Krigets första offer

”Krigets första offer är sanningen” är måhända ett slitet uttryck men så kusligt aktuellt. Från den dag Putin lät ryska soldater invadera Ukraina har jag läst och kommenterat inlägg som i olika grad försvarar, eller åtminstone relativiserar, angreppet, ofta genom att förneka eller förvanska fakta. Debattörerna kommer såväl från ”vänsterns” som ”högerns” ytterflanker. De förenas av ett gemensamt hat mot ”det liberala etablissemanget”, ”mainstream media (MSM)” och/eller ”USA-imperialismen”. Ofta delar de samma inlägg; de kan komma från ryska Sputnik News eller amerikanska FOX News – eller allt som oftast från någon högröstad videobloggare som tycker sig ha genomskådat västvärldens förljugenhet. 

Min tanke är att här ta upp några av de populäraste påståendena av debattörer som vill försvara eller relativisera Putins krig. Först vill jag dock tydliggöra min bestämda åsikt, att USA, NATO och EU otvivelaktigt kan kritiseras för mycket i den destruktiva utvecklingen i förhållandet till Ryssland och dess säkerhetsintressen. För 15 år sedan stod det och vägde. Så här bedömde svenska Totalförsvarets forskningsinstitut läget 2007:

”Ryssland har ofta framhävt sin särskilda relation till NATO i positiva ordalag. Det senaste året kan dock en viss förändring noteras…En kvarvarande misstro mellan parterna, brist på gemensamma visioner och intressen, och NATO:s ökade engagemang österut till bland annat Georgien, Ukraina och Moldavien riskerar att ytterligare anstränga relationen.”

Ett år senare invaderade Ryssland Georgien och relationerna blev alltmer frusna. Hade det kunnat bli på annat sätt? Något av detta har jag tagit upp i min blogg ”Vägen till vapnens makt”, där jag skriver om Richard Sakwas bok ”Frontlinje Ukraina”. 

Naturligtvis tar de nämnda Putinvänliga debattörerna också upp sådana argument för att relativisera Rysslands krig. Till det vill jag säga två saker:

  1. Putin är med sin statsledning fullt ansvarig för kriget. Ingen konflikt om olika syn på säkerhetsintressen kan motivera ett fullskaligt angreppskrig mot en annan stat. Varje suverän stat (här Ukraina) har dessutom rätt att besluta sig för sin säkerhets- och utrikespolitik utan att riskera att invaderas på grund av en annan stats säkerhetsintressen (här Ryssland). Det är internationell folkrätt, kodifierad i bland annat FN-stadgan, också godkänd av Ryssland!
  2. Få debattörer skulle vilja försvara eller relativisera Hitlers ansvar för andra världskriget genom att peka på hur västmakterna påtvingade Tyskland en förnedrande fred genom Versaillesfördraget 1919. Den innebar bland annat landavträdelser, avmilitarisering av Rhenområdet och omfattande nedrustning för Tyskland. Ryssland har bland annat fått utstå utvidgning av Nato inpå sina gränser, men det legaliserar inte Putins krig mer än Hitlers. 

Ett annat argument för dem som vill relativisera Putins krig är att västmakter minsann också gjort sig skyldiga till brutala anfallskrig i strid med folkrätten. Det mest flagranta exemplet är väl invasionen i Irak 2004, som inte följdes av några sanktioner från omvärlden trots FN:s avståndstagande. Det finns också fler exempel på USA:s och andra västmakters krigshandlingar som måste skarpt fördömas enligt folkrätten. Men flera fel gör inte ett rätt. Nu är det Putins krig det gäller, vilket saknar såväl juridisk som moralisk rättfärdighet. Förhoppningsvis är kriget snart över. Då är det tid att på djupet diskutera dess förhistoria och andra länders agerande i den internationella politiken.

De lögner, halvsanningar och relativiseringar som de Putinkramande debattörerna sprider på nätet för att rättfärdiga anfallskriget är många. Här ska jag ta upp tre av de vanligaste i form av frågor.

Gynnar Ukraina nazism?

Putin sade att ett mål för ”den speciella militäroperationen” var att ”avnazifiera” Ukraina. Det var förstås nonsens; presidenten Zelenskyj är centrumpolitiker, jude och har släktingar som blev offer i Förintelsen, vilket gör det orimligt att staten skulle gynna nazism. Nazistiska symboler är dessutom förbjudna enligt lag i Ukraina. Det finns dock rörelser som förknippas med nazism, men de samlade mindre än en procent av rösterna i senaste valet. Mer problematiskt är att den så kallade Azovbataljonen enrollerats i Nationalgardet som sorterar under inrikesministeriet. Azovbataljonen rekryterar högerextrema och till och med nazister, även från utlandet. Den består av något tusental medlemmar och opererar i östra Ukraina. Det är verkligen inte vackert, men kanske uttryck för ”realpolitik” där man anser att det är bättre att de ställs under statligt befäl än att de agerar självständigt. 

Ukraina har en komplex historia kopplad till högerextrema nationalister. Man hyllar gärna nationalisten Stephan Bandera, som under andra världskriget en tid lierade sig med Hitlertyskland för att bekämpa den sovjetiska makten över Ukraina. Bandera satt emellertid i tyskt fängelse och koncentrationsläger under större delen av andra världskriget, men hans rörelse genomförde under tiden mycket omfattande etniska rensningar i polska Galizien i områden som nu tillhör Ukraina. Det är knappast som ”nazist” ukrainare i dag hyllar Bandera utan som stridbar ukrainsk nationalist. Det är inte heller vackert, men gör inte Ukraina till en naziststat. 

Förtrycker Ukraina rysktalande?

Ett viktigt ledmotiv i Putins propaganda är att Ukraina förtrycker rysktalande. Bland debattörer i vårt land påstås till och med att ryska är förbjudet. Det är inte sant. Ukraina har flera minoritetsspråk, varav ryska är det i särklass största, och alla är förstås tillåtna. Dock är ukrainska officiellt språk (”förstaspråk” enligt lagen) och all undervisning från åk 5 måste ske på ukrainska medan andra språk kan läsas som tillval. Service- och butikspersonal måste också tilltala kunder på ukrainska om inte kunden önskar annat. 

Var Majdanupproret 2014 en CIA-styrd kupp?

År 2014 störtades den valde presidenten Janukovitj. Det var slutpunkten för ett skeende som började året innan med stora folkliga protester mot hans makt. Proteströrelsen krävde demokratiska reformer och närmande till EU. Den kallades Euromajdan på grund av associationen till EU och att Majdantorget i Kiev blev centrum för händelserna.

Janukovitj hade valts till president fyra år tidigare efter många år av politisk turbulens. Väl vid makten infördes begränsningar av mediernas frihet och censur återinfördes. Vallagar som gynnade Janukovitj och hans politiska vänner drevs igenom och oppositionen marginaliserades. Ukraina, som länge haft problem med korruption, blev en utpräglad auktoritär kleptokrati av sällsynta mått. 

Den rörelse som till sist störtade Janukovitj var omfattande och mångfacetterad. Hundratusentals människor drog ut på gator och torg. Särskilt från början handlade det främst om en liberal opposition med förankring främst i medelklassen, men där fanns också en nationalistisk höger som skaffade sig allt större inflytande. Rörelsen genomgick snabbt en revolutions standardstadier: från äkta folklig entusiasm för en demokratisk sak till radikalisering och framväxten av en revolutionär elit, följt av maktövertagande och straffåtgärder mot ”revolutionens fiender” med påföljande stridigheter. Den ”enhetsregering” som övertog makten bestod till stor del av nationalistisk och populistisk höger. Redan hösten 2014 genomfördes dock parlaments- och presidentval och den nationalistiska högern tappade inflytande till partier med liberal profil. 

Händelserna som kulminerade med Janukovitj abdikation brukar av vissa debattörer utmålas som en USA-regisserad kupp. Sant är att USA visade stort intresse för utvecklingen och hade synpunkter på regeringsbildning. Men ingenting talar för att USA på annat sätt ingrep i händelserna. Debattörer brukar hänvisa till att USA skickat fem miljarder dollar till Ukraina för att finansiera ”kuppen”. Siffran är korrekt, men pengarna började betalas ut redan 1991 för ”demokratifrämjande åtgärder”. Någon redovisning för hur de använts har jag aldrig sett, men även Sverige har via SIDA genom åren skickat bistånd till många länder för att stärka demokratisk utveckling, även till oppositionella rörelser. 

”USA-kupp”, ”nazism”, ”etniskt förtryck”. Exemplen kunde mångfaldigas för att illustrera det narrativ som Putinkramande debattörer målar upp för att relativisera eller rättfärdiga den ryska invasionen. Många av dem är troligen vilsna själar som irrat bort sig i nutidshistoriens vindlingar. Nykter analys har fått ge vika inför ideologiska emotioner. Jag har i en tidigare blogg skrivit om hur ordförande i Sveriges Fredsråd tillhör denna skara. Hon är dessutom ordförande i Vänsterns kvinnoförbund. Jag har noterat att en del vänsterpartister gillar det hon skriver trots att partiet klart och entydigt tagit avstånd från Putins krig. Det är beklämmande! Men som sagt, där finns också högerprofilerade debattörer vars partisympatier är mig obekanta. Likväl är det ett ansvar för den svenska riksdagens partier att stå upp mot alla försök att misskreditera ukrainarnas rättfärdiga kamp för att själva få styra sitt öde.