med mig själv – åtminstone efteråt – men å andra sidan minskas välbefinnandet när jag uppdaterar min statistik; jag springer ju så mycket saktare än förr.

Claes Hyllinger, den förunderliga författaren och joggaren, sade i en intervju för några år sedan något i stil med att han såg sina försämrade resultat med fascination; att det var intressant att studera åldrandets effekter. Så kan man ju se det om man har en väldigt positiv livssyn – och det bör man väl ha.

Men åter till frågan: varför springer jag? Ibland undrar jag om jag springer ifrån något; kanske från ångest, kanske från den skröplighet som lär drabba mig när år läggs till år, eller kanske från endorfinabstinens. Eller så springer jag för att jag brukar springa, för att jag är ett vanedjur.

Det kan också vara så att vi alla är genetiskt präglade att springa från den tid när de första hominiderna på de afrikanska savannerna reste sig och förflyttade sig på två ben, vilket var början till människans evolutionära framgångssaga. Det låter trösterikt. Jag förvaltar då ett arv. Javisst, därför springer jag! Eller är det för att uppdatera min statistik?

Palmsöndag. I dag inleds Stilla veckan till åminnelse av Jesu lidande, enligt den kristna traditionen. Varje enskild dag under veckan skall, enligt gammal sed, innehålla vissa bestämda aktiviteter men i övrigt vara arbetsfri. Våra tankar och handlingar ska inriktas mot lidandet, passionen, för att till sist kulminera i påskdagens firande av Kristi uppståndelse.

För egen del avsvor jag min barnatro på min artonårsdag genom att demonstrativt lämna Svenska kyrkan. Jag var visserligen uppväxt i ett tämligen sekulärt hem, men min mor som kom från Tornedalen hade åtminstone en pliktskyldig tro och kanske mer än så. Min far föredrog att inte yttra sig om de yttersta tingen; kanske kunde man kalla honom agnostiker.

Min ateism vid artonårsåldern var hårdnackad, men med tiden kom religioner att intressera mig mer och mer och så småningom skaffade jag mig också akademiska betyg i ämnet. Jag har i dag till och med svårt att förstå när människor som är samhällsintresserade inte försöker tränga in i religiös tro, i religiösa riter och hur våra och andras livsmönster präglas av religion. Människors trosuppfattningar betyder ju så oerhört mycket för hur världen gestaltas och utvecklas.

I artonårsåldern sade jag att religion är ett opium för folket, vilket tillskrevs Marx. Men han skrev ”opium des volkes”, vilket snarare betyder folkets opium och andas en annan innebörd; något människor tar till för att lindra, alltså inte bara något som en överhet trycker på folket. I vilket fall: religion kan nog vara både det ena och det andra och i dag ser vi allt tydligare hur religiösa uppfattningar formar människors världsbild. Förmodligen har traditionalistiska (som felaktigt ofta kallas fundamentalistiska) uppfattningar ökat i betydelse under senare år, kanske sedan Busch proklamerade sitt korståg mot muslimsk terrorism.

Trots min ateism hade jag nog redan som ung respekt för att människor hade en religiös tro, och den respekten har växt med tiden. Jag kan också själv gripas av en andlig känsla vid besök i ett kyrkorum eller i ett tempel för någon av de asiatiska religionerna. Under resor i Asien har jag dragits till att besöka hindu- eller sikhtempel, buddhistiska pagoder etcetera liksom jag i Europa besökt många synagogor och förstås framför allt kristna kyrkor. Ofta har det förstås varit stora medeltida katedraler, som inte i första hand besökts för sin andlighet utan för den praktfulla skönheten. Men någon gång har jag kommit in i en sådan katedral och fått lyssna till en väl inövad kyrkokör som sjunger något riktigt gripande, kanske något av Palestrina, och då är det verkligen som om den helige ande griper tag.

Vid par tillfällen har jag varit i Grekland när Stilla veckan nått sin klimax. Vid midnatt mot påskdagen utropar prästen de förlösande orden: Kristi är uppstånden! Och människor börjar fira som om livet har återvänt. Det är också andligt. Man gläds med människorna trots att man inte kan dela eras tro.

Själv inleder jag passionsveckan som nybliven morfar. Ett nytt liv har slagit upp förundrade ögon inför mina närmaste och inför världen – och vad är mer andligt än det?

Strax efter midnatt den 9 april 1940 syntes främmande krigsfartyg i Oslofjorden. Den norska kustbevakningen slog larm medan man nervöst försökte identifiera inkräktarna. Troligen var det brittiska fartyg. Britterna hade ju satt stark press på Norge för att hindra leveranser av svensk malm till den tyska rustningsindustrin. Dagen innan hade utrikesminister Halvdan Koht varit alldeles utom sig i stortinget och sagt: ”Västmakterna har fört in kriget på norskt område”. 

Lite senare på natten upptäcktes också elva fartyg på väg in mot Bergen och de blinkade till den norska signalisten på ett bevakningsfartyg: ”Sei ruhig”. Det var alltså tyskar!

Resten av historien känner vi till. Norge invaderades och ockuperades, liksom Danmark. Sverige angreps inte, men låg klämt mellan tyska trupper i väst och syd och sovjetiska i öst, där kriget i Finland rasat under vintern och där baltstaterna ockuperades.

I framförallt Norge bildades med tiden en stark motståndsrörelse med människor från olika politiska grupperingar. Men den omedelbara reaktionen efter den 9 april var inte självklar. ”Västmakterna för in kriget på norskt område” var till exempel rubriken i det norska kommunistpartiets tidning. Också i Sverige skrev man i den kommunistiska Arbetartidningen i Göteborg om ”det engelsk-franska angreppet på Norge”, men ändrade sig snart och stödde motståndskampen. Med några undantag var man emellertid mycket tystlåten med fortsatta fördömanden. Det norska kommunistpartiet fortsatte dock en tid med att hävda att ”det fransk-brittiska blocket är farligast” och att det var skyldigt till ockupationer på grund av sina provokationer. I en av sina tidningar publicerade man till och med tyska kommunikéer där norrmännen uppmanades att lämna in sina vapen. Ja, man publicerade också en nekrolog över en stupad SS-officer. 

Hur kunde de hamna så fel? Det är naturligtvis viktigt att bedöma deras handlingar utifrån den information som då var tillgänglig och Storbritannien hade verkligen provocerat Norge. Men den viktigaste förklaringen till agerandet var förstås att Hitlers Tyskland hade en ”icke angreppspakt” med Stalins Sovjetunionen. De kommunistiska talesmännen ansåg nog att de bäst tjänade socialismens sak genom att lojalt stödja Stalin och göra Sovjetunionens fiender till sina fiender och Sovjetunionens vänner till sina vänner.

Har detta bara ett historiskt intresse? Nej, jag tror att vi fortfarande har en del att lära av den här typen av historiska misstag; hur ideologisk övertygelse kan göra oss blinda för faktiska omständigheter och leda oss till att göra felaktiga val. Så finns det sådana som sluter upp bakom Putin och hans annektering av Krim på grund av sin misstänksamhet mot USA, NATO och EU. De förmår inte att se det flagranta folkrättsbrottet utan fokuserar på förmenta provokationer mot Ryssland samt ger grumliga historiska förklaringar till det rättmätiga i Putins agerande. Om vi förflyttar oss omkring femtio år tillbaka fanns det på likartat sätt människor som i sin USA-vänskap inte förstod att ta avstånd från USA i det oerhört grymma Vietnamkriget. I båda fallen är det ideologiska skygglappar som skymmer sikten. 

Nåväl, många USA-vänner ändrade sig och sovjetvännerna ändrade sig också 1941, när Tyskland också invaderade Sovjetunionen. Många kommunister runt om i Europa stred med sina liv som insats mot tysk ockupation och tysk nazism. Det ska vi minnas. Men vi får inte heller glömma vad ideologiskt tunnelseende kan förorsaka.

1. Ingenting slår en skicklig lärare. Internationell forskning om framgångsrika skolor visar entydigt att den viktigaste parametern för elevernas kunskapsutveckling är lärarnas yrkesskicklighet. Det innebär för det första att lärare måste ha goda ämneskunskaper, för det andra att de måste ha utmärkta didaktiska färdigheter och för det tredje att de måste kunna skapa goda relationer till alla elever i klassrummet och uppträda som tydliga ledare. För att rekrytera ungdomar som kan utvecklas till skickliga lärare krävs att lärarutbildningen utvecklas och att läraryrket görs attraktivare genom betydligt högre lön bättre förutsättningar att koncentrera sig på huvuduppdraget. För att utveckla befintliga lärares yrkesskicklighet finns det knappast något bättre sätt än genom kollegialt lärande, dvs att lärare tillsammans delar erfarenheter och insikter samt att de med jämna mellanrum planerar och utvärderar lektioner gemensamt. Men lärare behöver också utmaningar och respons utifrån och därför är det viktigt att forskare och andra med nya insikter åtminstone vid vissa tillfällen integreras i det kollegiala lärandet.

2. Allt handlar om undervisning. Skolan ska handla om lärares undervisning och elevers lärande. Visst ska skolan också bidra till elevernas sociala utveckling och deras grundläggande demokratiska värderingar, men det bör ske i en kontext av kärnuppdraget: att ansvara för elevernas kunskapsutveckling. Forskning visar att skolor som är tydligt kunskapsorienterade vanligen också når längre när det gäller elevernas sociala utveckling. När skolan får koncentrera sig på sitt kärnuppdrag medför det betydligt större förutsättningar att utveckla kvalitén på undervisningen.

3. Skolan behöver ett samhällskontrakt. Skolan ska undervisa, föräldrar ska fostra och samhället i övrigt ska, genom de folkvaldas försorg, ges rimliga förutsättningar för skolan och föräldrarna att uppfylla sina uppdrag. Skolan påförs i dag uppgifter som ligger tämligen långt från kärnuppdraget och det krävs ett samhällskontrakt i form av tydlig lagstiftning om vilken roll olika aktörer ska ha i förhållande till barns och ungdomars utveckling.

4. Skolan måste ledas av kompetenta rektorer med statligt uppdrag. Rektorers roll som pedagogiska ledare finns inskriven i skollagen, men många undersökningar har visat att skolhuvudmännen sällan ger förutsättningar för detta. I stället fylls rektorns vardag av administration och händelsestyrda aktiviteter som sällan har med undervisningen att göra. Rektorers kompetens som pedagogiska ledare måste också utvecklas. Dessutom bör kraven för att anställas som rektor skärpas betydligt; man bör inte bara ha pedagogisk utbildning och erfarenhet utan också en vidareutbildning, gärna forskarutbildning, inom något utbildningsvetenskapligt område. Det är också viktigt att skolchefer har utbildning på denna nivå. Genom kommunaliseringen har skolcheferna blivit som vilken förvaltningschef som helst, där kommunala agendor blivit viktigare än de nationella målen. På sikt bör skolan återförstatligas, men det är en omfattande reform som kräver mycket arbete som riskerar förlama andra viktiga förändringar som måste genomföras. En tanke att pröva tills vidare kunde vara att rektorerna är statligt anställda och därmed endast behöver ta hänsyn till skolans nationella mål.

5. Skolan skall kompensera. PISA och andra utvärderingar visar att skillnaderna i kunskaper mellan högpresterande och lågpresterande ökar samt att sociala faktorer och föräldrarnas utbildningsbakgrund spelar allt större roll. Detta måste skolan kompensera genom omfattande satsningar på specialpedagogisk undervisning i framför allt de lägsta åldrarna samt sätt upp tydliga gränser för vilka kunskaper som ska uppnås. Skolan måste också vara pragmatisk i sina val av metoder för särskilt stöd och överge ideologiserande om exkludering respektive inkludering. Skolans resurser måste också riktas i enlighet med socioekonomiska kriterier så att skolor i områden där föräldrar vanligen är lågutbildade ges bättre förutsättningar att stödja eleverna. Varje skola bör också vara skyldig att ge läxhjälp till de elever som behöver det. Möjligheten för elever att lyckas i skolan får inte göras avhängig av föräldrar möjligheter att stödja sina barn.

6. Lustfyllt läsande är lärandets grund. Ingenting är tydligare än att det barn som lär sig läsa ordentligt i tidig ålder har stora förutsättningar att lyckas med sitt skolarbete. Därför måste läsandet sättas i skolvardagens centrum, särskilt under de första årskurserna, och inte bara i svenskämnet. Läsandet måste också vara lustfyllt med god utvecklande litteratur och lärarna måste lära sig att leda boksamtal, till exempel genom kollegialt lärande och externa inspiratörer. Varje skolhuvudman bör hålla sig med kompetenta litteratur- och läspedagoger.

7. Höga förväntningar leder till bättre prestationer.  Forskning visar att en av de viktigaste faktorerna för hur en lärare lyckas med sina elevers kunskapsutveckling är lärarens förväntningar. Lärare måste tro på att elever kan och vill lära sig. Skolan måste utmana. Ingenting är mer destruktivt för en elev än skolarbete som de kan utföra mekaniskt, utan eftertanke.

8. Elevers lärande kräver ordning och arbetsro. Undersökningar visar att många elever endast använder en liten del av skoldagen till skolarbete. En del skolor har också abdikerat och delar ut hörselskydd till elever som inte förmår koncentrera sig i klassrummens stim. Skollagen har förändrats och lärare har i dag större möjligheter att åtgärda störande elever, men mer måste göras för att skapa arbetsro. Självklart handlar detta inte bara om regler, reglers efterlevnad och tillrättavisningar utan ännu mer om vilken relation lärare kan skapa i klassrummet genom bra undervisning, men det skulle behöva forskas betydligt mer om ordningens roll för nedåtgående kunskapsresultat.

9. Likvärdig bedömning kräver extern bedömning. Många elever får i dag alldeles för höga betyg och bedömningarna är inte likvärdiga. Drivkrafter för detta är till exempel konkurrens mellan skolor genom det fria skolvalet, otydlighet i bedömningskriterier men också att lärare själv bedömer hur deras undervisning tagits emot av de enskilda eleverna. En viss statlig kunskapsuppföljning finns redan, men den bör utvecklas till att omfatta samtliga ämnen och göras kontinuerligt. Bristen på likvärdighet i bedömningar och alltför höga betyg missgynnar kunskapsutvecklingen, eftersom elever ibland inte behöver anstränga sig tillräckligt för att nå höga resultat.

10.    En skola för bildning. De eländiga resultaten i PISA-undersökningarna har lett till en stark resultatorientering i skolan, särskilt i de ämnen som mäts: matematik, naturvetenskap och läsförståelse. Visst är resultat viktiga och de måste definitivt bli mycket bättre. Skolan måste dock tänka bredare och djupare och forma sina mål i förhållande till ett modernt bildningsbegrepp. Det är svårt att fånga detta i några enkla meningar men några viktiga ingredienser kan vara att eleverna ska lära sig att förhålla sig till såväl sig själv som till andra genom goda kunskaper, insikter och färdigheter; kunna se de historiska och kulturella sammanhangen; har redskap att värdera och resonera om utsagor inom såväl naturvetenskapliga som samhällsvetenskapliga områden; kunna uttrycka sig väl i tal och skrift. Ja, resonemanget skulle kunna fortsätta och bör så göra för att vi inte ska förlora de ansatser till en modern bildning som faktiskt finns i läroplanen.

Jag läser Lasse Berg bok, Uttåg ur Kalahari, som namnet till trots också handlar om Indien. Denna tredje Kalahari-bok är till stora delar retrospektiv och då menar jag inte att han som i de tidigare böckerna blickar i första hand tillbaka med människans hela utvecklingshistoria som tema. I stället är det hans egen utvecklingshistoria som är det ledmotivet; hur han efter sina första resor i Indien och annorstädes drabbades av pessimism, att fattiga skulle förbli fattiga med den färdriktning som länderna hade, men att han lång senare kunnat märka en avsevärd utveckling. Redan i sin och fotografen Stig T Karlssons bok I Asiens tid från år 2000 visade han sakligt i ord och bild hur människor fått det bättre. De hade letat upp samma byar, samma människor, som de tidigare besökt och gjort jämförelser. Fattiga jordlösa daliter hade flyttat från lerhyddor till hus, kommit över en bit egen jord, hade TV och andra moderniteter och barnen gick i skola.

Medan jag läser de fina skildringarna funderar jag över den indiska by jag besökte under en vecka runt årsskiftet 1981/82. Hur har den utvecklats? Vad hände med människorna i byn?

Jag hade rest runt till olika platser i Indien och kom så småningom tillsammans med två andra svenska män och en tolk till denna typiska by i centrala Tamil Nadu. Människorna i byn var alla jordlösa och ”kastlösa” daliter. Alla bodde i lerhyddor och där fanns knappast några moderniteter. Några få hade radio, några hade cyklar och någon enstaka hade en oxe med kärra. Butiker var obefintliga. Brunnsvatten fanns bara på natten. Alla tjänade sitt bröd genom arbete åt storbönder i den angränsande byn, dit de inte var välkomna på grund av att de var ”oberörbara” såvida de inte anlitats för olika göromål. Ofta var de arbetslösa. Nästan ingen hade varit längre än någon mil från byn. Världen var liten och livet såg eländigt ut.

Då jag åter kom hem skrev jag ett reportage i NSD. Allt förtryck och elände redovisades naturligtvis i ord och bild, men jag slutade faktiskt reportaget med viss optimism. Genom bistånd hade det byggts en skola i byn, där barnen fick ett mål mat och undervisning. Under rubriken ”Barnen framtiden” skrev jag: ”På tio månader har de lärt sig läsa och skriva. Stolt visar de upp sina uppsatser som vi ber om att få översatta. De handlar om byns problem och förtrycket mot de kastlösa. Så stärks deras självkänsla och medvetenhet. Det är hos dessa flickor, hos Kaliyan och hos hundratals miljoner andra fattiga bybor, Indiens framtid ligger”.

Jag hoppas verkligen att mitt hopp blev verklighet för byn och att de fått ta del av den utveckling som Lasse Berg skildrar från andra byar i Indien.

För några år sedan besökte jag Indien på nytt. Jag var än en gång i Tamil Nadu, i Kerala och Mumbai. Tyvärr besökte jag inte byn. När jag nu läser Lasse Bergs skildringar grips jag av en längtan efter att själv uppleva att människorna i ”min” by har rest sig ur sin djupa kränkande fattigdom.

1980 skrev Jan Myrdal sin bok Indien väntar. Den var förstås viktig litteratur före min resa och det mesta han skrev om Indiens tillstånd tyckte bekräftades genom mina upplevelser i landet. Nu väntar Indien inte längre.

När jag gick min lärarutbildning i mitten på 1970-talet var det självklart att man skulle vara emot betyg i skolan. Sådan var stämningen och skolideologin, formad av ett pedagogiskt etablissemang, påhejad av flertalet lärarutbildare och nedskriven i flera partiprogram. 

Betygsmotstånd kräver inte mycket. Motståndet väcker lätt sympati. Vem vill egentligen mäta kunskaper och färdigheter hos små oskyldiga barn som i stället måste få växa av egen kraft, i egen takt, utan att utsättas för vuxnas värderingar?

När jag efter utbildningen började arbeta som lärare ändrade jag snart uppfattning. Det var uppenbart att betygen var en stark drivkraft för eleverna. Dessutom hade ”kunskapsrörelsen”, med namnkunniga profiler som Gunnar Ohrlander och Arne Helldén, med sina dissonanta stämmor börjat höras i den annars så samstämmiga kören.  Jag läste deras böcker och deltog i debatten. Deras kritik gällde inte främst det pedagogiska etablissemangets syn på betyg utan i stället synen på skolan som kunskapsförmedlare, där betygsmotståndet snarare var en effekt av en negativ syn på det som borde vara skolans uppdrag.

I Betygsutredningen 1977 skrevs till exempel:

”Betygens hittillsvarande roll som den huvudsakliga grunden för urval till fortsatt utbildning och arbetsliv medför att arbetet i skolan riskerar få en inriktning mot att meddela kunskaper och färdigheter.” (Betänkande av 1973 års betygsutredning, SOU 1977:9) 

Nu är förstås prepositionen ”mot” lite knepig, eftersom man faktiskt kan läsa stycket – med lite betoning på ”mot” – som att utredarna är rädda för att skolan ska tappa sitt kunskapsuppdrag. Men tvivlen undanröjs redan i utbildningsministern Ingvar Carlssons direktiv som omnämns i betänkandet: 

”I direktiven påpekas bl a de negativa effekter nuvarande system anses ha och den kritik som anförts mot bedömningar som sätter kunskaper och färdigheter i centrum”. 

I en remissrunda om dessa slutsatser var inte bara det pedagogiska etablissemanget positivt utan också LO, TCO, Sveriges Lärarförbund (med knapp majoritet) och flertalet politiska ungdomsförbund. 

Sådan var alltså stämningen bland breda lager av pedagogiska tyckare.

Som bekant avskaffades inte betygen. Emellertid kom de att sättas först från  vårterminen i årskurs åtta, men misstänksamheten mot betygssättning och kunskapsfokusering i skolan har fortsatt under många år därefter – och då har det inte spelat någon avgörande roll om utbildningsministrarna kallat sig borgerliga eller socialdemokrater.

Början av 1990-talet innebar en tillnyktring inom skolideologin. Genom Bengt Göransson (s) tillsattes den utredning som kom att resultera i betänkandet Skola för bildning vilken sedan lade grunden för en ny läroplan och ett nytt betygssystem, undertecknade av Beatrice Ask (m). Betänkandet var intressant på många sätt genom att föra en diskussion om bildningsbegreppet och vad bildning skulle kunna stå för i samtidens skola. Det gav också upphov till en bred diskussion, där inte bara pedagoger var inblandade utan där också akademiker från andra discipliner deltog. Bernt Gustavsson, professor i idéhistoria, skrev till exempel boken Bildning i vår tid som bland annat problematiserade bildningsbegreppet i förhållande till skolans mål- och resultatstyrning som infördes med läroplanen 1994. När läroplanen med dess bildningsambition ackompanjerades av kommunaliseringen så kom ambitionerna emellertid till stor del på skam. Till detta bidrog också samhällskulturella förändringar och skolans svårighet att svara mot dem, vilket analyserades på ett intressant sätt av Jonas Frykman, professor i etnologi, i boken Ljusnande framtid!, där han menar att skolan  har svikit arbetarklassens barn genom sin individcentrering. Det skrev han 1998, men först i dag har det blivit en fråga som kan diskuteras (Jag föreslog för övrigt hans bok som litteratur när jag gick min rektorsutbildning, men kursledaren ansåg denna populärt skrivna bok vara för avancerad för kursdeltagarna). 

De nu så aktuella problemen i den svenska skolan stavas inte kommunalisering, mål- och resultatstyrning, betygssystem, lärares status, samhällsförändringar eller någon annan enskild faktor som debattörer vill lyfta fram som nyckelfaktorer.  Alla dessa faktorer har nog i varierande grad haft betydelse, men endast i samverkan med varandra och grundade på en skolideologi som fått frodas i decennier. Endast yrkesstolta lärare har – skolideologin till trots – lyckats fördröja effekterna som på allvar slagit igenom från 90-talet, vilket tydligt kunnat noteras i PISA-undersökningarna. 

Nu står skolfrågorna högst upp på de politiska agendorna. Alla partier gör utspel för att framstå i ansvarsfull dager och misskreditera motparten. Jag tycker mig se att det i dag ändå finns en bred uppslutning kring att kraftfulla åtgärder måste vidtas för att vända utvecklingen. I dag är det få som inte nämner kunskapsuppdraget som skolans centrala uppdrag. Ändå upplever jag det som att det inte längre är en skola för bildning det talas om. I stället är det en skola för resultat.

Tro nu inte att jag inte önskar bättre placeringar i PISA-rankingen eller att våra elever når så höga resultat på nationella prov och i betyg som bara möjligt är. Tvärtom, jag tycker att det är bra att jämförelser görs och att resultat redovisas och diskuteras. Men skolan måste vara något mer som inte låter sig så lätt mätas – en skola för bildning.

”Jaha, så kom det då!”, sade en brittisk tidningskung när första världskriget utbröt sommaren 1914. ”Ja, tack gode Gud!”, svarade hans kollega. Och så var det i land efter land i Europa. Inte bara tidningsutgivare utan stora människomassor välkomnade kriget; ett krig som skulle prägla Europa fram  till 1989 och gör det i viss mån ännu. Visserligen hade framför allt socialister länge skanderat ”Ned med kriget! Krig mot kriget!” och ”Inte ett öre, inte en man till krigsmakten!”, men när kriget var ett faktum var det få socialistledare som inte godkände sina respektive länders krigsansträngningar, liksom liberaler, liksom konservativa.

Nu är det 2014. Hyllmeter och spaltkilometrar kommer att skrivas om den stora katastrof som första världskriget var och hur den bäddade för sociala omvälvningar, totalitära diktaturer, ännu ett världskrig, samt miljoner och åter miljoner döda. Man kommer också att spegla 2014 mot 1914 och spekulera i om något liknande åter kan inträffa i vår del av världen. När minnesåret dessutom inleds med den ryska aggressionen mot Ukraina och annekteringen av Krimhalvön får spekulationerna ytterligare bränsle.

 Världen har dock förändrats. År 1914 befann sig Europa i en omvandlingsfas, med konkurrerande stater som bildat allianser för ömsesidigt stöd. Det förr så mäktiga Frankrike hade sackat efter och präglades av revanschlust mot det Tyskland som det lidit nederlag mot 1871. Tyskland framstod allt mer som Europas främsta industrimakt. Storbritannien hade, trots sitt imperium, liksom Frankrike sackat efter. Österrike-Ungern höll på att slitas sönder av nationellla spänningar medan de kolossala Ryssland försvagades av sociala motsättningar. Storbritannien, Frankrike och Ryssland bildade en allans och Tyskland, Österrike-Ungern och Italien bildade en annan. Det behövdes bara en gnista, skotten i Sarajevo, för att tända den brand som sedan kom att förtära stora delar av Europa. Den släcktes bara tillfälligt genom fredsfördraget i Versailles. Politisk infantilism från såväl höger som vänster, i såväl Tyskland som annorstädes, möjliggjorde att elden åter kom att flamma upp och leda till ett krig ännu värre än det förra.

Men ändå. Få trodde på krig 1914 efter att Europa hade upplevt en fredsperiod på mer än 40 år. Hur kan vi vara så säkra på att vår fred i dag är säkrad? Oroshärdar finns, men det främsta hoten har inte på länge funnits i Europa, där länderna genom den ekonomiska utvecklingen, demokratin och EU-samarbetet är så sammanlänkade. Den putinryska annekteringen av Krim och hotfulla retorik mot Ukraina, som har mycket att göra med ukrainska krafters önskan att närma sig Europa och vända ryggen mot Ryssland, har dock ökad hotbilden. Tillsammans med andra oroshärdar, framför allt i Mellanöstern och Östasien, finns det sannerligen skäl till oro.

Då var det 1914,nu är det 2014. Två världskrig, etniskt eller politiskt grundade folkfördrivningar och folkmord, har passerat och människan har förhoppningsvis lärt sig något. Och det tror jag faktiskt. Eller är det som Abba Eban  sade: ”History teaches us that men and nations behave wisely, omce they have exhausted all other alternatives.”

Blogg är en förkortning av webblogg, dvs en journal eller dagbok skriven för att publiceras på world wide web, läser jag i Wikipedia. Där får jag också veta att den första personliga bloggen skrevs 1994, alltså för tjugo år sedan. Jag är alltså en slow starter.

Ändå var jag relativt tidig med en personlig dator. Den skaffade jag i slutet av 1980-talet när jag började skriva läroböcker i historia. Jag var också tidig med att skaffa mig internetuppkoppling via telefonmodem, liksom jag var först i min bekantskapskrets med att ordna trådlöst nätverk i bostaden. Facebook började jag använda för omkring fem år sedan. Också i min yrkesroll som gymnasierektor fanns intresset. Där genomdrev jag redan 2006 att eleverna i mitt naturvetenskapsprogram skulle tilldelas egna datorer i syfte att utveckla undervisningen till att bli mer tidsenlig.

Under hela denna tid har jag också varit intresserad av IT-utveckling och dess påverkan i samhället. Ja, vid sekelskiftet läste jag ivrigt Manuel Castells trilogi Nätverkssamhällets framväxt, där författaren sökte beskriva det han kallade det informationella samhället och hur det omskapade uppfattningar om kultur, tid, rum etcetera. Castells omnämndes som en Marx i vår tid, och då menade man inte hans ideologiska uppfattningar utan hans ambition att heltäckande beskriva och analysera sin samtid.

Ända sedan jag i folkskolan lärde mig skriva och läsa har jag haft en lust att skriva och sedan tonåren har jag dessutom varit van att läsa mycket samt uttrycka mina uppfattningar om än det ena, än det andra. Mot bakgrund av allt detta är det märkligt att jag är en sådan slow starter när det gäller bloggande. Här kan jag ju förena lusten att uttrycka mig skriftligt med intresset för informationssamhällets möjligheter. Kanske är det just oändligheten i dessa möjligheter som hållit mig tillbaka. Hur ska en enskild röst höras i denna myriad av stämmor? Nåväl, det spelar egentligen ingen större roll. Skrivandet har sin egen drivkraft och bidrar till åtminstone till en möjlighet att reflektera över samtiden, historien och framtiden

Min blogg kommer nog att handla just om detta; reflektioner över sådant som händer runt omkring i världen och runt omkring mig själv samt säkert mycket om sådant jag läser. Den kommer knappast bli särskilt privat, men kanske ibland personlig.

Välkommen till min blogg!