Vi såg det inte komma, eller…? Jodå, det har länge legat i korten att SD än en gång skulle vinna framgång i riksdagsvalet liksom att de alltmer skulle accepteras av andra högerpartier.  Spelplanen har varit deras. Nyheter och debatter har roterat kring gängbrottslighet och migration. Därtill har SD en skicklig partiledare i Jimmie Åkesson. Det har varit Åkessons sida i politiken som ägt uppmärksamheten. Och medierna har krattat manegen. 

Väljare har strömmat till, ungefär lika många från Socialdemokareterna (8%) som från Moderaterna (12%). Ingen annan partiledare har så stor betydelse för väljarnas val som Åkesson (80%). Bland förstagångsväljarna är SD det näst största partiet (22%), bara slaget av Moderaterna (26%). Bland arbetare är SD nästan lika stora som Socialdemokraterna (29 respektive 32%). 

De unga förstagångsväljarnas val kan förefalla märkligt. I massmedier har många talat om ”Greta-generationen”, med klimat och andra hållbarhetsfrågor högst på agendan. Är det möjligen barnen till en storstadsurban medelklass som bländat dem? Uppenbarligen har flertalet yngre i stället fångats av högersidans retorik. 

Trots denna bedrövelse får vi inte glömma att de allra flesta i vårt land inte köper det förenklade och främlingsfientliga narrativ som SD står för. Oavsett hur det politiska spelet nu utvecklar sig måste alla goda krafter förenas och förfina sitt motstånd. Goda krafter finns över hela fältet. Liberalerna har traditionellt varit ett värdeburet parti som mer än de flesta har avvisat främlingsfientlighet. Tänk Per Ahlmark, Bengt Westerberg och även Jan Björklund, som använde sitt sista Almedalstal till en flammande appell mot rasism och extremism. Och inom Kristdemokraterna måste det väl finnas några som inspireras mer av Alf Svensson – och varför inte av Jesus? – än av den obalanserade Busch. Likaså är jag övertygad om att många moderater håller för näsan när SD kommer på tal. Att fångas av dess retorik är knappast tecken på anständig och bildad borgerlighet. En femtedel av Moderaternas tidigare väljare flydde följaktligen till partier som står för ett annat narrativ. Det är dessutom viktigt att påpeka att den femtedel av befolkningen som valde SD inte är en hord av främlingsfientliga högernationalister. Många valde sannolikt partiet av andra skäl: dess fokus på gängbrottslighet med invandraranknytning, partiledarens retoriska skicklighet och dess aura som motståndare mot ”etablissemanget”, inte minst på landsbygden. Populistiska partier växer i hela västvärlden. Skillnaden är dock att de sällan har en så solkig historia som SD och vanligen inte är hemvist för så många extremistiska nationalister. Men SD är det parti som bjuds i vårt land för dem som lockas av populistisk retorik. Och de är uppenbarligen många, inte mist bland unga väljare.

Motståndet måste, som sagt, förfinas. Det räcker inte med att ständigt hänvisa till att det fanns nazister bland SD:s skapare. Det var långt före SD:s unga väljare föddes. Man kan kanske jämföra detta med 1970-talets vänsterungdomar som struntade i att de politiska anfäderna hyllat Sovjetunionen.

Det är inte heller nog med att peka på alla de extremister, ja, rentav nazister, som finns bland SD:s medlemmar. Partiets svar är att man utesluter dem, vilket för många väljare är gott nog. 

Vidare duger det inte att relativisera gängbrottsligheten. Många har till exempel med förtjusning delat Leif GW Perssons famösa uttalande om att endast 2,8 procent av befolkningen drabbats av våldet, varpå han misskrediterade alla dem som såg våldet som valets viktigaste fråga. Våldet har naturligtvis drabbat många fler: föräldrar, syskon och vänner; bostadsområden och skolor; människors upplevelse av att samhället går utför. Och bland politiker från vänster har man – helt riktigt – velat betona vikten av förebyggande arbete, men utan konkretion. Mest har man endast hänvisat till att polis, socialtjänst och skola måste samarbeta. Men hur? Med vilka medel? De har varit svaret skyldiga. 

Lika improduktivt är det att demonisera SD-sympatisörer. Många blockerar dem på sociala medier. Det är förstås begripligt att orken kan ta slut att bemöta oförstånd och illvillighet, för att inte tala om personangrepp. Det har också jag upplevt och agerat därefter (och inte bara från SD-sympatisörer). Men i grunden måste vi tro på argumentation och ett samhälle där vi samtalar med varandra. Annars har Jimmie Åkessons sida i politiken vunnit. 

Nåväl, detta var några hastigt påkomna tankar om den politiska villfarelsen som drabbat vårt land och hur man möjligen kan agera för att forma ett motstånd. Främst känner jag mig dock bekymrad och villrådig. Jag känner inte längre igen vårt kära hemland.