Resebrev, Monreale 11 maj 2022

Så också på Sicilien. Här var det Roger de Hauteville, en invandrad normand som sett betydligt sämre dagar i sitt liv, som lät uppföra de imposanta byggnaderna. Hans livs historia är verkligen en sannsaga som med en modern anakronism skulle kunna kallas en klassresa. 

Roger var yngst av åtta söner till en fattig bonde i Normandie, vilka för nästan tusen år sedan bröt upp från hembyn Hauteville. Rykten om bördig jord, glimmande guld och städer i marmor förde dem till Italien De var inte ensamma; många normander drog åt samma håll och tog tjänst som legoknektar i något av de italienska furstendömena, vilka ofta stred mot varandra eller mot bysantiner eller araber som härskade längst i söder. Normanderna var ättlingar till nordiska vikingar och värvades gärna av lokala makthavare.

Bröderna de Hauteville utmärkte sig och steg i graderna. Den äldste lyckades bli hertig av Kalabrien och valdes till normandernas ledare. Denna roll övertogs av bror efter bror vartefter de dog undan. Mot slutet av 1000-talet dominerade Robert Guiscard de Hauteville tillsammans med den yngste brodern Roger de Hauteville skeendena i södra Italien. Allt handlade inte om strid utan också om allianser. För att nå sina positioner gifte de in sig i olika syditalienska furstehus. Historiens första kvinnliga historiker, den bysantinska prinsessan Anna Komnena, noterar Roberts ”ringa ursprung” men imponerades motvilligt av hans makt, kroppskrafter och utseende samtidigt som hon förfasade sig över hans okultiverade beteende. 

Robert och Roger lade snart under sig hela södra Italien, främst i strid med Bysans. Därefter vände de sina blickar mot Sicilien. Här var det de arabiska saracenerna som var deras motståndare. Kampen var hård och långvarig, men saracenernas sista fäste föll 1091. Roger de Hauteville blev nu öns härskare med namnet Roger I, därtill godkänd av påven. Han ansågs som en av Europas främsta furstar 

Roger blev en förhållandevis varsam regent när han väl nått makten. Efter tio år avled han dock och det blev hans son som så småningom kom att bli krönt som kung med namnet Roger II. Han fullföljde den toleranta politiken gentemot olika folk och religioner på Sicilien. Men vad gör en medeltida härskare för att synliggöra sin makt och dess principer? Han bygger katedraler och palats. Katedraler för den gudomliga makt som han representerar på jorden och palats för den värdsliga makt han har på himmelskt uppdrag. 

Så kom palats och katedraler att bli särpräglade. Där förenades stilelement från öns olika kulturer. Kyrkor kunde få kupoler som påminde om moskéer. Mosaiker var typiskt grekiska eller bysantinska. Katedralerna byggdes annars med stilelement från Normandie vid sidan av mer normal arkitektur från Rom. Cefalùkatedralens interiör domineras dock av en vacker mosaik föreställande ”Kristus Allhärskaren” i bysantinsk stil – ”den kanske mest sublima Kristusbilden i hela den religiösa konsten”, skrev Sture Linnér. Också Roger II:s residens, Palazzo dei Normanni i Palermo och dess kapell, förenar byggnadskonst och utsmyckning från bysantiner, araber och normander. 

Ska man se föreningen av byggnadselement och utsmyckning från olika kulturer som uttryck för en idé om tolerans och endräkt? Det vore en vacker tanke men sannolikt alltför vacker för att vara sann. Troligen var stilblandningen mer ett resultat av att de olika kulturerna var starkt representerade på ön med skickliga hantverkare och konstnärer som alla arbetade utifrån sina traditioner. Kanske var stilblandningen också ett politiskt medel. Roger II ville bli en jordisk allhärskare över alla kulturer och var bevisligen också intresserad av dem. Men likväl: En makt som söker förtrycka eller förinta andra kulturer bygger inte katedraler och palats som ger uttryck för andra kulturer än den egna. Vackert så!