Vad är en fredsrörelse? Jag tänker väl som de flesta: en samling människor med humanistiska och demokratiska ideal som strävar efter fredliga lösningar på konflikter; som värjer sig mot krigshets och propagandalögner från den ena eller andra parten; som skyr vapen som maktmedel och då särskilt kärnvapen; som tror på ömsesidig förståelse, dialog och medling. Ja, ni förstår. Fram träder en bild av godhjärtad skara, kanske ibland lite troskyldigt naiva men likväl människor som väcker sympati.

Så märkligt det därför var när jag i en diskussionstråd på Facebook fick syn på ett delat inlägg av ordföranden för Sveriges fredsråd, som i sin tur hade delat ett inlägg som dagen efter Rysslands inmarsch i Ukraina uttryckte förståelse för krigshandlingen. När jag så tittade in på ordförandens egen sida visade det sig att det inte var en olycklig tillfällighet. Kvinnan, som dessutom är ordförande för Svenska kvinnors vänsterförbund, använder uppenbarligen en stor del av sina dagar till ett ständigt flöde av inlägg på Facebook, mest i form av länkar till andras inlägg. Många av dem utmålar Ukraina som en fascistisk eller nazistisk stat och uttrycker stöd för Putins krig. 

För att tydliggöra sin uppfattning skriver hon en fiktiv historia i form av en analogi, där hon tänker sig att ”Sannfinländarna och två andra nazistpartier tar makten med våld i Helsinki under hösten 2014” och vidare att ”folket på Åland tar genast avstånd från regimen i Helsinki och säger att de hellre är självständiga”. Det resulterar i hennes berättelse i att ”de nynazistiska partierna” bombar Åland i åtta år och förbjuder folket där att tala svenska, samt utsätter befolkningen för grovt förtryck som våldtäkter och avrättningar. Ålänningarna vill ha skydd från Sverige, men man är rädd för att störa balansen i området, berättar hon vidare och fyller på med detaljer för att vi ska se analogin med hennes bild av Ukraina (här Finland) som en usel fasciststat och Ryssland (här Sverige) som en tveksam men till slut rättfram stat när man till sist 2022 gör en ”humanitär intervention” för att befria de förtryckta. 

Ja, ni förstår – det är förryckt! Uppenbarligen har hennes mångåriga patos för att kritisera NATO (vilket det finns anledning till) lett till en oreflekterad uppslutning bakom Putin och hans världsbild. Ja, ni vet: ”Min fiendes fiende är min vän”. Inte ens när Putin hotar med kärnvapen har denna ”fredsvän” något att invända. Samma dag publicerar hon ytterligare tjugo (!) inlägg om NATO som krigshetsare, Ukraina som fascistiskt etc. Inget om Putins hot om massförintelse!

Som alla vet: Sociala medier flödar över av inlägg av människor med märkliga uppfattningar. Jag skulle knappast tycka det var mödan värt att här belysa denna dams uppfattningar om det inte vore för att hon är ordförande för Sveriges fredsråd som är en paraplyorganisation för ett antal organisationer som säger sig ha någon form av fredsagenda. Trots ordförandens skriverier har Sveriges fredsråd i ett uttalande häromdagen dock tagit ställning mot Putins krig i Ukraina, vilket hon faktiskt publicerat på sin Facebooksida. Hur kommer det sig? Kanske var det ett majoritetsbeslut. Rådets sekreterare har också varit en varm försvarare av rysk utrikespolitik via den blogg han driver. Men vid den ryska inmarschen fick han nog och deklarerade tydligt att han haft fel om de ryska planerna mot Ukraina. 

Men ordföranden fortsätter sin desinformation. Och hon har anhängare. 
Ett tjugotal gillade hennes historia om Åland/Ukraina medan bara två gillade hennes publicering av Sveriges fredsråds protest mot kriget. Någon av anhängarna kallade mig ”imperialistapologet” (=försvarare av imperialism) när jag ganska försiktigt protesterade mot hans beskrivning av henne som fredskämpe. Tja, det är väl sånt man får ta i debatten.