Vad ska man tänka om Nato? Jag brottas med mina tankar. Mycket har ställts på ända alltsedan Rysslands uppmarsch mot Ukraina. Inte så att jag någonsin haft några illusioner om despoten Putin, men visst är jag ändå chockad över den brutalitet han visar upp i sitt angreppskrig, där han också hotat med kärnvapen mot andra stater som lägger sig i. Ingenting av det hade hänt om Ukraina hade varit med i Nato. 

Å andra sidan: Natos framskjutna positioner nära Rysslands gränser har onekligen haft betydelse för Putins aggression mot Ukraina. Inte bara Putin utan sannolikt flertalet ryssar har värjt sig inför tanken att Ukraina skulle bli en del av Nato. Landet har flera gånger varit uppmarschområde för invasioner från väst, av Frankrike under Napoleonkrigen samt av Tyskland under första och andra världskriget. Ukrainas önskan om att bli en del av Nato har i detta perspektiv varit avgörande för Putins krig. 

Det är dock viktigt att i detta sammanhang klargöra att Nato eller USA inte har haft för avsikt att invadera Ryssland. I så fall skulle möjligheterna varit många sedan kalla krigets slut. Nu skulle man också haft ett gyllene tillfälle när ett anfall skulle kunna motiveras med Putins folkrättsvidriga krig. De som tror på sådana avsikter lever kvar i en teori om Västmakters imperialism som är föråldrad. Dock påminner Putins retorik om gammal rysk imperialism kombinerad med etnonationalism. 

Det bör också påpekas att tidigare sovjetrepubliker eller sovjetiska satellitstater som nu är med i Nato själva tagit initiativ till sina medlemskap. De såg Nato som en försäkran mot ryska angrepp. Men Nato har inte varit särskilt entusiastisk för ukrainskt medlemskap, eftersom man sett Putins lystna blickar och inte velat ta ansvar för landets försvar i enlighet med Natos grundidé.

”En för alla, alla för en!”  Natos musketörsmoral låter sannerligen käck, vänfast och sympatisk; var och en ställer utan prut upp för en medlemsstat som blir angripen, vilket regleras i Natos femte artikel. När nu Putins krig har rubbat säkerhetsordningen i Europa är det inte konstigt att opinionen för att Sverige ska bli Natoland växer. Sverige ligger, tillsammans med Finland, mitt emellan Ryssland och Natolandet Norge. Sverige ligger också nära Baltstaterna, Polen och Danmark, som alla är med i Nato. Dessutom har Sverige ett värdlandsavtal med Nato och samverkar ivrigt, vilket kan uppfattas som fientligt i Ryssland utan att vi har några garantier för hjälp från någon annan i händelse av angrepp. Visserligen finns knappast någon analytiker som tror att vårt land är ett primärt krigsmål för Putin, men visst kan vi dras in i en större konflikt. Och Putin? Kan man lita på att han vägleds av rationella överväganden?

Nato är, som bekant, en produkt av kalla kriget. Pakten skapades 1949, något år efter Berlinkrisen och Pragkuppen, i en tid när Sovjetunionen befäste sitt välde i Östeuropa. Ända sedan slutfasen av andra världskriget hade Stalin krävt att länderna skulle ingå i Sovjetunionens intressesfär. Västmakterna var ovilliga, men gav i praktiken med sig. 

Från början var Nato en ren politisk sammanslutning med USA och en rad europeiska länder som nästan alla drabbats hårt av andra världskriget. Syftet sades vara att värna demokrati, individuella friheter och rättssamhälle, men det hindrade inte att odemokratiska länder kunde vara med som den tidens Portugal och Grekland. Man kunde nog hellre beskriva syftet som Lord Ismay, Natos förste generalsekreterare, gjorde: ”keep the Soviet Union out, the Americans in, and the Germans down”. 

Under 1950-talet omvandlades Nato till en utpräglad militär pakt. Tyskland kom in i värmen men också Turkiet, som knappast stod upp för det politiska syftet. Trots fiendskapen mot Sovjetunionen agerade man inte militärt när sovjetstyrkor gick in i Ungern 1956 eller i Tjeckoslovakien 1968. Det var ju Sovjetunionens intressesfär och Natos försvar var bara för dess medlemmar. Dessutom – det få man inte glömma! – risken för att en konflikt skulle eskalera till kärnvapenkrig fanns där alltid. Det var ”terrorbalansens” tid. 

När så kalla kriget tog slut med Sovjetunionens kollaps hamnade Nato i något som kan liknas vid en identitetskris. Vad skulle nu bli dess syfte? Ryssland var svagt och dess nya makthavare syntes inte se Nato som fientligt. När Putin år 2000 kom till makten sade han faktiskt att han kunde tänka sig Ryssland som en del av Nato. Då hade pakten redan slagit in på en ny linje med början under Balkankrigen, med så kallade non article 5-operatioens, dvs operationer som inte handlade om angrepp mot något medlemsland, även om USA lite långsökt hävdade det efter nine-eleven 2001. Sedan dess har Nato varit mer eller mindre inblandat i Afghanistan, Irak och Libyen i krig som knappast kan kallas folkrättsliga. Det har vanligen varit USA som tagit initiativet men fått stöd från Natos medlemmar med olika insatser. 

Således: För svenskt vidkommande skulle ett medlemskap i Nato innebära stöd från andra medlemmar i pakten om vi skulle bli angripna. Medlemskapet skulle dock också innebära att vi enligt Artikel 5 skulle tvingas delta i militära operationer till stöd för något annat angripet medlemsland, även om det gällde att en auktoritär och nationalistisk regim. Antag till exempel att Turkiet provocerar fram en konflikt med Armenien, vilket inte är omöjligt. Vill vi då strida för Turkiet? 

Medlemskapet skulle nog också skapa förväntningar om deltagande i i non article 5-operations, utifrån Natos senare syftesbeskrivning. Dessutom är det uppenbart att Nato haft en osunt stark lojalitet med USA i kraft av dess helt dominerande militärmakt. Man har därvid ställt upp på krigsinsatser som bara med en absurd argumentation kan anses beröra Nato som försvarspakt. Och hur tänker vi om USA som ledarnation om Trump eller någon likartad vinner nästa presidentval? Men vi bör inte bara rädas Trump. USA har en lång tradition av orättfärdig inblandning i andra länder, inklusive interventioner, kupper och folkrättsbrott, som de flesta av oss tar avstånd ifrån.

Anslutning till Nato eller inte? Det handlar om hur man värderar möjliga framtidsscenarier och vilka politiska, militära och etiska slutsatser man drar av dem. Men det finns alternativ. Putins krig har visat stark samhörighet i Europa när Ryssland invaderat Ukraina. Kanske är det hög tid att damma av Lissabonfördragets artikel 42:7 som förklarar att EU-länderna är skyldiga att bistå andra medlemsländer som utsatts för territoriellt angrepp. Putins krig har förändrat spelplanen och vi måste alla tänka på hur vi vill ha det i ett osäkrare Europa. Jag funderar vidare.