”I en tid av historisk amnesi förefaller trenden att reducera komplexa skeenden till sedelärande sagor vara universell. På många platser omhuldas en historieskrivning vars huvudsakliga mål är att vara tvärsäker och moraliserande, snarare än prövande och förutsättningslös”. 

Så skriver Martin Kragh i slutet av den nyutgivna boken Det fallna imperiet. Här har han odiskutabelt gjort en dygd av det senare; han har gått in i det Rysslands moderna historia med den strävan efter öppenhet och objektivitet som utmärker en god historiker. Ovanpå denna solida grund vilar hans analytiska slutsatser med stor historisk tyngd. Boken behandlar utvecklingen efter Sovjetunionens kollaps 1991 med särskild tyngd på tiden efter Putins makttillträde år 2000. Därtill finns här gott om tillbakablickar på tsarismens och kommunismens tid, främst för att visa de så påtagliga långa linjerna i Rysslands historia. Också interaktionen mellan Ryssland och Västmakterna beskrivs med många exempel, om än i mindre utsträckning än i Richard Sakwas bok Frontlinje Ukraina som jag tidigare skrivit om. Putins Ryssland är väldigt mycket sin historia och sin upplevda plats i en förment fientlig omvärld. 

Författaren Martin Kragh är docent i Uppsala och knuten till Utrikespolitiska Institutet som Östeuropaexpert. Han är en ofta återkommande expert i TV för att kommentera Putins krig i Ukraina. Boken är förstås skriven före kriget, men är ändå så färsk att inmarschen den 24 februari som inledde det brutala kriget finns med. 

I Kraghs ryska utvecklingshistoria lyser år 2007 med särskild kraft. Jag konstaterar att det då hade gått ungefär lika lång tid sedan Sovjetunionens kollaps som den tid som återstod till dagens krig i Ukraina och därmed Putins försök att återupprätta en stormaktsstatus. Utifrån vårt tidsperspektiv var det alltså halvtid, när ledaren gör de förändringar han tycker är nödvändiga för att nå sitt mål.

Men jämförelsen haltar såtillvida att ”målet” förändrats över tid. Utan att fördjupa oss i vilka mål den ryska makteliten med Jeltsin spetsen kunde ha haft var det uppenbart att ett av dem var närmande till Europa. När så Putin kom till makten år 2000 fanns det ingenting som tydde på att han tänkte annorlunda. Sina första år samverkade han med Nato och EU för att möta gemensamma hot från terrorism, cyberattacker och nukleär icke-spridning. I många avseenden hade Ryssland ett öppet förhållande till Väst – och vice versa. 

Men så blev det 2007. Putin framträdde på en säkerhetskonferens i München. Där angrep han USA:s ledarroll och fortsatte med att säga att USA och Nato var en källa till osäkerhet. Han avslutade med att ”Ryssland är ett land med tusenårig historia, som praktiken alltid åtnjutit privilegiet att för en självständig utrikespolitik. Vi avser inte ändra denna tradition”. En annan ledande ryss sade vid samma tid: ”Du kan hälla en hink med kallt vatten på ryssar, och vi klarar det. Men ingen får förödmjuka oss!”. 

Vad var det som hänt? Viktigt var USA:s och dess allierades krig i Afghanistan och Irak utan konsultation med Ryssland. Av ännu större betydelse var Nato:s utvidgning i Östeuropa med nya medlemmar som tidigare varit sovjetiska satellitstater. Det var förödmjukande, tyckte man. Ryssland hade, i sovjetiskt hägn, varit en stormakt. Nu brydde sig Väst inte om deras syn på världsordningen, än mindre deras ”legitima säkerhetsintressen”. 

Det var en ny Putin som framträdde 2007, mer aggressiv och auktoritär. Auktoriteten vilade på Rysslands starka ekonomiska utveckling sedan hans makttillträde och det stöd han hade från det ryska folket. Putin, framträdde nu allt oftare med gamla slavofila idéer om den ”ryska världens” särart, förbunden med den rysk-ortodoxa kyrkan och bestående av Ryssland, Belarus och Ukraina. Han eftersträvade att Ryssland skulle erkännas som en stormakt. Hans idévärld blev alltmer nationalistisk och illiberal med ett öppet förakt för det veka liberala Europa och den dekadenta USA-kulturen. Med sin djupa konservativa nationalism blev alla som på något sätt störde hans tsar-lika maktposition nationens fiender. Oppositionella fängslades på oklara grunder eller till och med förgiftades. Rysslands demokratiska ansatser avvecklades steg för steg, dessutom utan större folkliga protester. 

Efter 2007 blev också Rysslands roll visavi ”det nära utlandet”, som man kallade angränsande gamla Sovjetrepubliker, aggressivare.  Med den storryska nationalismen följde imperialism med en strävan att införliva, eller åtminstone kontrollera, östslaviska områden samt neutralisera sin ”intressesfär”, alltså länder i Rysslands närområde. Exempel på det blev inmarschen i Georgien 2008, följt av annekteringen av Krim 2014 och inblandningen i konflikten i Donbass. Nu har imperialismen nått klimax med kriget i Ukraina som utlöst kännbara sanktioner från omvärlden. Historien står och väger om Rysslands öde i förhållande sin omvärld.

Hade det kunnat gå annorlunda? Det är ingenting Martin Kragh tar ställning till i sin bok, men där finns väldokumenterade fakta om historien fram till 2007 då det onekligen fanns öppningar för en annan utveckling både i förhållandet mellan Ryssland och omvärlden och i landets egen utveckling. Vems var felet till den mellanstatliga istiden? Kragh undviker programmatiskt att moralisera till skillnad från exempelvis historikern John Mearsheimer eller i viss mån Richard Sakwa. Men nog tycker jag att det är uppenbart att stora missgrepp gjordes från framför allt USA, men naturligtvis också Ryssland. Vi kan inte betrakta Ryssland som en busig pojke som måste behandlas med varsam uppfostran. Och framför allt: Om Ryssland varit en fullvärdig demokrati hade problemen i de internationella relationerna knappast funnits. 

Men Ryssland har sin historiska barlast. I långa tider har landet letts av självhärskare; en del av dem särskilt despotiska som till exempel Ivan I (”Den förskräcklige”), Peter I (”Den store”), Stalin och nu Putin. I den långa historien har det bara funnits ögonblick av demokratiska möjligheter, som efter februarirevolutionen 1917 eller efter Sovjetunionens sammanbrott 1991. Få länder har genomgått så stora omvälvningar som Tsarryssland/Sovjetunionen och få befolkningar har drabbats så hårt av krig och andra umbäranden. Men de stora omkastningarna i landets historia bär också på en möjlighet. Även om det ser mörkt ut kan Ryssland välja ett annat öde än att falla med den skam som Putins krig i Ukraina innebär. Som Martin Kragh avslutar sin bok: ”Inget är för evigt. Ett annat Ryssland finns runt hörnet.”

Jag vill nog påstå att Martin Kraghs bok är nödvändig läsning för den som vill förstå Putins Ryssland på djupet samt skaffa sig en relevant bild av bakgrunden till kriget i Ukraina. Här har jag bara antytt litegrann av bokens innehåll som på cirka tre hundra sidor tar upp det mesta som är relevant för den historiska förståelsen. Därtill är den tämligen lättläst.