”Det var Atens uppgång, och den fruktan denna ledde till i Sparta, som gjorde krig oundvikligt.”

Så skrev den antike historikern Thukydides i Historia om det peloponnesiska kriget. Under större delen av hans livstid på 400-talet f.Kr. rasade kriget mellan Aten och Sparta, vilket slutade med Atens nederlag och undergång som maktcentrum. Att rädslan för uppstigande makter ofta leder till krig brukar kallas ”Thukydides fälla”. 

I nutidens larm om det försämrade säkerhetspolitiska läget, när snart sagt varje nyhetssändning berättar om nya hot, hybridattacker eller missämja mellan statsledare – och när vi har ett krig bara ett par hundra mil från Sverige – söker jag nästan ständigt svar på frågor som: Hur allvarligt är läget? Hur bör vi förvänta oss att politiska och militära aktörer hanterar säkerhetspolitiken? Jag är nämligen långt ifrån säker på att den krigsretorik vi var och varannan dag får oss till livs är särskilt klok.

Det senaste jag läst för att kanske hjälpa mig på traven är Martin Kraghs nya bok Historiens återkomst – Europa och världsordningens sammanbrott. Jag tror inte att han använder citatet av Thukydides ovan, men han skulle ha kunnat göra det. Thukydides spelar nämligen en stor roll i boken som en sorts samtalspartner eller inspiratör i försöken att ta ett grepp om lärdomar från de senaste två århundradena av krig och fred. Kragh är övertygad om att vi kan lära oss hantera konflikter genom att studera historien.

Författaren behöver nog ingen närmare presentation. Han har varit en flitig och populär gäst i medierna alltsedan 1922 års ryska invasion i Ukraina såsom expert på Ryssland, Östeuropa och Eurasien. Hans tidigare bok, Det fallna imperiet. Ryssland och väst under Vladimir Putin, blev bästsäljande fackbok. Att han dessutom fört ett personligt krig mot den allvarliga cancer han drabbats av har också fått stor uppmärksamhet. Den nya boken har i huvudsak skrivits under denna kamp – vilket är en seger i sig.

Bokens titel ”Historiens återkomst” är en blinkning åt titeln på en annan bok, Historiens slut och den sista människan, där författaren Francis Fukuyama drev tesen att Sovjetväldets sammanbrott från 1989 startade en ny era då liberal demokrati, marknadsekonomi samt trygga, tillitsfulla och fredliga relationer stod som segrare och skulle utan större konflikter sprida sig och dominera världen. Så blev det inte, som vi vet.

Idag rasar krigen i Ukraina och Gaza för att bara nämna ett par av många exempel. Mer än hundra miljoner människor är på flykt. Spänningarna mellan stormakterna har tagit nya former och nya aktörer har trätt fram på scenen, främst Kina som utmanare mot USA:s globala hegemoni. 

Historiens återkomst bildar således bakgrunden till Kraghs nya bok. Han skriver: 

”Politik är en av de få och ovanliga mänskliga aktiviteter som över årtusendena förändrats enbart lite. Oaktat förändringar i dess yttre former och omständigheter har dess grundläggande syfte förblivit remarkabelt stabilt: en strid om makt, såväl inom länder som i de internationella relationerna. Därmed är det möjligt att lära sig av det förflutna.”

Men vad kan vi lära? Efter de drygt två hundra sidor som boken omfattar är det tyvärr fortfarande fördolt för mig vilka slutsatser man kan dra av hur vår arma värld på bästa sätt ska kunna ta sig ur de konflikter och osäkerheter som råder. Snarare påminner den mig om den tyske filosofen Hegels två hundra år gamla ord: 

”Härskare, statsman, nationer, brukar uppmuntras att ta till sig lärdomarna som erfarenheten erbjuder i historien. Men vad erfarenhet och historia lär oss är detta, att folk och regeringar aldrig har lärt sig något av historien, eller agerat utifrån principer som härletts från den.”

Däremot ger Martin Kragh oss talrika exempel på ansatser från statsmän att försöka skapa någon form av regelbaserad världsordning alltsedan Wienkongressen 1815. Segrarmakterna efter Napoleonkrigen – Preussen, Österrike, Ryssland och Storbritannien – stiftade då ett antal förhållningsregler som kom att kalla för den europeiska konserten. Vid samma tid skapades för övrigt också Den heliga alliansen i avsikt att slå ned mot folkliga rörelser mot tyranni. Det var förutseende; tyckte de nog; under 1800-talet utvecklades starka rörelser för liberala reformer och socialism i spåren efter de ändrade sociala klassförhållanden som följde med industrialiseringen. De slogs ned, ofta brutalt.

Nästa stora tillfälle att skapa någon sorts säkerhet var efter första världskriget med 1919 års Versaillesfred. Som bekant resulterade det i att segrarmakterna – USA, Storbritannien och särskilt Frankrike – gjorde vad kunde för att trycka ned Tyskland som tvingades avstå och demilitarisera landområden, nedrusta och betala höga krigsskadestånd. Den revanschism som utvecklades i Tyskland var en god mylla för Hitler att så i genom att påstå att judar och socialister hade förrått Tyskland. Men det fanns också ansatser till att bygga upp en regelbaserad ordning. Nationernas förbund bildades om än utan att till en början acceptera tyskt eller sovjetiskt medlemskap. Och president USA:s Wilson fick inte med sig kongressen att acceptera medlemsskap.

Tyskland under Hitler avvecklade demokratin, rustade, anslöt Österrike och började snart kasta lystna blickar mot andra tysktalande områden utanför sina gränser. Nu backade Väst i den famösa Münchenöverenskommelsen och accepterade att tyskarna annekterade Sudetområdet i Tjeckoslovakien. Resten är andra världskrigets och Förintelsens historia med de uppemot 50 miljoner människoliv som offrades. 

Just denna Münchenöverenskommelse är populär som historisk lärdom när förhållandet till Putins Ryssland diskuteras. Ja, det är nästan den enda lärdom som brukar lyftas, sällan utan att ställa frågan: Hade Hitler verkligen låtit sig hindras utan överenskommelse? Det låter, tycker jag, naivt att tro att en mobilisering från fransk och brittisk sida (det då isolationistiska USA hade inga som helst planer att delta i ett europeiskt krig) skulle tvingat Tyskland att visa vit flagg. 

Martin Kragh gör inte särskilt stor affär av denna. Mer intresserad är han av det nya tillfälle som erbjöd sig att forma en ny säkerhetsordning som världskrigets slut innebar. Kriget hade möblerat om spelplanen. Världen blev bipolär, med två kapprustande och kärnvapenbestyckade supermakter, USA och Sovjetunionen, var och en med sin allians, Nato och Warszawapakten, samt med varsin imperialistiska intressesfär som de noga bevakade genom att slå ned på varje tendens till motstånd. Någon form av säkerhetsordning skapades bland annat med FN och dess stadga. 

När så sovjetväldet kollapsade efter 1989 framstod USA en tid som ensam herre på täppan, men det dröjde inte länge förrän den unipolära makten utmanades, dels genom det spektakulära terrordådet 2001och dels genom Kinas allt större handelspolitiska makt och snart också Rysslands anspråk på en multipolär maktordning. Och där är vi idag.

Martin Kraghs bok är främst en exposé över de senaste århundradenas konflikter och brutala krig och de politiska försök att slå fast principer för hur stater ska förhålla sig till varandra. Två huvudstrategier utkristalliserar sig, enligt Kragh: För det första en regelbaserad ordning, där staterna kommer överens om vissa spelregler för hur olika statsintressen och konflikter ska hanteras. För det andra en realpolitisk hållning, där styrka och makt hade företräde framför ingångna avtal, regler och principer. Varje stormakt skulle erkänna den andres legitimitet och säkerhetsintressen. Då skulle maktbalans råda genom maktbalans. 

I en radiointervju med Kragh beskrev han att han har försökt beskriva hur världspolitiken rört sig som en pendel mellan dessa två strategier. Mitt intryck är dock att pendelmetaforen är illa vald med tanke på en pendelrörelses fysikaliska egenskaper, att lugnt, med exakt och beräkningsbar rörelse, skifta läge från den ena ytterligheten till den andra. Historien om krig och fred liknar mer kvantmekaniska rörelser, där partikeln kan vara på två ställen samtidigt. Den regelbaserade ordningen har alltid varit villkorad av den stormakt eller de stormakter som vid varje givet tillfälle haft muskler nog att diktera reglerna för världsordningen. Därmed inte sagt att sådant som FN-stadgan, nedrustningsavtal, Genevekonventionen och andra internationella överenskommelser varit eller är betydelselösa. Tvärtom är de mycket viktiga. 

Men då vi via våra medier ständigt får höra att Putin saboterat den regelbaserade världsordningen så får vi inte glömma att det är en ordning som också efter 1989 utmanats och brutits mot vid otaliga tillfällen, inte minst av den makt som i Väst fått framstå som dess garant. 

Det är uppenbart att världen liksom 1815, 1918, 1945 eller 1989 står inför ett skifte, såsom Trumps utrikesminister sade:

”Det är inte normalt för en värld att ha unipolär makt…Det var en anomali, en konsekvens av kalla krigets slut…I något avseende kommer vi att återvända till en punkt där vi har en multipolär värld, flera olika stormakter på olika delar av planeten.”

Kanske handlar det om Thukydides fälla: Rädslan för uppstigande makter som skapar oro och konflikt. Den stora frågan är hur världen i övrigt hanterar förändringarna. Händelseutvecklingen sedan kalla krigets slut, och särskilt inte sedan vi gick in i 2000-talet, har hittills inte ingett hopp.

Historien är inte slut.

Vill du läsa en översiktlig historia om krig och fred under de senaste två hundra åren så är Martin Kraghs bok ett bra val. Men den uppfyller inte den ambition som jag tycker mig ana hos författaren, att ge oss vägledning om hur vi ska förhålla oss till de maktpolitiska strävandena i dagens värld om än den ger vissa ledtrådar. 

”Historien upprepar sig inte, men den rimmar”, som Mark Twain sade.