Resebrev 7 maj 2022

Vi som intresserar oss för historisk vetenskap (om än utan livet som insats) tänker främst på Aten som centrum för den grekiska antikens filosofi, vetenskap och kultur, men faktum är att innan Aten fick den rollen på 400-talet f.Kr. var det Sicilien axlade manteln. Och främst av de sicilianska stadsstaterna var Syrakusa. Basen för dess betydelse var den kontroll man hade över handelsvägarna i östra Medelhavet. I Syrakusa grundades till exempel det systematiska studiet av retorik. Här samlades också några av tidens främsta filosofer. Även under Atens storhetstid var Syrakusas inflytande stort och det varade länge än. Hit kom också Platon flera gånger, ditlockad av stadens härskare Dionyssos som ville frottera sig med den kände filosofen och skriftställaren. Annars var han känd som en brutal kung, som enligt legenden spionerade på sina arbetares samtal genom att placera sig i en grotta med särdeles bra akustik – ”Dionyssos öra”.

Syrakusas fördelaktiga läge i Medelhavet blev också orsaken till dess undergång. Staden hamnade mitt i konflikten mellan det framväxande Romarriket och den gamla feniciska stormakten Kartago i Nordafrika. De två fienderna skulle utkämpa tre krig om herraväldet innan romarna avgick med segern 146 f.Kr. Det var under det andra kriget som Syrakusa krossades. Ändå skulle stadens inflytande bli enormt, menar många historiker; den blev en brygga från grekernas hellenska civilisation till romarna. Snart skulle grekiska bli bildade romares språk och grekisk kultur skulle utveckla den romerska. Syrakusa skulle dock sjunka tillbaka till en av många provinsstäder på Sicilien.

I dag, över två tusen år senare, kan man fortfarande finna lämningar efter grekernas och romarnas tid, främst i Syrakusas stora och vackra arkeologiska park. Där finns till exempel två amfiteatrar, en romersk från omkring vår tidräknings början och en grekisk byggd flera århundraden tidigare. Här uruppfördes till exempel Den fjättrade Prometeus av Aischylos på 400-talet f.Kr. Tyvärr höll man på att bygga över teatern inför sommarens föreställningar vid vårt besök. Men här fanns så mycket annat att se, inte minst alla grottor och gravrum uthuggna i klipporna. Vill man ta del av fler lämningar kan man göra som vi, besöka Syrakusas fina arkeologiska museum. 

Annars har Syrakusa också mycket annat att uppleva. Här finns exempelvis en speciell och vacker katedral, byggd på ett antikt doriskt tempel med dess kolonner som en del av kyrkobyggnaden. Katedralen ligger på halvön Ortiega, som är stadens historiska centrum med vackra hus, mysiga gränder, aktiv fiskehamn, livlig gatumarknad, trevliga restauranger och t.o.m. en liten strand. Syrakusa var ett gott val för ett par dagar under vår rundresa.

Resebrev 5 maj 2022

I dag blev det en guidad tur upp mot Etna, som reser sig 3357 meter över havet. Etna är Europas högsta aktiva vulkan och utbrott sker med några års mellanrum, för det mesta utan problem. Men ibland är utbrotten stora, senast 1971. 

Sicilien har såväl geografiskt som historiskt och kulturellt alltid legat i skärningspunkten mellan Europa och Afrika. Detsamma gäller geologin. Etnas aktivitet är ett resultat av att den europeiska och den afrikanska kontinentalplattan kolliderar i området.

Vår tur gick inte högre än knappt två tusen meter upp, endast den sista biten till fots. Högre är det för närvarande inte tillåtet att röra sig på grund av den vulkaniska aktiviteten. Ändå var det en mycket intressant och faktiskt lite sällsam naturupplevelse.

Landskapet är här mycket säreget. Gamla kratrar och lavasten breder ut sig över stora områden; kargt och mörkt men med en egen skönhet. Miljön lockar nog till både intensiva upplevelser och kreativt skapande. Vi passerade till exempel en filminspelning vid en av kratrarna. Här finns också många andra formationer skapade av utbrotten: djupa kraterhål, utkastade stenblock, grottor med mera. 

Efter vår lilla expedition tog vi oss längre ned för lite förtäring på en vingård. Det är en ödets ironi att något så livshotande som en vulkan skapat ypperliga förutsättningar för vinodling när lavan med tiden förvandlats till bördig mark, vilket kan jämföras med att några av vår planets mest bördiga slätter ligger vid stora floder med upprepade förödande översvämningar. 

Turen till Etna var en upplevelse och en viktig påminnelse om människans litenhet i förhållande till jordens mäktiga naturkrafter. 

Resebrev 4 maj 2022

När drack du sicilianskt vin senast? Tja, det kanske inte var så länge sedan. Vi svenskar ligger på tio-i-topp bland världens vinkonsumenter, räknat per capita. För det mesta väljer vi italienskt vin och Sicilien är den region som har landets näst största vinproduktion. Visst talar det för att det då och då står en siciliansk butelj på middagsbordet?

Men ändå inte. Vid en snabbkoll via nätet på den största systembutiken i min hemstad konstaterar jag att av de över tusen viner som där saluförs kommer endast ett tjugotal från Sicilien. De är med några få undantag billiga viner, varav flertalet förmodligen är av tveksam kvalitet. Sicilien har gjort sig känt som producent av bulkvin, men nu har det har hänt saker!  

Vid Siciliens östra kust reser sig Europas högsta aktiva vulkan, Etna, 3357 meter över havet. Här på sluttningarna breder vinodlingarna ut sig. Vinrankor älskar sol och bördig väldränerad jordmån. Det kan Etnas lavamark garantera. Därtill är växtsäsongen lång och temperaturens dygnsvariation stor, vilket kan ge vinerna en särskild finess säger experterna – om de framställs med kunskap och kärlek!

Därtill fordras förstås också pengar. Kvalitetsviner kräver långsamma och kostsamma processer. I det fattiga Sicilien, med vinproduktion sedan antikens dagar, skulle det dröja till slutet av 1900-talet innan några med kapital och mod vågade satsa på kvalitet. Numera finns det en hel del prestigeviner från Etna. Tidskriften Livets goda listade häromåret 25 viner med betyget 90 eller högre, vilka alla går att beställa i Sverige. Tyvärr är de flesta dyra. 

I samma tidskrift läser jag att Etnas karaktärsdruva är blå och odlarnas stolthet är Nerello mascalese, som ger fruktiga tanninrika röda viner när skalet används med druvsaften. Men den används också till vita viner och rosé.Druvan är unik för ön, men är möjligen släkt med Toscanas Sangiovese. Vi fick möjlighet att prova flera vinvarianter gjorda på druvan tillsammans med ypperliga maträtter på vingården Cantina Murgo. Själv fick jag nöja mig med små mängder vin eftersom jag var chaufför. Men vinerna gav verkligen mersmak; onekligen med framtiden för sig. 

Andra druvor används förstås också på Sicilien, både blåa och gröna. Den mest odlade är Nero d’avola. Den ger kraftigt röda viner som ofta förekommer i blandningar för att ge blekare viner färg. Men den klarar sig gott på egen hand. Ett grundtips är att sicilianska viner i allt större utsträckning kommer att kvala in i familjen av italienska kvalitetsviner. Fråga gärna efter dem på Systembolaget så kanske de breddar utbudet.  

Resebrev 3 maj 2022

Till Taormina reste alla. Nåja, inte alla men många konstnärer och författare lockades långt före massturismen till den vackra staden på klippkanten nedanför Etna. Selma Lagerlöf skrev: ”Fotografiapparater och målarlådor släpas omkring överallt. Det finns inte en backe här, som ej är afritad hundra gånger.” 

Det började med Goethe våren 1767, som hänfördes och ”föll i glömska av allt utom det som fanns för ögonen.” Hans skildringar lockade när resandet under 1800-talet började uppfattas som en identitetsmarkör för människor med kulturellt och ekonomiskt kapital. Hit kom så småningom Selma Lagerlöf med Sofie Elkan och inspirerades att skriva Antikrists mirakler med miljöer hämtade härifrån. Senare har Halldór Laxness, DH Lawrence, Truman Capote, André Gide, Ezra Pound och Ernest Hemingway vistats här längre perioder, för att nämna några få. Ja, vi får inte glömma Rune Andréasson, Bamses skapare, som på kullarna ovan staden, vid byn Castelmola, fann den plats där Bamse och hans vänner bor.

Fortfarande drar Taormina horder av turister, även nu när det inte är högsäsong. De beundrar de vackra vyerna, besöker de historiska lämningarna, vandrar längs de vackert patinerade gränderna och njuter av det sicilianska köket. Kanske klättrar de också uppför Etnas sluttningar eller besöker någon av de många vingårdarna i omgivningarna. 

Taormina fanns, liksom många andra städer på Sicilien, redan under den grekiska antiken. Här byggde grekiska kolonisatörer bland annat en amfiteater på 200-talet f.Kr, vilken sedan romarna byggde vidare på. 

Gårdagen använde vi efter bilfärden från Cefalu just för att besöka amfiteatern med en fantastisk utsikt över staden och havet. Annars flanerade vi avslappnat i stadens gränder mellan besöken på trattorior och andra serveringsställen. Det är inte svårt att förstå Taorminas dragningskraft. 

I dag vandrade vi längs de branta vindlande stigarna till Castelmola där vyn över Taormina och havet blev än mer vidunderlig. Längs vägen prunkade vårens ymniga växtlighet vilket gjorde den stundom mödosamma stigningen tämligen lätt. Åter nere i Taormina tog vi stadens linbana ned till stranden. Vattentemperaturen är knappast badvänlig så här års, men stranden som ligger inbäddad i en liten mysig havsvik var likväl trevlig att besöka. 

Resebrev 1 maj 2022

Jag ska inte här fördjupa mig i olika teorier om underutvecklingen men det var tydligt att Sicilien inte hade lyckats bli en likvärdig del av Italien när landet enades under 1860-talet. Ön hamnade i periferin. Medan industrin tog fart i norr fastnade Sicilien i ett klassmönster av mäktiga och konservativa storbönder och undertryckta lantarbetare.  De sociala mönstren är mästerligt skildrade i romanen Leoparden av Giuseppe Di Lampedusa. Den utspelar sig vid tiden för Garibaldis intåg på Sicilien vid tiden för enandet. 

Oredan som följde gynnade den sicilianska maffian, Cosa Nostra. Dess ursprung är dunkelt, men att Sicilien länge varit i främmande herrars händer med en svag och knappast närvarande statsmakt var avgörande. Kriminella klaner kunde kliva fram och till och med vinna viss sympati bland befolkningen. Maffians ”beskyddarverksamhet” gick inte minst ut på att pressa pengar av rika godsägare.

Främmande herrar, ja. Sicilien har i sin långa historia kontrollerats av fenicier, greker, romare, bysantiner, vandaler, goter, araber, normander, spanjorer, tyskar och fransmän. Perioder av självstyre har varit korta. Någon sorts frihet nåddes 1848, som en del av den nationella revolutionsvåg som då svepte över Europa, men ett drygt decennium senare blev, som sagt, Sicilien en provins i Italien. 

Sicilien, vars natur, kultur och prakt en gång beundrades av resenärer hade fallit tillbaka i fattigdom. Handelsmän, livsnjutare och diktare hade tidigare besjungit ön som då såväl geografiskt som kulturellt låg i Medelhavets centrum. Syrakusa samlade för över två tusen år sedan många av antikens främsta personligheter. Palermo var för knappt tusen år sedan en av Europas största städer och Siciliens regenter var viktiga maktspelare i omvärlden. Ja, en av dem blev kejsare i Tysk-romerska riket och därmed Europas mäktigaste regent. 

Det var svårt att förstå för 1800-talets resenärer, som bara såg fattigdom utanför de stora godsen. Sicilianare flydde ön. Över en miljon emigrerade, främst till Amerika, och deras allmosor till hemön var länge Siciliens främsta inkomstkälla.

Fortfarande är ön ett relativt fattigt hörn av Europa med en ekonomi främst baserad på traditionellt jordbruk – och besöksnäringar förstås. Nu ansluter jag mig, tillsammans med ressällskap, till turistströmmen och förväntar mig de rika upplevelser jag förstått att Sicilien kan bjuda på: historia, natur och annat av livets goda. 

I dag inledde vi dagen med att vandra uppför de branta stigarna på La Rocca, klippan som reser sig 270 meter strax bakom staden. På höjden finns ruiner efter en gammal fästning och ett antikt tempel, men framför allt en fantastisk utsikt över kusten mot Medelhavet. Väl åter nere i staden besökte vi katedralen, som började byggas på 1100-talet på uppdrag av Roger II, son till Siciliens normandiske erövrare Roger de Hauteville. Liksom andra monumentala byggnader från Siciliens medeltid lånade katedralen byggnadsstil från såväl normandisk som bysantinsk och arabisk arkitektur och konst. 

”I en tid av historisk amnesi förefaller trenden att reducera komplexa skeenden till sedelärande sagor vara universell. På många platser omhuldas en historieskrivning vars huvudsakliga mål är att vara tvärsäker och moraliserande, snarare än prövande och förutsättningslös”. 

Så skriver Martin Kragh i slutet av den nyutgivna boken Det fallna imperiet. Här har han odiskutabelt gjort en dygd av det senare; han har gått in i det Rysslands moderna historia med den strävan efter öppenhet och objektivitet som utmärker en god historiker. Ovanpå denna solida grund vilar hans analytiska slutsatser med stor historisk tyngd. Boken behandlar utvecklingen efter Sovjetunionens kollaps 1991 med särskild tyngd på tiden efter Putins makttillträde år 2000. Därtill finns här gott om tillbakablickar på tsarismens och kommunismens tid, främst för att visa de så påtagliga långa linjerna i Rysslands historia. Också interaktionen mellan Ryssland och Västmakterna beskrivs med många exempel, om än i mindre utsträckning än i Richard Sakwas bok Frontlinje Ukraina som jag tidigare skrivit om. Putins Ryssland är väldigt mycket sin historia och sin upplevda plats i en förment fientlig omvärld. 

Författaren Martin Kragh är docent i Uppsala och knuten till Utrikespolitiska Institutet som Östeuropaexpert. Han är en ofta återkommande expert i TV för att kommentera Putins krig i Ukraina. Boken är förstås skriven före kriget, men är ändå så färsk att inmarschen den 24 februari som inledde det brutala kriget finns med. 

I Kraghs ryska utvecklingshistoria lyser år 2007 med särskild kraft. Jag konstaterar att det då hade gått ungefär lika lång tid sedan Sovjetunionens kollaps som den tid som återstod till dagens krig i Ukraina och därmed Putins försök att återupprätta en stormaktsstatus. Utifrån vårt tidsperspektiv var det alltså halvtid, när ledaren gör de förändringar han tycker är nödvändiga för att nå sitt mål.

Men jämförelsen haltar såtillvida att ”målet” förändrats över tid. Utan att fördjupa oss i vilka mål den ryska makteliten med Jeltsin spetsen kunde ha haft var det uppenbart att ett av dem var närmande till Europa. När så Putin kom till makten år 2000 fanns det ingenting som tydde på att han tänkte annorlunda. Sina första år samverkade han med Nato och EU för att möta gemensamma hot från terrorism, cyberattacker och nukleär icke-spridning. I många avseenden hade Ryssland ett öppet förhållande till Väst – och vice versa. 

Men så blev det 2007. Putin framträdde på en säkerhetskonferens i München. Där angrep han USA:s ledarroll och fortsatte med att säga att USA och Nato var en källa till osäkerhet. Han avslutade med att ”Ryssland är ett land med tusenårig historia, som praktiken alltid åtnjutit privilegiet att för en självständig utrikespolitik. Vi avser inte ändra denna tradition”. En annan ledande ryss sade vid samma tid: ”Du kan hälla en hink med kallt vatten på ryssar, och vi klarar det. Men ingen får förödmjuka oss!”. 

Vad var det som hänt? Viktigt var USA:s och dess allierades krig i Afghanistan och Irak utan konsultation med Ryssland. Av ännu större betydelse var Nato:s utvidgning i Östeuropa med nya medlemmar som tidigare varit sovjetiska satellitstater. Det var förödmjukande, tyckte man. Ryssland hade, i sovjetiskt hägn, varit en stormakt. Nu brydde sig Väst inte om deras syn på världsordningen, än mindre deras ”legitima säkerhetsintressen”. 

Det var en ny Putin som framträdde 2007, mer aggressiv och auktoritär. Auktoriteten vilade på Rysslands starka ekonomiska utveckling sedan hans makttillträde och det stöd han hade från det ryska folket. Putin, framträdde nu allt oftare med gamla slavofila idéer om den ”ryska världens” särart, förbunden med den rysk-ortodoxa kyrkan och bestående av Ryssland, Belarus och Ukraina. Han eftersträvade att Ryssland skulle erkännas som en stormakt. Hans idévärld blev alltmer nationalistisk och illiberal med ett öppet förakt för det veka liberala Europa och den dekadenta USA-kulturen. Med sin djupa konservativa nationalism blev alla som på något sätt störde hans tsar-lika maktposition nationens fiender. Oppositionella fängslades på oklara grunder eller till och med förgiftades. Rysslands demokratiska ansatser avvecklades steg för steg, dessutom utan större folkliga protester. 

Efter 2007 blev också Rysslands roll visavi ”det nära utlandet”, som man kallade angränsande gamla Sovjetrepubliker, aggressivare.  Med den storryska nationalismen följde imperialism med en strävan att införliva, eller åtminstone kontrollera, östslaviska områden samt neutralisera sin ”intressesfär”, alltså länder i Rysslands närområde. Exempel på det blev inmarschen i Georgien 2008, följt av annekteringen av Krim 2014 och inblandningen i konflikten i Donbass. Nu har imperialismen nått klimax med kriget i Ukraina som utlöst kännbara sanktioner från omvärlden. Historien står och väger om Rysslands öde i förhållande sin omvärld.

Hade det kunnat gå annorlunda? Det är ingenting Martin Kragh tar ställning till i sin bok, men där finns väldokumenterade fakta om historien fram till 2007 då det onekligen fanns öppningar för en annan utveckling både i förhållandet mellan Ryssland och omvärlden och i landets egen utveckling. Vems var felet till den mellanstatliga istiden? Kragh undviker programmatiskt att moralisera till skillnad från exempelvis historikern John Mearsheimer eller i viss mån Richard Sakwa. Men nog tycker jag att det är uppenbart att stora missgrepp gjordes från framför allt USA, men naturligtvis också Ryssland. Vi kan inte betrakta Ryssland som en busig pojke som måste behandlas med varsam uppfostran. Och framför allt: Om Ryssland varit en fullvärdig demokrati hade problemen i de internationella relationerna knappast funnits. 

Men Ryssland har sin historiska barlast. I långa tider har landet letts av självhärskare; en del av dem särskilt despotiska som till exempel Ivan I (”Den förskräcklige”), Peter I (”Den store”), Stalin och nu Putin. I den långa historien har det bara funnits ögonblick av demokratiska möjligheter, som efter februarirevolutionen 1917 eller efter Sovjetunionens sammanbrott 1991. Få länder har genomgått så stora omvälvningar som Tsarryssland/Sovjetunionen och få befolkningar har drabbats så hårt av krig och andra umbäranden. Men de stora omkastningarna i landets historia bär också på en möjlighet. Även om det ser mörkt ut kan Ryssland välja ett annat öde än att falla med den skam som Putins krig i Ukraina innebär. Som Martin Kragh avslutar sin bok: ”Inget är för evigt. Ett annat Ryssland finns runt hörnet.”

Jag vill nog påstå att Martin Kraghs bok är nödvändig läsning för den som vill förstå Putins Ryssland på djupet samt skaffa sig en relevant bild av bakgrunden till kriget i Ukraina. Här har jag bara antytt litegrann av bokens innehåll som på cirka tre hundra sidor tar upp det mesta som är relevant för den historiska förståelsen. Därtill är den tämligen lättläst.

”Krigets första offer är sanningen” är måhända ett slitet uttryck men så kusligt aktuellt. Från den dag Putin lät ryska soldater invadera Ukraina har jag läst och kommenterat inlägg som i olika grad försvarar, eller åtminstone relativiserar, angreppet, ofta genom att förneka eller förvanska fakta. Debattörerna kommer såväl från ”vänsterns” som ”högerns” ytterflanker. De förenas av ett gemensamt hat mot ”det liberala etablissemanget”, ”mainstream media (MSM)” och/eller ”USA-imperialismen”. Ofta delar de samma inlägg; de kan komma från ryska Sputnik News eller amerikanska FOX News – eller allt som oftast från någon högröstad videobloggare som tycker sig ha genomskådat västvärldens förljugenhet. 

Min tanke är att här ta upp några av de populäraste påståendena av debattörer som vill försvara eller relativisera Putins krig. Först vill jag dock tydliggöra min bestämda åsikt, att USA, NATO och EU otvivelaktigt kan kritiseras för mycket i den destruktiva utvecklingen i förhållandet till Ryssland och dess säkerhetsintressen. För 15 år sedan stod det och vägde. Så här bedömde svenska Totalförsvarets forskningsinstitut läget 2007:

”Ryssland har ofta framhävt sin särskilda relation till NATO i positiva ordalag. Det senaste året kan dock en viss förändring noteras…En kvarvarande misstro mellan parterna, brist på gemensamma visioner och intressen, och NATO:s ökade engagemang österut till bland annat Georgien, Ukraina och Moldavien riskerar att ytterligare anstränga relationen.”

Ett år senare invaderade Ryssland Georgien och relationerna blev alltmer frusna. Hade det kunnat bli på annat sätt? Något av detta har jag tagit upp i min blogg ”Vägen till vapnens makt”, där jag skriver om Richard Sakwas bok ”Frontlinje Ukraina”. 

Naturligtvis tar de nämnda Putinvänliga debattörerna också upp sådana argument för att relativisera Rysslands krig. Till det vill jag säga två saker:

1. Putin är med sin statsledning fullt ansvarig för kriget. Ingen konflikt om olika syn på säkerhetsintressen kan motivera ett fullskaligt angreppskrig mot en annan stat. Varje suverän stat (här Ukraina) har dessutom rätt att besluta sig för sin säkerhets- och utrikespolitik utan att riskera att invaderas på grund av en annan stats säkerhetsintressen (här Ryssland). Det är internationell folkrätt, kodifierad i bland annat FN-stadgan, också godkänd av Ryssland!
2. Få debattörer skulle vilja försvara eller relativisera Hitlers ansvar för andra världskriget genom att peka på hur västmakterna påtvingade Tyskland en förnedrande fred genom Versaillesfördraget 1919. Den innebar bland annat landavträdelser, avmilitarisering av Rhenområdet och omfattande nedrustning för Tyskland. Ryssland har bland annat fått utstå utvidgning av Nato inpå sina gränser, men det legaliserar inte Putins krig mer än Hitlers. 

Ett annat argument för dem som vill relativisera Putins krig är att västmakter minsann också gjort sig skyldiga till brutala anfallskrig i strid med folkrätten. Det mest flagranta exemplet är väl invasionen i Irak 2004, som inte följdes av några sanktioner från omvärlden trots FN:s avståndstagande. Det finns också fler exempel på USA:s och andra västmakters krigshandlingar som måste skarpt fördömas enligt folkrätten. Men flera fel gör inte ett rätt. Nu är det Putins krig det gäller, vilket saknar såväl juridisk som moralisk rättfärdighet. Förhoppningsvis är kriget snart över. Då är det tid att på djupet diskutera dess förhistoria och andra länders agerande i den internationella politiken.

De lögner, halvsanningar och relativiseringar som de Putinkramande debattörerna sprider på nätet för att rättfärdiga anfallskriget är många. Här ska jag ta upp tre av de vanligaste i form av frågor.

Gynnar Ukraina nazism?

Putin sade att ett mål för ”den speciella militäroperationen” var att ”avnazifiera” Ukraina. Det var förstås nonsens; presidenten Zelenskyj är centrumpolitiker, jude och har släktingar som blev offer i Förintelsen, vilket gör det orimligt att staten skulle gynna nazism. Nazistiska symboler är dessutom förbjudna enligt lag i Ukraina. Det finns dock rörelser som förknippas med nazism, men de samlade mindre än en procent av rösterna i senaste valet. Mer problematiskt är att den så kallade Azovbataljonen enrollerats i Nationalgardet som sorterar under inrikesministeriet. Azovbataljonen rekryterar högerextrema och till och med nazister, även från utlandet. Den består av något tusental medlemmar och opererar i östra Ukraina. Det är verkligen inte vackert, men kanske uttryck för ”realpolitik” där man anser att det är bättre att de ställs under statligt befäl än att de agerar självständigt. 

Ukraina har en komplex historia kopplad till högerextrema nationalister. Man hyllar gärna nationalisten Stephan Bandera, som under andra världskriget en tid lierade sig med Hitlertyskland för att bekämpa den sovjetiska makten över Ukraina. Bandera satt emellertid i tyskt fängelse och koncentrationsläger under större delen av andra världskriget, men hans rörelse genomförde under tiden mycket omfattande etniska rensningar i polska Galizien i områden som nu tillhör Ukraina. Det är knappast som ”nazist” ukrainare i dag hyllar Bandera utan som stridbar ukrainsk nationalist. Det är inte heller vackert, men gör inte Ukraina till en naziststat. 

Förtrycker Ukraina rysktalande?

Ett viktigt ledmotiv i Putins propaganda är att Ukraina förtrycker rysktalande. Bland debattörer i vårt land påstås till och med att ryska är förbjudet. Det är inte sant. Ukraina har flera minoritetsspråk, varav ryska är det i särklass största, och alla är förstås tillåtna. Dock är ukrainska officiellt språk (”förstaspråk” enligt lagen) och all undervisning från åk 5 måste ske på ukrainska medan andra språk kan läsas som tillval. Service- och butikspersonal måste också tilltala kunder på ukrainska om inte kunden önskar annat. 

Var Majdanupproret 2014 en CIA-styrd kupp?

År 2014 störtades den valde presidenten Janukovitj. Det var slutpunkten för ett skeende som började året innan med stora folkliga protester mot hans makt. Proteströrelsen krävde demokratiska reformer och närmande till EU. Den kallades Euromajdan på grund av associationen till EU och att Majdantorget i Kiev blev centrum för händelserna.

Janukovitj hade valts till president fyra år tidigare efter många år av politisk turbulens. Väl vid makten infördes begränsningar av mediernas frihet och censur återinfördes. Vallagar som gynnade Janukovitj och hans politiska vänner drevs igenom och oppositionen marginaliserades. Ukraina, som länge haft problem med korruption, blev en utpräglad auktoritär kleptokrati av sällsynta mått. 

Den rörelse som till sist störtade Janukovitj var omfattande och mångfacetterad. Hundratusentals människor drog ut på gator och torg. Särskilt från början handlade det främst om en liberal opposition med förankring främst i medelklassen, men där fanns också en nationalistisk höger som skaffade sig allt större inflytande. Rörelsen genomgick snabbt en revolutions standardstadier: från äkta folklig entusiasm för en demokratisk sak till radikalisering och framväxten av en revolutionär elit, följt av maktövertagande och straffåtgärder mot ”revolutionens fiender” med påföljande stridigheter. Den ”enhetsregering” som övertog makten bestod till stor del av nationalistisk och populistisk höger. Redan hösten 2014 genomfördes dock parlaments- och presidentval och den nationalistiska högern tappade inflytande till partier med liberal profil. 

Händelserna som kulminerade med Janukovitj abdikation brukar av vissa debattörer utmålas som en USA-regisserad kupp. Sant är att USA visade stort intresse för utvecklingen och hade synpunkter på regeringsbildning. Men ingenting talar för att USA på annat sätt ingrep i händelserna. Debattörer brukar hänvisa till att USA skickat fem miljarder dollar till Ukraina för att finansiera ”kuppen”. Siffran är korrekt, men pengarna började betalas ut redan 1991 för ”demokratifrämjande åtgärder”. Någon redovisning för hur de använts har jag aldrig sett, men även Sverige har via SIDA genom åren skickat bistånd till många länder för att stärka demokratisk utveckling, även till oppositionella rörelser. 

”USA-kupp”, ”nazism”, ”etniskt förtryck”. Exemplen kunde mångfaldigas för att illustrera det narrativ som Putinkramande debattörer målar upp för att relativisera eller rättfärdiga den ryska invasionen. Många av dem är troligen vilsna själar som irrat bort sig i nutidshistoriens vindlingar. Nykter analys har fått ge vika inför ideologiska emotioner. Jag har i en tidigare blogg skrivit om hur ordförande i Sveriges Fredsråd tillhör denna skara. Hon är dessutom ordförande i Vänsterns kvinnoförbund. Jag har noterat att en del vänsterpartister gillar det hon skriver trots att partiet klart och entydigt tagit avstånd från Putins krig. Det är beklämmande! Men som sagt, där finns också högerprofilerade debattörer vars partisympatier är mig obekanta. Likväl är det ett ansvar för den svenska riksdagens partier att stå upp mot alla försök att misskreditera ukrainarnas rättfärdiga kamp för att själva få styra sitt öde.

Vad ska man tänka om Nato? Jag brottas med mina tankar. Mycket har ställts på ända alltsedan Rysslands uppmarsch mot Ukraina. Inte så att jag någonsin haft några illusioner om despoten Putin, men visst är jag ändå chockad över den brutalitet han visar upp i sitt angreppskrig, där han också hotat med kärnvapen mot andra stater som lägger sig i. Ingenting av det hade hänt om Ukraina hade varit med i Nato. 

Å andra sidan: Natos framskjutna positioner nära Rysslands gränser har onekligen haft betydelse för Putins aggression mot Ukraina. Inte bara Putin utan sannolikt flertalet ryssar har värjt sig inför tanken att Ukraina skulle bli en del av Nato. Landet har flera gånger varit uppmarschområde för invasioner från väst, av Frankrike under Napoleonkrigen samt av Tyskland under första och andra världskriget. Ukrainas önskan om att bli en del av Nato har i detta perspektiv varit avgörande för Putins krig. 

Det är dock viktigt att i detta sammanhang klargöra att Nato eller USA inte har haft för avsikt att invadera Ryssland. I så fall skulle möjligheterna varit många sedan kalla krigets slut. Nu skulle man också haft ett gyllene tillfälle när ett anfall skulle kunna motiveras med Putins folkrättsvidriga krig. De som tror på sådana avsikter lever kvar i en teori om Västmakters imperialism som är föråldrad. Dock påminner Putins retorik om gammal rysk imperialism kombinerad med etnonationalism. 

Det bör också påpekas att tidigare sovjetrepubliker eller sovjetiska satellitstater som nu är med i Nato själva tagit initiativ till sina medlemskap. De såg Nato som en försäkran mot ryska angrepp. Men Nato har inte varit särskilt entusiastisk för ukrainskt medlemskap, eftersom man sett Putins lystna blickar och inte velat ta ansvar för landets försvar i enlighet med Natos grundidé.

”En för alla, alla för en!”  Natos musketörsmoral låter sannerligen käck, vänfast och sympatisk; var och en ställer utan prut upp för en medlemsstat som blir angripen, vilket regleras i Natos femte artikel. När nu Putins krig har rubbat säkerhetsordningen i Europa är det inte konstigt att opinionen för att Sverige ska bli Natoland växer. Sverige ligger, tillsammans med Finland, mitt emellan Ryssland och Natolandet Norge. Sverige ligger också nära Baltstaterna, Polen och Danmark, som alla är med i Nato. Dessutom har Sverige ett värdlandsavtal med Nato och samverkar ivrigt, vilket kan uppfattas som fientligt i Ryssland utan att vi har några garantier för hjälp från någon annan i händelse av angrepp. Visserligen finns knappast någon analytiker som tror att vårt land är ett primärt krigsmål för Putin, men visst kan vi dras in i en större konflikt. Och Putin? Kan man lita på att han vägleds av rationella överväganden?

Nato är, som bekant, en produkt av kalla kriget. Pakten skapades 1949, något år efter Berlinkrisen och Pragkuppen, i en tid när Sovjetunionen befäste sitt välde i Östeuropa. Ända sedan slutfasen av andra världskriget hade Stalin krävt att länderna skulle ingå i Sovjetunionens intressesfär. Västmakterna var ovilliga, men gav i praktiken med sig. 

Från början var Nato en ren politisk sammanslutning med USA och en rad europeiska länder som nästan alla drabbats hårt av andra världskriget. Syftet sades vara att värna demokrati, individuella friheter och rättssamhälle, men det hindrade inte att odemokratiska länder kunde vara med som den tidens Portugal och Grekland. Man kunde nog hellre beskriva syftet som Lord Ismay, Natos förste generalsekreterare, gjorde: ”keep the Soviet Union out, the Americans in, and the Germans down”. 

Under 1950-talet omvandlades Nato till en utpräglad militär pakt. Tyskland kom in i värmen men också Turkiet, som knappast stod upp för det politiska syftet. Trots fiendskapen mot Sovjetunionen agerade man inte militärt när sovjetstyrkor gick in i Ungern 1956 eller i Tjeckoslovakien 1968. Det var ju Sovjetunionens intressesfär och Natos försvar var bara för dess medlemmar. Dessutom – det få man inte glömma! – risken för att en konflikt skulle eskalera till kärnvapenkrig fanns där alltid. Det var ”terrorbalansens” tid. 

När så kalla kriget tog slut med Sovjetunionens kollaps hamnade Nato i något som kan liknas vid en identitetskris. Vad skulle nu bli dess syfte? Ryssland var svagt och dess nya makthavare syntes inte se Nato som fientligt. När Putin år 2000 kom till makten sade han faktiskt att han kunde tänka sig Ryssland som en del av Nato. Då hade pakten redan slagit in på en ny linje med början under Balkankrigen, med så kallade non article 5-operatioens, dvs operationer som inte handlade om angrepp mot något medlemsland, även om USA lite långsökt hävdade det efter nine-eleven 2001. Sedan dess har Nato varit mer eller mindre inblandat i Afghanistan, Irak och Libyen i krig som knappast kan kallas folkrättsliga. Det har vanligen varit USA som tagit initiativet men fått stöd från Natos medlemmar med olika insatser. 

Således: För svenskt vidkommande skulle ett medlemskap i Nato innebära stöd från andra medlemmar i pakten om vi skulle bli angripna. Medlemskapet skulle dock också innebära att vi enligt Artikel 5 skulle tvingas delta i militära operationer till stöd för något annat angripet medlemsland, även om det gällde att en auktoritär och nationalistisk regim. Antag till exempel att Turkiet provocerar fram en konflikt med Armenien, vilket inte är omöjligt. Vill vi då strida för Turkiet? 

Medlemskapet skulle nog också skapa förväntningar om deltagande i i non article 5-operations, utifrån Natos senare syftesbeskrivning. Dessutom är det uppenbart att Nato haft en osunt stark lojalitet med USA i kraft av dess helt dominerande militärmakt. Man har därvid ställt upp på krigsinsatser som bara med en absurd argumentation kan anses beröra Nato som försvarspakt. Och hur tänker vi om USA som ledarnation om Trump eller någon likartad vinner nästa presidentval? Men vi bör inte bara rädas Trump. USA har en lång tradition av orättfärdig inblandning i andra länder, inklusive interventioner, kupper och folkrättsbrott, som de flesta av oss tar avstånd ifrån.

Anslutning till Nato eller inte? Det handlar om hur man värderar möjliga framtidsscenarier och vilka politiska, militära och etiska slutsatser man drar av dem. Men det finns alternativ. Putins krig har visat stark samhörighet i Europa när Ryssland invaderat Ukraina. Kanske är det hög tid att damma av Lissabonfördragets artikel 42:7 som förklarar att EU-länderna är skyldiga att bistå andra medlemsländer som utsatts för territoriellt angrepp. Putins krig har förändrat spelplanen och vi måste alla tänka på hur vi vill ha det i ett osäkrare Europa. Jag funderar vidare. 

De ryska kleptokraterna i Putins vänkrets ser ut att få ett torftigt liv. De vägras att utnyttja sina utländska bankkonton, hindras att resa till sina lyxbostäder i Europa, får inte segla sina gigantiska yachter i Medelhavet. Stackarna! Jag vill gärna tro att det slår mot det veka livet i de maktstrukturer som bär upp självhärskaren Putin och hans invasion i Ukraina. Kanske kan det leda till att en och annan rysk oligark vänder sig mot Putins retorik och krigspolitik. Det är möjligt, men det är inte en palatsrevolution som i första hand är önskvärd; sådana tenderar att bara ersätta den ena despoten med en annan. I stället hoppas vi på en mer folklig resning mot Putin av människor som inte förlorat sin lyx utan snarare av dem som vet att Ryssland kan bättre än låta sig ledas av en självhärskare. 

Många av dem finns bland författare, konstnärer, musiker och forskare. För dem kan nu livet bli urholkat och torftigt på riktigt. Allt fler riskerar att uteslutas från internationella sammanhang när bojkotterna skjuter hejvilt på snart allt ryskt (nej inte olja och naturgas förstås!). Jag antar att det finns två tankar bakom dessa bojkotter: att man vill demonstrera att Ryssland genom Putins krig ska ställas vid skampålen samt att kulturarbetare, idrottare och vetenskapsmän ska vända sig mot tyrannen Putin. Kanske blir det så för somliga, men jag är rädd att många tvärtom kommer att vända sig bort från Europa och anamma Putins tal om det mobbade Ryssland. 

I Ryssland har många av de stora romanerna, filmerna, musikverken och konstverken skapats. Ryska författare, musiker och konstnärer har i ett par århundraden berikat världen. Många av dem har behandlat teman som berör dialektiken i det ryska arvet, där västliga influenser i århundraden konfronterats med orientaliska, något som är aktuellt än i dag när en förr ganska europeiskt påverkad person som Putin numera framstår som en orientalisk despot. 

Även ryska forskare har berikat världen, främst inom naturvetenskapliga områden. Ofta har forskning bedrivits i samverkan med universitet i västländer. Det är med vetenskap som med kultur: den trivs bäst och utvecklas mest när olika erfarenheter och perspektiv kommer till tals och samverkar. 

Nu ska rysk kultur och vetenskap bojkottas. Från svenska kulturinstitutioner har man infört stora begränsningar av samverkan med ryska kulturpersoner och exponering av nutida rysk kultur. Likaså har regeringen uppmanat svenska lärosäten och forskningsfinansiärer att avbryta samarbeten med ryska forskare. Hur klokt är det?  Ska kultur och vetenskap fångas in bakom gränser? Är inte professionell gemenskap och intellektuella tankeutbyten motsatsen till konflikt och krig? 

De flesta ryska kulturpersonligheterna och vetenskapsmännen är sannolikt inte storryska nationalister utan främst hängivna sitt skapande eller sin forskning. Att ha möjlighet att delta i internationella sammanhang befordrar inte bara kultur eller vetenskap utan ger dessutom talrika möjligheter till dialog om Putins tyranni och krig tillsammans med kollegor i väst. Den isolering som bojkotterna tvingar dem till riskerar i stället att leda känslor av utanförskap och ilska. Ja, det kan rent av leda till att man sluter upp bakom Putins retorik om det fientliga väst som måste bekämpas med alla medel, även krig. Och det var väl inte det som var meningen?

Nej, sluta bojkotta rysk kultur och vetenskap! Utveckla i stället kontakterna som kan bidra till en kil mellan den fattiga ryska maktpolitiken och den rika ryska kulturen och vetenskapen. 

Vad är en fredsrörelse? Jag tänker väl som de flesta: en samling människor med humanistiska och demokratiska ideal som strävar efter fredliga lösningar på konflikter; som värjer sig mot krigshets och propagandalögner från den ena eller andra parten; som skyr vapen som maktmedel och då särskilt kärnvapen; som tror på ömsesidig förståelse, dialog och medling. Ja, ni förstår. Fram träder en bild av godhjärtad skara, kanske ibland lite troskyldigt naiva men likväl människor som väcker sympati.

Så märkligt det därför var när jag i en diskussionstråd på Facebook fick syn på ett delat inlägg av ordföranden för Sveriges fredsråd, som i sin tur hade delat ett inlägg som dagen efter Rysslands inmarsch i Ukraina uttryckte förståelse för krigshandlingen. När jag så tittade in på ordförandens egen sida visade det sig att det inte var en olycklig tillfällighet. Kvinnan, som dessutom är ordförande för Svenska kvinnors vänsterförbund, använder uppenbarligen en stor del av sina dagar till ett ständigt flöde av inlägg på Facebook, mest i form av länkar till andras inlägg. Många av dem utmålar Ukraina som en fascistisk eller nazistisk stat och uttrycker stöd för Putins krig. 

För att tydliggöra sin uppfattning skriver hon en fiktiv historia i form av en analogi, där hon tänker sig att ”Sannfinländarna och två andra nazistpartier tar makten med våld i Helsinki under hösten 2014” och vidare att ”folket på Åland tar genast avstånd från regimen i Helsinki och säger att de hellre är självständiga”. Det resulterar i hennes berättelse i att ”de nynazistiska partierna” bombar Åland i åtta år och förbjuder folket där att tala svenska, samt utsätter befolkningen för grovt förtryck som våldtäkter och avrättningar. Ålänningarna vill ha skydd från Sverige, men man är rädd för att störa balansen i området, berättar hon vidare och fyller på med detaljer för att vi ska se analogin med hennes bild av Ukraina (här Finland) som en usel fasciststat och Ryssland (här Sverige) som en tveksam men till slut rättfram stat när man till sist 2022 gör en ”humanitär intervention” för att befria de förtryckta. 

Ja, ni förstår – det är förryckt! Uppenbarligen har hennes mångåriga patos för att kritisera NATO (vilket det finns anledning till) lett till en oreflekterad uppslutning bakom Putin och hans världsbild. Ja, ni vet: ”Min fiendes fiende är min vän”. Inte ens när Putin hotar med kärnvapen har denna ”fredsvän” något att invända. Samma dag publicerar hon ytterligare tjugo (!) inlägg om NATO som krigshetsare, Ukraina som fascistiskt etc. Inget om Putins hot om massförintelse!

Som alla vet: Sociala medier flödar över av inlägg av människor med märkliga uppfattningar. Jag skulle knappast tycka det var mödan värt att här belysa denna dams uppfattningar om det inte vore för att hon är ordförande för Sveriges fredsråd som är en paraplyorganisation för ett antal organisationer som säger sig ha någon form av fredsagenda. Trots ordförandens skriverier har Sveriges fredsråd i ett uttalande häromdagen dock tagit ställning mot Putins krig i Ukraina, vilket hon faktiskt publicerat på sin Facebooksida. Hur kommer det sig? Kanske var det ett majoritetsbeslut. Rådets sekreterare har också varit en varm försvarare av rysk utrikespolitik via den blogg han driver. Men vid den ryska inmarschen fick han nog och deklarerade tydligt att han haft fel om de ryska planerna mot Ukraina. 

Men ordföranden fortsätter sin desinformation. Och hon har anhängare. 
Ett tjugotal gillade hennes historia om Åland/Ukraina medan bara två gillade hennes publicering av Sveriges fredsråds protest mot kriget. Någon av anhängarna kallade mig ”imperialistapologet” (=försvarare av imperialism) när jag ganska försiktigt protesterade mot hans beskrivning av henne som fredskämpe. Tja, det är väl sånt man får ta i debatten.