Snart oktober. I dag smeker solen över taken i staden och livar upp de lövträd som ännu inte mist alla sina löv. Kanske får vi ha det så en liten tid framöver, men snart lägger mörker och återkommande regn i piskande vindar en våt filt över vår landsända. Vi har flyttat in till stan men ännu har vi inte helt övergett sommarstället som bara ligger en kvarts bilresa bort. När vädret är gynnsamt åker vi dit. Promenerar längs älv eller i skog, fikar och äter korv och fortsätter att förbereda hus och trädgård inför vintern. Lite vemodigt förstås. När vintern kommer, gärna kall och torr, först med blanka isar och sedan med rikliga mängder snö, brukar jag leva upp. Men först ska jag igenom senhösten. Min längtan bort blir övermäktig.
Allt är nu bokat, i slutet av oktober bär det av. Vi återvänder till Albanien som vi senast besökte i maj 2024. Ett spännande, vackert och vänligt land för resenären, därtill förhållandevis billigt. Ytterligare ett skäl är att det ännu inte är så hårt exploaterat för turism som andra europeiska medelhavsländer. Ty så är det ju, många av oss turister vill inte att det ska vara så många andra turister där vi är. Vi söker fåfängt det autentiska på varje resmål och då är närvaron av alltför många likasinnade störande. Jag minns det senaste besöket i Florens. Horder av turister, framför allt från Östasien, gjorde att det knappt gick att komma fram i området runt katedralen. Och så har det varit på många platser vi besökt. Massturism förstör genuina turistiska upplevelser.
Skratta gärna. Visst är det komiskt? Ett medelklassigt välfärdsproblem, lätt att håna. Varför inte stanna hemma i höstmörkret, ta det lugnt, läsa böcker, titta på serier eller film. Kanske slippa flygskam. En del säger att de älskar årstiden hemmavid. De menar att den ställer mindre krav, att man inte behöver vara så aktiv under lediga stunder. I stället kan man kura skymning hösten lång och läsa de där böckerna som blev olästa under sommaren på grund av ständiga löprundor eller promenader, trädgårdsarbete eller renoveringar, släktträffar eller grillfester. Låt mig därför rekommendera en roman som kan spä på den kritiska distansen till resor till de europeiska turistmagneterna som vid sidan av överfulla badstränder inte har så mycket annat att erbjuda än sitt förflutna med flockar av turister kring de historiska monumenten. Romanen jag tänker på är Grand Hotel Europa av Ilja Leonard Pfeijffer.
För mig var romanen årets roligaste läsning med en igenkänningshumor som både lockade till muntra skratt och allvarlig reflektion. Pfeijffer har troligen varit på gott humör när han sarkastiskt betraktat sin samtid med hjälp av dråpliga scener, en skakig kärlekshistoria, en gripande flyktingberättelse, lärda utläggningar och mycket annat.
Pfeiffers roman inleds med ett underbart kapitel då huvudpersonen tillika berättaren Ilja, som bär författarens namn och även i övrigt till stora delar är identisk med författaren, tar in på Grand Hotel Europa med oklar geografisk placering. Där bor han en längre tid medan han slickar sina sår efter en kapsejsad kärlekshistoria med Clio, en italiensk konstkännare specialiserad på Caravaggio. Berättelsen vandrar vidare i två tidsplan. Det ena utgår från hans tillvaro på hotellet och det andra från hans omtumlande tid med Clio, med namn efter historieskrivningens gudinna.
Det grandiosa men förfallna hotellet framstår som en bild av ett bedagat Europa, liksom världsdelen tyngt av historia. Där möter berättaren Ilja ett antal excentriska figurer som på olika sätt illustrerar Europas tillkortakommanden i en framtidsinriktad samtid. Traditionerna vilar tungt över hotellet och bärs upp av dess majordomus Montebello (som vägrar kalla sig concierge) ända tills hotellet köps upp av en kines och förvandlas enligt samtidens kitschiga smak. Här träffar han också portieren, en flykting från Afrika under Montebellos beskydd, som han dagligen står och röker tillsammans med utanför hotellentrén medan han intresserat lyssnar till hans flykthistoria med spår av Vergilius Aeniden. En äldre superintellektuell gäst är hans samtalspartner för de djupare samtalen om Europas historia och framtid i en globaliserad värld och annat som de tycker är värt att diskutera. Samtalen växer till något som mer liknar essäer än romangestaltning, vilket ibland blir lite för mycket i det annars så friska berättandet.
Romanen varvar skildringarna från hotellet med Iljas minne av den omväxlande och stundom stökiga berättelsen om relationen med Clio. De bodde båda i Genua men flyttar snart till Venedig där hon får en tjänst på ett galleri. Hon kom från en bildad överklass, bar de rätta kläderna och var – naturligtvis – enastående vacker, därtill bildad och oerhört temperamentsfull, inte minst när Ilja inte uppfyllde hennes krav. Tillsammans reste de runt i Europa på jakt efter en försvunnen målning av Caravaggio – kanske mer en äventyrlig lek som för dem samman än ett seriöst forskaruppdrag. Tillvaron i Venedig och resorna får Ilja att reflektera över massturismens våndor i ett Europa som mer ser bakåt på sin storhetstid än mot en osäker framtid som tycks ägas av Asiens växande ekonomier.
Grand Hotel Europa är verkligen en roman om vår tid och för vår tid – och om världen av igår, för att låna Stefan Zweigs titel på sin berömda sista bok. Den innehåller så mycket som här inte berörs men som på olika sätt gestaltar ett Europa på dekis som sedan länge passerat bäst före-datum. Här finns historia, vackra landskap, demokrati, ekonomisk samverkan men framtiden kanske finns någon annanstans. Deprimerande? Ja visst, men det är en bild som behöver torgföras tillsammans med andra, betydligt hoppfullare, särskilt som bilden inte bara gestaltas utan också argumenteras för.
Söker du en roman som lättar upp sinnet och på köpet ger en hel del bildning medan mörkret sänker sig och vinden piskar över din lilla del av världen och allegoriskt över Europa så har du mina varmaste rekommendationer.
För egen del ska jag som sagt snart resa till Albanien, ett land där människor går ut på gatorna i tusental för att protestera mot att Trumps svärson, Jared Kushner, planerar att bygga en lyxresort för 43 miljarder på en ö vid kusten där de mest bemedlade slipper beblanda sig med torftig europeiskt medelklass eller överentusiastiska östasiater.
_____________
För övrigt: Om du är intresserad av mina resebrev från Albanien från förra resan så hittar du dem i bloggarkivet. Tryck på på haken/pilen uppe till höger och leta upp maj 2024. Om du vill läsa dem i rätt tidsföljd, vilket inte spelar just någon roll, så måste du läsa det sista först och sedan skrolla uppåt.
