Karl Ove Knausgårds senaste roman, Nattens skola, är den fjärde i den serie som inleddes med Morgonstjärnan. Anslaget känner vi igen, men här finns, till skillnad från tidigare, bara en huvudperson: fotografen Kristian Hadeland, vars liv vi får följa från hans studier i London på 1980-talet till en omtumlande final.  

Som i alla Knausgårds romaner är det själva livet som sätts på spel; de är i sanning existentiella skildringar av människans tillvaro, hennes drömmar, relationer och vardagsliv, där ofta ångesten driver romangestalterna in i något de inte kunnat förutse. 

Det låter förstås mörkt och dystert, men Knausgård förmår också se ljuset där det finns, ibland också med humor. Där finns människor som vill gott, vardagar med kärlek och liv som berikar. I Nattens skola finns också ingredienser som brukar locka oss läsare: spänning, gåtfulla händelser och till och med ett mord. Ja, här finns också några sexskildringar, där Knausgård dock riskerar att vinna ”Bad sex in fiction award” (vilket han tidigare i en DN-intervju uttryckt skräck inför). 

Romanens Kristian är alltså fotograf, men med en särskild drivkraft. Det är inte mycket han skyr för att nå sitt mål, att bli en internationellt erkänd konstnärlig fotograf. De flesta människorna i hans omgivning är mer redskap än nära relationer, eller – när det gäller kvinnor – ofta bara ointressanta sexuella kontakter. Men inte alla; några i hans närhet kommer att betyda mycket, framför allt vännen Hans – en säregen existens med märkliga konstprojekt. 

Hans är involverad i en uppsättning av dramat Faust, skrivet av Shakespeares samtida författare, Christopher Marlowe. Som bekant handlar dramat om doktor Faustus som säljer sin själ till djävulen, Mefistofeles. I utbyte skulle doktorn få kunskap och under ett tjugotal år få leva i vällust.

Är romanens Kristian en modern Faust? Är Hans en Mefistofeles? En rad omständigheter i berättelsen talar för det. Jag vill inte avslöja något närmare, men så mycket kan jag säga att efter stora inledande motgångar på fotoskolan och några otäcka händelser lossnar det för Kristian. Han blir erkänd, beundrad och firad som den stora konstnär han är. men så småningom – kanske efter ett tjugotal år – kommer det lilla livet i kapp det stora med djävulsk ondska. 

Som i de övriga romanerna i serien bryter Knausgård stundom upp vardagsrealismen med doser av mystik. Det är som att realismen inte räcker till; livet är större, andligare och mer komplext än att kunna förklaras med dess händelser, stora som små. Livet är en gåta, ett mysterium.

Kristian är ingen sympatisk person, rent av en narcissist, men Knausgård lämnar också utrymme för vår förståelse. Skildringen väcker frågor om vår strävan, våra relationer och vad som är viktigt i våra liv. Som i hela Knausgårds författarskap fäster den också våra blickar på vardagen med alla dess förtretligheter, glädjeämnen och mer eller mindre jämna lunk.  Men här finns också, som så ofta hos Knausgård, små essäer insprängda i handlingen. Vi får veta en hel del om Shakespeare och Marlowe, men främst om konst. De känns alla kunskapsrika och insiktsfulla, väl integrerade i romanens flöde och aldrig docerande. Jag ser i efterordet att han tagit hjälp av bland andra Karin Mamma Andersson. 

Det går utmärkt att läsa in en sensmoral i Nattens skola. Vår kultur är laddad med varningar om framgångens kostnader, typ Jantelagen. Men jag tror inte att det är Knausgårds syfte. Hans projekt är snarare att undersöka människors inre i relation till yttervärlden, vanligen med en rik inre dialog som redskap och med blicken stadigt fäst på livet som det levs. Vi har mycket att reflektera över när vi läser hans romaner.

Knausgård är för mig en fröjd att läsa. Nattens skola är ingett undantag. Tvärtom tycker jag att den tillhör det bästa han skrivit. För dig som inte läst något av Knausgård kan jag rekommendera denna roman som en början. Den är som sagt del i en serie, men jag kan inte se att du förlorar något genom att börja med denna. Och ge dig till tåls; jag tycker att den var lite långsam inledningsvis, men sedan blir det allt mer händelserikt och spännande. God läsning!

Jaha, så är Sverige nu ett Natoland. Äntligen, säger nog många. Två av tre svenskar uppges vara positiva till svensk Natoanslutning. Det är inte konstigt; en negativ inställning framstår som apart, närmast ansvarslös, i vår samtid. Har inte den ryska invasionen i Ukraina visat att vilket land som helst i Rysslands närhet kan bli angripet? Är inte Natomotståndarna bara ett litet grånat vänstergäng som fastnat i en antivästlig världsbild som de tog till sig för ett halvt sekel sedan? 

Så kan det framstå eftersom vårt land har bytt säkerhetspolitisk kurs utan att frågan har debatterats ordentligt. I stället har medborgarna matats med ensidig information. Public Service, som ska vara ”självständigt i förhållande till politiska, kommersiella och andra intressen i samhället”, har med säregen förkärlek använt sig av militära och politiska makthavare för att kommentera Nato och anslutningsprocessen. Kritisk analys har dränkts i en flod av positiv förväntan inför vad Natomedlemskapet kan betyda för Sverige. Man har målat upp en bild av att rysk aggression hotar vårt land och att Rysslands angreppskrig i Ukraina gett oss ett kort ”möjlighetsfönster” att skapa säkerhetsgarantier. 

I en sådan debattmiljö var det svårt att vara den som vill säga: Stopp och belägg! Låt oss lugna ned oss och diskutera frågan ordentligt! 

Som bekant är Natofördragets femte artikel kärnan i alliansens idé, att medlemsländerna har ömsesidiga försvarsförpliktelser, likt de tre musketörernas motto: ”En för alla, alla för en!”. Det låter förstås käckt och gott; om Sverige blir angripet kommer övriga att bistå vårt försvar. Och vice versa: Om ett annat Natoland angrips så måste Sverige ställa upp för det landets försvar. Här måste dock sägas att biståndet inte måste vara militärt utan varje land beslutar, enligt Natofördraget, självständigt om hur man vill stödja det angripna landet. Samtidigt måste man komma ihåg att Nato har en gemensam försvarsplanering. Med tanke på att Sverige av tradition är ett mycket lydigt land när det gäller efterlevnad av internationella avtal, lagar och förväntningar, så kan vi nog räkna med att Sverige kommer att vilja vara duktig i alla Natosammanhang. 

Det är därför också svårt att tro att Sverige kommer att utnyttja sin ”vetorätt” i något sammanhang. Nato är, som bekant, en mellanstatlig organisation och beslut skall tas i enighet. Men att ett enskilt land skulle sätta sig på tvären och därmed omintetgöra Natos möjlighet att agera motsäger kärnan i Natosamarbetet. Vid ett angrepp mot ett medlemsland kan alltså Sverige ligga lågt genom att bara hjälpa till med exempelvis civilförsvar eller humanitära insatser men knappast motsätta sig att artikel 5 aktiveras för att Nato också militärt försvarar landet.

Emellertid har vi med besked fått uppleva att Nato har några besvärliga medlemsländer, Turkiet och Ungern – auktoritära och nationalistiska – som bara känner lojalitet med sig själva och visat sig inte vara särskild lydiga mot internationella fördrag. Hur kommer dessa länder att ställa sig till ett fientligt angrepp mot ett Natoland långt ifrån deras intressesfär? Kommer ett försvarsbeslut från Nato att omintetgöras av vetorätten? Tänk om en fientlig makt så småningom gör ett mindre angrepp mot ett Natoland, till exempel i Baltikum, för att testa om Nato lyckas få koncensus bland sina medlemsländer för ett gemensamt försvar enligt artikel 5. Detta är naturligtvis ett hypotetiskt resonemang, men det illustrerar att den försvarsgaranti som Sverige anser sig ha fått genom Natomedlemskapet knappast är absolut.

Artikel 5 har ännu bara aktiverats vid ett tillfälle, efter Al Quaidas terrordåd mot USA 11 september 2001. Det efterföljande ”Kriget mot terrorismen” skapade dock en osäkrare värld genom till exempel Afghanistankriget från 2001 och Irakkriget från 2003,  – två orättfärdiga krig som lämnat kaos i sina spår. 

Lord Ismay, Natos förste generalsekreterare, sade att syftet med alliansen var att ”hålla Sovjetunionen ute, amerikanerna inne och tyskarna nere”. Det handlade alltså primärt om Europa. Så långt kan man väl säga att Nato har varit framgångsrikt; Sovjetunionen är borta och Tyskland är nere som militärmakt medan USA:s krigsresurser och militärstrategiska tänkande helt dominerar Nato och därmed Europa. 

Det är viktigt att förstå att Nato primärt handlar om USA:s militära garantier och närvaro i Europa, inklusive dess kärnvapen. Utan USA är Nato en papperstiger. Nato har ju inga egna militära styrkor utan dess krigsresurser är lika med medlemsländernas, där USA är helt dominerande. Om Trump åter blir USA:s president och gör verklighet av sina hot att lämna Nato och dess länder åt sitt öde så har ”försvarsgarantierna” ett i bästa fall begränsat värde.

Men Sverige har nu till stor del avhänt sig suveräniteten i utrikes- och försvarspolitiken samt ställt sitt militära försvar till Natos, främst USA:s, förfogande. Regeringen har till och med gått så långt så att man redan före Natointrädet låtit USA utarbeta ett avtal Defence Cooperation Agreement – DCA) som erbjuder USA:s krigsmakt tillgång till 17 baser i Sverige, samt möjligheter att lagra krigsmateriel utan undantag för kärnvapen (Avtalet erbjuder USA och dess personal vittgående rättigheter som jag knappast trodde var möjliga i Sverige. Googla, så får du se!). Notera att detta är inget villkor för vår Natoanslutning utan ett bilateralt avtal med USA. Avtalet ska upp till beslut i riksdagen under hösten.

Sverige är nu ett Natoland. I bästa fall kan anslutningen medföra att vi får militärt stöd vid ett väpnat angrepp från exempelvis rysk sida mot Gotland eller mot områden i Nordkalotten. Det är ju knappast ett närliggande scenario men viktigt för Sverige att ta med i beräkningen att det kan ske, åtminstone i samband med en större konflikt med många inblandade. I sämsta fall blir vi härmed ett legitimt angreppsmål för länder och andra krafter som vill tillintetgöra den unipolära världsordning som USA och dess allierade vill behålla, försvara och förstärka.

Natoanslutningen är ett faktum. Det är bara att hoppas på en grundlig diskussion om Sveriges roll i Nato och hur vi ska hantera de amerikanska propåerna om personal och krigsmaterial på svensk mark. (Ja, jag kallar det amerikanska propåer; i ”avtalet” finns inte ett spår av svenska krav riktade mot USA för deras närvaro). Viktigaste av allt är att motsätta sig kärnvapen i vårt land. Låt inte debatten dö ut!

Gaza brinner! Två miljoner människor är instängda i en drygt fyra mil lång landremsa medan hunger, törst, sjukdom och död breder ut sig. Israels militära övervåld är skoningslöst. Mer än tjugo tusen människor dött. Många är kvinnor, barn, åldringar och sjuka. Flera israeliska regeringsmedlemmar skräder inte orden: Gaza ska rensas från palestinier och bosättas av israeler.  

Än har israelisk krigsmakt drivit folk åt söder från plats till plats till så kallade säkra zoner, nu driver man dem mot norr. En del har fått fly fem sex gånger. Man förbereder för en brutal markinvasion sedan bomber, projektiler och granater ödelagt bostäder, sjukhus, skolor och den infrastruktur som livet kräver. 

Fler än jag har nog frågat sig: Hur kommer det sig att en stat, en gång skapad för att undkomma det unkna judehatets förföljelse och förintelse, leds av människor som så gärna väljer våldets väg? Borde inte hundratals år av pogromer gett dem en moralisk kompass mot offer av oskyldiga människoliv, mot föraktet av ”dom andra”? Har inte mer än sjuttio års strider, fördrivning och våld lärt dem att det måste finnas en annan väg att nå fred och försoning?

Det är krigets vanvett! ”Det våldet må skapa är vanskligt och kort”, säger dikten. Aldrig har det känts sannare än nu. Ty, vem tror att man med denna förintelsestrategi kommer att kväsa palestinskt motstånd? Tvärtom kommer allt fler unga palestinier att vilja hämnas för det ödelagda landet och de förlorade liven – mödrar, fäder, syskon, grannar… Till sist har de bara sin stolthet kvar och den kan inte tåla kapitulation inför ockupationsmakten. Som man sår får man skörda. Israels statsterror får den underkuvades terror att blomstra. 

Hamas stöd i Gaza växte som svar på Israels ockupation av palestinsk jord när det korrumperade PLO var oförmögna att nå varaktiga resultat för palestiniernas rätt. Före kriget var sympatierna sviktande. Hur det är nu vet vi inte. Kriget avviker från andra krig genom att journalister inte får resa in och invånarna inte får resa ut. Rapporter kommer nästan bara från israelisk underrättelsetjänst, från Gazas myndigheter eller från några hjälporganisationer på plats. De drabbade har svårt att nå ut, men då det ändå lyckas så är det ofta förskräckliga berättelser om skräck, svält, törst och död. Det är en jordmån för Hamas och än värre terrororganisationer att växa i. Och än värre: Det shiitiska Iran ser sin chans att vinna sympatier, nu också bland de huvudsakligen sunnitiska palestinierna i Gaza och andra områden. De formar sina styrkor inför en stor konflikt i Mellanöstern som de geopolitiska stormakterna inte kommer att hålla sig utanför. Kriget är förskräckligt idag och är ett än större hot mot framtiden.

Vi är nog många som känner vanmakt. En del av oss känner också skam inför våra regeringars agerande. Eller vrede. Nu om någonsin måste världssamfundet agera för att en gång för alla driva igenom de folkrättsliga principer man säger sig värna. Israel måste lämna de ockuperade områdena och båda parterna måste acceptera en tvåstatslösning grundad på FN:s delningsplan från 1947. Men det handlar inte bara om att dra några linjer på kartan utan lika mycket om att säkra ekonomisk utveckling, välfärd och demokrati i området.

Historiens dom över Israel måste bli hård, men också mot Hamas. Också dess ledning borde ha kurage nog att dra erfarenheter av åratal av misslyckanden i kampen mot ockupationsmakten. Våldets väg har gång på gång kraschat, med oräkneliga dödsoffer. Hur kunde de tro annat än att deras terrorattack och människorov den 7 oktober kunde leda till annat än massiv vedergällning? Hur ser de på sina systrars och bröders människovärde? Också Hamas har en skyldighet att göra sitt för att få slut på kriget, framför allt att frige gisslan. 

Det måste finnas en annan väg, men den kan bara beträdas genom att världen sluter sig samman för att få slut på krigets vanvett. 

Det kan bli krig i Sverige, sade civilförsvarsminister Carl-Oscar Bohlin, när han talade inför Folk och försvars konferens i Sälen. Uttalandet kan uppfattas som en truism; en självklar sanning. Ingen kan förneka att möjligheten finns, åtminstone i ett längre tidsperspektiv. Men Bohlin satte krigshotet i en aktuell kontext: Rysslands krig i Ukraina som medfört att den europeiska säkerhetsordningen drabbats och därmed förutsättningarna för svensk säkerhetspolitik. 

Så långt var ingenting nytt. Samma slutsats drogs i fjol av Försvarsberedningen med representanter från samtliga riksdagspartier (DS 2023/19). Ändå följdes Bohlins tal av viss dramatik. När han senare kulle konkretisera hotet blev det ett resonemang om att vi nu har ”ett möjlighetsfönster” att förbereda oss, eftersom Rysslands konventionella stridskrafter är upptagna i Ukraina (DN 9/1). Vi ser alltså framför oss, om vi ska tro Bohlin, att Ryssland är ett omedelbart militärt hot mot Sverige bara dess krigsmakt lyckas nå sina mål i Ukraina.

Ingen vettig analytiker av rysk geopolitik tror att Sverige ingår i Putins imperiesträvanden. Ukraina ja, Belarus förmodligen, Moldavien kanske. Också andra före detta sovjetrepubliker, till exempel Baltstaterna, kan kanske ha fog för att känna sig hotade. 

Men naturligtvis: i en större konflikt kan vilket land som helst angripas av militärstrategiska skäl. Frågan är om inte Sverige genom sin försvarsstrategi öppnat upp för ett möjligt krigsangrepp mot vårt land. En Natoanslutning sägs öka säkerheten men sällan nämns att Sverige därmed också kan bli en stridande part mot till exempel Ryssland och därmed ett för Ryssland legitimt krigsmål. Ännu mindre har det nya avtalet med USA (Defence Cooperation Agreement) diskuterats, som erbjuder USA:s krigsmakt tillgång till 17 baser i Sverige, samt möjligheter att lagra krigsmateriel. Det handlar alltså inte om en inbjudan till Nato, utan om en enskild överenskommelse med USA. Jag avstår att här diskutera USA:s roll i världens konflikter sedan andra världskriget, men påminner gärna om att landet snart kan komma att styras av den oberäkneliga Donald Trumph. Känns det säkert?

En huvuduppgift för regeringar i varje demokratiskt land är att värna sin befolkning genom att undvika krig. Det lyckades under andra världskriget, om än inte med särskilt hjältemodiga medel. Nu har vårt land, med stor politisk samstämmighet, beträtt en väg som snarare kan öka osäkerheten och dra in oss i konflikter vi idag har svårt att överblicka. 

Kan man tänka sig att också Bohlin hade det i åtanke, men inte vill tala klarspråk? Förmodligen inte. Men hans strävan att bygga ut civilförsvaret bör bejakas; det är i ett bedrövligt skick sedan lång tid tillbaka. Det kan verkligen bli krig i Sverige, men i så fall sannolikt av andra skäl än de som civilförsvarsminister Bohlin, överbefälhavare Bydén och likasinnade vill få oss att tro. 

Vi besöker Rom för tredje eller fjärde gången. Det var länge sedan senast. Även nu vandrar vi på trötta ben till Peterskyrkan. Vi livas upp av prakten i den magnifika basilikan, skapad av den italienska renässansens främsta konstnärer och hantverkare. Ändå är den en särskild skapelse som jag främst vill återse – Pietà, Michelangelo Buonarrotis berömda skulptur av den sörjande Maria med sin döde son Jesus, huggen i ett enda marmorblock under ett par år på 1490-talet. 

Också denna gång blir jag tagen. Jag stannar en god stund, tar min bild och tänker på hur allmängiltig skulpturen är i sitt uttryck: Marias tysta men djupa sorg; hennes förtvivlan att som mor överleva sin son; hennes ensamhet i den förskräckligaste av stunder. Hur många mödrar har inte sörjt sina barn som dött för sin tro eller övertygelse – eller av andra skäl som en förälder inte kan godta. Michelangelo valde att framställa Maria som ung med tanke på sin döde sons ålder. Kanske ville han förstärka det obegripliga i det offer hon tvingades uppleva. Vi vet inte.

Maria var liksom Jesus palestinier. Det är självklart att skulpturen denna gång frammanar tankar om alla de människor som i dagarna mister sina nära i Gaza, ibland av den enda orsaken att man befinner på fel plats. Vår höstresa inleddes samma dag som den ohyggliga Hamasattacken mot civila israeler, där oskyldiga män, kvinnor och barn, bestialiskt slaktades av islamistiska fotsoldater, dirigerade av sina skrupelfria ledare. När så Israel svarar på attacken visar man upp en oproportionerlig aggressivitet, beskjuter, bombar och invaderar Gaza trots att man vet att otaliga oskyldiga människor kommer att dö eller sörja sina lika oskyldiga anhöriga. 

Vilket vanvett! Hur kan man tro annat än att kriget endast kommer att skapa än större hat mellan palestinier och israeler, kanske också ett hat som eskalerar till ett större krig med andra regionala stormakter och rent av globala stormakter. Israel berömmer sig av att vara Mellanösterns enda demokrati, men med demokrati borde följa vissa grundläggande värderingar och till dessa hör inte kriget som lösning på politiska problem. En värld borde stå upp mot vanvettet och en gång för alla kräva en process för att lösa den sjuttioåriga konflikten på ett sätt som är acceptabelt för såväl israeler som palestinier.

Vin är den toskanska landsbygdens främsta inkomstkälla, kanske dess själ. Vinstockarna täcker stora delar av arealen där de klättrar uppför bergssidorna för att nå de rätta betingelserna för att druvorna ska ge den rätta smaken. Sangiovese är Toscanas karaktärsdruva. Den ger friska, ofta lite kärva, viner med sina tanniner. Ibland blandas sangiovese med en mindre del av andra mer lättsamma druvor för att runda av smaken. Blandade eller oblandade, de mer komplexa och lite dyrare Chiantivinerna slår ut det sträva med friska smaker av körsbär, örter och allsköns goda aromer och smaker. 

Chiantivinerna har senare år gjort en kvalitetsresa. Kraven är också strikta för att få använda sig av namnet. Kvalitetsstämpeln är den svarta tuppen som bara få användas av de vingårdar som följer regelverket. 

En vistelse i Chianti bör innehålla ett besök på en vingård. Häromdagen tog vi en ur mängden runt Greve in Chianti och det blev Terreno. Dock hade man ingen guidad tur och avsmakning på gång så vi fick nöja oss med att äta lunch i deras restaurang med ett glas av deras Chianti Classico därtill. Det var en underbart god vegetabilisk lunch.

Vad vi inte visste var att vingården drivs av den svenska kapitalstarka familjen Ruhne, som köpte gården på 1980-talet. Chef är numera den yngsta dottern, Sofia, som utvecklat gården i ekologisk riktning. Vinerna från gården har med tiden vunnit många prestigefyllda priser på den internationella arenan. Kanske lika viktigt är att vingården också vunnit stor respekt i Chianti trots den utländska driften. 

Idag återvände vi till vingården och deltog i en proffsigt guidad tur som avslutades med en provning av sex olika viner från gården, allt från deras enklaste Chianti Classico som här kostar 18 Euro till deras dyraste med ett pris på 40 Euro (I Sverige är åtminstone den förstnämnda något billigare i Systembolagets beställningssortiment, åtminstone med nuvarande växlingskurs). 

Och vilken provning! Alla viner stack på varsitt sätt ut som ovanligt fina Chiantiviner, vilket inte säger lite. Den ovannämnda Classicon ska jag definitivt beställa några buteljer av. Om jag sedan har en slant över ska jag nog också skaffa lite av den mycket komplexa Chianti Classico Reserva, som jag blev vädigt förtjust i. Den är dock en blend, dvs innehåller en mindre del andra druvor vid sidan av Sangiovese.

Om du har vägarna förbi Greve in Chianti, vilket jag verkligen unnar dig om du gillar vin, god mat och vackra landskap, sväng då av väg 222 och besök Terreno! Men naturligtvis – reklamen får inte bli för massiv och familjen Ruhne klarar sig bra ändå – finns det andra vingårdar som säkert kan erbjuda liknande upplevelser.

(Och om du undrar: vi gick till och från Terreno från vårt boende för att inte hindras i vår tillfälliga dryckenskap).

Toscana – ”en ansiktslyft park för världens rika”. Omdömet kommer från Richard Swartz i Dagens Nyheter. Något ligger väl det väl i det; Toscana lockar penningstinna turister från när och fjärran. Dyrt har det blivit, men för den som har livets nödtorft och älskar att resa är Toscana svårt att motstå, åtminstone om man uppskattar vackra städer, levande landsbygd och skön natur liksom god mat och angenäma viner. Om man dessutom intresserar sig för historia och renässanskultur så finns det få ställen på vår jord som kan mäta sig med Toscana. 

Redan i folkskolan anslogs en ton hos mig där Italien fick något drömskt över sig. På musiktimmarna sjöng vi ibland Birger Sjöbergs Längtan till Italien och jag, som tyckte om att sjunga, tyckte den var fin. Snart fick jag också resa till detta längtans land. Tretton år gammal fick jag följa med en kompis och hans föräldrar på en resa till Rimini. I resan ingick också en utflykt till Florens. Jag minns fortfarande de starka intryck stadens renässansarkitektur gav mig trots att jag knappast var en brådmogen ung man. 

I vuxen ålder har det blivit mycket längtan men också många resor till Italien. Flera av resorna har gått till Toscana, där vi hyrt in oss i något lantligt hus med självhushåll. Det blir både trevligare och billigare. Ändå blev det en viss mättnad för tolv år sedan när vi senast besökte Toscana. Jag vet inte, men kanske handlade det omedvetet om det Swartz sade. Toscana är verkligen ”ansiktslyft” och turistströmmarna har ökat gigantiskt i takt med att allt fler människor fått råd att resa. Och med ökad efterfrågan stiger priserna. Ska man uppleva något mer genuint och billigare kan man kanske åka till Istrien på andra sidan Adriatiska havet där Schwartz håller till när han inte är i Wien eller Stockholm. 

I år blev det ändå Toscana där vi slagit oss ned i ett rustikt gammalt stenhus på en bergknalle strax ovanför Greve in Chianti. Härifrån har vi fina vyer åt alla väderstreck. På andra sidan dalen i nordväst ser vi om morgnarna den gamla byn Montefioralle vackert lysas upp av de första solstrålarna. Där hade ”upptäckaren” Amerigo Vespucci sina släktrötter, sägs det; han som fick ge namn åt Amerika. Som om det inte var nog så stoltserar Greve in Chianti också med en annan av Nordamerikas kolonisatörer från 1500-talet, Giovanni da Verrazano. Han föddes i staden och står förstås staty på torget. 

Torget har sin egen historia. Redan på 1400-talet, kanske tidigare, var torget den viktigaste marknaden i Toscana för handel med vin och andra jordbruksprodukter, beläget som dt är mellan Florens och Siena. Och sin historia bär man vidare. Fortfarande räknas Greve till hjärtat för Toscanas berömda Chianti-viner, vilka nästan uteslutande görs på den tanninrika druvan Sangiovese. Därtill har den lilla staden ett stort rykte för sin gastronomi. Vinprovningar, besök på vingård och restaurangbesök ligger i vårt program de närmaste dagarna, och därpå besök i Florens och andra orter.

Hittills har vi mest vandrat i omgivningarna, promenerat i Greve och slappat på vår bergsknalle samt besökt den fina renässansstaden Siena. Allt tar tid i Toscana. Landskapet manar till många stopp och vägarna är smala och krokiga. Här hyllar vi långsamheten och det goda livet!

Det är märkligt att jag aldrig förr besökt Wien. Mina intressen borde ha fört mig hit långt tidigare. Ta till exempel historia, här finns den till övermått. Den storslagna geopolitiska historien är liksom den enastående kultur- och idéhistorien inskriven i Wiens DNA – ett arv som jag lustfyllt dras in i när jag flanerar i staden. Ja, Wien är sin historia.

Wien har liknats vid ett stort huvud på en förkrympt kropp. I staden bor nära dubbelt så många människor som i Stockholm trots att Österrike är mindre än Norrbotten. Därtill finns det mer pompösa slott och svulstiga byggnader i Wien än vi hittar i hela Sverige. Allt förklaras av Wiens historia, då staden var centrum i ett imperium. Härifrån regerade monarker av ätten Habsburg alltsedan medeltiden. Habsburgarna blev snart Europas eller världens mäktigaste furstehus. Under lång tid regerade de som kejsare i det tysk-romerska riket och deras makt spände över större delen av centrala och östra Europa, för en tid även över Spanien och dess kolonier bortom haven. Till stor del var imperiet ett resultat av äktenskapsallianser. ”Krig må andra föra, du lyckliga Österrike, gift dig!”, lär Maximilian av Habsburg ha sagt på 1400-talet. Och så fick det allt som oftast bli (dock med inavelsproblem som följd). 

Till sist blev det ändå krig som beseglade imperiets öde – första världskriget. Man slogs och förlorade nästan allt. År 1918 tvingades den siste kejsaren att avgå och strax därpå imploderade imperiet och styckades upp i en rad länder. Ensamt fick Wien ståta i sitt lilla alpland. Och knappt det: Tysk-Österrike, kallades landet till en början och många ansåg att det lika gärna kunde anslutas till Tyskland, vilket som bekant blev verklighet tjugo år senare. Det skulle krävas ytterligare ett världskrig med ett besegrat Tyskland för att återställa ordningen. 

Alla imperier faller. Ofta efter krig, men alltid finns där bakom mer grundläggande faktorer. Imperiet var vid 1900-talets början otidsenligt och på dekis. Fattigdomen var stor i de breda folklagren, mitt bland skrytbyggen och barock hovstil; ”ett museum, ett förfall i rikedom, en kitschens metropol”, skrev författaren Hermann Brosch. 

Och visst förundras man. När vi till exempel besöker det överdådiga Konsthistoriska museet, som byggdes i slutet av 1800-talet, är det svårt att föreställa sig vilka rikedomar som krävdes för att bygga detta väldiga monument, inrett i vackraste marmor för att inrama en fantastik konstsamling. Därtill byggde man ett tvillingkomplex som fick inrymma det naturhistoriska museet. Exemplen är många: de kejserliga slotten, kyrkorna, parlamentet, operan et cetera. 

Wien hade dragningskraft. Resenärer till Wien i början av 1900-talet berättade gärna hur man på stadens gator och de många kaffehusen kunde höra språk från mångahanda håll. Wien var en magnet och en smältdegel med invandrade människor från det gamla imperiet, men också från andra länder. Medan 1700- och 1800-talets klassiska kompositörer, som Haydn, Mozart, Beethoven och Schubert, gynnades av hovkultur och mecenater bland stadens rikemän, bidrog sannolikt det kosmopolitiska Wien till den kreativitet som blomstrade inom kultur- och idévärld fram till 1930-talet. Alltmedan ekonomin vissnade. Det var en kort period med många exempel på blomstrande kreativitet men också på destruktivitet.

Det är en fascinerande tanke när man rör sig i Wien att här kunde en ung filosoferande Ludwig Wittgenstein möta den äldre böhmaren Sigmund Freud under någon av dennes hundpromenader. Den ännu yngre bulgaren Elias Canetti, som gärna och ofta gick och lyssnade på den rabulistiske böhmiske publicisten Karl Krauss, slank kanske in på ett eller annat kaffehus där författare som schweizaren Robert Musil, galiciern Joseph Roth eller Stefan Zweig satt och samtalade, kanske med någon konstnär som Oskar Kokoschka och hans älskarinna Alma Mahler eller med kompositören Arnold Schönberg. Kanske stötte någon av dessa kulturgiganter emellanåt på några ekonomer från den ”österrikiska skolan”, såsom ukrainaren Ludwig von Mises eller Friedrich von Hayek – idag hjältar hos svenska Timbros ideologer. Uppräkningen kunde fortsätta med idel berömdheter inom kultur- och idéhistoria. Kanske mötte några av dem också en luggsliten, fattig och kolerisk vykortmålare från Linz med ouppnåeliga konstnärsdrömmar – Adolf Hitler.

Möten gynnades förstås av Wiens kaffehuskultur. Vårt besök på Café Hawelka, som knappast förändrats sedan 1930-talet, gav till exempel en historisk känsla som är svår att undvika i Wien – denna stolta, museala och svulstiga huvudstad.

Nåväl, Wien har också annat att erbjuda. Ett besök på heuriger till exempel. Det innebär små matställen i Wiens utkanter där man serverar rustik mat till egenproducerat vin. Charmigt, gott och långt ifrån det pompösa. 

En resa till Wien erbjuder många arkitektoniska upplevelser, inte minst stadens pompösa byggnader från det habsburgska kejsardömets tid. Men idag var det en helt annan arkitektur som fångade vårt intresse: Karl Marx Hof.

Som en proletär pendang till Wiens alla nobla slott skapades det enorma byggnadskomplexet för snart hundra år sedan. Det sträcker sig över en kilometer och inrymmer 1382 lägenheter. Här skulle arbetarfamiljer erbjudas goda bostäder med ljus och rymd trots låga hyror. Hyresgästerna fick också tillgång till tvättstugor, daghem, affärer, postkontor, hälsocentral och annat som hörde till modernt bostadsområde. Innergårdarna blev parker. Karl Marx Hof var det största, men långt ifrån det enda exemplet på kommunala bostäder byggda för att skapa människovärdiga livsmiljöer för arbetarklassen. Totalt handlade det om bostäder för 250 000 människor. Wien som varit tuberkulosens förlovade stad kunde uppvisa allt bättre hälsostatistik.

Karl Marx Hof var ett tidigt exempel på reformsocialistisk politik i det som skulle kallas Det röda Wien. Ty i Wien styrde det socialdemokratiska partiet, lett av tidens austromarxister – en österrikisk variant av den reformistiska arbetarrörelsen, vilka kom att styra staden från 1918 när kejsardömet fallit efter nederlaget i första världskriget. 

Uppgifterna var gigantiska. Wien var, liksom hela Österrike, utarmat bland annat till följd av de stora krigsskadestånden. Nöden bland de fattiga var oerhörd och många tvingades leva på bistånd från internationella välgörenhetsorganisationer. 

För att möjliggöra bostadsbyggandet beskattade de styrande det mesta som uppfattades som lyx i Wien: dyra restauranger, stora bostäder, tillgång till tjänstefolk etc.  Det var en välsignelse för utarmade arbetarfamiljer men uppfattades som en förbannelse av många bland de bättre situerade. Kanske bidrog det till de starka motsättningar som präglade Wien även om de hade mer djupt liggande orsaker. 

Även om Wien var rött så var landsbygden svart. Ja, man sade så till följd av prästernas svarta rockar. Landsbygdsbefolkningen var ju ofta kyrklig och konservativ. Dessutom lockades allt fler av auktoritära rörelser, till och med fascism – också i Wien. Såväl fascister som socialister organiserade paramilitära ”skyddskårer”. Det blev allt oroligare i Wien och på många andra ställen. 

I februari 1934 kom Karl Marx Hof att stå i händelsernas centrum. Byggnadskomplexet som påminner om en fästning kom att få just denna roll. Året innan hade Österrikes kansler Engelbert Dolfuss upphävt den unga demokratin genom en statskupp, inspirerad av Italiens fascister. Den socialistiska oppositionen beslutade sig för motstånd och fullt inbördeskrig utbröt. Många av dem förskansade sig i Karl Marx Hof. De fick dock snart ge sig för övermakten och Dolfuss kunde stärka sitt grepp. Snart förbjöd han det socialdemokratiska partiet, liksom han tidigare faktiskt förbjudit det nazistiska. Dock föll han inom kort själv offer i ett nazistiskt uppror och tvingades lämna ifrån sig makten. 

År 1938 marscherade Hitler in i Wien och genomförde sin anschluss av Österrike. Karl Marx Hof var en nagel i ögat på de nya makthavarna och tvingades byta namn till Heiligenstädter Hof. Sedan 1945 heter det åter Karl Marx Hof.

Vi tog god tid på oss att vandra runt i området och fick ett starkt intryck av god byggnadsvård, trivsel och skönhet. Vi träffade en man som bott här i över femtio år och han berättade bland annat att han, som bor i en av de mindre lägenheterna på 42 kvadratmeter, betalar drygt 200 Euro i hyra. För större lägenheter var hyran drygt 300 Euro. 

Det faller sig naturligt att jämföra Karl Marx Stadt med svenska miljonprogramsbostäder som i många fall blivit trista problemområden. Kanske finns det något för oss att lära av detta snart hundraåriga visionära byggande.