Vi besöker Rom för tredje eller fjärde gången. Det var länge sedan senast. Även nu vandrar vi på trötta ben till Peterskyrkan. Vi livas upp av prakten i den magnifika basilikan, skapad av den italienska renässansens främsta konstnärer och hantverkare. Ändå är den en särskild skapelse som jag främst vill återse – Pietà, Michelangelo Buonarrotis berömda skulptur av den sörjande Maria med sin döde son Jesus, huggen i ett enda marmorblock under ett par år på 1490-talet. 

Också denna gång blir jag tagen. Jag stannar en god stund, tar min bild och tänker på hur allmängiltig skulpturen är i sitt uttryck: Marias tysta men djupa sorg; hennes förtvivlan att som mor överleva sin son; hennes ensamhet i den förskräckligaste av stunder. Hur många mödrar har inte sörjt sina barn som dött för sin tro eller övertygelse – eller av andra skäl som en förälder inte kan godta. Michelangelo valde att framställa Maria som ung med tanke på sin döde sons ålder. Kanske ville han förstärka det obegripliga i det offer hon tvingades uppleva. Vi vet inte.

Maria var liksom Jesus palestinier. Det är självklart att skulpturen denna gång frammanar tankar om alla de människor som i dagarna mister sina nära i Gaza, ibland av den enda orsaken att man befinner på fel plats. Vår höstresa inleddes samma dag som den ohyggliga Hamasattacken mot civila israeler, där oskyldiga män, kvinnor och barn, bestialiskt slaktades av islamistiska fotsoldater, dirigerade av sina skrupelfria ledare. När så Israel svarar på attacken visar man upp en oproportionerlig aggressivitet, beskjuter, bombar och invaderar Gaza trots att man vet att otaliga oskyldiga människor kommer att dö eller sörja sina lika oskyldiga anhöriga. 

Vilket vanvett! Hur kan man tro annat än att kriget endast kommer att skapa än större hat mellan palestinier och israeler, kanske också ett hat som eskalerar till ett större krig med andra regionala stormakter och rent av globala stormakter. Israel berömmer sig av att vara Mellanösterns enda demokrati, men med demokrati borde följa vissa grundläggande värderingar och till dessa hör inte kriget som lösning på politiska problem. En värld borde stå upp mot vanvettet och en gång för alla kräva en process för att lösa den sjuttioåriga konflikten på ett sätt som är acceptabelt för såväl israeler som palestinier.

Vin är den toskanska landsbygdens främsta inkomstkälla, kanske dess själ. Vinstockarna täcker stora delar av arealen där de klättrar uppför bergssidorna för att nå de rätta betingelserna för att druvorna ska ge den rätta smaken. Sangiovese är Toscanas karaktärsdruva. Den ger friska, ofta lite kärva, viner med sina tanniner. Ibland blandas sangiovese med en mindre del av andra mer lättsamma druvor för att runda av smaken. Blandade eller oblandade, de mer komplexa och lite dyrare Chiantivinerna slår ut det sträva med friska smaker av körsbär, örter och allsköns goda aromer och smaker. 

Chiantivinerna har senare år gjort en kvalitetsresa. Kraven är också strikta för att få använda sig av namnet. Kvalitetsstämpeln är den svarta tuppen som bara få användas av de vingårdar som följer regelverket. 

En vistelse i Chianti bör innehålla ett besök på en vingård. Häromdagen tog vi en ur mängden runt Greve in Chianti och det blev Terreno. Dock hade man ingen guidad tur och avsmakning på gång så vi fick nöja oss med att äta lunch i deras restaurang med ett glas av deras Chianti Classico därtill. Det var en underbart god vegetabilisk lunch.

Vad vi inte visste var att vingården drivs av den svenska kapitalstarka familjen Ruhne, som köpte gården på 1980-talet. Chef är numera den yngsta dottern, Sofia, som utvecklat gården i ekologisk riktning. Vinerna från gården har med tiden vunnit många prestigefyllda priser på den internationella arenan. Kanske lika viktigt är att vingården också vunnit stor respekt i Chianti trots den utländska driften. 

Idag återvände vi till vingården och deltog i en proffsigt guidad tur som avslutades med en provning av sex olika viner från gården, allt från deras enklaste Chianti Classico som här kostar 18 Euro till deras dyraste med ett pris på 40 Euro (I Sverige är åtminstone den förstnämnda något billigare i Systembolagets beställningssortiment, åtminstone med nuvarande växlingskurs). 

Och vilken provning! Alla viner stack på varsitt sätt ut som ovanligt fina Chiantiviner, vilket inte säger lite. Den ovannämnda Classicon ska jag definitivt beställa några buteljer av. Om jag sedan har en slant över ska jag nog också skaffa lite av den mycket komplexa Chianti Classico Reserva, som jag blev vädigt förtjust i. Den är dock en blend, dvs innehåller en mindre del andra druvor vid sidan av Sangiovese.

Om du har vägarna förbi Greve in Chianti, vilket jag verkligen unnar dig om du gillar vin, god mat och vackra landskap, sväng då av väg 222 och besök Terreno! Men naturligtvis – reklamen får inte bli för massiv och familjen Ruhne klarar sig bra ändå – finns det andra vingårdar som säkert kan erbjuda liknande upplevelser.

(Och om du undrar: vi gick till och från Terreno från vårt boende för att inte hindras i vår tillfälliga dryckenskap).

Toscana – ”en ansiktslyft park för världens rika”. Omdömet kommer från Richard Swartz i Dagens Nyheter. Något ligger väl det väl i det; Toscana lockar penningstinna turister från när och fjärran. Dyrt har det blivit, men för den som har livets nödtorft och älskar att resa är Toscana svårt att motstå, åtminstone om man uppskattar vackra städer, levande landsbygd och skön natur liksom god mat och angenäma viner. Om man dessutom intresserar sig för historia och renässanskultur så finns det få ställen på vår jord som kan mäta sig med Toscana. 

Redan i folkskolan anslogs en ton hos mig där Italien fick något drömskt över sig. På musiktimmarna sjöng vi ibland Birger Sjöbergs Längtan till Italien och jag, som tyckte om att sjunga, tyckte den var fin. Snart fick jag också resa till detta längtans land. Tretton år gammal fick jag följa med en kompis och hans föräldrar på en resa till Rimini. I resan ingick också en utflykt till Florens. Jag minns fortfarande de starka intryck stadens renässansarkitektur gav mig trots att jag knappast var en brådmogen ung man. 

I vuxen ålder har det blivit mycket längtan men också många resor till Italien. Flera av resorna har gått till Toscana, där vi hyrt in oss i något lantligt hus med självhushåll. Det blir både trevligare och billigare. Ändå blev det en viss mättnad för tolv år sedan när vi senast besökte Toscana. Jag vet inte, men kanske handlade det omedvetet om det Swartz sade. Toscana är verkligen ”ansiktslyft” och turistströmmarna har ökat gigantiskt i takt med att allt fler människor fått råd att resa. Och med ökad efterfrågan stiger priserna. Ska man uppleva något mer genuint och billigare kan man kanske åka till Istrien på andra sidan Adriatiska havet där Schwartz håller till när han inte är i Wien eller Stockholm. 

I år blev det ändå Toscana där vi slagit oss ned i ett rustikt gammalt stenhus på en bergknalle strax ovanför Greve in Chianti. Härifrån har vi fina vyer åt alla väderstreck. På andra sidan dalen i nordväst ser vi om morgnarna den gamla byn Montefioralle vackert lysas upp av de första solstrålarna. Där hade ”upptäckaren” Amerigo Vespucci sina släktrötter, sägs det; han som fick ge namn åt Amerika. Som om det inte var nog så stoltserar Greve in Chianti också med en annan av Nordamerikas kolonisatörer från 1500-talet, Giovanni da Verrazano. Han föddes i staden och står förstås staty på torget. 

Torget har sin egen historia. Redan på 1400-talet, kanske tidigare, var torget den viktigaste marknaden i Toscana för handel med vin och andra jordbruksprodukter, beläget som dt är mellan Florens och Siena. Och sin historia bär man vidare. Fortfarande räknas Greve till hjärtat för Toscanas berömda Chianti-viner, vilka nästan uteslutande görs på den tanninrika druvan Sangiovese. Därtill har den lilla staden ett stort rykte för sin gastronomi. Vinprovningar, besök på vingård och restaurangbesök ligger i vårt program de närmaste dagarna, och därpå besök i Florens och andra orter.

Hittills har vi mest vandrat i omgivningarna, promenerat i Greve och slappat på vår bergsknalle samt besökt den fina renässansstaden Siena. Allt tar tid i Toscana. Landskapet manar till många stopp och vägarna är smala och krokiga. Här hyllar vi långsamheten och det goda livet!

Det är märkligt att jag aldrig förr besökt Wien. Mina intressen borde ha fört mig hit långt tidigare. Ta till exempel historia, här finns den till övermått. Den storslagna geopolitiska historien är liksom den enastående kultur- och idéhistorien inskriven i Wiens DNA – ett arv som jag lustfyllt dras in i när jag flanerar i staden. Ja, Wien är sin historia.

Wien har liknats vid ett stort huvud på en förkrympt kropp. I staden bor nära dubbelt så många människor som i Stockholm trots att Österrike är mindre än Norrbotten. Därtill finns det mer pompösa slott och svulstiga byggnader i Wien än vi hittar i hela Sverige. Allt förklaras av Wiens historia, då staden var centrum i ett imperium. Härifrån regerade monarker av ätten Habsburg alltsedan medeltiden. Habsburgarna blev snart Europas eller världens mäktigaste furstehus. Under lång tid regerade de som kejsare i det tysk-romerska riket och deras makt spände över större delen av centrala och östra Europa, för en tid även över Spanien och dess kolonier bortom haven. Till stor del var imperiet ett resultat av äktenskapsallianser. ”Krig må andra föra, du lyckliga Österrike, gift dig!”, lär Maximilian av Habsburg ha sagt på 1400-talet. Och så fick det allt som oftast bli (dock med inavelsproblem som följd). 

Till sist blev det ändå krig som beseglade imperiets öde – första världskriget. Man slogs och förlorade nästan allt. År 1918 tvingades den siste kejsaren att avgå och strax därpå imploderade imperiet och styckades upp i en rad länder. Ensamt fick Wien ståta i sitt lilla alpland. Och knappt det: Tysk-Österrike, kallades landet till en början och många ansåg att det lika gärna kunde anslutas till Tyskland, vilket som bekant blev verklighet tjugo år senare. Det skulle krävas ytterligare ett världskrig med ett besegrat Tyskland för att återställa ordningen. 

Alla imperier faller. Ofta efter krig, men alltid finns där bakom mer grundläggande faktorer. Imperiet var vid 1900-talets början otidsenligt och på dekis. Fattigdomen var stor i de breda folklagren, mitt bland skrytbyggen och barock hovstil; ”ett museum, ett förfall i rikedom, en kitschens metropol”, skrev författaren Hermann Brosch. 

Och visst förundras man. När vi till exempel besöker det överdådiga Konsthistoriska museet, som byggdes i slutet av 1800-talet, är det svårt att föreställa sig vilka rikedomar som krävdes för att bygga detta väldiga monument, inrett i vackraste marmor för att inrama en fantastik konstsamling. Därtill byggde man ett tvillingkomplex som fick inrymma det naturhistoriska museet. Exemplen är många: de kejserliga slotten, kyrkorna, parlamentet, operan et cetera. 

Wien hade dragningskraft. Resenärer till Wien i början av 1900-talet berättade gärna hur man på stadens gator och de många kaffehusen kunde höra språk från mångahanda håll. Wien var en magnet och en smältdegel med invandrade människor från det gamla imperiet, men också från andra länder. Medan 1700- och 1800-talets klassiska kompositörer, som Haydn, Mozart, Beethoven och Schubert, gynnades av hovkultur och mecenater bland stadens rikemän, bidrog sannolikt det kosmopolitiska Wien till den kreativitet som blomstrade inom kultur- och idévärld fram till 1930-talet. Alltmedan ekonomin vissnade. Det var en kort period med många exempel på blomstrande kreativitet men också på destruktivitet.

Det är en fascinerande tanke när man rör sig i Wien att här kunde en ung filosoferande Ludwig Wittgenstein möta den äldre böhmaren Sigmund Freud under någon av dennes hundpromenader. Den ännu yngre bulgaren Elias Canetti, som gärna och ofta gick och lyssnade på den rabulistiske böhmiske publicisten Karl Krauss, slank kanske in på ett eller annat kaffehus där författare som schweizaren Robert Musil, galiciern Joseph Roth eller Stefan Zweig satt och samtalade, kanske med någon konstnär som Oskar Kokoschka och hans älskarinna Alma Mahler eller med kompositören Arnold Schönberg. Kanske stötte någon av dessa kulturgiganter emellanåt på några ekonomer från den ”österrikiska skolan”, såsom ukrainaren Ludwig von Mises eller Friedrich von Hayek – idag hjältar hos svenska Timbros ideologer. Uppräkningen kunde fortsätta med idel berömdheter inom kultur- och idéhistoria. Kanske mötte några av dem också en luggsliten, fattig och kolerisk vykortmålare från Linz med ouppnåeliga konstnärsdrömmar – Adolf Hitler.

Möten gynnades förstås av Wiens kaffehuskultur. Vårt besök på Café Hawelka, som knappast förändrats sedan 1930-talet, gav till exempel en historisk känsla som är svår att undvika i Wien – denna stolta, museala och svulstiga huvudstad.

Nåväl, Wien har också annat att erbjuda. Ett besök på heuriger till exempel. Det innebär små matställen i Wiens utkanter där man serverar rustik mat till egenproducerat vin. Charmigt, gott och långt ifrån det pompösa. 

En resa till Wien erbjuder många arkitektoniska upplevelser, inte minst stadens pompösa byggnader från det habsburgska kejsardömets tid. Men idag var det en helt annan arkitektur som fångade vårt intresse: Karl Marx Hof.

Som en proletär pendang till Wiens alla nobla slott skapades det enorma byggnadskomplexet för snart hundra år sedan. Det sträcker sig över en kilometer och inrymmer 1382 lägenheter. Här skulle arbetarfamiljer erbjudas goda bostäder med ljus och rymd trots låga hyror. Hyresgästerna fick också tillgång till tvättstugor, daghem, affärer, postkontor, hälsocentral och annat som hörde till modernt bostadsområde. Innergårdarna blev parker. Karl Marx Hof var det största, men långt ifrån det enda exemplet på kommunala bostäder byggda för att skapa människovärdiga livsmiljöer för arbetarklassen. Totalt handlade det om bostäder för 250 000 människor. Wien som varit tuberkulosens förlovade stad kunde uppvisa allt bättre hälsostatistik.

Karl Marx Hof var ett tidigt exempel på reformsocialistisk politik i det som skulle kallas Det röda Wien. Ty i Wien styrde det socialdemokratiska partiet, lett av tidens austromarxister – en österrikisk variant av den reformistiska arbetarrörelsen, vilka kom att styra staden från 1918 när kejsardömet fallit efter nederlaget i första världskriget. 

Uppgifterna var gigantiska. Wien var, liksom hela Österrike, utarmat bland annat till följd av de stora krigsskadestånden. Nöden bland de fattiga var oerhörd och många tvingades leva på bistånd från internationella välgörenhetsorganisationer. 

För att möjliggöra bostadsbyggandet beskattade de styrande det mesta som uppfattades som lyx i Wien: dyra restauranger, stora bostäder, tillgång till tjänstefolk etc.  Det var en välsignelse för utarmade arbetarfamiljer men uppfattades som en förbannelse av många bland de bättre situerade. Kanske bidrog det till de starka motsättningar som präglade Wien även om de hade mer djupt liggande orsaker. 

Även om Wien var rött så var landsbygden svart. Ja, man sade så till följd av prästernas svarta rockar. Landsbygdsbefolkningen var ju ofta kyrklig och konservativ. Dessutom lockades allt fler av auktoritära rörelser, till och med fascism – också i Wien. Såväl fascister som socialister organiserade paramilitära ”skyddskårer”. Det blev allt oroligare i Wien och på många andra ställen. 

I februari 1934 kom Karl Marx Hof att stå i händelsernas centrum. Byggnadskomplexet som påminner om en fästning kom att få just denna roll. Året innan hade Österrikes kansler Engelbert Dolfuss upphävt den unga demokratin genom en statskupp, inspirerad av Italiens fascister. Den socialistiska oppositionen beslutade sig för motstånd och fullt inbördeskrig utbröt. Många av dem förskansade sig i Karl Marx Hof. De fick dock snart ge sig för övermakten och Dolfuss kunde stärka sitt grepp. Snart förbjöd han det socialdemokratiska partiet, liksom han tidigare faktiskt förbjudit det nazistiska. Dock föll han inom kort själv offer i ett nazistiskt uppror och tvingades lämna ifrån sig makten. 

År 1938 marscherade Hitler in i Wien och genomförde sin anschluss av Österrike. Karl Marx Hof var en nagel i ögat på de nya makthavarna och tvingades byta namn till Heiligenstädter Hof. Sedan 1945 heter det åter Karl Marx Hof.

Vi tog god tid på oss att vandra runt i området och fick ett starkt intryck av god byggnadsvård, trivsel och skönhet. Vi träffade en man som bott här i över femtio år och han berättade bland annat att han, som bor i en av de mindre lägenheterna på 42 kvadratmeter, betalar drygt 200 Euro i hyra. För större lägenheter var hyran drygt 300 Euro. 

Det faller sig naturligt att jämföra Karl Marx Stadt med svenska miljonprogramsbostäder som i många fall blivit trista problemområden. Kanske finns det något för oss att lära av detta snart hundraåriga visionära byggande.