Centerpartiets agerande i regeringsfrågan är märkligt, för att inte säga ryggradslöst eller svekfullt. Att gå till val i tydlig opposition mot Tidöhögern, utropa sig som segrare i valet tillsammans med den ”rödgröna” sidan och sedan vackla om vilken sida de egentligen vill samarbeta med väcker frågor. Kanske finns en del av svaren i partiets historia som varit minst sagt skiftande i dess förhållande till övriga partier.
Vi som är lite till åren minns Centerpartiets glansdagar. Det var 1970-tal och partiet låg stadigt över 20 procent i riksdagsvalen. Den tryggt piprökande lantbrukaren Torbjörn Fälldin från Västernorrland var partiledare och var på många sätt en kontrast mot den urbane Olof Palme och hans något aristokratiska framtoning. Trots partiets bondekonservativa bakgrund framstod det som radikalt i vissa frågor. Det motsatte sig kärnkraft och hade jämlikhet, trygghet och decentralisering som sina viktigaste slagord. De hade skapat ett eget rum i det borgerliga lägret.
Centerpartiets borgerliga identitet hade inte tidigare varit självklar. Fram till slutet av 1950-talet hette partiet Bondeförbundet och det var precis vad det var – en folkrörelse för Sveriges bönder, främst de talrika småbrukarna. Kanske var det en viktig anledning till att partiet så ofta hade samarbetat med det andra stora folkrörelsepartiet, Socialdemokratiska arbetarpartiet. Från 1932, då Socialdemokraternas långa maktinnehav inleddes, fram till 1957 samverkade de två partierna nästan hela tiden, för det mesta i regeringskoalition under socialdemokratisk statsminister (Per Albin Hansson och Tage Erlander).
Därefter kom tiden för de stora strukturomvandlingarna på landsbygden. Inom loppet av 20 år lades hälften av alla jordbruk ned i Sverige. Under processen sökte centerpartisterna en ny identitet där de visserligen fortfarande skulle vara landsbygdens parti men också ett alternativ för urban medelklass som värdesatte decentralisering och miljö. De definierade sig ideologiskt som socialliberaler och samverkade med Folkpartiet under namnet Mittensamverkan. Men det var också tiden för socialdemokratins oinskränkta parlamentariska maktinnehav då de ibland hade egen majoritet och ibland fick lita på att kommunisterna lydigt skulle stå till tjänst med de röster som saknades i riksdagen. I den mån Socialdemokraterna har önskat att samverka med något annat parti har de alltsedan1930 vänt sig mot mitten, aldrig vänsterut (vilket är bakgrunden till Vänsterpartiets stora frustration och halsstarriga krav på ministerposter).
Det skulle dröja till 1976 innan socialdemokratin tappade regeringsmakten och Centern fann sin roll i en borgerlig regering, ledd av sin partiledare Torbjörn Fälldin. Kärnkraften sprängde snart regeringen, men Centern kunde under något år regera vidare tillsammans med Folkpartiet. Det krävde en uppgörelse om skattepolitiken under ”den underbara natten” med Socialdemokraterna bakom ryggen på Moderaterna. Det gick, trots att personkemin mellan Palme och Fälldin var omvittnat usel.
År 1982 var det åter dags för Socialdemokraterna att ta regeringsmakten som de behöll till 2006 med undantag av åren 1991–1994 då de borgerliga regerade under moderaten Carl Bildt. Centerpartiet fortsatte också under 1990-talets ekonomiska kris att pragmatiskt samarbeta med Socialdemokraterna. Centerns ekonomiska talesman Per-Ola Eriksson bildade tillsammans med finansministern Göran Persson ett radarpar för att genomföra omfattande nedskärningar i de offentliga utgifterna.
Faktum är att från 1930-talet fram till 1990-talet samarbetade Bondeförbundet/Centerpartiet med Socialdemokraterna i omgångar som omfattade ungefär en tredjedel av tidsperioden. Fram till 1950-talet i regeringskoalitioner, som tidigare nämnts, senare som stödparti.
Det var först med Maud Olofsson som Centerpartiet fick sin mer entydiga borgerliga identitet. Ja, det var hon som tog initiativ till den borgerliga Alliansen 2001. Ännu tydligare blev det efter 2006 när Alliansen vann regeringsmakten då också Stureplanscentern såg dagens ljus. De ville förstärka partiets urbana profil och stod för en mer utpräglad marknadsliberal politik – i vissa fall extremt libertariansk – med Hayek och Thatcher som husgudar. Det fortsatte med Annie Lööf.
Ändå samarbetade de som bekant på nytt 2015–2018 genom januariavtalet då Centerpartiet tillsammans med Liberalerna växlade in parlamentariskt stöd till Löfvens regering mot stort genomslag för sin egen politik. Orsaken var att de inte ville ge Sverigedemokraterna inflytande.
Centerpartiets svårighet att entydigt bestämma sig kan kanske ses bäst mot bakgrund av dess historia som har skapat ett parti med slitningar mellan gammal bondsk pragmatism, medelklassig socialliberalism och ideologiskt driven marknadsliberalism. Till det kommer förstås en utpräglad antikommunism som följt partiet genom historien och som idag spiller över på Vänsterpartiet trots att det lämnat revolutionär kommunism för flera decennier sedan.