I dessa omtumlande dagar drar jag mig lite elakt till minnes Groucho Marx ord: ”Detta är mina principer, och om du inte gillar dem så har jag andra.” Har nu Magdalena Andersson övergett principer som rör restriktiv vapenexport, rättssäkerhet och humanitär utrikespolitik för att Erdogan inte gillar dem?

Hur det än förhåller sig finns det skäl att fundera över hur hela processen för svenskt medlemskap gått till och fortsätter att gå till. Det är bara några månader sedan regeringsföreträdare unisont förkastade varje tanke om Nato-medlemskap. När omvändelsen väl kom fann man ingen tid och plats för svenskt klassiskt utredningsväsende. Inte heller för demokratisk förankring genom allmänna val, trots att det handlar om en resolut omflyttning av grundstenarna för svensk utrikespolitik och att riksdagsvalet bara var några månader bort. I stället förhandlar stats- och utrikesministern med Erdogan om villkor för att Turkiet inte ska förhindra Nato-anslutning. Rimligen borde alla förhandlingar i stället ske med Natos ledning som i sin tur får reda ut problem med oppositionella länder bland sina medlemmar. Nu uppträder Sverige (och Finland) krypande inför den auktoritära, förtryckande och krigiske ledaren Erdogan. 

En del kritiker jämför med Palme och Sveriges position i världen av i går. Men det var en annan tid, en annan värld. Världsfreden upprätthölls inte minst av terrorbalansen mellan två supermakter. Den alliansfria rörelsen var tämligen stor och stark. Den koloniala frigörelsen var ännu en lovande kraft. Demokratin var på frammarsch. Då kunde ett litet, välmående och demokratiskt land som Sverige finna ett utrymme och en egen röst, och den rösten kunde också skarpt riktas mot sovjetiska och amerikanska övergrepp på den internationella arenan.  Sverige har sedan förvandlats till en liten och lydig medspelare i de internationella sammanhangen fast förankrad bland västmakterna. I detta spel verkar kurderna bli bondeoffer. Förr stoltserade regeringen för sin samverkan med kurdiska YPG i Syrien för deras kamp mot IS/Daesh. Vad händer nu? 

Processen väcker olust. Det är dock viktigt att understryka att bakgrunden är Putins folkrättsvidriga anfallskrig mot Ukraina och den oro för ett utvidgat krig det väckt. Och visst kan också principer omvärderas när förutsättningarna förändras. Sverige måste värna sin säkerhet och sitt oberoende. Jag tillhör emellertid dem som har tilltro till de analytiker som har svårt att tro att Putin har imperialistiska drömmar utöver i första hand östslaviska områden och – möjligen – i andra hand andra gamla sovjetrepubliker. Illa nog, men naturligtvis: krigshandlingar i dessa områden kan snabbt tända andra krigshärdar där Sveriges säkerhet och oberoende hotas. Just nu förefaller dock Sveriges oberoende snärjas genom landets ansökan om Nato-medlemskap. En despotisk nationalistisk ledare ställer ohemula krav och den organisation vi nog så småningom ändå blir medlemmar i kommer förändras. Madrid-mötet ger tydliga besked om detta: en militär styrka om 300 000 soldater nämns. I en nära framtid kommer sannolikt svenska soldater tjänstgöra där, kanske i aktioner utan svensk demokratisk förankring. 

Spelplanen är förändrad och heliga principer överges av nya, mer passande – men för vem?

Nåväl, det var några tankar i en omtumlande tid som väcker mer frågor än svar hos mig. Jag räknar med att den närmaste tiden kommer att räta ut en del frågetecken.