Några tankar om Nato

Vad ska man tänka om Nato? Jag brottas med mina tankar. Mycket har ställts på ända alltsedan Rysslands uppmarsch mot Ukraina. Inte så att jag någonsin haft några illusioner om despoten Putin, men visst är jag ändå chockad över den brutalitet han visar upp i sitt angreppskrig, där han också hotat med kärnvapen mot andra stater som lägger sig i. Ingenting av det hade hänt om Ukraina hade varit med i Nato. 

Å andra sidan: Natos framskjutna positioner nära Rysslands gränser har onekligen haft betydelse för Putins aggression mot Ukraina. Inte bara Putin utan sannolikt flertalet ryssar har värjt sig inför tanken att Ukraina skulle bli en del av Nato. Landet har flera gånger varit uppmarschområde för invasioner från väst, av Frankrike under Napoleonkrigen samt av Tyskland under första och andra världskriget. Ukrainas önskan om att bli en del av Nato har i detta perspektiv varit avgörande för Putins krig. 

Det är dock viktigt att i detta sammanhang klargöra att Nato eller USA inte har haft för avsikt att invadera Ryssland. I så fall skulle möjligheterna varit många sedan kalla krigets slut. Nu skulle man också haft ett gyllene tillfälle när ett anfall skulle kunna motiveras med Putins folkrättsvidriga krig. De som tror på sådana avsikter lever kvar i en teori om Västmakters imperialism som är föråldrad. Dock påminner Putins retorik om gammal rysk imperialism kombinerad med etnonationalism. 

Det bör också påpekas att tidigare sovjetrepubliker eller sovjetiska satellitstater som nu är med i Nato själva tagit initiativ till sina medlemskap. De såg Nato som en försäkran mot ryska angrepp. Men Nato har inte varit särskilt entusiastisk för ukrainskt medlemskap, eftersom man sett Putins lystna blickar och inte velat ta ansvar för landets försvar i enlighet med Natos grundidé.

”En för alla, alla för en!”  Natos musketörsmoral låter sannerligen käck, vänfast och sympatisk; var och en ställer utan prut upp för en medlemsstat som blir angripen, vilket regleras i Natos femte artikel. När nu Putins krig har rubbat säkerhetsordningen i Europa är det inte konstigt att opinionen för att Sverige ska bli Natoland växer. Sverige ligger, tillsammans med Finland, mitt emellan Ryssland och Natolandet Norge. Sverige ligger också nära Baltstaterna, Polen och Danmark, som alla är med i Nato. Dessutom har Sverige ett värdlandsavtal med Nato och samverkar ivrigt, vilket kan uppfattas som fientligt i Ryssland utan att vi har några garantier för hjälp från någon annan i händelse av angrepp. Visserligen finns knappast någon analytiker som tror att vårt land är ett primärt krigsmål för Putin, men visst kan vi dras in i en större konflikt. Och Putin? Kan man lita på att han vägleds av rationella överväganden?

Nato är, som bekant, en produkt av kalla kriget. Pakten skapades 1949, något år efter Berlinkrisen och Pragkuppen, i en tid när Sovjetunionen befäste sitt välde i Östeuropa. Ända sedan slutfasen av andra världskriget hade Stalin krävt att länderna skulle ingå i Sovjetunionens intressesfär. Västmakterna var ovilliga, men gav i praktiken med sig. 

Från början var Nato en ren politisk sammanslutning med USA och en rad europeiska länder som nästan alla drabbats hårt av andra världskriget. Syftet sades vara att värna demokrati, individuella friheter och rättssamhälle, men det hindrade inte att odemokratiska länder kunde vara med som den tidens Portugal och Grekland. Man kunde nog hellre beskriva syftet som Lord Ismay, Natos förste generalsekreterare, gjorde: ”keep the Soviet Union out, the Americans in, and the Germans down”. 

Under 1950-talet omvandlades Nato till en utpräglad militär pakt. Tyskland kom in i värmen men också Turkiet, som knappast stod upp för det politiska syftet. Trots fiendskapen mot Sovjetunionen agerade man inte militärt när sovjetstyrkor gick in i Ungern 1956 eller i Tjeckoslovakien 1968. Det var ju Sovjetunionens intressesfär och Natos försvar var bara för dess medlemmar. Dessutom – det få man inte glömma! – risken för att en konflikt skulle eskalera till kärnvapenkrig fanns där alltid. Det var ”terrorbalansens” tid. 

När så kalla kriget tog slut med Sovjetunionens kollaps hamnade Nato i något som kan liknas vid en identitetskris. Vad skulle nu bli dess syfte? Ryssland var svagt och dess nya makthavare syntes inte se Nato som fientligt. När Putin år 2000 kom till makten sade han faktiskt att han kunde tänka sig Ryssland som en del av Nato. Då hade pakten redan slagit in på en ny linje med början under Balkankrigen, med så kallade non article 5-operatioens, dvs operationer som inte handlade om angrepp mot något medlemsland, även om USA lite långsökt hävdade det efter nine-eleven 2001. Sedan dess har Nato varit mer eller mindre inblandat i Afghanistan, Irak och Libyen i krig som knappast kan kallas folkrättsliga. Det har vanligen varit USA som tagit initiativet men fått stöd från Natos medlemmar med olika insatser. 

Således: För svenskt vidkommande skulle ett medlemskap i Nato innebära stöd från andra medlemmar i pakten om vi skulle bli angripna. Medlemskapet skulle dock också innebära att vi enligt Artikel 5 skulle tvingas delta i militära operationer till stöd för något annat angripet medlemsland, även om det gällde att en auktoritär och nationalistisk regim. Antag till exempel att Turkiet provocerar fram en konflikt med Armenien, vilket inte är omöjligt. Vill vi då strida för Turkiet? 

Medlemskapet skulle nog också skapa förväntningar om deltagande i i non article 5-operations, utifrån Natos senare syftesbeskrivning. Dessutom är det uppenbart att Nato haft en osunt stark lojalitet med USA i kraft av dess helt dominerande militärmakt. Man har därvid ställt upp på krigsinsatser som bara med en absurd argumentation kan anses beröra Nato som försvarspakt. Och hur tänker vi om USA som ledarnation om Trump eller någon likartad vinner nästa presidentval? Men vi bör inte bara rädas Trump. USA har en lång tradition av orättfärdig inblandning i andra länder, inklusive interventioner, kupper och folkrättsbrott, som de flesta av oss tar avstånd ifrån.

Anslutning till Nato eller inte? Det handlar om hur man värderar möjliga framtidsscenarier och vilka politiska, militära och etiska slutsatser man drar av dem. Men det finns alternativ. Putins krig har visat stark samhörighet i Europa när Ryssland invaderat Ukraina. Kanske är det hög tid att damma av Lissabonfördragets artikel 42:7 som förklarar att EU-länderna är skyldiga att bistå andra medlemsländer som utsatts för territoriellt angrepp. Putins krig har förändrat spelplanen och vi måste alla tänka på hur vi vill ha det i ett osäkrare Europa. Jag funderar vidare. 

Vem vinner på bojkott av rysk kultur och vetenskap?

De ryska kleptokraterna i Putins vänkrets ser ut att få ett torftigt liv. De vägras att utnyttja sina utländska bankkonton, hindras att resa till sina lyxbostäder i Europa, får inte segla sina gigantiska yachter i Medelhavet. Stackarna! Jag vill gärna tro att det slår mot det veka livet i de maktstrukturer som bär upp självhärskaren Putin och hans invasion i Ukraina. Kanske kan det leda till att en och annan rysk oligark vänder sig mot Putins retorik och krigspolitik. Det är möjligt, men det är inte en palatsrevolution som i första hand är önskvärd; sådana tenderar att bara ersätta den ena despoten med en annan. I stället hoppas vi på en mer folklig resning mot Putin av människor som inte förlorat sin lyx utan snarare av dem som vet att Ryssland kan bättre än låta sig ledas av en självhärskare. 

Många av dem finns bland författare, konstnärer, musiker och forskare. För dem kan nu livet bli urholkat och torftigt på riktigt. Allt fler riskerar att uteslutas från internationella sammanhang när bojkotterna skjuter hejvilt på snart allt ryskt (nej inte olja och naturgas förstås!). Jag antar att det finns två tankar bakom dessa bojkotter: att man vill demonstrera att Ryssland genom Putins krig ska ställas vid skampålen samt att kulturarbetare, idrottare och vetenskapsmän ska vända sig mot tyrannen Putin. Kanske blir det så för somliga, men jag är rädd att många tvärtom kommer att vända sig bort från Europa och anamma Putins tal om det mobbade Ryssland. 

I Ryssland har många av de stora romanerna, filmerna, musikverken och konstverken skapats. Ryska författare, musiker och konstnärer har i ett par århundraden berikat världen. Många av dem har behandlat teman som berör dialektiken i det ryska arvet, där västliga influenser i århundraden konfronterats med orientaliska, något som är aktuellt än i dag när en förr ganska europeiskt påverkad person som Putin numera framstår som en orientalisk despot. 

Även ryska forskare har berikat världen, främst inom naturvetenskapliga områden. Ofta har forskning bedrivits i samverkan med universitet i västländer. Det är med vetenskap som med kultur: den trivs bäst och utvecklas mest när olika erfarenheter och perspektiv kommer till tals och samverkar. 

Nu ska rysk kultur och vetenskap bojkottas. Från svenska kulturinstitutioner har man infört stora begränsningar av samverkan med ryska kulturpersoner och exponering av nutida rysk kultur. Likaså har regeringen uppmanat svenska lärosäten och forskningsfinansiärer att avbryta samarbeten med ryska forskare. Hur klokt är det?  Ska kultur och vetenskap fångas in bakom gränser? Är inte professionell gemenskap och intellektuella tankeutbyten motsatsen till konflikt och krig? 

De flesta ryska kulturpersonligheterna och vetenskapsmännen är sannolikt inte storryska nationalister utan främst hängivna sitt skapande eller sin forskning. Att ha möjlighet att delta i internationella sammanhang befordrar inte bara kultur eller vetenskap utan ger dessutom talrika möjligheter till dialog om Putins tyranni och krig tillsammans med kollegor i väst. Den isolering som bojkotterna tvingar dem till riskerar i stället att leda känslor av utanförskap och ilska. Ja, det kan rent av leda till att man sluter upp bakom Putins retorik om det fientliga väst som måste bekämpas med alla medel, även krig. Och det var väl inte det som var meningen?

Nej, sluta bojkotta rysk kultur och vetenskap! Utveckla i stället kontakterna som kan bidra till en kil mellan den fattiga ryska maktpolitiken och den rika ryska kulturen och vetenskapen. 

Är det inte fred de vill ha?

Vad är en fredsrörelse? Jag tänker väl som de flesta: en samling människor med humanistiska och demokratiska ideal som strävar efter fredliga lösningar på konflikter; som värjer sig mot krigshets och propagandalögner från den ena eller andra parten; som skyr vapen som maktmedel och då särskilt kärnvapen; som tror på ömsesidig förståelse, dialog och medling. Ja, ni förstår. Fram träder en bild av godhjärtad skara, kanske ibland lite troskyldigt naiva men likväl människor som väcker sympati.

Så märkligt det därför var när jag i en diskussionstråd på Facebook fick syn på ett delat inlägg av ordföranden för Sveriges fredsråd, som i sin tur hade delat ett inlägg som dagen efter Rysslands inmarsch i Ukraina uttryckte förståelse för krigshandlingen. När jag så tittade in på ordförandens egen sida visade det sig att det inte var en olycklig tillfällighet. Kvinnan, som dessutom är ordförande för Svenska kvinnors vänsterförbund, använder uppenbarligen en stor del av sina dagar till ett ständigt flöde av inlägg på Facebook, mest i form av länkar till andras inlägg. Många av dem utmålar Ukraina som en fascistisk eller nazistisk stat och uttrycker stöd för Putins krig. 

För att tydliggöra sin uppfattning skriver hon en fiktiv historia i form av en analogi, där hon tänker sig att ”Sannfinländarna och två andra nazistpartier tar makten med våld i Helsinki under hösten 2014” och vidare att ”folket på Åland tar genast avstånd från regimen i Helsinki och säger att de hellre är självständiga”. Det resulterar i hennes berättelse i att ”de nynazistiska partierna” bombar Åland i åtta år och förbjuder folket där att tala svenska, samt utsätter befolkningen för grovt förtryck som våldtäkter och avrättningar. Ålänningarna vill ha skydd från Sverige, men man är rädd för att störa balansen i området, berättar hon vidare och fyller på med detaljer för att vi ska se analogin med hennes bild av Ukraina (här Finland) som en usel fasciststat och Ryssland (här Sverige) som en tveksam men till slut rättfram stat när man till sist 2022 gör en ”humanitär intervention” för att befria de förtryckta. 

Ja, ni förstår – det är förryckt! Uppenbarligen har hennes mångåriga patos för att kritisera NATO (vilket det finns anledning till) lett till en oreflekterad uppslutning bakom Putin och hans världsbild. Ja, ni vet: ”Min fiendes fiende är min vän”. Inte ens när Putin hotar med kärnvapen har denna ”fredsvän” något att invända. Samma dag publicerar hon ytterligare tjugo (!) inlägg om NATO som krigshetsare, Ukraina som fascistiskt etc. Inget om Putins hot om massförintelse!

Som alla vet: Sociala medier flödar över av inlägg av människor med märkliga uppfattningar. Jag skulle knappast tycka det var mödan värt att här belysa denna dams uppfattningar om det inte vore för att hon är ordförande för Sveriges fredsråd som är en paraplyorganisation för ett antal organisationer som säger sig ha någon form av fredsagenda. Trots ordförandens skriverier har Sveriges fredsråd i ett uttalande häromdagen dock tagit ställning mot Putins krig i Ukraina, vilket hon faktiskt publicerat på sin Facebooksida. Hur kommer det sig? Kanske var det ett majoritetsbeslut. Rådets sekreterare har också varit en varm försvarare av rysk utrikespolitik via den blogg han driver. Men vid den ryska inmarschen fick han nog och deklarerade tydligt att han haft fel om de ryska planerna mot Ukraina. 

Men ordföranden fortsätter sin desinformation. Och hon har anhängare. 
Ett tjugotal gillade hennes historia om Åland/Ukraina medan bara två gillade hennes publicering av Sveriges fredsråds protest mot kriget. Någon av anhängarna kallade mig ”imperialistapologet” (=försvarare av imperialism) när jag ganska försiktigt protesterade mot hans beskrivning av henne som fredskämpe. Tja, det är väl sånt man får ta i debatten.

Vad våldet må skapa

”Vad våldet må skapa är vanskligt och kort, det dör som en stormvind i öknen bort”. Det är svårt att tänka sig att Ryssland har något långsiktigt att vinna genom sitt krig i Ukraina. Visst, Putin kan ta ett väsentligt steg för att utvidga sitt slaviska rike och hindra Ukraina att bli en del av NATO eller EU. Å andra sidan skulle en annektering betyda att Ryssland fick ny gräns mot Rumänien och Slovakien, båda medlemmar av de två organisationerna. 

Ett än större problem för Putin lär den ryska oppositionen bli. Det är svårt att tänka sig att ryska affärsmän, forskare eller andra som är beroende av internationella kontakter sitter stilla i båten någon längre tid när Ryssland isoleras genom sanktioner, bojkotter och försämrad ekonomi. Kapitalismen är global, liksom forskningen, idrotten, kulturen osv.  

Historien visar oss att krig tenderar att förändra spelplanen. Härskare som orättfärdigt satsar stort faller ofta hårt. I rysk 1900-talshistoria föll tsaren under första världskriget och det kommunistiska väldet efter kriget i Afghanistan jämte den dyra kapprustningen mot USA (om än det i båda fallen fanns många andra faktorer). Oppositionen växte också i de samhällsskikt där tyrannerna var vana att påräkna stöd. Nu utvecklas protesterna i Ryssland trots hårt motstånd och i många salonger lär man bekymra sig över vad man ska göra åt självhärskaren. Det kan ta tid, men förr eller senare kommer Putin att tvingas från makten. Historiens dom blir hård och hans idévärld dör förhoppningsvis bort. 

”Väl formar den starke med svärdet sin värld

Väl flyga som örnar hans rykten;

Men någon gång brytes det vandrande svärd

Och örnarna fällas i flykten

Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,

Det dör som en stormvind i öknen bort”

(Esaias Tegnér)

Vägen till vapnens makt

Påminner dagens säkerhetsläge i Europa om läget 1936? Ja, det påstår i alla fall två ledamöter i Kungliga Krigsvetenskapsakademi i ett inlägg i lördagens DN. Deras tanke är att vi i Europa nu som då hotas av en aggressiv expansionistisk makt och att den svenska politiken är lika handfallen i dag som den var 1936. Då hade nedrustningsivern lett till att försvarsanslagen nått botten, vilket medförde att Sveriges beredskap var allt annat än god när kriget bröt ut. ”Parallellerna är skrämmande”, skriver debattörerna och önskar en kraftigt utökad försvarsbudget.

Jag har ingen åsikt om rimlig nivå på svenska försvarsanslag, men jag tillåter mig att invända mot de historiska parallellerna även om det tveklöst finns skeenden som påminner om varandra, åtminstone om man låter ”nu” även omfatta annekteringen av Krim 2014 och låter ”1936” även omfatta åren fram till andra världskrigets utbrott. 

År 1936 marscherade tyskarna in i Rhenlandet och två år senare ”anslöt” de Österrike för att strax därefter kräva att Sudetområdet i Tjeckoslovakien också skulle anslutas. Västmakterna protesterade medan Hitler hänvisade till att befolkningen i området var tyskar och att dessa genom omröstning tagit ställning för att tillhöra Tyskland. Västmakterna vek ner sig i ”Münchenavtalet” 1938 när Hitler sade sig inte ha fler territoriella krav. Sedan vet vi hur det gick. Tyskarna annekterade Sudet och snart resten av Tjeckoslovakien och sedan rullade de vidare. Katastrofen var ett faktum. När så Danmark och Norge ockuperades 1940 får vi tacka den lyckliga omständigheten att vår malm utskeppades i Norge för att vi inte drogs in i kriget – samt en rejäl dos politisk undfallenhet mot Tyskland.

Som bekant följde Rysslands annektering av Krim samma mönster: man hänvisade till att den i huvudsak rysktalande befolkningen röstat för anslutning till Ryssland samt angav en rad historiska skäl. EU, USA med flera protesterade och införde sanktioner, men uppenbarligen utan att hejda Ryssland. Och nu hotar Putin resten av Ukraina. 

Men hotar Putin Sverige? Nej, även om debattörerna är oklara på den punkten så kan de knappast tro att Sverige utgör ett direkt krigsmål för Ryssland. Men andra företrädare för vår militärmakt brukar hänvisa till att Sverige kan dras in på flanken vid ett större krig och vår försvarsplanering synes utgå från att Ryssland är den tänkta fienden. Därför samverkar svenska krigsmakten med NATO som för övrigt är den enda makt som (vid sidan av FN) dragit in svenska soldater i krig sedan 1809. 

Det är inte bara i Ukraina, utan också i andra gamla sovjetrepubliker som människor känner oro inför Putin. Ofta citeras hans uttalande 2005, när han sade att Sovjetunionens upplösning var 1900-talets ”största geopolitiska katastrof”. Och inte blir oron mindre av att man underlåter att citera vad han fortsatte att säga: att det inte kunde bli fråga om att återupprätta Sovjetunionen. Men det är svårt att sia om Putin; han har förflyttat sin position många gånger. När han övertog makten i Ryssland framstod han som västorienterad och helt överens med sin företrädare Jeltsin att Ryssland borde söka samförstånd och integration med Europa.

Jag har de senaste dagarna ägnat mig åt att läsa ”Frontlinje Ukraina” av den brittiske historieprofessorn Richard Sakwa. Den gavs ut 2015, dvs efter annekteringen av Krim. Likväl ger den ett intressant perspektiv på utvecklingen av relationerna mellan Ryssland och Ukraina samt relationen mellan Ryssland och västvärlden. Boken är faktaspäckad och väldokumenterad. Sakwa är verkligen ingen Putinkramare, utan beskriver honom som sig bör: en auktoritär maktspelare som inte tvekar att ta till de medel han anser krävs för att uppnå sina mål.  Men mer intresserad är Sakwa av hur EU och NATO agerat alltsedan Sovjetunionens sammanbrott samt händelseutvecklingen i Ukraina. Han argumenterar, med talrika exempel, för att den internationella politiken misslyckades med att skapa ett verkligt inkluderande och jämlikt europeiskt säkerhetssystem tillsammans med Ryssland. Han menar att det var EU:s utvidgningspolitik och NATO:s expansion som bar den största skulden när den inkräktade på vad han kallar Rysslands ”legitima säkerhet”; man ville inte ha stora, potentiellt fientliga, militärstyrkor och kärnvapen intill sina gränser, liksom USA inte ville ha sovjetiska kärnvapen på Kuba 1962. Måhända är Sakwa väl så tolerant mot Putins Ryssland och dess strävanden, men för oss som via media översköljs av EU- och NATO-retorik är det nyttig läsning – om inte annat så för balansens skull. Framför allt avvisar Sakwa tesen att Ryssland står för en expansionism som hotar Europa eller Sverige. 

Jag anser som de flesta, att några ställningstaganden i den nuvarande konflikten är enkla: att det ryska militära hotet mot Ukraina är förkastligt och ett otidsenligt sätt att lösa mellanstatliga konflikter samt att varje land, inklusive ryska grannländer, har rätt att välja sina egna säkerhetssystem, inklusive medlemskap i NATO. Men Sakwas bok bekräftar min tanke, att det funnits många tillfällen till återhållsamhet från EU och NATO för att inte provocera Ryssland. Ingen tvingade EU till den brådstörtade utvidgningen av EU efter Sovjetsystemets fall och ingen tvingade NATO att ansluta ryska gränsländer utan konsultation med Ryssland. Det fanns faktiskt ett ögonblick i historien efter 1989 då man från ryskt sida spekulerade i samverkan med såväl EU som NATO. Tyvärr spelade västländerna sina kort illa och hanterade Ryssland som kalla krigets förlorare dock utan att ge det stöd som Tyskland åtnjöt efter andra världskrigets slut.

Sakwa skulle nog inte ge mycket för den jämförelse med förspelet till andra världskriget som DN-debattörerna från Kungliga Krigsvetenskapsakademin gör. I stället ser han molnen från tiden innan första världskriget. En rad slumpartade händelser startade kriget 1914, men det var de strukturella faktorer som hade skapats tiden innan som möjliggjorde katastrofen, sådant som allianser, moralisk indignation och känslan av nationell överlägsenhet på ömse håll. Fyrtio miljoner människor dog i ett krig som stormakterna närmast snubblade in i efter en lång fredsperiod. I dag handlar det om kärnvapenmakter! Då förslår knappast DN-debattörernas förslag på ett starkare svenskt försvar. 

Vad händer med klimatet – och debatten?

Under de senaste årens stegrande oro kring klimatförändringarna har jag då och då stött på inlägg av Lennart Bengtsson, men aldrig i dominerande medier. Det är märkligt, men ändå inte. Bengtsson är framstående meteorolog och klimatexpert, professor och tidigare verksam vid Max Planck-institutet. Knappast någon i vårt land kan mäta sig med hans meriter inom området. Men hans åsikter är inte alltid kompatibla med den politiska klimatdebatten. Det förefaller som att han därför ställts åt sidan, ja rentav buntats ihop med obskyra ”klimatförnekare”. Det är synd och skam!

Jag har svårt att tänka mig en bättre lärobok för oss som vill lära oss mer om klimatförändringar än Lennart Bengtssons ”Vad händer med klimatet?”. Steg för steg går han pedagogiskt igenom vad forskningen vet om klimatförändringar och – nota bene! – vad man inte kan veta. Han tar det från grunden. Så lär han oss det vi bör kunna om väder och klimat, om klimathistoria, om växthuseffekten, om väderprognoser, om klimatforskning och så vidare. Allt är förklarat på enklast möjliga sätt med rikliga illustrationer för att underlätta för oss fåkunniga läsare. Det är verkligen en folkbildningsinsats. 

Klimatforskaren Klaus Hasselman, som i år tilldelades nobelpriset i fysik, säger om boken: ”Lennart Bengtsson, en erfaren och mycket ansedd meteorolog och klimatexpert, lägger här fram en realistisk men samtidigt optimistisk bedömning av tillgängliga förändringsalternativ.”

Varför har Bengtsson, trots sin status inom internationell klimatforskning, trängts undan i svensk klimatdebatt? Han förnekar ju inte klimatförändringar; inte heller att den viktigaste förklaringen till förändringarna sedan industrialiseringen tog fart i slutet av 1800-talet är mänsklig påverkan genom växthusgaser. Men han problematiserar och ger talrika exempel på hur svår forskningen kring klimatförändringar är, särskilt när det gäller att förutsäga framtiden. Därmed hamnar Bengtsson en bit utanför den klimatpolitiska diskursen och dess dystopiska alarmism. Han ser stora möjligheter till att minska de skadliga växthusgaserna, särskilt i de välutvecklade ekonomierna i världen. Han avfärdar tal om en ”tipping point”, där klimatet skulle börja skena, som ovetenskapligt, och använder sig i stället av IPCC:s fyra alternativa scenarier för den fortsatta uppvärmningen. Han anser att vi har mer tid än vad som sägs i debatten för att vända utvecklingen. Åtgärderna är dock ungefär desamma som brukar anföras, inkluderat kärnkraft, samt att mänskligheten helt enkelt måste anpassa sig till klimatförändringar, precis som den alltid gjort genom historien – om än ibland med stora omvälvningar för många människor. Lennart Bengtsson tror på mänsklighetens möjligheter och förmåga att lösa problem. 

Det är förstås inte nödvändigt att ansluta sig till Bengtssons alla slutsatser om klimatpolitiken och framtiden för att få god utdelning av läsningen. Den ger alla läsare kunskaper för att med större insikt kunna delta i en av vår tids viktigaste diskussioner.

Don´t be evel Big Other

“Don’t be evil” – Googles motto tills helt nyligen. Och visst kunde vi se det som oändlig godhet, att vi fritt kunde söka information över nätet. Visst fanns där annonser men de var lätta att strunta i, tänkte vi. 

Det var då. I dag är det inte i första hand vi som söker information via Google, nu är det Google som söker information om oss. Det gör även Facebook, Microsoft och Amazon liksom andra kolosser inom Big Tech; det är en väsentlig del av affärsidéerna numera.  

Information om dina rörelser och val på nätet; vad, när och hur du skriver; vilka bilder du tar och vilka du delar; var du befinner dig, arbetar eller sover; vem du älskar, umgås med eller avskyr; var du handlar, roar dig eller reser, vad du uppskattar eller avskyr…Allt kan samlas in, bearbetas med avancerade algoritmer och artificiell intelligens. Informationen säljs till ”tredje part” som utnyttjar den för att påverka våra köp- och livsmönster, våra attityder, preferenser och åsikter samt allt som hör våra liv till. 

Ett skräckscenario? En dystopi? Nej, faktiskt inte; allt finns klarlagt i Övervakningskapitalismen av Shoshana Zuboff, professor emerita vid Harvard Business School. Det är en rejäl bok på nästan sex hundra sidor, där Zuboff pedagogiskt steg för steg bygger upp läsarens kunskaper och medvetenhet om hur övervakningen av oss går till och hur den används. 

Naturligtvis drabbar oss övervakningen i olika grad, på olika sätt, beroende på vem man är och hur man gör. Om du har en smartphone, shoppar på nätet, agerar i sociala medier, tillåter ”platstjänster”, har en modern uppkopplad bil och kanske till och med ett antal ”smarta” nätbaserade prylar i hemmet – då är du en god näringsrik anrättning för övervakningskapitalisterna. Om du är mer restriktiv – då är du inte mer än en förrätt, men den innehåller mer godsaker för Big Tech än du kan ana.

Zuboffs bok innehåller myriader av konkreta exempel på övervakning men det skulle föra för långt att här referera till ens ett fåtal av dessa. Många av dem är fantastiska. Ta till exempel Google Street View, vars kameraförsedda bilar rullar runt på våra gator och åtminstone en tid fångade upp information via hemmens trådlösa nätverk, bakom lösenordsskydd. 

Det är dock inte i första hand oss som enskilda individer Big Tech är intresserade av, även om sådan information kan användas för att rikta specifika kommersiella annonser till oss. Framför allt handlar det i stället om att kartlägga större mönster inom befolkningen.

Övervakningskapitalismens berättelse börjar, enligt Zuboff, med beteendeöverskottet. På nätet lämnar vi avtryck på olika sätt när vi söker fakta, beställer varor, skriver på Facebook, delar bilder, kontaktar vänner et cetera. Med hjälp av maskinintelligens analyseras våra beteenden och resulterar i prediktionsprodukter, dvs uppskattningar av framtida beteenden. Dessa säljs på marknaden till företag som vid behov kan styra om sin verksamhet för att stärka sina positioner på marknaden.

Så långt kommen i berättelsen kan man påstå att marknadens producenter gör sin del i vad som är marknadsekonomins styrka, att uppskatta konsumenternas behov och leverera ett utbud av produkter som vi efterfrågar. 

Men berättelsen fortsätter. Zuboff pekar på hur Big Techs utvinning av beteendeöverskott etablerade övervakningskapitalismens första ekonomiska imperativ: utvinningsimperativet, vilket innebär att utvinningen måste ske i allt större skala till allt högre kostnader. Målet blir att inte bara att spåra och kartlägga oss utan också modifiera våra beteenden, dvs anpassa dem till sina behov att maximera sina vinster. För Zuboff handlar det om ett systemskifte. Medan den traditionella kapitalismen utvann råvaror från naturen med den rovdrift det ofta medförde utvinner övervakningskapitalismen råvaror från mänskligt beteende. 

“Don’t be evil” var, som sagt, Googles motto. Men är det inte just ondska som driver Google att spåra, kartlägga och modifiera våra liv? Nej, det är rollen som en dominerande aktör på en infernalisk informationsmarknad som driver Google och Big Tech. Där segrar man eller dör och de anställda har att förhålla sig till detta faktum. 

Det påminner om en scen i Steinbecks Vredens druvor från en annan tid, med andra problem. Romanens jordbrukarfamilj drivs bort från sin jord av banken vars ombud säger: ”Banken är något annat än människorna. Det kan hända att varje människa i banken hatar det banken gör, ändå gör banken det. Banken är något mer än människorna, skall jag säga dig. Banken är ett monster. Människorna skapade det men de kan inte kontrollera det.”

Det är, med Zuboffs, terminologi en instrumentär makt som växt fram och som kommer till uttryck i en sensorisk och uppkopplad infrastruktur som hon kallar Big Other till skillnad från Big Brother i Orwells dystopi 1984. Zuboff för ett resonemang där hon systematiskt försöker visa hur sammankopplad de nya maktstrukturerna är med nyliberalismens avregleringar i kombinationer med övervakningskapitalistiska samhällsvisioner med idéhistoriskt avstamp i Skinners behaviorism. Boken formar sig därmed inte bara som ett avslöjande av Big Techs metoder utan också till en omfattande systemkritik.

Vad finns då att sätta emot övervakningskapitalismen? Här har Zuboff tyvärr inte mycket att anföra. Det handlar mest om att värna våra demokratiska institutioner och juridiskt begränsa möjligheterna att utvinna data och sälja dem vidare. Men vad det annars skulle kunna handla om är för mig svårt att förstå. 

Problemet är vi anpassar oss. Zuboff har ett väldokumenterat resonemang hur anpassningen är en del av Big Techs strategi. Efter att man gjort en ny inbrytning på ett oskyddat område, till exempel din telefon, din dator, ditt ”smarta hem” ser man till att anpassa dig. Du gillar ju dina uppkopplade prylar; tycker att livet blir enklare och bortser alltmer från att du delar mig dig av kontakter, bilder, intressen et cetera. Du tillvänjs och anpassar dig. Så länge den processen fortgår lär Big Other inte se några hinder att omsluta dig och oss alla.

Zuboffs bok är en mäktig historia. Den är delvis tung att tugga i sig, inte minst för att den stundom är väl så grundlig och inte så lite repetitiv. Jag valde att här och där skumma igenom vissa avsnitt för att raskare komma framåt till nya insikter. För insikter bjuder den på. Det är sällan jag läst en bok där jag lärt mig så mycket om det moderna samhället.  

Från Bastuträsk till Kislovodsk

Vattnet i Kislovodsk – en romantitel som väckte min nyfikenhet. Där finns det vardagliga vattnet, livgivande, kallt och gott, som det dricks av författarens far i Bastuträsk. Men vattnet i Kislovodsk, vad är det? I svaret ligger romanens klimax, vill jag påstå, om än inte dess slut. Efter att ha druckit kurortens vatten dog Inessa Armand, Lenins stora kärlek och romanens epicentrum. Drömmen om det hälsobringande vattnet visade sig vara lika falsk som den dröm hon, och många med henne närde, om det fria klasslösa socialistiska samhället. 

Inessa Armand rör sig i ett av flera tidsplan och skeenden romanen skildrar. Ett annat är sjuttiotalets vänstervåg i Umeå. Till detta fogas en berättelse om författaren själv, hans far och mor samt tillvaron i uppväxtorten Bastuträsk. Författare är Yngve Berg, som här gör romandebut efter att tidigare ägnat sig åt noveller och teaterstycken vid sidan av sitt yrkesliv. Låt mig nu tydligt deklarera att Yngve är en vän till mig sedan väldigt många år. Det kan kännas vanskligt att recensera en väns skapande. Kanske tycker denne att man skriver något misshagligt. Kanske tänker mina läsare att jag inte kan vara ärlig. Men låt mig försöka att i all korthet nedteckna några av mina reflektioner.

Berättelsen om Inessa Armand som utvecklas i återkommande kapitel är romanens främsta kvalitet, tycker jag. När hon på allvar inträder i romanen lyfter den. Kring henne vävs en historia med många dokumentära detaljer men också med fantasifulla händelser från åren närmast före och efter ryska oktoberrevolutionen. Inessa, som var nära Lenin i exilen, som följde med på det beryktade tåget via Sverige (och Bastuträsk!) till revolutionens Ryssland och som blev en av de ledande kvinnorna i den nya maktordningen, får här rollen som ett passionernas offer, både i sin kärlek till Lenin och i sin kommunistiska övertygelse. 

Till denna historia knyter Yngve Berg trådar till några fiktiva gestalter i sjuttiotalets Umeå. Där finns läkarstudenten Marie från Bastuträsk och den mystiske revolutionären Karl, som Marie har ett komplicerat förhållande till. Karl försvinner till Östtyskland och Sovjetunionen för märkliga forskningsuppdrag. Lite apart, kan man tycka; det var knappast sovjetkommunismen som lockade studentvänstern vid den tiden. Men Karl framstår inte bara som mystisk utan än mer som mytisk och genom honom uppenbarar sig länkar mellan Marie och Inessa Armand. 

Romanens tredje plan rör sig kring Yngve Berg, författaren, och hans far i Bastuträsk. Här handlar det mer om bilder och reflektioner om livet och samhället, i stort och smått, i dåtid och nutid. I de olika tids- och rumsplanen uppträder också många andra gestalter med stor betydelse för skeendena. Och mellan planen vävs en bonad som ger Inessa Armands liv och öde betydelse långt efter hennes död, till exempel hos Karl och Marie – och hos Yngve. 

Att som i denna roman växelvis skildra olika tider, rum och skeenden är ett svårt uppdrag för en författare, då denne därmed ställer höga krav på läsaren att hålla samman berättelserna och behålla fokus. Dessutom växlar romanen mellan det dokumentära, med redovisade svårigheter att hitta fakta, och det mycket fantasifulla. Där någonstans, mellan historiska redovisningar och mustiga skrönor ska läsaren behålla orienteringen och förstå det allvar i romanen förmedlar. För nog är det allvar! Fram tonar en roman som vill mycket; inte bara berätta en eller annan historia. Ty här finns ambitionen att resonera och reflektera kring komplexa skeenden som ryska revolutionen och den svenska sjuttiotalsvänstern, eller kring samhällsutvecklingen i stort, liksom om hur svårt det kan vara för individen att orientera sig i denna värld. Här finns också de vardagliga relationerna som en underström till såväl de stora som de små skeendena skildrade genom Lenin och Inessa Armand, Marie och Karl, Yngve och hans far samt ytterligare några romangestalter. 

Otvivelaktigt är Vattnet i Kislovodsk en intressant roman, särskilt för många av oss som tog våra första stapplande steg in i samhällsdebatten på sjuttiotalet, när efterkrigstidens västerländska politiska konsensus skakade till och möjligheterna syntes oändliga för en ung otålig generation. I Yngve Bergs skildring är det väl i första hand Marie som får bära det politiska sökande med påföljande villrådighet som följde på de inställda upprorens tid. Men så har hon också ett särskilt arv som spinner en tråd mellan Bastuträsk och Kislovodsk. Hur då? Läs romanen och begrunda!

Imperiernas kyrkogård

Afghanistan – ”imperiernas kyrkogård”. Storbritannien, Sovjetunionen och nu USA har mött samma öde i sina försök att kontrollera Afghanistan. Naturligtvis har de alla haft militär kapacitet att också lyckas, men priset har varit för högt till följd av alltför omfattande motstånd. För USA:s del handlar det om mer än 2 000 döda och 20 000 sårade. Därtill kommer offer bland USA:s allierade, inklusive Sverige. För afghanerna har det betytt att minst 100 000 civila dödats eller skadats och att miljoner tvingats fly från det våld som följt med kriget. 

Människor i det vi i dag kallar Afghanistan har alltsedan Alexander den stores tid gjort sig kända för motstånd mot imperiers maktanspråk. De ville inte underordna sig Alexanders hellenism, britternas koloniala ”civilisation”, Sovjetunionens ”socialism” eller USA:s ”demokratisering” (om än de en gång tvingades underordna sig arabernas och sedan mogulernas islam). Motståndet ägde nog sin heroism, men det alternativ som dagens motståndsmän – talibanerna – genomdriver är, som vi alla vet, en medeltida tolkning av islam som förnekar universella mänskliga värden. Talibanriket kommer att präglas av såväl materiell som andlig fattigdom, därtill omänskligt våld och förtryck särskilt riktat mot kvinnor.

Amerikanska – och också svenska – soldater som tjänstgjort i Afghanistan brukar framhålla sina insatser för att ”demokratisera” landet. Och visst: många flickor har fått gå i skola, kvinnorepresentationen i parlamentet var säkrad via kvotering, val har hållits och så vidare. Men även 1800-talets europeiska kolonialism ledde till civilisatoriska framsteg vid sidan av rovdrift och våld: såsom järnvägar, utbildning och handel. Men liksom i Afghanistan frodades samtidigt korruption, rofferi och maktstrider inom den inhemska elit som samarbetade med ockupanterna. Då liksom nu visade det sig att det inte går att med våld pådyvla ”västerländsk civilisation” eller demokrati. De framsteg som USA och dess allierade brukar framhålla under sin tjugoåriga ockupation har främst kommit en afghansk urban medelklass till godo. På landsbygden har inte mycket förändrats förutom de plågor kriget har förorsakat. Talibanerna har sannolikt därför åtnjutit brett folkligt stöd. 

Historiens ironi är att USA i mångt och mycket skapat sin motståndare i Afghanistan. För att motarbeta Sovjetunionen försåg man på 1980-talet pashtunska krigsherrar och motståndsmän med vapen. Därtill har USA:s allierade Saudiarabien försett krigsherrana med amerikanska vapen – och kanske också svenska. 

Nu regerar åter talibanerna och det är afghanerna själva som måste avgöra sin framtid. Tills vidare får vi hoppas att även talibanerna lärt sig något och inte rullar tillbaka till det styressätt som rådde fram till 2001. För svensk del hoppas jag att Svenska Afghanistankommittén   kan fortsätta sitt gedigna utvecklingsarbete – samt att afghanska flyktingar i Sverige beviljas permanent uppehållstillstånd i stället för den rättslösa tillvaro de nu tvingas leva i. 

Att förstå baklänges och leva framlänges

När jag var sex år var morfar lika gammal som jag är nu. Jag minns honom sittande i det tornedalska lantköket med en John Silver i sin hand och tidningen uppslagen på bordet framför sig. Håret var vitt, mustaschen likaså. Han var ganska tystlåten, åtminstone i köket där mormor regerade vid järnspisen. Tillfälliga gäster på kökssoffan skulle undfägnas kaffe och prat. Mormor lär ha varit en strålande berättare, på meänkieli förstås. När så morfar ändå öppnade munnen för att säga något kunde man se att där fanns bara enstaka tänder. Men leendet var varmt och blicken vänlig på ett lite roat sätt. Ibland skojade han om att jag skulle överta jordbruket, vilket gjorde mig glad. Jag tyckte att han verkade snäll. Men det var inte en tid när barnbarnet satt i morfars knä, åtminstone inte jag. Morfar utstrålade inte bara vänlighet utan också integritet och auktoritet. Och så var han ju väldigt gammal!

Morfar var sjuttio. Nu räknar jag lika många levnadsår. Och här skulle jag kunna inskjuta en vanlig kliché: ”Jag känner mig inte som sjuttio”. Men vilket misstag är det inte att tro sig veta hur det ska kännas att vara sjuttio. Visst, förr var de flesta sjuttioåringarna märkta av hårt kroppsarbete och hade vanligen färre år kvar att leva. Hur de tänkte om sin ålder vet vi dock inte. Kanske kände de stundom ungdomen i sig vid sidan av den odiskutabla åldern. 

Skillnaden mellan då och nu är nog främst att gamla människor förr tillät sig vara gamla. De klädde sig gammalt, betedde sig gammalt och gjorde gamla saker, tyckte vi. Man kan undra vad min morfar i sin grav skulle tänka om han kunde se sitt nu gamla barnbarn jogga i timmerskogen, skejta längs rågångarna, åka båt utan fiskeredskap eller golfa på gammal jordbruksmark, för att inte tala om att gå på stan i slitna jeans eller ligga i soffan framför en oändlig TV-serie eller ytterligare en roman. En sjuttioåring som beter sig som en sjuttonåring! 

Ja, vad skulle han tänka? Eller är min fråga också en sorts kliché? Morfar satt ju inte bara vid köksbordet och var gammal. Han hade ett öppet sinne, långt ifrån resignerat. Så fort det var dags för nyheter slog han på radion och lyssnade uppmärksamt. Allt nytt intresserade honom; inte bara händelser utan också teknisk utveckling. Skidade och cyklade gjorde han till sitt sista och åttiosjätte levnadsår, ibland förstås för att besöka någon vän för en kopp kaffe på kökssoffan. Annars bara för glädjen att röra sig i frisk luft. 

Det var en annan tid med andra levnadsmönster. Ändå undrar jag om det inte är mer som förenar än som skiljer mellan då och nu, särskilt när det kommer till våra existentiella tankar. Nog satt morfar liksom jag och funderade på den tid som flytt; på livsresans glada och sorgliga stunder; på arbetslivets glädje och möda; på barnens och barnbarnens tillvaro; på de ömsom starka och ömsom tunna band han knutit med människor som korsat hans väg, varav vissa gått bort. 

Med stigande ålder inser man alltmer hur livets kärnvärden finns i ens relationer med familj och vänner, men också med människor utanför den närmaste kretsen. Annat har förstås också varit viktigt för mig, såsom arbete, läsning, resor, friluftsliv och samhällsengagemang. Ja, också ensamhet, ty jag är många gånger en solitär människa. Men ensamheten ska vara självvald. Ingen vill bli bortvald. 

När morfar var sjuttio år hade han nästan uppnått medellivslängden i Sverige. De vänner han kunde besöka blev allt färre. I dag förväntas vi i snitt leva tills vi är 83 år. Men långt ifrån alla når så långt. Under de senaste dryga året har jag förlorat tre vänner som hastigt lämnat livet, alla lite yngre än jag. De är saknade. De förlorade det privilegium ett långt liv innebär, åtminstone så länge en någorlunda hälsa och en skara närstående står en bi. Bortom saknaden finns de goda minnena; de gemensamma upplevelserna, samtalen och skratten. Där finns också de djupa reflektionerna om det egna livet och dess ändamål; om hur det ska förstås och levas.

”Livet kan bara förstås baklänges men måste levas framlänges”, skrev Kierkegaard. Så sant! När de återstående åren är långt färre än de levda framträder ett uns livsvisdom, vill jag påstå, men den omfattar mest det som varit. Om framtiden vet vi inget. Dock leder årens erfarenheter mig till ett självklart, men ack så svåruppnått, imperativ: Vårda livet här och nu! Det handlar om att knyta banden hårt men ömt, med de närmaste förstås men också med andra. Det handlar också om att vara trogen de ideal som kunskaper och erfarenheter format, liksom att ge tid och plats åt de intressen som känns viktiga. Då betyder framtiden något för mig och jag betyder kanske något för andra.  Jag hoppas det! Jag vill ju vara med ett tag till. 

Nu är det jag som är sjuttioårig morfar till en kille som är i samma ålder som jag var då. Han besöker oss i vårt sommarhus i dessa dagar. Någon gång om många år kommer kanske han, liksom jag, att fundera över morfar när han var sjuttio. Vad kommer han att tänka?