Det är nu tre år sedan jag läste ”Fri – En uppväxt vid historiens slut” av Lea Ypi, född och uppväxt i Albanien under Enver Hoxhas kommunistiska regim. Bokens första mening var oemotståndlig: ”Jag hade egentligen aldrig frågat mig vad frihet var före dagen jag kramade Stalin.” 

Några sidor senare fick jag veta bakgrunden till den dråpliga inledningen. Författaren berättade om hur hon, elva år gammal på väg från skolan, mötte ett demonstrationståg. De skrek: ”Frihet, demokrati! Frihet, demokrati!”. Skrämd sökte hon skydd genom att klamra sig fast vid en staty av Stalin, den forne Sovjetledaren, som enligt hennes lärare hade älskat barn. Väl hemma fick hon höra att demonstranterna var huliganer. Snart skulle mycket av det hon hållit för sant ställas på ända – om sitt hemland, om världen utanför och till och med om sin familj. Hon hade levt i ett moras av lögn. 

Till stora delar är ”Fri” en självbiografisk skildring om att leva sin barndom i det kommunistiska landet för att sedan, i sina tonår, uppleva framväxt av demokrati och marknadsekonomi, som mycket snart, under 1990-talet, blev en tummelplats för brutalaste kapitalism och inbördesstrider. Med dessa erfarenheter hade Lea Ypi kunnat utvecklas till en apatisk cyniker. I stället har hon alltsedan de dystra åren fortsatt att söka svar på vad frihet är och hur vi ska lyckas åstadkomma verklig frihet. Det har tagit henne så långt att hon numera är professor i politisk teori vid London School of Economics, i svensk kontext närmast att jämföra med Handelshögskolan. Som politisk filosof och demokratisk socialist har hon nått internationell stjärnstatus.

Nu finns Lea Ypis nya bok, ”Indignity – A Life reimagined” i svensk översättning med titeln ”Förödmjukelse – Ett återskapat liv. Den engelska originaltiteln motsvarar bättre bokens innehåll, tycker jag; ett ledmotiv är förlusten av dignitet, värdighet. 

Upprinnelsen till boken är ett fotografi som dyker upp i sociala medier. Lea Ypi känner genast igen sin farmor och farfar som på bilden sitter utsträckta på solstolar framför ett lyxhotell i Dolomiterna. Det är deras bröllopsresa vintern 1941 – tio dagar som farmodern senare skulle beskriva som de lyckligaste i hennes liv.  Länge hade Lea Ypi lite svårt att få ihop detta. Kan man uppleva sin största lycka när kriget rasar? Farmodern var ju så varm och omtänksam och långt från någon fascist, något Lea Ypi också skildrade utförligt i ”Fri”, den förra boken. 

Fotografiet åtföljs av en mängd kommentarer som: ”Ypi föreläser världen runt om att kapitalismen är fel eftersom den förvandlar allt till handelsvaror…Samtidigt glömmer hon behändigt nog sin egen farfar som ruttnade i kommunisternas fängelser i flera decennier.”  Eller: ”Du har vanhelgat inte bara din farmor utan alla kommunismens offer, din kommunistfitta.” Sedan följer också angrepp på farmodern som ”kommunistspion” och fascistmedlöpare”

Kommentarerna är förödmjukande och Lea Ypi bestämmer sig för att försöka gå till botten med farmoderns historia. Hon beger sig till arkivet i Tirana där dokument om personer som varit av intresse för den albanska säkerhetstjänsten finns bevarade. Resultatet blev boken ”Förödmjukelse”, med skildringar som utspelar sig i två plan, dels Lea Ypis vedermödor att få fram fakta om sin farmor samt hennes reflektioner om materialet, dels hennes fiktiva återskapande av ett liv som skulle kunna vara farmoderns. De två planen – dokumentärt respektive skönlitterärt – är intressant, tycker jag. Det bidrar till ett visst ”förfrämligande”, för att tala med Brecht, där vi som läsare kan uppleva berättelsen om farmodern med viss kritisk distans samtidigt som vi dras in i skildringarna av det omtumlande livsödet. 

Farmodern, Leman, föddes i en rik albansk patricierfamilj i grekiska Thessaloniki. Grekland hade liksom Albanien tidigare varit en del av det Osmanska riket, där Lemans farfar, Ibrahim Pascha, en tid varit en av sultanens betrodda. När Leman växt upp flyttade hon till Tirana i Albanien där hon träffade sin man, Lea Ypis farfar, Aslan Ypi. Också han kom från en framskjuten familj; hans far Xhafer Bej Ypi, hade varit premiärminister i Albanien på 1920-talet under kung Zog och 1939 justitieminister. Aslan var dock socialist och vän till Enver Hoxha som skulle bli Albaniens kommunistiske ledare, vilket inte hindrade att han spärrades in i fängelse under Hoxhas regim. 

Lea Ypi tecknar en inlevelsefull familjemiljö från Lemans uppväxt i Thessaloniki. Där finns Lemans farmor och föräldrar, hushållerska och den ständigt återkommande judiske husläkaren samt hennes unga faster – Lemans förtrogna. Man samtalar om omvärlden, om litteratur och familjeangelägenheter med kosmopolitiska patriciers perspektiv. Historiska och hedersrelaterade händelser kommer dock att bryta harmonin.

När så Leman lämnar detta bakom sig och flyttar till Albanien kommer livet att te sig radikalt annorlunda. Från att ha tillhört en familj av dignitärer kommer hon så småningom, efter andra världskriget och kommunisternas maktövertagande, att vara huvudpersonen i en ”problematisk familj”. Både hennes och hennes man Aslans bakgrund ligger familjen till last. Aslan sätts i fängelse och hon själv förvisas från Tirana för att i stället arbeta i ett kollektivjordbruk. 

Kanske låter allt detta som en melodramatisk skildring av en bakvänd klassresa där en stackars flicka, som växt upp i en välmående patricierfamilj med historiska kopplingar till sultanen i Osmanska riket, så småningom tvingas gräva diken på ett kollektivjordbruk i det fattiga Albanien. Nej, så är det verkligen inte. I stället är det en berättelse om värdighet, att i alla livets skiften sträva efter att handla rätt i det lilla såväl som i det stora. 

Författaren Lea Ypi har ägnat en stor del av sin akademiska karriär åt moralfilosofi, inte minst utifrån Immanuel Kant. Att kartlägga farmoderns liv så gott det gick var nödvändigt för henne. Jag uppfattar det som att hon med sin berättelse knyter ihop de stora filosofiska moralfrågorna med ett enskilt liv under svåra omständigheter. Redan i den förra boken, ”Fri”, fick vi lära känna hennes farmor som den som alltid fanns still hands, aldrig satte sig själv i första rummet och gjorde vad hon kunde för att skydda Lea Ypi från belastningen som hennes familjebakgrund medförde. 

Jag är tacksam över att farmoderns stöd och moraliska föredöme tog Lea Ypi så långt att jag idag kan läsa en av de intressantaste samtida filosoferna när det gäller några av tillvarons grundläggande frågor om frihet och värdighet. 

Den tidigare boken, ”Fri – En uppväxt vid  historiens slut skrev jag en liten text om här: https://stefanwiken.blog/2022/10/24/en-uppvaxt-vid-historiens-slut/

Jag rotar i min dator bland mappar med inskannade diabilder från mina tidiga resor. Tanken är att sortera dem lite mer överskådligt. Det tar tid; bilderna får mig ofta att stanna upp och fundera över mina upplevelser. Några bildmappar sticker ut. De väcker minnen av människor och miljöer samt något som det är svårt att sätta ord på. Kanske handlar det om stämningar, ljud, lukter och annat som gav mig intryck och som påverkade mig. När jag nu tittar på bilderna blir jag ofta berörd.

Så är det med bilderna från min resa i Indien runt årsskiftet 1982/83. Jag tittar på dem, försöker rekonstruera resan, erinrar mig händelser, platser och personer. Det är en resa i sig att försöka återuppliva något som hände för mer än fyrtio år sedan. 

Jag reste med en grupp. Den leddes av en svensk lärare som vistats mycket i landet och skaffat sig goda kunskaper och kontakter som höjde resans kvalitet långt utöver det vanliga. Naturligtvis besökte vi några av de vanligaste turistmålen i städer som Delhi, Calcutta, Agra, Varanasi och Madras (Chennay). Det var palats, tempel, moskéer och allt man kunde tänka sig i mångkulturellt land med en enastående historia. Att besöka Taj Mahal i tidig gryning var en upplevelse av storslagen skönhet som är svår att överträffa. Att vistas på ghatsen i Varanasi tillsammans med tusentals hinduer som tog sina rituella bad i Ghanges var en erfarenhet av sällsam frid. 

Men där fanns också det mångfacetterade gatulivet. Liv, arbete och annan verksamhet tycktes mest utspela sig på gatorna i detta folkrika land. Intrycken växlade från hänförelse till vanmakt; den bottenlösa fattigdomen, där många människor till och med sov på gatorna, gjorde sig ständigt påmind. 

Ändå var det resans sista del som gav de djupaste intrycken. Vi var tre unga män från gruppen som bodde en vecka i Pennakonam, en by på runt fyra tusen invånare i delstaten Tamil Nadu i södra Indien. Till vår hjälp hade vi två tolkar som med Lutherhjälpens stöd arbetade med ett utbildningsprojekt i byn. 

Pennakonam var delat i två hälfter. I ena delen bodde de ”kastlösa”, de som Gandhi kallade harijans (Guds barn) och som ofta själva kallar sig daliter (förtryckta). I den andra bodde de som tillhörde någon av de fyra kaster (jatis) som fanns representerade i byn. 

De hinduer i Indien som tillhör någon av de tusentals kasterna och håller fast vid den religiösa traditionen betraktar daliterna som ”oberörbara”. Minsta kontakt gör dem andligt orena. Naturligtvis har de förtryckande sederna luckrats upp, särskilt i Indiens växande städer, och många hinduer tar starkt avstånd från dem. Det är också enligt Indiens konstitution från 1950 förbjudet att diskriminera någon på grund av kast. 

I Pennakonam levde den mörka traditionen vidare när vi besökte byn. Med något undantag tillät inte de bybor som tillhörde någon kast nära kontakter från daliterna. De fick komma till deras del av byn för att arbeta åt de mer välbärgade med viss distans, men de fick absolut inte komma in i deras hus. Det var för drygt fyrtio år sedan och mycket kan ha hänt, men nutida skildringar från indisk landsbygd visar att kastförtrycket lever vidare.

Vi bodde i dalitbyn där vi togs om hand på bästa möjliga vis. Vårt tillfälliga hem fick vi i en liten skolbyggnad som var ett av få riktiga hus i byn. Annars fanns där bara enkla små lerhyddor med tak täckta av palmyrablad som fick bytas vid varje monsun. En äldre kvinna lagade vår mat som serverades på bananblad. Den starka kryddningen har jag varken förr eller senare varit i närheten av. 

Om dagarna strosade vi runt i byn och på fälten. Vi hälsade på i hyddor, besökte deras tempel, träffade någon jordägare i kastbyn och försökte på alla sätt få en djupare förståelse av livet i Pennakonam. Fattigdomen bland daliterna var utan botten. Några hade nakna glödlampor i sina hyddor, sannolikt tjuvkopplade. Någon enstaka hade en radio. Någon annan hade en cykel. I hyddorna fanns inga möbler, endast några bastmattor att ligga på. Vid väggarna stod några kokkärl och vattenkrus staplade. Det var ungefär den samlade egendomen för en familj i dalitbyn. Ingen av dem ägde mark, det var förbehållet några familjer i kastbyn. 

Betydligt fler kvinnor än män rörde sig ute, förstås alltid sysselsatta med något. Det förklarar att det främst är kvinnor på mina bilder. Jag hade två kameror, en för färg och en för svartvitt. De flesta lät sig gärna avbildas. Ryktet om min iver att avbilda fick till och med vissa att söka upp mig för fotografering. Efter resan skickade jag därför en stor bunt svartvita bilder till byn, som kanske kom att pryda en och annan hydda. 

Livet i byn syntes torftigt och trist där inte mycket hände som bröt mot vardagens rutiner. Undantaget var det vi fick uppleva en kväll, då en eld hade tänts i utkanten av byn. Flickor i tonåren dansade runt elden i takt med dova trumslag. Det var en mystisk passagerit vi fick bevittna, där man firade flickornas könsmognad. Så tolkade vi det i alla fall. De bar glödande kolbitar i sina händer, vilket inte tycktes påverka dem. Mystiskt, som sagt, och jag fick inte klart för mig vad det egentligen var som hände. 

Om vardagen var torftig så riktades desto större uppmärksamhet riktades mot oss. De flesta hade nog aldrig tidigare stött på européer och omfamnade oss med glädje och generande välvilja. När vi så lämnade byn kände jag att det var en av mitt livs mest lärorika veckor. Fram till dess hade jag bara läst om fattigdom eller sett den på avstånd, inte skådat den så nära och inte samtalat med människor som genomlevde den dag efter dag, år efter år.   

När jag nästan tjugo år senare läste Lasse Bergs och Stig T Karlssons bok ”I Asiens tid” från 1999, där de med text och bild skildrade sina återbesök på platser och sina möten med människor de skildrat tidigare, fick jag en tanke om att än en gång resa till Pennakonam. I boken kunde jag läsa hur tillvaron för de flesta de mötte hade utvecklats på ett bra sätt. I Indiens byar såg de en omvälvning speglas. Bostäderna var av tegel i stället för lera. Nästan alla hade hela och rena kläder. Människor som hade synts dömda att leva i fortsatt fattigdom hade många gånger lyckats utbilda sig och fått utmärkta arbeten, inte minst kvinnor. I boken berättade Lasse Berg, som i årtionden indignerat rapporterat om världens fattiga, hur han reste hem hoppfullare än någonsin. Jag undrade: Fanns det ändå hopp också för daliterna i Pennakonam? Har utvecklingen också nått dem? 

Tjugofem år efter den förra resan åkte jag på nytt till Indien, denna gång med Lena, min fru, och utan guide och resegrupp. Vi besökte många platser, främst i södra Indien, under några veckor. Vi var också i Tamil Nadu, där byn ligger, men på västerländskt manér var vi alltför schemalagda i vår planering för att tycka oss hinna med ett besök i byn som låg ganska besvärligt till. Jag fick alltså inte svar på mina frågor.

När jag nu tittade igenom bilderna dök frågorna upp på nytt. Jag vände mig därför till Chat GPT som tyvärr inte lyckades leverera någon vettig information om Pennakonams utveckling. Ett försök att via Google Maps och Earth få en uppfattning om byns utseende idag visade att lerhyddorna numera är borta och att dalitbyn numera består av tegel- eller betonghus. Jag lyckades också googla fram lite statistik om att byn har ungefär lika många invånare som då, men att analfabetismen fortfarande är förskräckande hög – cirka 20 procent av männen och nästan 40 procent av kvinnorna, vilket är sämre än Tamil Nadu som helhet, men ändå mycket bättre än vid tiden för mitt besök. Statistiken som redovisas är dock flera år gammal. 

När jag ondgjort mig en stund över svårigheten att få fram uppgifter dyker det plötsligt upp en film i flödet. Den har rubriken ”A casteist entered the Dalit settlement in Pennakonam village to issue death threats” och lades upp för några veckor sedan. Låter otäckt! Troligen är händelsen ett exempel på att kastsystemets omänskliga diskriminering av daliter lever vidare trots Indiens ekonomiska utveckling sedan tiden för min resa. 

Fler enkla filmer dyker upp, men nu mer glädjefyllda, från religiösa festligheter och liknande. Och visst kan man se att det ser betydligt mer välordnat ut med asfalterade gator, ordentliga hus och välklädda människor. Allt har naturligtvis filmats med mobiler – vår tids självklara pryl även bland fattiga människor. Mina gamla svartvita bildgåvor har nog försvunnit tillsammans med hyddorna. Men för egen del är jag glad att jag har kvar de minnen som mina bilder väcker och hoppas att Pennakonams daliter lyckas kravla sig upp ur den förnedring som det hinduiska kastsystemet förorsakar.

Det lär ha varit författaren Lars Gustavsson som myntade begreppet problemformuleringsprivilegiet. Lite krångligt, kan man tycka, men det är ändå ett begrepp med viss precision som pekar på maktordningen i den offentliga debatten, det vill säga vem eller vilka som mer eller mindre avgör vilka samhällsproblem som är värda att diskutera. 

Lars Gustavsson var, som bekant, inte bara poet och romanförfattare (för övrigt som sådan en av mina favoriter) utan också filosof och samhällskritiker. Begreppet problemformuleringsprivilegiet myntade han 1979 inför Svenska Arbetsgivarföreningens kongress 1980 och återanvände det senare i sin bok ”För liberalismen – en stridsskrift”. Han beskrev hur Socialdemokraterna i decennier haft detta privilegium och att debatten sålunda kretsat kring de frågor som känts angelägna för dem. Det kunde ske, menade han, genom att deras långa maktinnehav gav dem ett avgörande inflytande över statsförvaltning, medier, kultur och utbildning. Ett begrepp idag, som inte är så långt ifrån, är Den djupa staten – främst använt av konspirationsteoretiskt sinnade debattörer, inte minst i Trumps MAGA-rörelse. 

Kan man tänka sig att Lars Gustavsson åtminstone delvis hade personliga erfarenheter av problemformuleringsprivilegiet? Ja, begreppet hade han hämtat från den italienska socialisten Antonio Gramsci. Han hade också varit en av få uttalade liberaler som engagerade sig i Vietnamrörelsen och han hade skrivit en bok tillsammans med Jan Myrdal, där de från varsin utgångspunkt – liberal respektive marxistisk – skrev brev till varandra under titeln Den onödiga samtiden. 

Nåväl, problemformuleringsprivilegiet skulle bli ett annat med början från ungefär samma tidpunkt som Lars Gustavsson skrev sin stridsskrift. År 1978 bestämde sig Svenska Arbetsgivarföreningen för att grunda Timbro, en tankesmedja och ett förlag med uppgift att främja nyliberal teori och praktik. 

Man kan förstås inte ge Timbro äran eller skulden för att den nyliberala problemformuleringen kom att dominera det politisk-ekonomiska tänkandet från under framför allt 1980- och 1990-talet med konsekvenser ända in i vår tid, men nog hade de en roll för att för den ideologiska skolningen av nyliberala debattörer, inte minst genom deras utbildning i Stureakademin. 

Jag måste säga att jag själv under senare år haft en del glädje av Timbro. Ett antal böcker från deras förlag står lästa i min bokhylla och jag har lyssnat mig igenom många avsnitt av deras Ideologipodden, där till exempel ett antal tänkare från den liberala och nyliberala idéhistorien har presenterats och diskuterats, ofta av nytända akademiska nyliberaler som med typiskt ungdomlig entusiasm nära på gudomliggjort sina idéhistoriska idoler. En del av dem har trängt djupt in i böckerna och det har många gånger varit lärorikt – om än jag med ålderns rätt vanligen möter det stora engagemanget och de tvärsäkra påståendena med en stor portion distans.

Nåväl, podden kan mest liknas vid akademiska seminarieövningar (vilket kan ha ett värde i sig) men befinner sig för det mesta ljusår från politisk praktik. 

Annat är det med Timbros nye chef PM Nilsson. Säga vad man vill om den nyliberala tankesmedjan men något förvånande var det att han tillsammans med chefen för SD:s nationalkonservativa tankesmedja Oikos skrev en uppmärksammad debattartikel i DN (23/9) där de lanserar ”Tidö 2.0” med 132 politiska förslag och förklarar att det nuvarande Tidöavtalets resonemangsäktenskap måste bli äkta kärlek. Timbros avtryck finner vi i sedvanlig nyliberal avregleringsiver och Oikos i lika vanlig nationalkonservativ regleringsiver mot modern kultur, bistånd och invandring. 

Lite sorglustigt var det att i samma tidning, samma dag, resonerade Timbros förlagschef, Andreas Johansson Heinö, i sin krönika kritiskt om den växande nationalismen i dagens Sverige, där han bland annat skrev: 

”Det kan avfärdas som ointressant populism, men givet de hundratusentals människor (dvs invandrare, min anmärkning) i landet som dagligen får sin tillhörighet ifrågasatt eller villkorad är det en annan sak.” 

Ett begrepp som är släkt med det tungvrickande begreppet problemformuleringsprivilegiet är tidsandan. Men medan det första begreppet mer handlar om samhällsdebattörers och politikers diskussioner handlar tidsandan mer om vad som rör sig i folkdjupet. Men självklart påverkar de varandra. Politiker vill vinna val och utformar sin politik mer eller mindre i samklang med tidsandan och väljarna påverkas förstås av vilka frågor som har företräde bland politiker och debattörer oftast förmedlat via mediernas prioriteringar. 

När man som jag hunnit vara med om tidsandans skiftningar alltsedan 1960-talet är risken stor att man blir lite cyniskt luttrad. Det svänger nog igen, vill man gärna tro. Men jag blir alltmer övertygad om att den tidsanda som nu råder är den mest bekymmersamma det moderna Sverige har upplevt. En djupt konservativ nationalism breder ut sig, med högerextrema djupdalar, medan humanitära och solidariska ideal förlöjligas och föraktas samtidigt som klyftorna ökar, krigsretoriken flödar, rättigheter luckras upp o.s.v. Ja, tidsandan – eller Tidöandan, om man så vill – har lagt sin svarta mantel också utanför regeringspartierna och SD. Även socialdemokratin har uppenbarligen bestämt sig för att åtminstone till vissa delar konkurrera utifrån samma problemformuleringar. 

I Sverige upplever vi alltså samma rörelse som i stora delar av västvärlden. Tidsandan har tagit grepp om stora delar av västvärlden: USA, Storbritannien, Frankrike, Italien, Storbritannien, Nederländerna för att nämna några länder där befolkningen dragit sig alltmer högerut. 

Och vissa liberaler nöjer sig inte längre med att flyta med utan går i allians med nationalkonservativa! Ja, inte bara allians, de vill ha ”äkta kärlek”. 

När de borgerliga regeringspartierna inledde sitt samarbete efter valet 2022 kunde man höra moderater och liberaler försvara Tidööverenskommelsen med att SD skulle förändras, rentav tämjas, när de fick ta ansvar. Det har vi inte sett på annat sätt än att dess företrädare ser lite mer välkammade ut, klär sig proprare och uttrycker sig lite mer statsmannamässigt. Däremot har vi sett att SD tämjt borgerligheten och mer än så. Det är SD:s politiska prioriteringar som diskuteras över nästan hela det politiska fältet och i medierna. De har nära nog fått problemformuleringsinitiativet eller skapat tidsandan. 

Jag tillhör dem som tycker att man ska vara försiktig med ”historiska paralleller” och jag anser inte att SD är nazister (trots dess bakgrund i nazistiska miljöer). Men nog finns det anledning att studera hur de konservativa i Tyskland bjöd in nazisterna till regeringssamarbete, inte minst för att tämja dem. Det gick aldrig så långt så att de förklarade varandra sin kärlek; det var ett resonemangsäktenskap där den ena parten snart kastade den andra under bussen. Resten är historia, som man säger. 

Timbros chef vill ha äkta kärlek. Så långt har tidsandan tagit vårt arma land att en profilerad liberal förälskar sig i radikal höger. PM Nilsson gör ju inte detta i ett vakuum. Han seglar i en vind, försöker gira styrbord så långt tidsandan tillåter – och det är långt, så långt att farkosten kan brista.  

”Det var Atens uppgång, och den fruktan denna ledde till i Sparta, som gjorde krig oundvikligt.”

Så skrev den antike historikern Thukydides i Historia om det peloponnesiska kriget. Under större delen av hans livstid på 400-talet f.Kr. rasade kriget mellan Aten och Sparta, vilket slutade med Atens nederlag och undergång som maktcentrum. Att rädslan för uppstigande makter ofta leder till krig brukar kallas ”Thukydides fälla”. 

I nutidens larm om det försämrade säkerhetspolitiska läget, när snart sagt varje nyhetssändning berättar om nya hot, hybridattacker eller missämja mellan statsledare – och när vi har ett krig bara ett par hundra mil från Sverige – söker jag nästan ständigt svar på frågor som: Hur allvarligt är läget? Hur bör vi förvänta oss att politiska och militära aktörer hanterar säkerhetspolitiken? Jag är nämligen långt ifrån säker på att den krigsretorik vi var och varannan dag får oss till livs är särskilt klok.

Det senaste jag läst för att kanske hjälpa mig på traven är Martin Kraghs nya bok Historiens återkomst – Europa och världsordningens sammanbrott. Jag tror inte att han använder citatet av Thukydides ovan, men han skulle ha kunnat göra det. Thukydides spelar nämligen en stor roll i boken som en sorts samtalspartner eller inspiratör i försöken att ta ett grepp om lärdomar från de senaste två århundradena av krig och fred. Kragh är övertygad om att vi kan lära oss hantera konflikter genom att studera historien.

Författaren behöver nog ingen närmare presentation. Han har varit en flitig och populär gäst i medierna alltsedan 1922 års ryska invasion i Ukraina såsom expert på Ryssland, Östeuropa och Eurasien. Hans tidigare bok, Det fallna imperiet. Ryssland och väst under Vladimir Putin, blev bästsäljande fackbok. Att han dessutom fört ett personligt krig mot den allvarliga cancer han drabbats av har också fått stor uppmärksamhet. Den nya boken har i huvudsak skrivits under denna kamp – vilket är en seger i sig.

Bokens titel ”Historiens återkomst” är en blinkning åt titeln på en annan bok, Historiens slut och den sista människan, där författaren Francis Fukuyama drev tesen att Sovjetväldets sammanbrott från 1989 startade en ny era då liberal demokrati, marknadsekonomi samt trygga, tillitsfulla och fredliga relationer stod som segrare och skulle utan större konflikter sprida sig och dominera världen. Så blev det inte, som vi vet.

Idag rasar krigen i Ukraina och Gaza för att bara nämna ett par av många exempel. Mer än hundra miljoner människor är på flykt. Spänningarna mellan stormakterna har tagit nya former och nya aktörer har trätt fram på scenen, främst Kina som utmanare mot USA:s globala hegemoni. 

Historiens återkomst bildar således bakgrunden till Kraghs nya bok. Han skriver: 

”Politik är en av de få och ovanliga mänskliga aktiviteter som över årtusendena förändrats enbart lite. Oaktat förändringar i dess yttre former och omständigheter har dess grundläggande syfte förblivit remarkabelt stabilt: en strid om makt, såväl inom länder som i de internationella relationerna. Därmed är det möjligt att lära sig av det förflutna.”

Men vad kan vi lära? Efter de drygt två hundra sidor som boken omfattar är det tyvärr fortfarande fördolt för mig vilka slutsatser man kan dra av hur vår arma värld på bästa sätt ska kunna ta sig ur de konflikter och osäkerheter som råder. Snarare påminner den mig om den tyske filosofen Hegels två hundra år gamla ord: 

”Härskare, statsman, nationer, brukar uppmuntras att ta till sig lärdomarna som erfarenheten erbjuder i historien. Men vad erfarenhet och historia lär oss är detta, att folk och regeringar aldrig har lärt sig något av historien, eller agerat utifrån principer som härletts från den.”

Däremot ger Martin Kragh oss talrika exempel på ansatser från statsmän att försöka skapa någon form av regelbaserad världsordning alltsedan Wienkongressen 1815. Segrarmakterna efter Napoleonkrigen – Preussen, Österrike, Ryssland och Storbritannien – stiftade då ett antal förhållningsregler som kom att kalla för den europeiska konserten. Vid samma tid skapades för övrigt också Den heliga alliansen i avsikt att slå ned mot folkliga rörelser mot tyranni. Det var förutseende; tyckte de nog; under 1800-talet utvecklades starka rörelser för liberala reformer och socialism i spåren efter de ändrade sociala klassförhållanden som följde med industrialiseringen. De slogs ned, ofta brutalt.

Nästa stora tillfälle att skapa någon sorts säkerhet var efter första världskriget med 1919 års Versaillesfred. Som bekant resulterade det i att segrarmakterna – USA, Storbritannien och särskilt Frankrike – gjorde vad kunde för att trycka ned Tyskland som tvingades avstå och demilitarisera landområden, nedrusta och betala höga krigsskadestånd. Den revanschism som utvecklades i Tyskland var en god mylla för Hitler att så i genom att påstå att judar och socialister hade förrått Tyskland. Men det fanns också ansatser till att bygga upp en regelbaserad ordning. Nationernas förbund bildades om än utan att till en början acceptera tyskt eller sovjetiskt medlemskap. Och president USA:s Wilson fick inte med sig kongressen att acceptera medlemsskap.

Tyskland under Hitler avvecklade demokratin, rustade, anslöt Österrike och började snart kasta lystna blickar mot andra tysktalande områden utanför sina gränser. Nu backade Väst i den famösa Münchenöverenskommelsen och accepterade att tyskarna annekterade Sudetområdet i Tjeckoslovakien. Resten är andra världskrigets och Förintelsens historia med de uppemot 50 miljoner människoliv som offrades. 

Just denna Münchenöverenskommelse är populär som historisk lärdom när förhållandet till Putins Ryssland diskuteras. Ja, det är nästan den enda lärdom som brukar lyftas, sällan utan att ställa frågan: Hade Hitler verkligen låtit sig hindras utan överenskommelse? Det låter, tycker jag, naivt att tro att en mobilisering från fransk och brittisk sida (det då isolationistiska USA hade inga som helst planer att delta i ett europeiskt krig) skulle tvingat Tyskland att visa vit flagg. 

Martin Kragh gör inte särskilt stor affär av denna. Mer intresserad är han av det nya tillfälle som erbjöd sig att forma en ny säkerhetsordning som världskrigets slut innebar. Kriget hade möblerat om spelplanen. Världen blev bipolär, med två kapprustande och kärnvapenbestyckade supermakter, USA och Sovjetunionen, var och en med sin allians, Nato och Warszawapakten, samt med varsin imperialistiska intressesfär som de noga bevakade genom att slå ned på varje tendens till motstånd. Någon form av säkerhetsordning skapades bland annat med FN och dess stadga. 

När så sovjetväldet kollapsade efter 1989 framstod USA en tid som ensam herre på täppan, men det dröjde inte länge förrän den unipolära makten utmanades, dels genom det spektakulära terrordådet 2001och dels genom Kinas allt större handelspolitiska makt och snart också Rysslands anspråk på en multipolär maktordning. Och där är vi idag.

Martin Kraghs bok är främst en exposé över de senaste århundradenas konflikter och brutala krig och de politiska försök att slå fast principer för hur stater ska förhålla sig till varandra. Två huvudstrategier utkristalliserar sig, enligt Kragh: För det första en regelbaserad ordning, där staterna kommer överens om vissa spelregler för hur olika statsintressen och konflikter ska hanteras. För det andra en realpolitisk hållning, där styrka och makt hade företräde framför ingångna avtal, regler och principer. Varje stormakt skulle erkänna den andres legitimitet och säkerhetsintressen. Då skulle maktbalans råda genom maktbalans. 

I en radiointervju med Kragh beskrev han att han har försökt beskriva hur världspolitiken rört sig som en pendel mellan dessa två strategier. Mitt intryck är dock att pendelmetaforen är illa vald med tanke på en pendelrörelses fysikaliska egenskaper, att lugnt, med exakt och beräkningsbar rörelse, skifta läge från den ena ytterligheten till den andra. Historien om krig och fred liknar mer kvantmekaniska rörelser, där partikeln kan vara på två ställen samtidigt. Den regelbaserade ordningen har alltid varit villkorad av den stormakt eller de stormakter som vid varje givet tillfälle haft muskler nog att diktera reglerna för världsordningen. Därmed inte sagt att sådant som FN-stadgan, nedrustningsavtal, Genevekonventionen och andra internationella överenskommelser varit eller är betydelselösa. Tvärtom är de mycket viktiga. 

Men då vi via våra medier ständigt får höra att Putin saboterat den regelbaserade världsordningen så får vi inte glömma att det är en ordning som också efter 1989 utmanats och brutits mot vid otaliga tillfällen, inte minst av den makt som i Väst fått framstå som dess garant. 

Det är uppenbart att världen liksom 1815, 1918, 1945 eller 1989 står inför ett skifte, såsom Trumps utrikesminister sade:

”Det är inte normalt för en värld att ha unipolär makt…Det var en anomali, en konsekvens av kalla krigets slut…I något avseende kommer vi att återvända till en punkt där vi har en multipolär värld, flera olika stormakter på olika delar av planeten.”

Kanske handlar det om Thukydides fälla: Rädslan för uppstigande makter som skapar oro och konflikt. Den stora frågan är hur världen i övrigt hanterar förändringarna. Händelseutvecklingen sedan kalla krigets slut, och särskilt inte sedan vi gick in i 2000-talet, har hittills inte ingett hopp.

Historien är inte slut.

Vill du läsa en översiktlig historia om krig och fred under de senaste två hundra åren så är Martin Kraghs bok ett bra val. Men den uppfyller inte den ambition som jag tycker mig ana hos författaren, att ge oss vägledning om hur vi ska förhålla oss till de maktpolitiska strävandena i dagens värld om än den ger vissa ledtrådar. 

”Historien upprepar sig inte, men den rimmar”, som Mark Twain sade.

För vår sista dag i Baltikum återvände vi till Riga, där vi i första hand besökte Lettlands nationalbibliotek. Det ligger en bit från centrum, på andra sidan älven Daugava som flyter genom staden. Idén att besöka biblioteket fick vi av en taxichaufför som visade sig vara gott bevandrad i Sveriges historia i hans hemland. Stora delar av Baltikums var ju svenskt 1561-1721. Till vår förvåning frågade han om Luleå var vår hemstad efter att vi sagt att vi kom från norra Sverige. Sina kunskaper förklarade han med att han haft bra lärare i skolan.

Biblioteket är enormt och fascinerande, både till form och innehåll. Det grundades 1919, året efter att Lettland för första gången vann sin självständighet, men byggdes upp på nytt för tiotalet år sedan. 

När man träder in i byggnaden möts man av ett gigantiskt atrium med en vackert belyst fond av tiotusentals böcker i fem våningar, skänkta av inhemska och utländska besökare som en hyllning till kunskap och litteratur. Vem som helst kan skänka en bok till samlingen.

Totalt är biblioteket tretton våningar högt, varav de två översta har panoramautsikt över Riga och dess omgivningar. Här finns förstås också avdelningar med litteratur för alla tänkbara områden samt omkring tusen läs- och forskningsplatser. Huset inrymmer också en konserthall. 

Kanske blir småbarnen som vi såg sitta vid en staty utanför biblioteket med sina lärare inspirerade att ta del av något av allt som biblioteket inrymmer. 

För oss var det en fin avslutning på vår resa.

Två dagar stannade vi i den lilla staden Sigulda för att bekanta oss med den stora nationalparken som bär samma namn som den flod som borrar sig genom landskapet – Gauja. Första dagen växlade vi fokus på vår Baltikumresa från städer, historia och kultur till natur. Vi vandrade i nationalparken som ligger bara några mil norr om Riga i Lettland. Där finns förvisso också gott om minnen från Baltikums historia och kultur – man räknar till ca 500 stycken – men nu var det alltså naturen som skulle beskådas och kropparna som skulle få sitt. Vandringen utgick från det lilla samhället Sigulda och sträckte sig längs floddalen i ca 15 kilometer som naturligtvis bara är en bråkdel av floden Gaujas längd. Men gott nog för oss!

Vandringen gick mestadels längs väl upptrampade stigar samt upp och ner för branta trätrappor i den täta vegetationen, där fåglar i tusental gjorde sig hörda.  Som kontrast flöt Gauja fridsamt intill oss och erbjöd många fina naturscener. Växtligheten är som sagt ymnig, men där finns också vackra sandstensklintar intill flodbädden. En mycket fin dagsvandring!

Innan vi idag lämnade Gaujas nationalpark besökte vi ett par näraliggande medeltida slottsruiner, som det finns ett otal av i nationalparken. Båda slotten ligger naturskönt, lite upphöjda från den djupa floddalen. Så skulle det naturligtvis vara när de byggdes på 1200-talet; det gällde att ha uppsikt över vad som rörde sig i området. 

Båda slotten har sina rötter i korstågstiden, när danskar och tyskar invaderade Baltikum i förment syfte att kristna liverna som bebodde området. Slotten uppfördes av Livländska svärdsriddarorden – en avknoppning av den mer kända Tyska orden, som under större delen av högmedeltiden behärskade stora delar av Baltikum. 

Jag påminner gärna om att det här var en tid före de stora nationsbyggena i Europa. Fortfarande hade småkungar, adelsmän eller katolska kyrkan makten i stora områden. Baltikum (och Finland), som sakande centralmakt, blev en lågt hängande frukt för makteliter som strävade efter dominans över handeln från området. I Baltikum blev det danskar och tyskar som kom först (och i Finland svenskar). De draperade sina syften genom att strida under korsprydda banér och etablerade sig snart som härskare, skyddade av sina slott och fästningar. Därmed inte sagt att många korsriddare inte kunde ha högre syften. De kunde förstås uppleva att de stred för något större än dem själva. Så småningom kom dock slotten att sekulariseras och övertas av adelsmän, också svenska. 

De två slottsruiner vi besökte var Turaida, strax utanför Sigulda, och det slott som bär samma namn som samhället, alltså Sigulda. Vid det senare byggdes på 1800-talet också ett nytt slott. Särskilt kring Turaida är det ett mycket vackert landskap. Där finns också en stor och välordnad muséepark, dit inte minst skolor vallfärdar för studiebesök. Tyvärr ägnade vi inte så stor uppmärksamhet åt detta, men jag är övertygad om att där finns mycket att lära om Baltikums intressanta historia. 

Tre länder så nära, men som de flesta av oss vet alltför lite om.

Det var inte meningen att vi skulle besöka Tallinn på vår Baltikumresa, men så blev det ändå efter en plötslig ingivelse. Vi rattade norrut från Litauen via Lettland och vi blev rikligt belönade. Tallinn är ju en pärla! Att staden dessutom sveptes in i frikostigt solljus och behaglig värme gjorde vistelsen till en fullträff. 

För oss som av någon märklig anledning aldrig förr varit här blev det en överraskning hur mycket Tallinn har att erbjuda: vackra stenhus från medeltiden och senare, slingrande kullerstensgator och mysiga torg i ”gamla staden och intressanta stadsmiljöer som andas av den omtumlande historia Tallinn gått igenom. 

Tallinn var en gång en stolt självständig handelsstad som ingick i Hansan – det nätverk av städer runt Östersjön som under högmedeltiden behärskade handeln i området. Mycket i staden minner om den rikedom som samlades här, inte minst det fantastiska rådhus där styresmännen höll till. 

När riktiga nationer började formas runt Östersjön med allt starkare furste- och kungamakter blev Tallinn, liksom andra handelsstäder, ett eftertraktat byte. Tyska furstar, danska monarker, svenska kungar och ryska tsarer, avlöste varandra som Tallinns härskare. Från 1561 till 1721 var Tallinn svenskt. Många platser och byggnader från den tiden bär fortfarande svenska namn. Sedan blev större delen av Baltikum ryskt och var så fram till 1918, strax efter ryska revolutionen, då Estland, Lettland och Litauen blev självständiga.

I vår moderna historia har, som bekant, Baltikum flera gånger drabbats av nya attacker och ockupationer som mer handlat om militärstrategiska och geopolitiska intressen. Från andra världskrigets slut till 1990 blev de rådsrepubliker i Sovjetunionen. Många menar att Baltikum på nytt har skäl att känna oro på grund av Putins imperialistiska syften. Baltikum har alltså alltsedan medeltiden befunnit sig i korsvägen mellan olika makters strävanden.

Vid sidan av gamla handelshus är det nog Tallinns fästning som åtminstone för den historiskt intresserade drar till sig uppmärksamhet. Det var en stor upplevelse att besöka stadens fästningsmuseum, inrymt i den gamla fästningens vackra torn, passager och källarvalv. Det låter kanske inte så upphetsande, men jag kan försäkra att det är ett av de bästa historiska muséer som jag har besökt – välordnat, pedagogiskt och intresseväckande – och det handlar verkligen inte bara om militär historia. Särskilt berömvärt var förstås att de har en mycket rejäl pensionärsrabatt för inträde!

Det enorma fästningskomplexet började uppföras redan under medeltiden men byggdes på allteftersom av stadens senare herrar. Länge var stora delar av byggnadsverket förstört, men under den sovjetiska tiden genomfördes ett enormt arbete för att återställa det mesta och uppföra fästningen som den ser ut idag. 

Alltså: Tallinn är värt en resa!

Med de fartgränser som gäller på de baltiska bilvägar vi i några dagar färdats längs finns det gott om tid att iaktta och reflektera. En första iakttagelse är att det är väldigt platt. Inget av baltländerna har någon höjd som överstiger 400 meter – en kontrast för oss som mest rest i bergiga länder. Här breder i stället stora öppna landskap ut sig, så här års ofta sprakande gula av alla rapsodlingar. Jordbruket står för en andel av BNP som är tre-fyra gånger högre än i Sverige. I Lettland är en tredjedel av landytan uppodlad. Inga igenväxta åkrar stör bilden av länder som tar tillvara det som den bördiga jorden kan ge. Kanske är de många storkarna som syns häcka här och var en biprodukt av detta; de trivs tydligen i landskapet.

En annan iakttagelse är att många gårdar ser slitna och övergivna ut. Kanske är de rester efter gamla kolchoser från den sovjetiska tiden som gått under i ett rationellare storbrukssystem.

Nåväl, målet för denna dags färd var Korskullen i Litauen, där tusentals och åter tusentals kors, stora och små, i alla dess former har placerats på ett och samma ställe. Troende människor har under lång tid vallfärdat till platsen vars mystik har tätnat medan korsen blivit fler. 

Ingen vet exakt när traditionen började. Kanske har den en historia som sträcker sig bakåt till tiden för Litauens – jämförelsevis sentida – kristnande i slutet av 1300-talet. Men vad man med säkerhet kan fastställa är att riten har pågått sedan början av 1800-talet och då var förknippat med sorg och minne av stupade människor under upprorsförsöken mot det ryska kejsardömet som kontrollerade Litauen. Det kan vara värt att här nämna att Litauen en gång var ett stort självständigt välde som sträckte sig från Östersjön till Svarta havet. Denna del av Baltikum kom alltså aldrig under svenskt stormaktsvälde som Estland och Lettland. När landet kvästes och erövrades av Ryssland 1775 så väckte det naturligt nog stor harm bland många litauer och protesterna blev omfattande.

Ny självständighet fick Litauen 1918, strax efter rysa revolutionen, men den förlorades på nytt under andra världskriget – först till Sovjetunionen sedan till Tyskland och efter de senares nederlag åter till Sovjetunionen. Under sovjettiden restes många kors för människor som deporterats till Sibirien under det sovjetiska väldet. Makthavarna gjorde då försök att förstöra platsen.

Korsen har fått fler betydelser. Idag verkar de mer symbolisera saknad och minnen, men också strävan efter fred och frihet. En i grunden lokal kristen rit har blivit en andlig gärning och upplevelse för många människor som vallfärdar till platsen. Och visst andas Korskullen mystik, andlighet och frid.

Vädret har inte varit med oss sedan vi för några dagar sedan anlände till Lettland. Hittills har det mest varit kallt, blåsigt och regnigt och vi lär få vänta ytterligare några dagar innan solen åter börjar lysa över Baltikum. Ändå har vi fått se och uppleva sådant som gjort resan nöjsam. Vi började med ett par dagar i Riga med dess omtalade jugendarkitektur från förra sekelskiftet, dess väldiga matmarknad inrymd i gamla zeppelinhangarer och dess pampiga hus för Svarthuvudenas gilleför att blott nämna några sevärdheter. Sistnämnda ligger i Vecrïga, Rigas gamla stad, som vi förstås strosade igenom några varv. 

Efter Riga blev det bilfärd genom täta skogar och vidsträckta rapsfält till småstaden Kuldega, som stoltserar med Europas bredaste och Lettlands högsta vattenfall (drygt fyra meters fallhöjd!). Kuldega ligger vackert längs floden på ett lite kulligt landskap. Stadskärnan är bedagad med slitna men vackra trä- och tegelhus som minner om en tid och en ekonomi långt från Rigas svulstiga jugendhus. 

Nog är det märkligt att jag aldrig tidigare besökt Baltstaterna. Från Stockholm ligger Riga bara drygt fyrtio mil bort, alltså närmare än sträckan till Malmö och inte ens hälften så långt som avståndet mellan Stockholm och Luleå. 

Nära, men ändå långt bort. Östersjön skiljer oss åt och framför allt vår 1900-talshistoria, som nog skapat ett mentalt avstånd. Så har det inte alltid varit. Fram till de stora järnvägsbyggena i slutet av 1800-talet tog man sig ofta lättare fram på havet än på land, särskilt om man hade mycket att transportera. Handeln runt Östersjön sköttes länge av Hansan, det tyskdominerade handelsförbundet där Riga var en av många Hansestäder (liksom främst Visby i Sverige). 

Haven länkade alltså landområden samman. Det låter harmoniskt och fredligt, men genomfördes efter Hansans tid främst genom erövringar och krig. Handeln över Östersjön skulle behärskas och därför konkurrerade de regionala stormakterna om att kontrollera landområden som gränsade till havet. Från 1561till början av 1700-talet var det Sverige som var mest framgångsrikt – en tid som sammanföll med Sveriges stormaktstid. Som mest ingick Estland och större delen av Lettland i det svenska stormaktsväldet. Riga var länge Sveriges största stad och visst finns det mycket i staden och landet som påminner om den svenska tiden liksom om den tyska och ryska – och då menar jag inte bara om den nazistiska och sovjetiska tiden utan också tyskars och ryssars dominans under olika perioder alltsedan medeltiden. Lettland blev inte ett självständigt land förrän 1918 för att sedan förlora sin suveränitet under andra världskriget. Den nuvarande självständigheten vann man 1990 när Sovjetunionen började falla samman. 

Lettland har, liksom övriga Baltikum, alltsedan medeltiden legat i handelns, politikens och kulturernas korsväg och det tror jag ligger djupt i balternas självmedvetande, vilket präglar dem än idag. Att döma av det samtal jag hade med vår taxichaufför från flygplatsen är det också vanligare än i vårt land att man har ordentliga kunskaper om Baltikums historia – också om den svenska tiden – men det är förstås vad man kallar en anekdotisk bevisföring. 

Så har Carl-Göran Ekerwald 101 år lämnat vår värld; en värld han så ivrigt utforskat i ett sex-sju decenniers långt författarskap. Här finns noveller, romaner och historieskildringar, men det är främst genom sina essäer han nått mig som läsare. Och vilka essäer!

Min läsning av Ekerwalds essäer började på 1980-talet, då jag också vid något tillfälle fick möjlighet att lyssna till honom. Det var på bokcaféet Tankarnas Trädgård i Luleå. Han framstod för mig som något av en ideal intellektuell: bildad och vältalig med en hejdlös lust att dela med sig av sina kunskaper för att vi – hans läsare och åhörare – skulle få bättre redskap att tänka själva. Kanske var han präglad av sin gamla profession som lärare och senare rektor på gymnasiet i Svenstavik. Men, nota bene!  Tro inte att Ekerwalds ideal var den typ av ”bildning” som förr gärna omhuldades inom borgerskapet. Nej hans bildningsbegrepp var mycket bredare, vilket han utvecklar i sin essäsamling Om bildning (2017). 

Ekerwald bodde länge kvar i Jämtland. Också det bidrog nog till att ge honom intellektuell integritet, fri från kotterier och åsiktsbubblor i storstäder och universitetskorridorer. ”I provinsens ljus ter sig många saker annorlunda än ur det centrala perspektivet. Utan tvånget att anpassa sig till olika kotteriers krav kan den provinsiella kulturarbetaren gå till verket med friskt sinne och oförvillad syn”, skrev Carl Henrik Svenstedt i en essäsamling från 1984. 

Carl-Göran Ekerwald var förvisso en vänsterman, men på ett tidlöst sätt. Han var mer förankrad i upplysningstradition än i dagspolitik. Det blev många alster under hans långa liv, men själv har jag mest läst hans essäer. Han kom att intressera mig för flera av de stora andarna i europeisk kulturhistoria. Några av dem han ofta återkom till var Goethe, Nietzsche och Swedenborg, men också till den svenske poeten Wilhelm Ekelund. Gärna gjorde han också utflykter utanför den europeiska kulturscenen, inte minst till sufismen i den muslimska världen. Den persiska sufiska poeten Rumi var en favorit. Den som vill låta sig smittas av Ekerwalds hejdlösa glädje att dela med sig av sina läsefrukter bör inte missa hans essäer. 

Ekerwald ville verkligen dela med sig, vara vår lärare, vägvisare eller samtalspartner. Och han ville roa oss. Tro därför inte att hans texter om ibland tunga författarskap är annat än lustfyllda, bara vi öppnar våra sinnen och förstår att bildning inte handlar om att briljera vid middagsbordet utan snarare att, som Ekerwald skriver när han resonerar om Kant; ”att höja vår horisont från det futtigt privata och egoistiska till det för alla gemensamma”. Till stor del handlar det nog om att föra en inre dialog där vårt ego ställs i relation till allt det andra; människor, samhällen, natur, skeenden etc. Att läsa är inte nödvändigt, men kan vara till hjälp. Eller som Ekerwald skrev i Diogenes lykta (1983): ”Litteraturen – som gödsel. Näring. För tanke och känsla”. 

Ekerwalds sista bok blev Fördelen med att bli gammal (2023). Här är han 99 år, sitter gärna på sin altan och betraktar molns rörelse, fåglars flykt, naturens gestaltningar – allt det gåtfulla. Han vill vara häpen som en nyfödd och sveper bort distraherande tankar Ensamheten är en dygd. Han söker sig alltmer inåt, till det själsliga, misstror den genomsekulariserade livshållningen och kokar ner sin egen strävan till Samvete och Insikt. Han söker sig alltmer till Bibeln, Koranen och de persiska sufierna, inte som en troende utan som den sökare han alltid varit över livets mysterium. 

Vi ska alla bli till mull; vi är endast tillfälliga gäster i vår värld. Ekerwald citerar vad han kallar ”den vackraste begravningsversen”, den persiska Fikri Khurasani:

”På skenvarats sida glida vi fram såsom en penna – och gå bort

Vi inskriva därpå vår smärtas bokstäver – och gå bort

På detta stormiga, omätliga hav

Följa vi efter varandra som vågor – och gå bort”