Det politiska maktspelet fortsätter, nu med en andra statsministeromröstning där Löfven åter kommer att förlora. Han har ställts schackmatt genom de avbrutna förhandlingarna med mittenpartierna. 

Bakom spelet om regeringsbildare misstänker jag att det finns en väl genomtänkt strategi där man hoppas kunna bilda en alliansregering trots att den kommer att bli beroende av Sverigedemokraterna. Spelförare är förstås talmannen, men den listiga Lööf är införstådd och kanske också den eftersläntrande Björklund. 

Det första taktiska steget i strategin är alltså att åter rösta bort Löfven som statsminister för att, som det andra steget, kunna ställa upp Kristersson i nästa omröstning. Då kommer Centern och antagligen Liberalerna att rösta för honom som statsminister eftersom extraval annars rycker närmare, vilket är hotfullt för bägge partierna. Lööf och Björklund har därmed uppfyllt sina vallöften att inte släppa igenom Löfven. 

Men hur blir det med det andra vallöftet, att inte vara i beroendeställning till Sverigedemokraterna? Lööf och Björklund kommer, innan den sista statsministeromröstningen, troligen att kräva några skarpa utfästelser från Kristersson om att aldrig aktivt öka stöd från SD utan i stället arbeta för blocköverskridande samverkan. Budgeten har de ju redan fått igenom. Dessutom kommer de att lägga stor skuld på Socialdemokraterna som inte ville tillmötesgå mittenpartiernas krav i förhandlingarna.

Så kan de ta det tredje steget, att bilda en alliansregering. Kanske kommer den till stånd på annat sätt med Annie Lööf som huvudfigur. Den kommer i vilket fall sannolikt att kryssa fram under mandatperioden med kanske en och annan blocköverskridande överenskommelse men framför allt med ett icke efterfrågat stöd från SD.

Så kan spelet om makten leda till högerns triumf. Spelets bondeoffer är den överväldigande majoritet av Sveriges väljare som röstat på partier som i valrörelsen stått upp mot de högernationalistiska krafterna. 

Visst, det kan komma att gå på annat sätt. Ett spel är ett spel och det går aldrig att förutsäga dess resultat. Denna gång hoppas jag innerligt att jag har fel.

Gamla kyrkböcker är sannerligen intressanta. Från och till under det senaste året har jag försökt gräva i min släkthistoria och därför fått anledning att studera husförhörslängder, födelseböcker och andra kyrkliga dokument från en tid när det var kyrkans plikt att hålla ordning på varje människas födsel, leverne och död. Länge har det handlat främst om människor från Jämtland, där min far hade många av sina anor. När jag för en tid sedan på allvar tog mig an min mors anor i nedre Tornedalen slog det mig hur annorlunda det var med födsel, liv och död i dessa trakter. Andelen ”oäkta” barn var så mycket större. Backstusittarna var många fler. Men värst av allt: de många barnen som dog i späd ålder.

I en by där jag har en del anor hittar jag exempelvis en familj där en Catharina mellan 1798 och 1817 föder fjorton barn varav åtta dör inom något år. Catharina får år efter år begrava sina spädbarn samtidigt som hon är gravid med ytterligare ett barn med en oviss framtid. I nästa familj föder Eva elva barn mellan 1788 och 1801. Endast ett barn överlever spädbarnsåldern. I åter nästa föder Brita sex barn mellan 1782 och 1796. Inget överlever. Så fortsätter det i familj efter familj i byn, år efter år. Inte i alla, men i väldigt många.

Jag har läst mycket historia i mina dagar om krig, hunger och förtryck, liksom jag läst många hyllmeter skönlitteratur som skildrat gångna seklers livsbetingelser. Ändå slog det mig som en chock att studera prästernas torra noteringar om födelse och död i denna gudsförgätna lilla by. Det var som om barnens dödsångest och föräldrarnas förtvivlan genljöd genom seklerna. Hur kunde människorna leva vidare i denna miljö av död och sorg? Hur kunde de ständigt gravida kvinnorna stå ut med att år efter år föda barn som de snart måste begrava? Vad tänkte de i sina böner om en allsmäktig Gud som gång efter annan tog det käraste ifrån dem?

Medan jag begrundade allt detta drog jag mig till minnes ett forskningsprojekt jag hörde om när jag läste historia vid Umeå universitet för många år sedan. Jag ville minnas att barnadödligheten före mitten av 1800-talet var extrem i vissa delar av Tornedalen, över trettio procent. Orsaken, sade man, var att kvinnorna inte ammade sina barn i dessa tornedalska byar. I stället fyllde man kohorn med opastöriserad komjölk som barnen via en napp gjord av kospenar sög på. Hornen fick hänga över vaggorna och rengjordes sällan. Därmed blev de ofantliga bakteriehärdar som infekterade barnens tarmar och magar, vilket ledde till deras förtidiga död. Först när någon provinsialläkare tog sig an problemet med hjälp av en finsktalande barnmorska, kunde trenden vändas och allt fler barn fick överleva sina spädbarnsår.

Mammorna övertalades således att amma sina barn. Naturligtvis var det svårt. Komjölken var en stark tradition som möjliggjorde för kvinnorna att arbeta i jordbruket. Något som anses som nödvändigt blir gärna en dygd; komjölken ansågs nyttigare är bröstmjölken. I Jämtland, läser jag i en historisk text, skämdes en del för att de ammade sina barn till uppemot fyraårsåldern, men så hade man också en ovanligt låg barnadödlighet, runt tio procent, och dessutom betydligt färre födslar.

Forskningen jag nämnde tidigare resulterade 1984 i en avhandling av Anders Brändström med namnet ”De kärlekslösa mödrarna”. Det var hans citattecken. Naturligtvis var de inte kärlekslösa, men fattiga och okunniga.

 

Ett inlägg publicerat 2018, men lika aktuellt nu som då.

Man hör det allt som oftast i debatterna: Det är lika illa att samarbeta med kommunister och vänsterextremister som med nationalister och högerextremister.

Må så vara, men vad debattörerna avser är att Socialdemokraterna räknar in Vänsterpartiet i sitt regeringsunderlag samtidigt som man – liksom de flesta liberaler och många konservativa – vill förhindra samverkan med Sverigedemokraterna. En retorisk kålsuparteori alltså; kanske retoriskt verkningsfull men ändå så skamligt ohederlig.

Skällsordet kommunist har alltså kommit till heders igen och för att fånga in Vänsterpartiet i den fållan har man framför allt lyft fram tre saker:

För det första: Vänsterpartiets kommunistiska historia. Sant är att Vänsterpartiet under sitt forna namn, Sveriges kommunistiska parti (SKP), reservationslöst slöt upp bakom Sovjetunionen och dess statliga terror. Men från slutet av 1950-talet frigjorde man sig steg för steg från sovjetkommunismen. Processen pågick i några decennier. Genom en kompromiss bytte man namn till Vänsterpartiet kommunisterna (VPK)1964 och antog alltmer vänstersocialistiska program, vilket ledde till flera utbrytningar av missnöjda medlemmar. När så de prosovjetiska medlemmarna gick 1977 kunde partiets kommunistiska tradition utmanas öppnare. Men omvandlingsprocessen var svår, kanske såväl emotionellt som politiskt, och det skulle behövas ett sammanbrott i den sovjetiska sfären 1989 för att partiet slutligen skulle lämna kommunismen. Det gamla kommunistiska partiprogrammet övergavs 1990 och man antog i stället tio kortfattade socialistiska grundsatser samtidigt som man bytte namn till Vänsterpartiet (V). Man påbörjade också ett arbete med att kritiskt undersöka partiets historia och gav ut en vitbok. Glöm dock inte att även flera andra partier skulle behöva rannsaka sin historia, såsom Moderaterna vars föregångare spelade en motsträvig roll vid demokratins införande eller Centerpartiet vars föregångare var starka anhängare av rasbiologin och hade medlemmar med stark sympati för Hitlertyskland.

För det andra: Vänsterpartiets internationella förbindelser. Sant är att Vänsterpartiet har haft en del tveksamma internationella förbindelser även i modern tid. Det stora exemplet är Cuba, som länge fick hjärtligt stöd. Partiet har senare tagit avstånd från diktaturen men enskilda företrädare har fortsatt att stödja, eller relativisera, det odemokratiska statsskicket på den karibiska ön. Sannolikt har detta mindre att göra med en förment ”kommunism” än med en proklamerad ”antiimperialism”. Cuba sågs som landet som hjältemodigt frigjorde sig från en USA-stödd diktatur och införde en rad sociala reformer trots amerikanskt motstånd och blockad. Förbindelserna gjorde inte partiet kommunistiskt eller odemokratiskt, men kanske godtroget eller åtminstone värderelativistiskt. Glöm dock inte att även Socialdemokraterna visat stark sympati för Castros Cuba, särskilt under Olof Palmes tid.

För det tredje: Vänsterpartiets antikapitalism. Sant är att Vänsterpartiet, enligt sitt nuvarande program, strävar efter kapitalismens avskaffande genom en ”socialistisk samhällsomvandling”. Konstigt vore det annars, de är ju socialister. I programmet står också att de strävar efter olika gemensamma ägandeformer men också att privata företag kan bidra till samhällets utveckling. Programpunkten utmärks inte av pedagogisk tydlighet och stringens, men en ärlig läsare kan knappast definiera det som kommunistiskt. Här finns ingenting av kommunismens klassiska begrepp som klasskamp, revolution, proletariatets diktatur etc. Desto mer står det om patriarkat, ekologi, mänskliga rättigheter, rasism demokrati osv. I Stalins Sovjetunionen skulle ett sådant programförslag förmodligen vara det sista skribenten skrev. Glöm dock inte att fortfarande på 1940-talet hade Socialdemokraterna tydligt socialistiska skrivningar i sitt program och fortfarande på 1980-talet ville man införa fackligt styrda löntagarfonder i syfte att verka för ekonomisk demokrati.

Man må tycka vad man vill om Vänsterpartiet och det finns sannerligen många skäl till skarp kritik. Men det är intellektuellt ohederligt att stämpla ”kommunism” på partiet, åtminstone om man har ett uns av insikt i vad kommunism är. Vänsterpartiet är ett vänstersocialistiskt parti – och demokratiskt! Partiet delar faktiskt huvudparten av sina värderingar med stora delar av den svenska befolkningen. I den numera omtalade GAL/TAN-skalan skulle jag vilja påstå att Vänsterpartiet hamnar ungefär på samma plats som är typiskt svenska uppfattningar.

Att som liberal eller konservativ kritisera Vänsterpartiet, eller för den del Socialdemokraternas samarbete vänsterut, ska mötas med respekt. De har en annan grundsyn på samhället och en annan vision om dess framtid. Det är sånt man diskuterar i en demokrati. Men att jämställa samverkan med Vänsterpartiet med samverkan med Sverigedemokraterna skadar allvarligt den demokratiska samsyn om okränkbara mänskliga rättigheter som finns mellan andra partier. Det relativiserar SD:s mörka nationalism och främlingsfientlighet.

”Kommunismens spöke”, för att syfta på Marx och Engels, är sedan länge dött och begravt. Däremot vandrar nationalismens spöke omkring i Europa.  Låt det gå samma öde till mötes.

För de som vill sätta sig in i Vänsterpartiets idéutveckling kan jag rekommendera Petter Bergners doktorsavhandling ”Med historien som motståndare”. Den går att googla fram på nätet. Bergner avslutar en ledartext med: ”Som liberal kan jag se många starka skäl att inte rösta på Sjöstedt, men partiets sedan länge konfronterade förflutna tillhör definitivt inte dessa.”

De politiska partierna fortsätter att inta nya positioner i förhållande till Sverigedemokraterna. I DN skickar Kristdemokraterna fram sin ungdomsordförande med ett debattinlägg som lika gärna kunde ha skrivits av någon av de mer polerade SD:arna. Retoriken är densamma: ”ett land som håller samman”, ”kulturell anpassning”, ”tuffare försörjningskrav”, ”återvandring” osv. Det handlar inte om integration utan om assimilation och t.o.m. utvisning. Visst, KD är ett socialkonservativt parti, precis som SD, men förr höll man armlängds avstånd från nationalistiska böjelser och bejakade människor som på flykt sökte sig till vårt land. Det var självklart för Alf Svensson som en tillämpning av Kristi kärleksbudskap. Men nu lägger man integrationen på offeraltaret för att nå den frälsning som fyra procent röster innebär.

Det är inte så att jag anser att alla åtgärder som presenteras i inlägget är fel. Inte alls, jag tycker att samhället har rätt att ställa krav, men inläggets tendens är att endast se invandrare som problem och att det vore bäst om de var någon annanstans. Här finns ingenting om varför människor sökt sig hit och att vårt land i många avseenden berikats av människor från andra kulturer.

Nya positioneringar och omgrupperingar bland partier riskerar att leda till att några hamnar på fel sida om barrikaden. Jag misstänker att vi inom de närmaste åren får ett block av socialkonservativa och mer eller mindre nationalistiska partier bestående av Kristdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna.  Mot det, kan man hoppas, formas ett socialliberalt block bestående av Liberalerna, Centern, Miljöpartiet och Socialdemokraterna – samt kanske Vänsterpartiet. Men vänta, säger någon, S och framför allt V är väl socialister, inte socialliberaler. Tja, säger jag, det mesta i dessa partiers politiska praktik kan med lite god vilja inordnas inom ett socialliberalt spektrum. Ett block behöver dessutom inte innebära att alla ingår i samma regering.

Häromdagen hörde jag ett radioinslag om SD:s kulturpolitik. En kommunpolitiker intervjuades och gav sin uppfattning. En kontroll visade att den mycket väl överensstämde med den kultursyn som återfinns i partiprogrammet och i valplattformen. Centrala begrepp är ”nordisk kulturgemenskap”, ”sammanhållning” och ”gemensam identitet”. I radioprogrammet konkretiserades med SD:s stöd till sammanhållande kulturarv och avståndstagande mot konst som utmanar våra tänkesätt och värderingar.

Nåväl, inget konstigt i detta. SD är, som man säger, ett socialkonservativt och nationalistiskt parti och vem är egentligen emot att samhället ska hålla samman eller bevara kulturarv? Det låter ju inkluderande och folkligt. Problemet uppstår när man tar sig vidare i partiprogrammet och upptäcker vilka det är som ska hålla samman. Här är det människor med gemensamt språk, beteendemönster, seder, klädsel, religion och dylikt som gäller.

SD hyser, som bekant, en etnonationell syn på nationsbegreppet, typisk för den gamla tyska romantiken och nationalismen, där inte bara invandrare utan faktiskt också nationella minoriteter som samer, romer, judar etc exkluderas. De fjärmar sig från det nationsbegrepp som hör samman med upplysningen och den liberala tanketraditionen, där medborgarskapet avgör nationstillhörighet, dvs en medborgare i Sverige är svensk.

SD:s kultursyn fick mig att minnas en bok jag läste redan i början av 1980-talet: ”Samhället som teater” av Ingemar Karlsson och Arne Ruth. Alltså plockade jag fram den från bokhyllan och läste den än en gång. Vilken källa att ösa ur! Boken handlar om estetik och politik i Tyskland före och under nazismen och anlägger ett fruktbart perspektiv på bakgrunden till den tyska nationalismen och nazismen. Här finns de bekanta begreppen: ”folkgemenskap”, ”sammanhållning”, ”tysk identitet”.

Det är inte så att jag anser att SD är nazister, men de är socialkonservativa och nationalistiska. Så var de också med många av dem som förebådade nazismen och den ohämmade rasismen i Tyskland. Ta den store författaren Thomas Mann som exempel. Han förespråkade en konservativ revolution för skönheten mot dekadensen, folket mot massan, kulturen mot civilisationen, mannen mot kvinnan osv. Han, liksom många andra intellektuella i Tyskland, sökte sig tillbaka mot något förlorat, till en manlig och nationell folkgemenskap som bäst kom till uttryck i kriget. Thomas Mann skulle så småningom ångra sitt socialkonservativa och nationalistiska engagemang, men då var det för sent. Minervas uggla flyger i skymningen.

Karlsson och Ruth menade att nazismen i mångt och mycket bör förstås som en kulturell och estetisk rörelse som gav sammanhang och stolthet i en tid som präglades av främlingskap i den moderna civilisationen. Vardagens problem, klassmotsättningar, krigsnederlag, arbetslöshet etc. kunde skjutas åt sidan genom att sluta upp i den nationella rörelsen som inkluderade tyskar genom att exkludera ”främmande folk”. Och här var kulturen och estetiken central. Misshagliga böcker skulle brännas, ogermanska bilder skulle stormas, atonal musik skulle förintas. Kvar skulle tysk heroisk och folklig kultur finnas som band samman den tyska nationen mot dess fiender.

Kanske är det så att många människor också i vår tid upplever främlingskap i det moderna samhället med alla dess förändringar. Kanske lystrar de till lockropen om en konservativ kulturrevolution med ett återupprättat ”folkhem” där kulturen motarbetar utmanande kulturinflytanden i samhällskroppen. Det är sirenernas väna sång!

”Har jag bara böcker och en trädgård är jag nöjd med min lott”, skrev Cicero för ett par årtusenden sedan, och många författare, musiker och konstnärer har genom århundraden bejakat trädgården; den har blivit kopplad till paradis och utopier, till kontemplation och kärleksmöten, till skaparlust och omvårdnad. Ja, få saker väcker vår fantasi och längtan såsom trädgården, vare sig man helst ser den som vildvuxen eller strikt organiserad – vilket kanske säger något om karaktären hos personen ifråga.

Fantasi och längtan? En överdrift kanske och absolut en generalisering. Naturligtvis finns det människor som helst håller sig på avstånd från trädgårdar. Författaren Dennis Lehane påstod till exempel, vill jag minnas, att han har mycket svårt att möta natur i varje form; att han helst håller sig i Bostons centrala delar, en bra bit från stadens parker.

Nåväl, nutidsmänniskan är knappast nöjd med endast ett antal böcker och en trädgård och våra författare har väl sällan trädgården som motiv. Ändå finns det några lysande undantag: Göran Greider, som entusiastiskt odlar sin täppa och skriver texter därom, och Kerstin Ekman, som mer bejakar det vilda eller det endast varsamt kultiverade. Ytterligare en är idéhistorikern och odlaren Ronny Ambjörnsson, som i ”Den hemliga trädgården” ger oss en intressant skildring om trädgårdar i litteratur och verklighet genom målande nedslag i historien, delvis speglat i hans egna trädgårdsinsatser.

Jag är så nöjd med min bok och familjens trädgård, där tomaterna nu börjar mogna i all sin smakrikedom.

Utvecklingstrenden är tydlig: SD vinner allt fler anhängare. Opinionsundersökningar pekar på att stödet nästan fördubblats jämfört med valet 2014 medan den svenska riksdagens två tidigare dominerande partier, S och M, förlorat nästan 30 respektive omkring 15 procent av sina sympatisörer – ofta just till SD. Undersökningar visar också att det framför allt är män på mindre orter med arbetaryrken som väljer SD. Den typiske SD-sympatisören är alltså idag, socialt sett, densamme som den typiske socialdemokraten var förr. Emellertid ökar SD i mer eller mindre alla undersökta grupper: bland kvinnor, tjänstemän och företagare; i storstäder; bland invandrare osv. Om utvecklingstrenden fortsätter så kommer SD att bli riksdagens största parti, om inte i höstens val så kanske i nästa. Hur kan det ha blivit så?

Det enkla svaret är förstås att många människor faktiskt i stort är överens med SD. De sympatiserar med den enkla berättelse om Sverige som Jimmie Åkesson levererar, där samhällsproblemen är gigantiska och har sin grund i invandring och EU-medlemskap påhejat av ett etablissemang av politiska och mediala makteliter. De attraheras av SD:s vision om ett folkhem baserat på socialkonservativa värderingar.

SD:s folkhem har förstås inte mycket gemensamt med Per Albin Hanssons och några debattörer har beskyllt SD från att ha stulit begreppet. Men, å andra sidan: har inte S skänkt bort det? Dessutom – om man vill vara petig – så stal Per Albin Hansson folkhemsbegreppet från nationalkonservativa kretsar men gav det en demokratisk innebörd. Mot den bakgrunden kan man säga att dagens socialkonservativa nationalister i SD har återerövrat begreppet.

Den genomsnittlige SD-sympatisören i dag har sannolikt mycket lite gemensamt med de SD:are som en gång bildade partiet – ett gäng rasister anförda av den tidigare nazisten Anders Klarström. De tycker nog inte heller att dagens SD är av samma skrot och korn; man har ju gjort sig av med många av de värsta avarterna och företrädarna och – som en skänk från ovan – fått ett konkurrerande parti, Alternativ för Sverige, för de mer extrema nationalisterna, för att inte tala om de uttalade nazisterna. Numera kan Åkesson alltid hänvisa till dem när rasism diskuteras.

Men åter: hur kan detta parti med sin rasistiska historia, upprepade skandaler och ihärdiga främlingsfientlighet vinna så många anhängare? Visst, många människor är i grunden socialkonservativa, men de har hittills ändå accepterat något av de övriga riksdagspartierna.

Jag tror att det handlar om rädsla. Vidare tror jag att rädslan utvecklas ur den berättelse om Sverige och världen av idag, som ständigt trummas in i oss via sociala och traditionella medier: världen är en farlig plats och det mesta går åt helvete! Dagligen möts vi av historier om ökad kriminalitet, religiös fanatism, socialt utanförskap, bristande äldrevård, försumlig sjukvård etc. I den myllan växer SD.

Forskare har visat att rädda människor ofta tyr sig till traditionella, auktoritära, nationella värderingar. Man söker något tryggt, identitetsskapande, gemensamt – t.ex. ett ”folkhem” byggt på nationell identitet – eller kanske rentav en ”volksgemeinschaft”. Men en folkgemenskap tenderar att inte bara innesluta utan fastmer att utesluta människor. Det blir ett vi och dom och snart vi mot dom. Det är den etniska nationalismens idé.

Men hur har den etablerade politiken bemött detta? Det började en gång med förnekelse, gick vidare till att ”ta debatten” och åter vidare till att prata om något annat, t.ex. att SD är antifackliga, jobbar för de rika osv, eller till ”triangulering” genom att anamma några centrala delar av SD:s nationalistiska politik.

Min övertygelse är att vi behöver en mer positiv berättelse om Sverige och därmed en mer verklighetsförankrad. Sverige är, trots allt, ett bra land att leva i och vår invandring kommer inte att ändra på detta. Det betyder inte att vi ska avstå från att kritisera verkliga missförhållanden, tvärtom är dessa en grogrund för rörelser som SD.

Vidare kan vi som tar skarpt avstånd från SD inte betrakta människor som sympatiserar med partiet som fiender. Människor känner oro inför den omvandling Sverige genomgått och genomgår och det tar i vissa fall uttryck i ett avståndstagande mot ”etablissemanget” och en röst på SD.

Vi behöver också ett stark politiskt engagemang mot nationalism. I årets tal i Almedalen fyllde tre av partiledarna stora delar av sina tal med innehåll som berörde främlingsfientlighet. Stefan Löfven anförde främst moraliska argument som vilade på en vädjan om medkännande med utsatta flyktingar, likaså Annie Lööf som använde en stor del av sitt tal till uppslutning mot främlingsfientliga värderingar. Jan Björklund använde nästan hela sitt tal till att argumentera mot protektionism och nationalism. Gott så, men vi behöver denna värderingsstrid också i det dagliga riksdagsarbetet och att det slår igenom i medierna.

Och – framför allt – anser jag att nationalistiska tankegångar har vuxit sig så pass otäckt starka i vårt land att några icke-nationalistiska partier bör forma en blocköverskridande regering efter valet i höst – och därmed skriva vidare på en berättelse om Sverige där nästan alla upplever det som verklighetsfrämmande att nationalism är svaret på samtidens frågor.

I morgon sjätte juni och Sveriges nationaldag. Lite avundsjuka är vi kanske när vi jämför vårt lands stela högtidlighållande med det norska festliga firandet av sjuttonde maj. Att norrmännens firande dessutom handlar om befrielsen från den svensk-norska unionen under svensk överhöghet gör väl inte saken bättre.

Skämt åsido. Vi unnar dem förstås att vara stolta över sitt land. Men är vi stolta över vårt? Har vi någon stolthet som sträcker sig utanför framgångar i idrottens eller schlagermusikens värld, eller har vi överlåtit den till nationalistiska drömmare inom den radikala högern?

Mitt intryck är att vi ofta förminskar oss: Visst är det väl finare någon annanstans? Är inte folk roligare, mer otvungna och lyckligare på annat håll? Visst är vädret bättre, naturen skönare och maten godare? Har inte skola, vård och omsorg högre kvalitet? Et cetera.

Visst är det så, att det nästan alltid finns något land som inom ett enskilt område kan övertrumfa vårt land. Ändå visar internationella statistiska jämförelser att Sverige på de flesta väsentliga mätområden placerar sig på tio i topp-listan. Ja, World Economic Forum (WEF) rankar Sverige som världens bästa land när man gör en sammanvägd analys av sådant som korruptionsnivå, innovationsförmåga, jämställdhet, affärsklimat, konkurrenskraft, äldreomsorg, språkkunnande och internationellt rykte.

Andra undersökningar placerar Sverige som nummer tre när det gäller demokrati och fyra när det gäller miljö. Så fortsätter det inom många jämförda områden. Sverige placerar sig ofta på tio i topp-listan.

Många svenskars värderingar utmärker sig också. De kan förstås inte rangordnas men dock särskiljas. Vi som i debatten gärna står för strikt sekulära, rationella och frihetliga värden kan med tillfredsställelse konstatera att vi har många åsiktsfränder i vårt land. I den stora undersökningen World Values Survey intar svenskar en extrem position genom att mer än några andra motsätta oss mer traditionalistiska värden.

Naturligtvis finns det också undersökningar som är mindre hedrande för vårt land. PISA, som mäter 15-åringars kunskaper, är som bekant en sorglig historia. Sorgligt är också att självmordsfrekvensen är högre än världsgenomsnittet i Sverige. Men ändå: sammantaget är Sverige ett förhållandevis anständigt land att leva i.

Nog finns det skäl att som svensk invånare älska sitt land. Åtminstone vi som är uppväxta här tycker dessutom ofta att svensk natur är fantastisk. Visst finns det grönare skogar på annat håll, liksom högre berg, större stränder, blåare hav och mer blommade nejder, men den svenska variationen och relativa orördheten är svårslagen. Och snön är vitare i norra Sverige än på annat håll. Allemansrätten ger oss dessutom möjlighet att ta del av naturen på ett världsunikt sätt.

Allt det goda med Sverige är viktigt, men det socialt ambitiösa, humanistiska, framstegsvänliga Sverige krackelerar. En välmående medelklass, för att inte tala om överklass, glider ifrån en underprivilegierad klass inom till exempel vård, omsorg och arbetslösa invandrare. Klyftorna mellan stad och landsbygd vidgas. Den politiska klassen vet inte vilket ben de ska stå på. Humanistiska värden monteras ned med strängast möjliga invandringspolitik. Genom denna utveckling firar populismen triumfer och den exkluderande nationalismen vinner mark även utanför sina traditionella tillbedjare.

I morgon hissar jag den svenska flaggan för vårt land och dess invånare, födda i Sverige eller inte. Jag hissar den för allt sådant som jag tycker är förhållandevis bra men lika mycket för min och många andras vision om ett ännu anständigare Sverige: ett land som står upp för de värden som flertalet förr ansåg omistliga,  och som är lika viktiga i dag om vi ska kunna vara stolta över Sverige i morgon.

Zygmund Baumann skriver i en av sina essäer: ”…tingen observeras då de försvinner   eller går sönder, de måste först falla ur det rutinartat ’givna’ för att sökandet efter deras väsen ska kunna inledas och frågorna om deras ursprung, uppehållsort, nytta eller värde ska kunna ställas.”

Det är förstås en iakttagelse som kan tillämpas i många sammanhang, men i dessa dagar får den mig att fundera över reaktionerna på det drama som utspelat sig i Svenska Akademien. Tidigare var det inte många som ägnade denna gamla ärevördiga – eller kanske äregiriga – institution något större intresse utom möjligen när nobelpristagare utses. Inte heller jag, som länge tyckt att det varit en tämligen stollig institution som inte ens lyckats samla våra bästa författare eller litteraturvetare. Men nu, när Akademien går sönder kommer frågorna – men framför allt åsikterna.

Det verkar nu vara få som inte har en åsikt om Akademien och det drama som utspelat sig bland ”De aderton”.  Många verkar också ha dramats intriger och karaktärer klara för sig; några är onda, några är goda, trots att vi inte kan veta särskilt mycket om vad som utspelat sig bakom Akademiens lyckta dörrar. Flertalet tyckts anse Horace Engdahl som den onda skurken medan Sara Danius lyser som den goda hjältinnan.

Det mest extrema uttrycket var väl de ölänningar som samlades för att bränna Svenska Akademiens ordlista för att uttrycka sitt stöd för Danius. De hade nog inte koll på Heinrich Heine, som sade något i stil med: ”Där man bränner böcker bränner man snart också människor”. Sara Danius betackar sig förstås för sådan sympati. Förmodligen känner hon sig också en aning generad inför alla de människor som i ”knytbluskampanjen” så oreserverat slutit upp bakom henne samtidigt som man onyanserat demoniserat Horace Engdahl.

Visst, den förrförre ständige sekreteraren Horace Engdahl gjorde ett märkligt utfall mot Danius i Expressen, med åsikter han med fördel kunnat hålla innanför Akademien. Men också förre ständige sekreteraren, Peter Englund, och även Sara Danius har i DN offentligt ifrågasatt en ledamot, Katarina Frostensson, med insinuationer om att hon i förtid läckt namn på nobelpristagare.

Intresset för dramat inom Akademien förstärktes förstås som en effekt av ”Metoo”-kampanjen; där Akademiens ”snille och smak” inte visade sig vara bättre än att ledamöterna, trots påstådd vetskap, understött verksamheten för Jean Claude Arnault, som anklagades för sexuella ofredanden och övergrepp. När medierna därpå återgav Horace Engdahls hyllning av Arnault från 2016 var det givet vem som var skurken bland ledamöterna.

Själv har jag ingen aning om Engdahls, eller för den delen Danius, moraliska vandel. Jag vet inte heller något om Akademiens inre liv om än jag kan konstatera att institutionen med rätta är i djup legitimitetskris.

Emellertid har jag läst både Horace Engdahl och Sara Danius med intresse. Engdahls aforismer i ”Den sista grisen” från 2017 innehåller mycket tänkvärt. Danius essäer i ”Husmoderns död och andra texter” från 2014 är lärorik och elegant. Men vad var det hon skrev i sitt efterord? Jo, ”Sist men inte minst: stort tack till Jean Claude Arnault, mannen bakom kulturinstitutionen Forum, Nutidsplats för kultur i Stockholm”.

Visste Horace 2016 eller Sara 2017 något om de rykten som florerade om Jean Claude? Jag har ingen aning, men många människor inom den kulturella parnassen i Stockholm har vittnat om att ”alla” visste sedan många år tillbaka.

I Dagens Arena häromdagen skriver Veronica Palm under rubriken ”Den känslan kallas klass” om upplevelsen av att ha stängts ute på grund av att hon som femtonåring valde en tvåårig yrkesutbildning. Ja, hon skriver till och med att hon känt sig dum. Osökt inställer sig frågan hur det kan komma sig att hon känner sig förminskad av att inte ha en högskoleutbildning.  Hon kan naturligtvis se det som ett personligt misslyckande, men hon är en välkänd företrädare för ett arbetarparti och borde rimligen av partikamrater värderas utifrån sin politiska kompetens, inte sin formella utbildning.

Nåväl, det var bara upptakten till hennes krönika där hon argumenterar för att ”regeringens beslut att bryta klassmönster via valen till gymnasiet kan vara mandatperiodens viktigaste”. Hon avser regeringens avsikt att också yrkesprogrammen ska ge grundläggande högskolebehörighet. Men hennes argumentation är vilseledande, och jag är övertygad om att vi kommer att få höra den om igen under valrörelsen.

Bakgrunden är alltså att alliansregeringen avskaffade tre kurser i svenska, engelska och matematik i yrkesprogrammen vilka är nödvändiga för att ge grundläggande behörighet för högskolestudier. Man valde att i stället lägga motsvarande tid på yrkesämnena för att stärka dem. Men man nöjde sig inte med det, vilket Veronica Palm förtiger, utan man såg också till att lagstiftningen innehöll en rättighet för yrkeselever att läsa dessa behörighetskurser. Ungefär 40 procent av de elever som når en yrkesexamen utnyttjar också denna möjlighet. På de yrkesprogram som har mer tydliga kopplingar mot högre studier, såsom Barn- och fritidsprogrammet samt Vård- och omsorgsprogrammet är siffran 60 till 70 procent. Dessutom lagstiftades att elever som missat möjligheten skulle kunna läsa kurserna i vuxenutbildningen.

Regeringen föreslår alltså att yrkesprogrammen ska utökas med den tid som kurserna kräver. Men eleverna ska också kunna läsa dem inom den nuvarande studietiden genom att stryka några andra kurser. Och slutligen: de kan också helt välja bort dem om de så önskar och ändå få sin yrkesexamen.

Med pukor och trumpeter lanserar regeringen ett förslag som Veronica Palm jublande argumenterar för med en retorik som får det att låta som tidernas jämlikhetsreform för ”rätten att drömma stort om framtiden”. Hon spar verkligen inte med orden. Ändå är skillnaden närmast kosmetisk. Regeringen vill göra de tre kurserna till normalitet inom yrkesprogrammen medan de i dag är ett fritt val. Mer än så är det inte.

Jag understöder gärna regeringsförslaget, men tycker hjärtligt illa om en förljugen retorik som är fjärran från en saklig skolpolitisk debatt.