Skating på skarsnö

Skarsnö; lätt ätt att färdas, lätt att leva. Eller som Tomas Tranströmer skrev: ”Snön lyste och alla bördor lättade – ett kilo vägde inte mer än 700 gram”. 

Vårvinter, så efterlängtad! Mörker viker undan, droppar faller och snön bildar skare av dagens värmande sol och nattens kyla. 

I lulesamiskan sägs det finnas över tre hundra ord för snö, vilka vart och ett beskriver en särskild egenskap för snöns variationer. Skarsnö kan benämnas på tiotals sätt beroende på hur stark den är. I dag var det nog galma, ganska stark skare, eller kanske till och med gadtsatjarvva, skare så att renspår knappt syns. I vilket fall bär snön skidorna som endast lämnar vaga spår efter sig.

En skärgård omsluten av havsis täckt av skarsnö är svår att motstå, särskilt om solen ligger på och mjukar upp ytskiktet. Jag sätter på mig skejt-skidorna och drar iväg, gärna till någon plats där jag snart ser horisonten mellan öar och skär. Varje stavtag skickar iväg mig uppemot tio meter, ibland mer, och tempot kan när det är som bäst bli uppemot tjugo kilometer på en timme utan att jag är någon mästeråkare. Snön lyser och alla bördor lättar. Dystra tankar flyr undan medan vyerna öppnar sig. Färgerna är sparsmakade, konturerna skarpa; skärgårdsnaturen ter sig nästan minimalistisk.

Ljuset som försvann

Då och då läser jag någon bok som mer än andra ger mig nya insikter om vad som händer i vår samtid och som jag gärna vill rekommendera till andra. Senast var det ”This Life” av filosofen och litteraturvetaren Martin Hägglund – en frihetligt marxistisk analys av våra existentiella villkor. Nu är det ”Ljuset som försvann” av Ivan Krastev och Stephen Holmes som väckt mitt intresse. Med liberala utgångspunkter diskuterar de världen efter 1989, dvs efter det år som proklamerades som ”historiens slut” av nationalekonomen Francis Fukuyama. Han menade ju att kalla kriget slutade med en total seger för den samhällsmodell som vilar på marknadsekonomi och liberal demokrati. 

Det dröjde ett par decennier, men sedan var historien åter i full aktivitet. Vi fick Balkankrigen, elfte september, krigen i Mellanöstern, annekteringen av Krim etc. Vi fick också högernationalism, populism, flyktingkriser, kinesisk expansionism, för att nämna några saker som följt på kalla krigets slut. 

Krastev och Holmes menar i sin bok att liberalismen har blivit ett offer för sin egen självtillräcklighet. Ett centralt begrepp för dem är ”imitation”. När till exempel de sovjetiska lydstaterna i östra och centrala Europa blev fria försökte man sig på att imitera det kapitalistiska och liberala Västeuropa men med uselt resultat, vilket i många fall ledde till att man vände sig från liberalismen och gick i auktoritär riktning. Kina har i stället valt att imitera (och många gånger överträffa) västerländsk teknik men aldrig politisk liberalism, utan tvärtom stärkt diktaturen. 

Liberalismen som såg sig segra efter kalla kriget trycks nu tillbaka på många håll. Det är detta som Krastev och Holmes så förtjänstfullt analyserar i ”Ljuset som försvann”. 

Oikos sirener

Det sägs att svenskar i gemen har en särskild kärlek till landsbygd och natur. Många drömmer om faluröda gårdar mot en fond av ståtliga skogar, blanka sjöar och blomstrande ängar. Det är inte konstigt att Mando Diao kunde ligga nästan två år på Svensktoppens förstaplats med Frödings ”Strövtåg i hembygden”, med ord så vackra, så sorgsna, så nostalgiska:

”Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord

Står min hembygd och hälsar mig glad

Var mig hälsad! – Men var är min faders gård?

Det är tomt bakom lönnarnas rad 

Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt,

Där den låg ligger berghällen bar

Men däröver går minnet med vinden svalt

Och det minnet är allt som finns kvar.”

Ja, minnet eller myten av något som en gång var bär många av oss med sig. Trots att vi vet att livet förr var knapert för de flesta, slår nog Frödings skogsvindsackord an en eller annan konservativ sträng inom oss. Konservativa är vi väl alla från och till, mer eller mindre, åtminstone i ordets trängre bemärkelse: Vi värnar ofta vissa traditionella värden; vi prövar gärna det nya mot det gamla; vi vill gå försiktigt fram i moderniteten. Kanske vill vi att gården på landet eller kvarteret i staden ska vara som förr. 

Så långt är betraktelsen tämligen okontroversiell, tror jag. Men mycket tyder på att konservatismen växer och släpper de liberala förtöjningar den länge haft i vårt land. Moderaterna har, särskilt från Reinfeldts tid, exempelvis marknadsfört sig som liberalkonservativa. Också Socialdemokraterna gav förr stort utrymme för värderingar man med fog kan kalla konservativa, såsom stark arbetsmoral, klassisk bildningssträvan, familjesatsningar, starkt folkförsvar etc. Men i takt med att politiska krafter i mitten och till vänster i politiken motat den typen av värderingar till förmån för identitetspolitiska satsningar så har det lämnats ett stort utrymme ledigt i svensk opinionsbildning.

För en tid sedan lyssnade jag i radio till SD:aren Mattias Karlsson, som är i färd att starta en ”konservativ tankesmedja”. Kring sig har han samlat en brokig skara, till och med en tidigare vänsterpartist som till helt nyligen var styrelsemedlem i FiB/K. Tankesmedjans namn blir Oikos, ett grekiskt begrepp som står för hem och familj. Namnvalet säger något om anslaget, att spela på de där konservativa strängarna hos många av oss som handlar om det traditionella och välkända i familj, bygd, samhälle, kultur och – i förlängningen – politik. På så vis ska de muta in det konservativa utrymmet i opinionsbildningen.

Än en gång togs begreppet Folkhem till heders, men – som Karlsson riktigt underströk – begreppet var från början ett konservativt begrepp. Dess ursprung är tyskt (Volksgemeinshaft) men användes också av svenska konservativa kring sekelskiftet 1900. Det kom att återanvändas i Sverige av socialdemokraterna under Per Albins tid, men förstås med ett annorlunda innehåll. 

Men visst är Oikos sireners sång, för att ett ögonblick stanna kvar i antikens Grekland. Det är uppenbart att de tankar Oikos tänker smida hämtar sin kraft av en hammare tillverkad av nationalistisk konservatism, där nationalismen är sluten, etnisk och exkluderande och konservatismen är illiberal, reaktionär och inhuman. Blut und Boden!

Historiskt har nationalism dock inte alltid varit exkluderande. Konservatism har heller inte alltid varit reaktionär. Nationalitetsrörelser var en gång nära förbundna med demokratiska genombrott och byggde – i många fall – sin nationstanke mer på medborgarskap mer än etnicitet. I sin tur har många konservativa varit mer värde- och kulturkonservativa än politiskt konservativa bakåtsträvare samt verkat för en humanistisk människosyn.

Det är nog inte en alltför djärv gissning att Oikos har en ambition att attrahera en bredare grupp nationalister och konservativa. ”Nationalisterna” de har i åtanke kan till exempel vara antiglobalister, EU-motståndare och hembygdsromantiker. ”Konservativa” kan till exempel vara antiradikalfeminister, klimatskeptiker och folkhemsromantiker eller bara irriterade på politisk klåfingrighet. Till dessa ska självklart läggas alla som hyser misstro mot hittillsvarande invandrar- och integrationspolitik. 

Jag tror tyvärr att Karlsson, Oikos och SD är något på spåren och attraherar många med sina sireners locktoner, sin retorik och sin demagogi.

Nog inser jag att SD:s framgångar handlar om mycket mer än detta. Från vänsterhåll brukar de ökade klyftorna i samhället vara den främsta förklaringen, särskilt efter Januariavtalet. Och nog har det säkert sin betydelse, men vi ser att tidigare socialdemokratiska väljare, särskilt inom LO-yrken, i första hand flyr till SD inte till Vänsterpartiet trots dess uttalade politik för minskade klyftor. 

Min tanke i min ensamma smedja är att strategin mot SD måste spela på fler tangenter för att lyckas samtala med människor som inte upplever sig sedda i dagens Sverige. 

Soldattorpet

Också i dag blev det en terrängtur på skidor. Som vanligt passerade jag soldattorpet i närheten av mitt sommarhus i Norra Gäddvik. Jag kände mig manad att ta en bild av torpet som såg ut att längta efter uppmärksamhet där det stillsamt reste sig vid skogsbrynet strax ovanför älven.  

När jag var barn bodde det en snäll gammal ”fröken” i torpet om somrarna Hon kunde bjuda på godis, vänligt samtal och ett varmt leende. Torpet var en liten sommaridyll med en prunkande trädgård under hennes varsamma fingrar.

Men torpet har förstås också en annan historia med fattiga strävsamma indelta soldater och deras familjer. Den sista familjen som bodde där kallades Stoors Mora. Hon var änka efter en soldat, omgift med en bruksarbetare och åter änka 1914. Barnkullen var stor med åtminstone fem barn som samtidigt bodde i det lilla torpet. 

Den yngsta, Torsten, lärde jag känna när han som murare på 1980-talet hjälpte mig med stugbygge. Han var känd som en osedvanligt stark och arbetsam karl och jag hade all möda i världen att hänga på. När han någon gång tog rast berättade Torsten gärna och inte utan bitterhet om slitet, kölden och fattigdomen han fick uppleva under barndomen. Ändå längtade han på äldre dar ständigt tillbaka till Gäddvik och drömde om att få överta torpet som sommarställe. Så blev det aldrig. ”Fröken” i torpet levde i hundra år. Ändå var han nöjd när torpet rustades av hembygdsföreningen i syfte att visa hur människor kunde leva och bo förr. Nu är Torsten död sedan ett antal år.  

Det är livet som räknas

Våra liv: sköra, begränsade och ändliga. Så ser utgångspunkten ut i Martin Hägglunds digra bok This Life, som sedan formar sig till ett samtal om villkoren för att vår korta levnad ska präglas av andlig frihet och utveckling. Det är, kort sagt, en bok om livets mening med starka politiska implikationer. 

Jag blev nyfiken på boken efter att ha lyssnat till Martin Hägglund i radions Filosofiska rummet, där den ägnades ett helt program. Boken har väckt mycket uppmärksamhet och diskussioner i USA och fått lysande recensioner i ledande tidningar. Ännu finns den endast på engelska, men översättning till svenska pågår.

Nu, nästan fyra hundra sidor senare, är jag närmast hänförd. Det är bland det mest intressant jag läst i sin genre på många år. Det betyder inte att jag utan vidare sväljer alla Hägglunds resonemang och slutsatser. Nej, för mig reser boken lika många frågor som svar. Och är det inte så, att verkligt intressant litteratur får en att tänka efter, rubbar ens cirklar och på så vis leder till djupare insikter – oavsett om insikterna pekar i bokens riktning eller åt annat håll?

Martin Hägglund är filosof och litteraturvetare med en professur vid det prestigefyllda Yale-universitetet. Han påbörjade sin akademiska bana i Sverige och gav, 25 år gammal, ut sin första bok på svenska, men råddes att söka sig utomlands där hans förmågor och forskning skulle komma mer till sin rätt. Det blev USA där han gjorde kometkarriär. 

Om man försöker koka ner Hägglunds tankar i några meningar så skulle de kunna se ut så här: 

Livet tar verkligen slut när vi dör. Insikten om detta bör leda till att vi är trogna våra liv och förmår leva och ta ansvar för våra älskade, våra medmänniskor, våra åtaganden och vår värld; att vi har – vad han kallar – sekulär tro. För att det ska vara möjligt måste vi ha möjlighet att fråga oss själva vad vi ska göra av vår tid; att vi är – vad han kallar – andligt fria. Det i sin tur, menar Hägglund, kräver ett samhälle som inte har vinstmaximering som ledstjärna; där ångest och alienation ständigt påminner oss om vår otillräcklighet. Det kräver också ett stort mått av socialt fri tid att använda till de värdefulla strävandena i våra liv. Ett sådant samhälle kan inte vara annat än demokratisk socialism, menar Hägglund, där fördelningsprincipen är: från var och en efter förmåga till var och en efter behov.

Aha, kan man tänka, han har kommit ut som kommunist. Inget kunde vara felaktigare om man med kommunism menar något som har med forna och nuvarande kommunistledda länder att göra. För Hägglund står den liberala principen om individens frihet och rätt i centrum, således motsatsen till totalitarismen. Till sin hjälp tar han Marx och visar grundligt hur missuppfattade och missbrukade Marx idéer varit och fortfarande är, både av hans vedersakare och förmenta anhängare. 

Så bejakar Hägglund, liksom Marx, kapitalismens historiska roll att skapa välstånd. Men välståndet är, som alla vet, ojämlikt och vinstjakten skapar stora klyftor och konflikter vid sidan av alla de existentiella problem Hägglund lyfter fram. 

Det är inte bara Marx som Hägglund diskuterar i This Life. Han använder många idéhistoriska storheter, ibland för att stillsamt problematisera eller polemisera och ibland för att entusiastiskt framhålla. Här finns Augustinus, Kierkegaard, Mill, Keynes, Hayek och Adorno för att nämna några i den brokiga samlingen. Också skönlitterära författare ges plats, särskilt Karl Ove Knausgård, som bättre än någon annan skildrat det sekulära livet i vår tid med all dess bräcklighet, ångest och beroenden. 

När man som jag kommit till livets höst pockar de existentiella frågorna på. Det kan nog bara jämföras med tonåren, men då handlade det främst om ens identitet och plats i samtid och framtid, nu handlar det mer om livet som var; vilka val man gjort, vad man engagerat sig i, vad man trott på, hur man använt sin tid osv. Inte minst därför har This Life varit en viktig läsupplevelse; en sådan som man gärna skulle vilja diskutera på djupet tillsammans med andra engagerade läsare.

Dysfunktionalitet som norm

Så har också jag läst ”Jag for ned till bror” och ”Vi for upp med mor” av Karin Smirnoff samt ”Testamente” av Nina Wähä. Båda författarna har varit Augustnominerade, fått mer än goda recensioner och massor av läsare. Många vittnar om att det varit svårt att lägga berättelserna ifrån sig. Riktiga bladvändare alltså. Man säger också att de gett landsbygden röster. Sociala samhällsskildringar alltså. Ja, någon recensent skrev ”social realism”. 

Och visst, båda författarna är skickliga berättare med egenartade konstgrepp att fånga oss läsare. Vi sugs in i historierna, förundras av karaktärerna och vill verkligen veta hur det går. Därtill handlar det om geografiska miljöer som numera inte är så vanliga i svensk litteratur: inlandsbyar och tornedalsbygd. 

Men de sociala miljöerna! För både Wähä och Smirnoff handlar det om dysfunktionella människor, familjer och relationer. Det myllrar av alkoholister, våldtäktsmän, incestuösa fäder, barnmisshandlare, sektreligiösa osv. Få människor uppträder med ett minimum av ansvar för sina närmaste eller sin omgivning. Tillsammans ger romanerna en deprimerande bild av nordligt byliv. Gestaltningen ser ut att ha hämtat mer inspiration från Nikanor Tetralogen än från Sara Lidman eller Torgny Lindgren – eller för den delen Mikael Niemi. 

Visst blir jag bekymrad över detta. Då menar jag inte Wähäs eller Smirnoffs möjlighet att skriva sina historier och vinna läsare utan att det vid sidan av gängse medelklassig relationslitteratur finns så få skildringar med samma popularitet om landsbygdens människor där dysfunktionaliteten inte är norm. 

Kanske färgas mina betänkligheter av att jag läst böckerna i en följd. Det blev helt enkelt väldigt mycket misär på en gång. Kanske har jag dessutom missat andra moderna skildringar av annan karaktär. Jag tar gärna emot invändningar mot mitt resonemang.  

Vinna slaget men förlora kriget

Att vinna slaget men förlora kriget. Kanske en sliten metafor, men kan – om det vill sig illa – passa bra för Jonas Sjöstedts hot om misstroendevotum mot arbetsmarknadsministern Eva Nordström. Sannolikt kommer hotet att leda till en mildare reform av Arbetsförmedlingen. Reformeringen var ju knappast en idé från regeringen utan i stället Centerpartiets, som säkert själva fått kalla fötter när de sett hur åtgärderna slår mot landsbygden. Den libertarianska Stureplanscentern har så att säga missat att ta hänsyn till Centerns traditionella väljarbas i mindre landsbygdskommuner. 

Jonas Sjöstedt kan mycket väl triumfera. Han ser framför sig hur han slagit en röd kil i januariöverenskommelsens regeringspolitik. Han bedyrar att han egentligen inget har emot Eva Nordmark som minister. Slaget gäller egentligen regeringens samverkan med C och L via januariöverenskommelsen, en samverkan som han faktiskt låtit passera vid regeringsbildningen. Men V har känt sig marginaliserat sedan dess och nu grep man tillfället att gå till attack.

Slaget kan man alltså vinna, dock i en ohelig allians med M, C, KD och SD som ju slutit upp bakom hotet. Jonas Sjöstedt som förbannat varje uns av samverkan med SD har alltså kallt räknat med SD:s stöd. Annars skulle misstroendevotumet inte ha majoritet i riksdagen. 

Jonas Sjöstedt har genom sitt agerande bidragit till att SD har kunnat ta ytterligare ett steg in i värmen och – tillsammans med KD och M – fått framstå som bekymrade över neddragningarna i Arbetsförmedlingen fast de har helt andra syften med ett misstroendevotum. Så förlorar V kriget mot de krafter som annars brukar framhållas som V:s huvudfiender.

Hotet kan också leda till att regeringen avgår. Talmannen kommer då att vända sig till högerpartierna för att sondera möjligheten att bilda en ny regering. Med tanke på den senaste tidens kärleksmöten mellan KD, M och SD, jämte L:s vacklan och C:s vägran att samverka med V, så skulle vi då kunna få en regering av helt annan art.  Det är ett krig som inte får förloras.

På stormigt hav

Se där, nu har Ulf Kristersson, liksom tidigare Ebba Busch Thor, haft överläggningar med Jimmy Åkesson. Inget att förvåna sig över; det har legat i tangentens riktning. Borta är den moderata liberalismen liksom den kristdemokratiska humanismen. Fram växer ett block av reaktionär konservatism och nationalism där de dagspolitiska ställningstagandena är som fartyg på ett stormigt hav. Än dras det med den ena vågen, än den andra, men destinationen är given: makten ska bli deras och Sverige ska styras av värderingar som till helt nyligen var obsoleta i vårt land. 

Kristersson vill gärna vara skutans kapten och troligen låter den smarte Åkesson honom spela den rollen för att blidka en kvittrande Busch Thor eller en vankelmodig Nyamko Sabuni. Men Åkesson kommer nog att vara styrman och sätta kursen i kraft av sina starka opinionssiffror. Som vi gång efter annan sett är SD:s politiska ställningstaganden inte bara som en båt på stormigt hav utan snarare som en dagslända en stilla sommar. Ogenerat byter man åsikt om nästan vad som helst utom att Sverige ska vara så invandrarfritt som möjligt.

Hur var det SD-pampen Richard Jomshof sade i sitt Facebookinlägg till den ungernboende järnrörskämpen Erik Almqvist som tyckte SD blivit för mjukt? Jo, jag citerar: ”Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.”

Ja, SD anpassar sig så att de lite mer trögrörliga M och KD kan anpassa sig och kanske rentav L så småningom kan hänga på. Så uppstår en frontlinje mellan konservativa nationalistiska krafter med några klädsamma liberala idéer på ena sidan. Men vad finns på andra sidan? Jag tror att det är hög tid för att blåsa till strid och låta dagspolitiska kontroverser underordnas ett högre mål: att få stopp på den reaktionära anstormningen. Annars är vi kanske snart alla passagerare på den omtalade skutan som likt en Titanic kraschar in i något mycket kallt och hårt. 

Smolk i glädjebägaren

Häromdagen skrev jag ett på Facebook och här ett inlägg som kritiserade Skolverkets förslag att stryka antiken och andra historiska epoker och skeenden före år 1500. Inlägget uppskattades och delades av många, vilket jag som gammal historielärare blev väldig glad för. Roligt var det också att skåda hur andra historiker och historieintresserade mobiliserade för att protestera mot förslaget. Och nu har Skolverket backat. Hurra! 

Men det är smolk i glädjebägaren för min del. 

I går gick jag till min gamla arbetsplats, Luleå gymnasieskola, för att hoppa in som lärarvikarie, vilket jag brukar göra vid enstaka tillfällen. Uppdraget var bland annat att ha en lektion om antikens Grekland i en samhällsvetarklass årskurs 1, vilket förstås var särskilt kul denna gång. Glädjen kom dock snart på skam. Efter att jag haft ett inledande samtal om Aten och Sparta fick eleverna några uppgifter och jag tittade i deras lärobok. Chockad upptäckte jag att avsnittet om antiken omfattade endast sex sidor torr text, inklusive bilder och kartor, i en bok på drygt 300 sidor. Antiken omfattar, som bekant, över tusen års historia om Grekland, Romarriket och en mycket annat, som präglat västerländsk och till och med global kultur på många avgörande sätt, liksom samhällsliv, tankemönster, språk etc. ”Redan de gamla grekerna”, ni vet. Att avhandla antiken på sex sidor är överlagt mord på möjligheten till historisk förståelse. 

Läroboken har getts ut av Gleerups förlag, samma förlag som anlitade mig för omkring trettio år sedan. I den lärobok för högstadiet som jag och en kollega skrev tyckte vi oss behöva 48 sidor av drygt 300 för att på ett någorlunda berättande sätt skildra antiken. Även konkurrerande förlag gav ut böcker med ungefär samma prioritering. Förlagets gymnasiebok omfattade då drygt 20 sidor om antiken. 

Visst kan man diskutera prioriteringar, liksom det alltid bör pågå en diskussion om skolans prioriteringar, men sex sidor i stället för drygt 20 eller 48! Något har hänt med historieämnet under tiden. Och som jag skrev i mitt förra inlägg: Minervas uggla flyger först i skymningen. 

I grundskolans kursplan de senaste åren står det tydligt och klart att antiken är ett centralt innehåll i historieämnet. Där står förstås också mycket annat; stoffträngseln är stor. Det är, med det innehållet, omöjligt att ge en god undervisning på de 25 timmar per år som står till buds i årskurs 7–9. 

Gymnasiet då? Skolverket motiverade ju sitt förslag att radera antiken från grundskolan med att alla gymnasieelever läser om antiken. Sex sidor! Fakta är dessutom att det inte står någonstans i någon kursplan i historia för gymnasiet att man ska studera antiken. Där står för historiekursen riktad mot högskoleförberedande program: ”Undervisningen i kursen ska behandla följande centrala innehåll: Den europeiska epokindelningen utifrån ett kronologiskt perspektiv. Förhistorisk tid, forntiden, antiken, medeltiden, renässansen och upplysningstiden med vissa fördjupningar.” (Den dåliga meningsbyggnaden är Skolverkets). Antiken och övriga nämnda epoker ska endast studeras som ett led i ”epokindelning” och innehålla någon vald fördjupning. Och då är kanske sex sidor lagom. Först från 1800-talet finns det mer specifika påbud om vad som ska studeras – och dessa kan sannerligen också diskuteras. 

Det är uppenbart, tycker jag, att förslaget om radering av antiken rört upp en välgörande diskussion som måste vidgas till en större debatt om historieämnets syfte och villkor i såväl grundskola som gymnasieskola. 

För att få en rättvis diskussion vill jag slutligen poängtera att enskilda historielärare naturligtvis ofta tar in annat material är läroboken, men likväl visar forskning att läroböcker styr väldigt mycket, faktiskt mer än kursplaner. Vidare är det möjligt att andra gymnasieböcker gör en annan prioritering. Även Gleerups ger numera ut två andra böcker som jag inte har undersökt.

Farväl till antiken eller…?

Atens medborgardemokrati, Sokrates dialoger, Lysistrates kärleksstrejk, Aristoteles läror, Alexanders imperium, Caesars väg till makten, Roms välde…
Det och mycket därtill ska raderas från grundskolans historieundervisning enligt förslag från Skolverkets tjänstemän. Vandaler, vill man ropa, och alltså använda ett begrepp som framtidens elever inte kommer att få veta bakgrunden till. Skolverket förväntade sig nog motstånd och det har verkligen besannats genom många historiker och andra som granskat förslaget med argusögon. Men Skolverket framhärdar. Tärningen är kastad, tycker de väl, liksom Caesar när han korsade Rubicon. Om de vinner det slaget så lär det bli en pyrrhusseger. Ämnet koncentreras men historiemedvetenheten offras.
Förlåt att jag inte kunde låta bli ett övermått av referenser till antiken.
Under 1980- och en bit in på 1990-talet undervisade jag bland annat i historia på högstadiet. Jag upplevde att antiken väckte intresse hos elever, större än intresset för många andra epoker. Det gav också tillfälle till samverkan med svenskämnet genom läsning av grekiska sagor och dramer. När jag under ett antal år, tillsammans i med en kollega, skrev läroböcker i historia årskurs 7–9 gav vi stort utrymme åt antiken. Få historiska perioder och skeenden har ju präglat vår västerländska kultur, vår idévärld och vårt samhälle lika mycket. Vi kan alltid hitta referenser i antiken. Kunskap om antiken gynnar historiemedvetande när eleverna upptäcker hur präglade vi är av tankar och förhållanden som ofta formades för mer än två tusen år sedan.
Jag misstänker att Skolverket är anfäktat av postmodernistiskt tankegods, där alla värden är relativa och traditionella värden sällan är relevanta. Då blir klassiska kunskaper om forna kulturer av sekundär betydelse, trots att kunskapsluckorna omöjliggör förståelse för den västerländska kulturen. Ursäkta mig för ännu en referens: Även värderelativismen har sina rötter i antiken, hos de grekiska sofisterna – ”Människan är alltings mått”, sade Protagoras – en av Sokrates trätobröder.
Jag misstänker vidare att Skolverket hyser en förenklad nyttoaspekt på historieämnet, där kunskaperna omedelbart ska kunna realiseras i samtidsorientering, antirasism, antivåld etc, inte i första hand bildning. Men också med en sådan ambition finns mycket nyttigt att lära från antiken: kvinnoförnedring, slaveri, främlingsfientlighet, imperialism, maktkamp etc.
Skolverket för dock inga principiella resonemang och inte heller några historievetenskapliga eller didaktiska. De talar endast om stoffträngsel och att något måste bort utan att egentligen motivera valet av antiken. Visst är undervisningstiden begränsad. I åk 7–9 har eleverna endast 75 timmar, dvs ungefär 40 minuter per vecka. Med tanke på historieämnets betydelse för kultur, samhälle och individ borde den verkligen utökas. För jämförelsens skull kan jag nämna att bild har 100 timmar, hem- och konsumentkunskap 82, slöjd 140, idrott och hälsa 280, språkval (utöver engelska) 272.
Skolverket skriver vidare att majoriteten av eleverna studerar vidare på gymnasiet där antiken ingår i historieundervisningen. Men den tredjedel elever som studerar vid yrkesprogram läser högst 50 timmar historia medan elever som läser högskoleförberedande program läser högst 100 timmar obligatorisk historia. Undantaget är den halva promille elever som studerar vid det humanistiska programmet som har dubbelt så mycket historia. En del elever läser dock mer historia genom tillval.
Historieämnet har länge behandlats styvmoderligt, men kanske kan Skolverkets förslag väcka intresset. Minervas uggla flyger i skymningen.