Värdefull, värdelös eller…?

Jag vet inte hur det började men författaren Björn Ranelid hakade på, liksom förstås SD:aren Björn Söder. Tillsamman med några opinionsbildare på högerkanten bildade en liten kör som tyckte sig kunna sjunga ut mot förmenta falska toner om alla människors lika värde. 

De tyckte sig ha funnit en helig ko att slakta. Inte kan väl en terrorist ha samma värde som en läkare utan gränser, skriver Ranelid. Inte väljer vi att donera ett organ till en våldtäktsman lika gärna som till vårt eget barn, skriver Söder. Det är dags att sopa ut tanken om alla människors lika värde, sjunger de unisont i sin kör.

Men det är falska toner samt en okunnig och barnslig argumentation. Att vi föraktar terrorism och hyllar volontärt arbete för utsatta människor har inte mycket att göra med den normerande principen om alla människors lika värde. Att Akilov, Mangs, Breivik och många andra fått möjlighet att försvara sina handlingar inför en offentlig domstol är däremot ett uttryck för denna norm. Som det står i den svenska grundlagen: ”Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.”

Att jag som far hellre skulle donera ett organ till ett av mina barn än till någon för mig främmande människa är självklart. Jag skulle inte heller känna mig nedvärderad om en annan far hellre räddar livet på sitt barn än mitt liv. Men sådana prioriteringar har inget att göra med principen för alla människors lika värde ur ett samhälleligt perspektiv. Att jag föraktar och fördömer terroristens handlingar, rasistens åsikter eller krigshetsarens strävan betyder inte att jag anser att människovärdet är olikartat och kan kränkas. 

Privat kan vi förstås tycka olika saker om våra medmänniskor; vi värderar det vi uppfattar som deras egenskaper: god eller ond, flitig eller lat, kunnig eller okunnig. Men det innebär inte att vi vill frånta den ondsinte och okunnige latmasken deras människovärde i samhället. Jag har en del värderingar om Ranelids, Söders med fleras uppfattningar, men jag vill inte ta ifrån dem deras samhälleliga människovärde, att få yttra sig, vara lika inför lagen, ta del av samhällets resurser vid sjukdom et cetera. 

Så långt är det tämligen enkelt. Inom den praktiska filosofin brukar man emellertid diskutera rätt och orätt agerande när man som enskild person ställs inför ett etiskt dilemma. Om jag måste göra ett val, där jag är den som avgör om den ena eller den andre ska räddas i en livshotande situation, hur gör jag? Ofta är det omöjligt att svara på. Skönlitterärt har det vidrigaste av dilemman, iscensatt av nazistiska lägervakter, skildrats i William Styrons ”Sophies val” (finns också som film). Också på samhällsnivå ställs man inför dilemman. Det har inte minst blivit tydligt under coronapandemin, där det uppenbarligen ibland gjorts etiskt tveksamma prioriteringar inom sjukvården.  

Ranelids och Söders argumentation handlar dock inte om sådana dilemman. De ifrågasätter rakt av normen om människors lika värde genom att försåtligt – medvetet eller omedvetet – blanda ihop den privata sfären med den samhälleliga. De bryter med en demokratisk tradition och insikt, med rötter i 1700-talets upplysningstid. Så kom normer om människovärdet att kodifieras i rättighetsförklaringarna i den amerikanska respektive franska revolutionen 1776 och 1789. Så kom det sig att också FN slog fast i sin Deklaration om de mänskliga rättigheterna: ”All human beings are born free and equal in dignity and rights.”. 

Visst, det är vackra ord som det varit mer regel än undantag att man brutit mot i såväl det efterrevolutionära Frankrike och USA som i världssamfundet och i varje enskilt land, men principiella normer är likväl viktiga, inte minst för att hålla upp mot den offentliga makt som bryter mot dem. Och ett land som inte bekänner sig till normen om alla människors lika värde är inte värdigt att kalla sig demokrati. 

Så långt har alltså vindkantringen i svensk samhällsdebatt nått, att en uppburen författare, en riksdagsman och ytterligare några debattörer med en lång rad påhejare ifrågasätter ett av de fundament som ett demokratiskt och upplyst samhälle vilar på och kallar det floskler. Skamligt!

Renegater

En stadig roman, må man säga. Mer än sju hundra sidor litterärt kvalitetshantverk. För oss som följt Henry Morgan med flera genom decennierna i romanerna Gentlemen (1980) och Gangsters (2005) är det ett välkommet återseende när nu Klas Östergren i Renegater åter väcker liv i några av gestalterna. Henry Morgan dyker åldrig, trött och bruten upp på författarens gård på Österlen. Han visar sig snart vara ombud för dunkla intressenter, som avkräver författaren en rapport om hans tid i Svenska Akademien. Genom lämpliga metoder låter sig författaren bevekas, lägger annat åt sidan och skriver ned sina minnen om Svenska Akademiens kris som började med avslöjanden om den Akademien närstående ”Kulturprofilen” och – för Östergrens del – slutade med hans utträde.

”Rapporten” är en väsentlig del av romanen, drygt 160 sidor lång. Den har naturligtvis väckt medialt intresse, såsom den första skildringen vi fått inifrån. Rykten om de interna bataljerna har härmed ersatts av initierad sakkunskap. Många mediala skildringar bekräftas förvisso, men Östergren ger skeendena och ledamöterna en betydligt mer nyanserad och levande framtoning. Han har i intervjuer bedyrat sanningshalten. Och varför skulle vi inte tro honom?

Det är naturligtvis frestande att genast bläddra fram till sidan 485 där rapporten börjar. Vi vill ju så gärna veta vad herrarna och damerna sagt och gjort i Akademien när kriget rasade. Men Renegater är så mycket mer, helt i anda av de tidigare böckerna i trilogin. Östergrens berättarkonst är fenomenal; historia på historia berättas och vävs in i varandra. Ibland påminns jag, utan all annan jämförelse, om min mor som tyckte mycket om att berätta, inte minst historier från sin barndoms Tornedalen. Dock blev det utvikning på utvikning, då hon inte kunde motstå associationer till andra historier som också måste berättas. Det var inte alltid lätt att hänga med och ofta glömde jag vad själva huvudhistorien handlade om. Utvikningarna är många också i Renegaterna, ibland lite omotiverade, men främst är de intressanta bihistorier som fyller en funktion för handlingen – och det går ju alltid att bläddra tillbaka för att få fatt i tråden. 

En viktig tråd romanen som på sätt och vis är dess huvudtema är den svenska kampanjen för att sälja JAS till Sydafrika 1999, där uppseendeväckande fakta inkapslas i en ruggig historia om korruption och övergrepp med stora följder för några av romanens huvudpersoner. 

Ett annat tema är snö, till glädje för oss som lever i snö en stor del av varje år. Snö gör sig påmind här och där i handlingen, men också i långa essäistiska betraktelser över snö i konst och litteratur. Jag är svag för litteratur som späder på min begränsade bildning och Östergren har verkligen läst på; någon större erfarenhet av snö lär han inte ha från sin skånelänga invid Kivik. Han är boklärd och jag tar tacksamt emot hans reflektioner kring något som jag mer känner till från empirin. 

När så läsningen efter några dagar är avslutad känns det lite sorgligt. Kanske främst för att det är en fiktiv värld som man dragits in i och nu är avslutad men också för att den inne håller så många sorgliga skeenden – också för Svenska Akademien som Klas Östergren egentligen hyser så varma känslor inför – trots allt. 

En olycklig familj på sitt eget vis

Dysfunktionella familjer trendar – åtminstone i nutida svensk litteratur. När jag så häromdagen fick Alex Schulmans senaste roman ”Överlevarna” i mina händer var det med viss förväntan om ännu fler familjära vidrigheter jag öppnade boken. Jag hade ju läst hans tidigare ”Bränn mina brev”, som tveklöst kvalade in i trenden liksom flera andra svenska böcker jag läst i år. Min syster, som gav mig boken, var dock begeistrad. Jag hade också läst någon översvallande recension, så jag läste med spänning vidare.


Visst, här saknas sannerligen inte söndertrasade familjära relationer; föräldrar som både är ömsinta och ondsinta, syskon som både dras till och stöter bort varandra, känslosprängda förhållanden där man inte riktigt vet var kärleken börjar och slutar eller var hatet har sina gränser. När så den stora händelsen inträffar ställs allt på sin spets och det går bara att skönja små trasor av livskraft i de band som ska binda familjemedlemmar samman.


Jag är smått hänförd över Alex Schulmans handlag att berätta sin historia. Språket flyter lättsamt kring de små och stora händelser som familjen och dess medlemmar genomlever. En rad scener, både åtskilda och sammanlänkade, formar händelser till skeenden som måste få sin dramatiska slutpunkt. I så måtto närapå ett ödesdrama av klassiskt snitt. Kompositionen är originell och innovativ, men känns självklar. Den rör sig i två tidsplan: Vi följer bröderna i deras barndom i kronologiskt berättade scener i vartannat kapitel och däremellan följer vi dem i deras vuxenliv i omvänd kronologi. Och så sensibelt Schulman berättar! Utan sentimentalitet men med stor känsla för stämningsskiftningar vidrör han läsarens nerver så att man sugs in i berättelsen kring de liv som inte är så lätta att leva.


Kort sammanfattat handlar romanen om tre bröder som ska sprida sin döda mors aska vid det torp de bodde i under somrarna tillsammans med modern och fadern, somrar med händelser som skildras i romanen. Konflikterna är hela tiden närvarande, men också sådant som binder familjemedlemmarna samman. Urladdningen skönjer man redan i inledningskapitlet, men den avgörande händelse som laddade alla relationer med destruktiv sprängkraft får man vänta på till bokens slut.
Ja, nog faller ”Överlevarna” in i trenden av romaner om dysfunktionella familjer, men på ett särpräglat sätt. Man frestas att citera Tolstojs Anna Karenina: ”Alla familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.”

En kil i sfären

Röda kilar spränger vita klot, utbrast Majakovskij på 1920-talet entusiastiskt om socialismen. Några år senare var han djupt desillusionerad och valde att avsluta sitt liv. Kanske såg han den sovjetiska kilen riktas mot honom själv. 

Lite långsökt måhända, men jag påmindes om Majakovskijs utrop när jag för ett par månader sedan läste Åsa Linderborgs bok ”Året med 13 månader”. Jag upplevde den som en kil in i en konformistisk sfär av uppburna kultur- och mediepersonligheter – en kil som Linderborg också riktar mot sig själv, åtminstone delvis såsom lite motvillig medlem i denna sfär.

Låt mig återkomma till det, men först kort om boken för er som inte läst den. ”Året med 13 månader” handlar dels om Åsa Linderborgs kraschade kärleksförhållande och dels om hennes roll i några av de stora kontroverser som präglade hösten 2017 till hösten 2018. Det var debatter om yttrandefrihet på Bokmässan, om avslöjanden under Metoo-rörelsen, om analyser av populismen och om händelser kring Svenska Akademien. Också här kraschade Linderborg någon gång, särskilt i hennes motståndares ögon. 

När jag läst recensioner av Linderborgs bok slås jag av hur fixerade många är av bokens moraliska etos, såsom hennes roll inför Benny Fredrikssons självmord, hennes inställning till Metoo-rörelsen osv. Hennes ställningstaganden kan naturligtvis diskuteras. Hon var ju själv en vass debattör med prominent maktställning. Men kritiken påminner om många recensioner av Katarina Frostenssons bok ”K” och några inlägg om Karl Ove Knausgårds skildringar i det att man mer fokuserar på moralen i det skildrade än skildringens kvalité som reflektion, gestaltning, kunskaps- och insiktsförmedlare eller annat som kan göra böcker till bra läsning. 

För mig är ”Året med 13 månader” bra läsning. Åsa Linderborg väjer inte för självrannsakan utan framstår i all sin bräcklighet. Boken bygger på hennes redigerade dagböcker, vilket ger en autenticitet som känns äkta. Hon reflekterar och vämjs över sitt shoppande i de ”rätta” butikerna, vindrickande på de ”rätta” barerna, umgänge med de ”rätta” kretsarna med de ”rätta” åsikterna osv. Hon funderar, ja rentav skäms, över hur hon lämnat sin klass; inte bara ekonomiskt och socialt utan också i en rad andra avseenden. På så vis binds boken samman med hennes fina biografiska barndomsskildring ”Mig äger ingen” som ju slutar med att hon avstår från att bjuda in sin proletära och alkoholiserade far till sin doktorsexamen, om jag inte minns fel.

Hur var det då med kilen? Ja, Åsa Linderborgs skildring kan liknas vid en kil in i en bubbla av självtillräckliga nätverk som oreflekterat tänker och springer åt samma håll och är snabba att fördöma sådant som inte passar in i deras världsbild. Lite lustigt var det att läsa om reaktionerna när hon under en middag på Södermalm berättar att hon umgås med libertarianen Lena Andersson, för övrigt boende i Tensta. Avståndstagandet är kompakt, men faktiskt, när samtalet fortsätter, säger den ene efter den andra hur Lena Andersson fått dem att reflektera bortom vanetänkandet. Bra så!

Linderborgs växande avstånd till denna sfär får henne att utbrista att hon är socialist, men inte vänster; kanske en parafras på Marx, som sade att han inte var marxist när han skådat rörelser som lånat hans namn. Ett huvudtema för henne är hur den främlingsfientliga högerpopulismen växer just i de samhällsskikt som vänstern säger sig företräda medan vänstern är upptagen av en identitetspolitisk diskurs.

Men Åsa Linderborg sticker, som sagt, kilen också mot sig själv. Hon tillhör ju också dessa nätverk, om än lite motvilligt, och har inte längre några verkliga kontakter med den arbetarklass hon vill solidarisera sig med. Också hon har sprungit med flocken och hon ångrar djupt att hon skrev den famösa artikeln om Benny Fredriksson under Metoo-rörelsens mest intensiva fas.  

Det mest intressanta med boken är hur Åsa Linderborg problematiserar skeendena, både i sitt privatliv och i de dominerande mediedebatterna, inklusive sin egen roll i dessa. I någon mån kraschlandade hon och det ledde till att hon slutade som Aftonbladets kulturchef. Men ”Året med 13 månader” är en ny Take Off, hoppas jag. Hennes röst behövs i Sveriges offentliga debatt, inte minst som en kil in i oreflekterat tänkande både till höger och vänster. Bra läsning är inte den litteratur som stryker medhårs utan tvärtom den som får oss att tänka efter ett varv till. 

Tritonus

En desillusionerad dirigent, tillbakadragen från de stora scenerna i sin luxuösa villa i den finska skärgården, tillbakablickande mot musikaliska tillkortakommanden, brustna kärlekar och komplicerade familjeband.

En utåtriktad skärgårdsbo, tillika hobbymusiker, nybliven änkling men besluten att finna livsglädjen i en uppriktig låt, en lyckad fiskfångst eller en kärleksfull relation.

Så en musikalisk nynazist, en sorglig frånskild mor, en läkarpraktiserande flykting, några musiker och många andra.

Och författaren: Kjell Westö! Vad kan gå fel?

Jag tolkar romanens övergripande tema som ett samtal om livsval, såväl i det lilla som det stora. Vi är dömda att välja i vår sköra levnad. Däri ligger vår frihet men också vår ångest, för att tala med Sartre. Men vi är ju är ju inte bara beroende av våra egna livsval utan också av andras. Båda förhållandena skildras mästerligt av Westö. 

Mötet mellan den världsberömde dirigenten och skärgårdsbon påverkar dem båda, kanske mest dirigenten som i denna lantliga miljö, mot sin förmodan, inte kan fly livet. Här dras han motvilligt in i människornas angelägenheter och livskänslan börjar så sakta gro. 

Att romanen också innehåller fina och kunskapsrika resonemang om musik gör den än mer läsvärd. 

Skating på skarsnö

Skarsnö; lätt ätt att färdas, lätt att leva. Eller som Tomas Tranströmer skrev: ”Snön lyste och alla bördor lättade – ett kilo vägde inte mer än 700 gram”. 

Vårvinter, så efterlängtad! Mörker viker undan, droppar faller och snön bildar skare av dagens värmande sol och nattens kyla. 

I lulesamiskan sägs det finnas över tre hundra ord för snö, vilka vart och ett beskriver en särskild egenskap för snöns variationer. Skarsnö kan benämnas på tiotals sätt beroende på hur stark den är. I dag var det nog galma, ganska stark skare, eller kanske till och med gadtsatjarvva, skare så att renspår knappt syns. I vilket fall bär snön skidorna som endast lämnar vaga spår efter sig.

En skärgård omsluten av havsis täckt av skarsnö är svår att motstå, särskilt om solen ligger på och mjukar upp ytskiktet. Jag sätter på mig skejt-skidorna och drar iväg, gärna till någon plats där jag snart ser horisonten mellan öar och skär. Varje stavtag skickar iväg mig uppemot tio meter, ibland mer, och tempot kan när det är som bäst bli uppemot tjugo kilometer på en timme utan att jag är någon mästeråkare. Snön lyser och alla bördor lättar. Dystra tankar flyr undan medan vyerna öppnar sig. Färgerna är sparsmakade, konturerna skarpa; skärgårdsnaturen ter sig nästan minimalistisk.

Ljuset som försvann

Då och då läser jag någon bok som mer än andra ger mig nya insikter om vad som händer i vår samtid och som jag gärna vill rekommendera till andra. Senast var det ”This Life” av filosofen och litteraturvetaren Martin Hägglund – en frihetligt marxistisk analys av våra existentiella villkor. Nu är det ”Ljuset som försvann” av Ivan Krastev och Stephen Holmes som väckt mitt intresse. Med liberala utgångspunkter diskuterar de världen efter 1989, dvs efter det år som proklamerades som ”historiens slut” av nationalekonomen Francis Fukuyama. Han menade ju att kalla kriget slutade med en total seger för den samhällsmodell som vilar på marknadsekonomi och liberal demokrati. 

Det dröjde ett par decennier, men sedan var historien åter i full aktivitet. Vi fick Balkankrigen, elfte september, krigen i Mellanöstern, annekteringen av Krim etc. Vi fick också högernationalism, populism, flyktingkriser, kinesisk expansionism, för att nämna några saker som följt på kalla krigets slut. 

Krastev och Holmes menar i sin bok att liberalismen har blivit ett offer för sin egen självtillräcklighet. Ett centralt begrepp för dem är ”imitation”. När till exempel de sovjetiska lydstaterna i östra och centrala Europa blev fria försökte man sig på att imitera det kapitalistiska och liberala Västeuropa men med uselt resultat, vilket i många fall ledde till att man vände sig från liberalismen och gick i auktoritär riktning. Kina har i stället valt att imitera (och många gånger överträffa) västerländsk teknik men aldrig politisk liberalism, utan tvärtom stärkt diktaturen. 

Liberalismen som såg sig segra efter kalla kriget trycks nu tillbaka på många håll. Det är detta som Krastev och Holmes så förtjänstfullt analyserar i ”Ljuset som försvann”. 

Oikos sirener

Det sägs att svenskar i gemen har en särskild kärlek till landsbygd och natur. Många drömmer om faluröda gårdar mot en fond av ståtliga skogar, blanka sjöar och blomstrande ängar. Det är inte konstigt att Mando Diao kunde ligga nästan två år på Svensktoppens förstaplats med Frödings ”Strövtåg i hembygden”, med ord så vackra, så sorgsna, så nostalgiska:

”Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord

Står min hembygd och hälsar mig glad

Var mig hälsad! – Men var är min faders gård?

Det är tomt bakom lönnarnas rad 

Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt,

Där den låg ligger berghällen bar

Men däröver går minnet med vinden svalt

Och det minnet är allt som finns kvar.”

Ja, minnet eller myten av något som en gång var bär många av oss med sig. Trots att vi vet att livet förr var knapert för de flesta, slår nog Frödings skogsvindsackord an en eller annan konservativ sträng inom oss. Konservativa är vi väl alla från och till, mer eller mindre, åtminstone i ordets trängre bemärkelse: Vi värnar ofta vissa traditionella värden; vi prövar gärna det nya mot det gamla; vi vill gå försiktigt fram i moderniteten. Kanske vill vi att gården på landet eller kvarteret i staden ska vara som förr. 

Så långt är betraktelsen tämligen okontroversiell, tror jag. Men mycket tyder på att konservatismen växer och släpper de liberala förtöjningar den länge haft i vårt land. Moderaterna har, särskilt från Reinfeldts tid, exempelvis marknadsfört sig som liberalkonservativa. Också Socialdemokraterna gav förr stort utrymme för värderingar man med fog kan kalla konservativa, såsom stark arbetsmoral, klassisk bildningssträvan, familjesatsningar, starkt folkförsvar etc. Men i takt med att politiska krafter i mitten och till vänster i politiken motat den typen av värderingar till förmån för identitetspolitiska satsningar så har det lämnats ett stort utrymme ledigt i svensk opinionsbildning.

För en tid sedan lyssnade jag i radio till SD:aren Mattias Karlsson, som är i färd att starta en ”konservativ tankesmedja”. Kring sig har han samlat en brokig skara, till och med en tidigare vänsterpartist som till helt nyligen var styrelsemedlem i FiB/K. Tankesmedjans namn blir Oikos, ett grekiskt begrepp som står för hem och familj. Namnvalet säger något om anslaget, att spela på de där konservativa strängarna hos många av oss som handlar om det traditionella och välkända i familj, bygd, samhälle, kultur och – i förlängningen – politik. På så vis ska de muta in det konservativa utrymmet i opinionsbildningen.

Än en gång togs begreppet Folkhem till heders, men – som Karlsson riktigt underströk – begreppet var från början ett konservativt begrepp. Dess ursprung är tyskt (Volksgemeinshaft) men användes också av svenska konservativa kring sekelskiftet 1900. Det kom att återanvändas i Sverige av socialdemokraterna under Per Albins tid, men förstås med ett annorlunda innehåll. 

Men visst är Oikos sireners sång, för att ett ögonblick stanna kvar i antikens Grekland. Det är uppenbart att de tankar Oikos tänker smida hämtar sin kraft av en hammare tillverkad av nationalistisk konservatism, där nationalismen är sluten, etnisk och exkluderande och konservatismen är illiberal, reaktionär och inhuman. Blut und Boden!

Historiskt har nationalism dock inte alltid varit exkluderande. Konservatism har heller inte alltid varit reaktionär. Nationalitetsrörelser var en gång nära förbundna med demokratiska genombrott och byggde – i många fall – sin nationstanke mer på medborgarskap mer än etnicitet. I sin tur har många konservativa varit mer värde- och kulturkonservativa än politiskt konservativa bakåtsträvare samt verkat för en humanistisk människosyn.

Det är nog inte en alltför djärv gissning att Oikos har en ambition att attrahera en bredare grupp nationalister och konservativa. ”Nationalisterna” de har i åtanke kan till exempel vara antiglobalister, EU-motståndare och hembygdsromantiker. ”Konservativa” kan till exempel vara antiradikalfeminister, klimatskeptiker och folkhemsromantiker eller bara irriterade på politisk klåfingrighet. Till dessa ska självklart läggas alla som hyser misstro mot hittillsvarande invandrar- och integrationspolitik. 

Jag tror tyvärr att Karlsson, Oikos och SD är något på spåren och attraherar många med sina sireners locktoner, sin retorik och sin demagogi.

Nog inser jag att SD:s framgångar handlar om mycket mer än detta. Från vänsterhåll brukar de ökade klyftorna i samhället vara den främsta förklaringen, särskilt efter Januariavtalet. Och nog har det säkert sin betydelse, men vi ser att tidigare socialdemokratiska väljare, särskilt inom LO-yrken, i första hand flyr till SD inte till Vänsterpartiet trots dess uttalade politik för minskade klyftor. 

Min tanke i min ensamma smedja är att strategin mot SD måste spela på fler tangenter för att lyckas samtala med människor som inte upplever sig sedda i dagens Sverige. 

Soldattorpet

Också i dag blev det en terrängtur på skidor. Som vanligt passerade jag soldattorpet i närheten av mitt sommarhus i Norra Gäddvik. Jag kände mig manad att ta en bild av torpet som såg ut att längta efter uppmärksamhet där det stillsamt reste sig vid skogsbrynet strax ovanför älven.  

När jag var barn bodde det en snäll gammal ”fröken” i torpet om somrarna Hon kunde bjuda på godis, vänligt samtal och ett varmt leende. Torpet var en liten sommaridyll med en prunkande trädgård under hennes varsamma fingrar.

Men torpet har förstås också en annan historia med fattiga strävsamma indelta soldater och deras familjer. Den sista familjen som bodde där kallades Stoors Mora. Hon var änka efter en soldat, omgift med en bruksarbetare och åter änka 1914. Barnkullen var stor med åtminstone fem barn som samtidigt bodde i det lilla torpet. 

Den yngsta, Torsten, lärde jag känna när han som murare på 1980-talet hjälpte mig med stugbygge. Han var känd som en osedvanligt stark och arbetsam karl och jag hade all möda i världen att hänga på. När han någon gång tog rast berättade Torsten gärna och inte utan bitterhet om slitet, kölden och fattigdomen han fick uppleva under barndomen. Ändå längtade han på äldre dar ständigt tillbaka till Gäddvik och drömde om att få överta torpet som sommarställe. Så blev det aldrig. ”Fröken” i torpet levde i hundra år. Ändå var han nöjd när torpet rustades av hembygdsföreningen i syfte att visa hur människor kunde leva och bo förr. Nu är Torsten död sedan ett antal år.  

Det är livet som räknas

Våra liv: sköra, begränsade och ändliga. Så ser utgångspunkten ut i Martin Hägglunds digra bok This Life, som sedan formar sig till ett samtal om villkoren för att vår korta levnad ska präglas av andlig frihet och utveckling. Det är, kort sagt, en bok om livets mening med starka politiska implikationer. 

Jag blev nyfiken på boken efter att ha lyssnat till Martin Hägglund i radions Filosofiska rummet, där den ägnades ett helt program. Boken har väckt mycket uppmärksamhet och diskussioner i USA och fått lysande recensioner i ledande tidningar. Ännu finns den endast på engelska, men översättning till svenska pågår.

Nu, nästan fyra hundra sidor senare, är jag närmast hänförd. Det är bland det mest intressant jag läst i sin genre på många år. Det betyder inte att jag utan vidare sväljer alla Hägglunds resonemang och slutsatser. Nej, för mig reser boken lika många frågor som svar. Och är det inte så, att verkligt intressant litteratur får en att tänka efter, rubbar ens cirklar och på så vis leder till djupare insikter – oavsett om insikterna pekar i bokens riktning eller åt annat håll?

Martin Hägglund är filosof och litteraturvetare med en professur vid det prestigefyllda Yale-universitetet. Han påbörjade sin akademiska bana i Sverige och gav, 25 år gammal, ut sin första bok på svenska, men råddes att söka sig utomlands där hans förmågor och forskning skulle komma mer till sin rätt. Det blev USA där han gjorde kometkarriär. 

Om man försöker koka ner Hägglunds tankar i några meningar så skulle de kunna se ut så här: 

Livet tar verkligen slut när vi dör. Insikten om detta bör leda till att vi är trogna våra liv och förmår leva och ta ansvar för våra älskade, våra medmänniskor, våra åtaganden och vår värld; att vi har – vad han kallar – sekulär tro. För att det ska vara möjligt måste vi ha möjlighet att fråga oss själva vad vi ska göra av vår tid; att vi är – vad han kallar – andligt fria. Det i sin tur, menar Hägglund, kräver ett samhälle som inte har vinstmaximering som ledstjärna; där ångest och alienation ständigt påminner oss om vår otillräcklighet. Det kräver också ett stort mått av socialt fri tid att använda till de värdefulla strävandena i våra liv. Ett sådant samhälle kan inte vara annat än demokratisk socialism, menar Hägglund, där fördelningsprincipen är: från var och en efter förmåga till var och en efter behov.

Aha, kan man tänka, han har kommit ut som kommunist. Inget kunde vara felaktigare om man med kommunism menar något som har med forna och nuvarande kommunistledda länder att göra. För Hägglund står den liberala principen om individens frihet och rätt i centrum, således motsatsen till totalitarismen. Till sin hjälp tar han Marx och visar grundligt hur missuppfattade och missbrukade Marx idéer varit och fortfarande är, både av hans vedersakare och förmenta anhängare. 

Så bejakar Hägglund, liksom Marx, kapitalismens historiska roll att skapa välstånd. Men välståndet är, som alla vet, ojämlikt och vinstjakten skapar stora klyftor och konflikter vid sidan av alla de existentiella problem Hägglund lyfter fram. 

Det är inte bara Marx som Hägglund diskuterar i This Life. Han använder många idéhistoriska storheter, ibland för att stillsamt problematisera eller polemisera och ibland för att entusiastiskt framhålla. Här finns Augustinus, Kierkegaard, Mill, Keynes, Hayek och Adorno för att nämna några i den brokiga samlingen. Också skönlitterära författare ges plats, särskilt Karl Ove Knausgård, som bättre än någon annan skildrat det sekulära livet i vår tid med all dess bräcklighet, ångest och beroenden. 

När man som jag kommit till livets höst pockar de existentiella frågorna på. Det kan nog bara jämföras med tonåren, men då handlade det främst om ens identitet och plats i samtid och framtid, nu handlar det mer om livet som var; vilka val man gjort, vad man engagerat sig i, vad man trott på, hur man använt sin tid osv. Inte minst därför har This Life varit en viktig läsupplevelse; en sådan som man gärna skulle vilja diskutera på djupet tillsammans med andra engagerade läsare.